Vad har det fria skolvalet betytt för oss lärare?

Det här är ämnet för kvällens #skolchatt och en högst relevant fråga att ställa, för det var ju lärarnas dåliga löner och låga status som lyftes som ett huvudskäl till konkurrensutsättningen. Med det fria skolvalet skulle lönerna stiga, statusen öka, arbetsvillkoren förbättras. I och med friskolornas höga löner och goda arbetsvillkor skulle de kommunala skolorna tvingas att anpassa sig och på så vis skulle alla lärare bli vinnare – men i all synnerhet de skickligaste lärarna.

Så hur blev det? I kväll får vi förhoppningsvis höra många lärarröster i frågan. Här kommer några av mina för-reflektioner.

Den bästa läraren visade sig inte vara den skickligaste läraren utan lärare som inte alls var lärare. Andelen obehöriga formligen exploderade och vi som var behöriga lärare fick se stora dumstrutar växa upp på våra huvuden. Överskott i budgeten, flexibla lyhörda anställda som kunde sägas upp över somrarna var några av vinsterna här. De skickligaste lärarna visade sig vara de minst attraktiva på den nya skolmarknaden. Dels har de högre löner än nyexade eller obehöriga lärare, dels är skickliga lärare besvärligt folk som ställer krav och har synpunkter. Till exempel är de ofta ovilliga att undervisa i ämnen där de saknar behörighet. Skickliga lärare har också en besvärande tendens att sätta låga betyg. 

Lönerna då? När jag fick ett vikariat på Kunskapsgymnasiet och berättade att jag hade 24.000  - en då högst genomsnittlig kommunal lön bleknade rektorn och förklarade att så mycket kunde jag inte hoppas på där. Arbetsvillkoren? Semestertjänst och knappt något inflytande över metodik och material. Det finns säkert undantag, men när det gäller att underbetala och att begränsa lärarnas frihet och inflytande trumfas de flesta kommuner av friskolor. Det är MYCKET bättre med semestertjänst, säger mången friskolerektor hurtigt. Lärare jobbar alldeles för mycket annars.

Vår professionella roll och status? I och med det fria skolvalet blev föräldrar och elever kunder. Kunder vi alla behöver vara till lags. Tidigare skickades  elever  till rektor när de misskött sig. Idag är det lärare som blir skickade till rektor. När en förälder ringt om ett misshagligt betyg. När en elev klagat över ett lektionsupplägg, eller över en tillrättavisning. Eller när du – gud förbjude – har varit tråkig, ställt krav eller serverat något svårt.

Marknadsföringen vi numera får ägna oss åt får även den föras upp på det fria skolvalets konto. Istället för att förbereda lektioner producerar vi glassiga folders, planerar Öppet Hus och är vår skolas goda ambassadörer. Det är vi för den delen även när Skolinspektionen kommer på besök. Dåliga recensioner ger vikande söktryck ger att skolan får dålig budget, och vi sämre arbetsvillkor – ja i värsta fall till att skolan får läggas ner.

En kostnad med det fria skolvalet är också att det kostar att kritisera det fria skolvalet. Många människor har stora pengar och prestige investerade i skolkonkurrensen och tar varken ifrågasättanden eller mothugg lättvindigt.

Per Kornhall skriver om den låga takhöjden i sin kommun där man inte vill acceptera att han ger sig in i skoldebatten. Jag tror att takhöjden skulle ha varit mycket högre om han integett sig in i friskoledebatten. Själv har jag många gånger uppfattat att jag mött avståndstagande och avoghet från människor med makt på grund av mina inlägg i samma debatt. Riktigt säker har jag inte varit. Kanske tolkar jag in för mycket. Kanske beror avogheten på spenat mellan tänderna eller något annat tillkortakommande.

När Folkbladets chefredaktör och Friskolornas Riksförbunds f.d. ordförande Widar Andersson kyligt stirrade genom mig när jag hälsade på honom inför FP:s primärval inför EU-parlamentsvalet var jag sålunda inte helt bombis på att orsaken var mitt friskolekritiska skrivande.

Men den kvällen var google min vän. Först fick jag fram att Widar Andersson är ordförande i AcadeMedias advisory board. Därnäst såg jag den artikel och den bild som fanns på Folkbladets sida:

http://www.folkbladet.se/nyheter/default.aspx?articleid=6685690

     

                                        Armen längst till vänster är min. Jag mejlade Widar en bild där alla åtta kandidater finns med. Han svarade inte. 


Några av mina blogginlägg i frågan: Dagsländor och myror 3,  Från fängelse till friskola,  Kvalet med det fria valet,
Media: Per Kornhall i Skolvärlden: Jag kommer inte att sluta delta i debatten..., en intervju med Jonas Vlachos i Skolporten ni inte får missa: Skola+ Marknad =Problem. En högst tänk- och läsvärd artikel i Expressen: Den Jagade Generationen.  SVD: Elever - eller skolans dyrbara kunder? , Anna Dahlberg i Expressen: Därför bör vi förbjuda vinstintresset i skolan. SVD:  Det fria skolvalet gör lärare till betjänter.

Läraryrket - ett kneg bland andra eller världens viktigaste jobb?

På flera veckor har jag varken uppdaterat bloggen eller uppdaterat mig om någon annans och jag har knappt varit inne på FB och Twitter. Orsaken är att  Norrköpings nödbroms följdes av skolans nödbroms som följdes av min egen nödbroms. För en dryg månad sedan fick jag lägga mitt utvecklingsledaruppdrag på is och istället ta över tre nya klasser. En sjua och två nior som alla bara har haft obehöriga vikarier den här terminen, ovanpå de fyra grupper jag hade innan. En mycket tung tjänst också under de bästa omständigheter. Här var omständigheterna inget tidigare betygsunderlag, missnöjda, svikna elever och tre klasser med rediga problem med arbetsro och arbetsvanor.  Det har förstås varit niorna som har varit mitt främsta bekymmer.  Det har känts väldigt viktigt att de får så rättvisande betyg och så detaljerad feedback om sin måluppfyllelse som möjligt, inför sin sista termin hos oss. Därför har jag rättat prov  och skrivit uppsatskommentarer varje kväll och helg de senaste veckorna.

Samtidigt är den senare halvan av höstterminen alltid en tung tid för lärare. En tid av omdömen, betyg och utvecklingssamtal. Den här stora extra bördan på det redan tidigare tunga lasset har inneburit att jag har försummat familj, vänner, hem och alla mina andra uppdrag. Sjuk blev jag förstås också på kuppen. Lika förstås utan att för den skull stanna hemma. Nu är det tre dagar kvar till jul och det finns inte ett pynt, inte en pepparkaka, inte en klapp i vårt hem. Krukväxterna slokar förebrående, dammråttorna dansar ystert, mejlboxen är full av obesvarade mejl.

Det är nog många lärare som känner igen  den här ”eleverna först” prioriteringen. Någon som inte är lärare tycker kanske att det är korkat. Säkert en och annan lärare också. Vem tackar oss för att vi riskerar hälsa, relationer och sinnesfrid för ett jobb med låg status, låg lön och få avancemangsmöjligheter? Varför gör vi det?

Det självklart främsta svaret är att vi gör det för eleverna. Det är inte helt lätt att förklara varför andras ungar så ofta går före egna barn, men jag ska göra ett försök. Det är när man märker att elever inte känner att de är viktiga och när konsekvensen  av det är att de varken tycker att skolan eller att de lär sig något är viktigt, det är då som varningslamporna börjar blinka. När världen krympts istället för utvidgats i skolan. När det finns en anda av hopplöshet och av att allt kvittar lika i klassrummet. När skolan har blivit en fritidsgård och framtiden ett ointressant och lätt hotfullt töcken. Sådana elever har blivit ordentligt svikna av skolan och därmed av samhället och kliver man in i ett sådant läge är det ens förbaskade plikt att kavla upp ärmarna, vända båten och med all kraft paddla i motsatt riktning.

Men vi gör det också för själva läraryrket. Vår profession får den dignitet och värdighet vi själva ger den. Uppfattar vi vårt yrke som viktigt, sköter vi det som om det vore viktigt - då upprättar vi genom det förhållningssättet vårt  yrke. Det finns i dag många lärare som sköter själva kunskapsuppdraget med en klackspark. Att vara en trevlig kollega och en schyst kompis till eleverna är viktigare. Handledarskap och inlämningsuppgifter istället för undervisning. Klipp och klistra omdömen istället för verklig kommunikation med eleverna. När arbetstiden är klockad packar man sin väska och går hem.

Jag kan inte anklaga dem för att de håller sig med en dräglig arbetssituation och för att de inte utför mer arbete än de har betalt för. Men jag kan sörja över det. De lärarna har inte förstått att läraryrket är världens viktigaste yrke. Med en sådan lärarkår kan vi aldrig få en bra och likvärdig skola.




Missa inte dagens DN-debattartikel: ”Så kan lärarnas löner höjas med 10 000 kronor”.  Det är en utmärkt och underbyggd artikel som förtjänar att spridas.  Men det saknas en viktig komponent. Lärarnas arbetsvillkor. Visst är lärare underbetalda och visst tar vi gärna emot en högre lön. Men det är den omänskliga arbetsbelastningen och den usla arbetsmiljön som knäcker oss. Det är den som får mig att undra om jag klarar att jobba heltid som lärare ända till 65. Det är den som fått mig att strängt avråda mina egna barn från att följa i sina föräldrars och mina föräldrars fotspår. ...  Inte för att det behövts. De har ju fått följa vad världens viktigaste yrke kostar och kräver från första raden.

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden 3?

Hon väljer verkligen intressanta sängkamrater, Eva-Lis Sirén. För ett år sedan debatterade hon ihop med Anders Knape (SKL).  Idag skriver hon på DN debatt tillsammans med Gustav Fridolin. Det är en kryptisk artikel som man får läsa några gånger om man vill ha fatt på budskapet.  Citat ur artikeln: ”Svensk skola har många utmaningar. Så länge inte alla elever når kunskapsmålen, så länge elever slås ut från grund- och gymnasieskola och så länge det finns elever som är otrygga i skolan finns mycket att göra. Svenska lärare är dessutom felavlönade. Det är viktigt att genomföra reformer som tar itu med skolans verkliga utmaningar. ” Visst är det fint hur det där med felavlönade har stuckits in där? Och skolans verkliga utmaningar, istället för de inbillade som vi nu ägnar oss åt.

Miljöpartiet och skolan... Det politiska skollandskapet har ändrats och motsättningarna mellan blocken minskat. Jag kan läsa en artikel av Mikael Damberg och nicka gillande. Även Vänsterpartiet beskriver en skola jag känner igen och en hel del åtgärder jag tror på. Men ett parti utmärker sig för sin enligt min uppfattning världsfrånvarande skolpolitik. Miljöpartiet. I rättvisans namn, om Miljöpartiet är det sämsta skolpartiet får man även konstatera att skolan är MP:s sämsta gren. På så vis jämnar det ut sig för miljön är alliansens sämsta gren. Men det är ändå ungefär lika förbluffande när ordförande för det andra lärarfacket skriver debatt med MP:s språkrör som om Greenpeace skrev debatt ihop med Anders Borg eller Carl B Hamilton.

Så vad är det som oroar detta udda par? Först och främst att legitimationsreformen fått framskjuten deadline. Det väcker stor oro, påstår de. Okej? Har inte märkt av någon sådan oro. Ligger lärare sömnlösa på nätterna för att de inte får sin pdf-fil så snabbt som de hade räknat med?

Artikelförfattarna påstår också att man ”kraftigt ökat lärarnas arbetsbörda” genom att införa NP i åk 3 och genom att betygslika omdömen ska ges från åk 1. Det här är rent nys. Att genomföra och rätta NP i åk 3 kan knappast ses som någon tung arbetsbörda. Omdömen har vi skrivit i många år, att det tydligare regleras hur de ska skrivas är inget som ökar arbetsbördan. Man oroar sig också över introduktionsåret. Alla nyexade lärare som inte får plats. Okej? Om inte det fungerar som det ska, vems är egentligen ansvarets? Vem är det som är huvudman för skolan?

All kritik i den här artikeln riktas mot staten, mot Skolverket och mot utbildningsminister Jan Björklund. Men vi har inte en statlig skola utan en kommunal sådan. Om lärarlönerna är låga är det kommunerna som ska höja dem. Om resurser och kompetensutveckling saknas - ja då är det igen kommunerna som ska lätta på plånboken. Introduktionsåret? Kommunernas bord. Lärarlyftet? Också kommunernas bord. Förutsättningarna för att göra ett bra jobb? Kommunernas bord. Det enda av allt man klagar över i artikeln som är statens bord är lärarlegitimationerna.

Eva-Lis Sirén och Gustav Fridolin, man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen får ni överge ert envetna och blinda kommunaliseringskramande och börja verka för en skola där allt det här verkligen är statens bord, eller också får ni adressera den här artikeln annorlunda.
... Förslagsvis till Eva-Lis Siréns föregående sängkamrat - Anders Knape på SKL.

Äntligen provocerad till skrivande av Eva-Lis Sirén

När jag klagade över hur svårt det var att börja skriva efter ett långt uppehåll tipsade Morrica om att försöka hitta något som irriterar. Problemet har varit att jag under ett tag mest bara läst sådant som fått mig att nicka gillande. Men på dagens DN-debatt står Eva-Lis Sirén till tjänst med inspirerande provokation. :)

Som lärare borde man kanske nicka gillande till en artikel med rubriken: ”Därför måste Sveriges lärare ha 10 000 mer i månaden”. 10 000 mer i månaden, vem skulle tacka nej till det? Och att lärare får ovanligt dålig utdelning för sin utbildning är ett obestridligt faktum. Ändå känner jag mest en invärtes suck när jag läser artikeln. Dels för att det har malts på om just dessa fiktiva 10 000 tills budskapet börjar irritera och provocera snarare än övertyga, dels för att status är ett ord som ”rubs me the wrong way”, men också för att jag inte tycker om när alla lärare buntas ihop som om vi hade samma arbetsvillkor, utbildningslängd och prioriteringar.
   Lärararbete på högstadiet skiljer sig från det på gymnasiet, Komvux från ungdomsskolan. Det vet jag av egen erfarenhet. Det är rimligt att anta att det gäller hela skolan. Jag vill gärna lyssna på mina kollegor på andra stadier och även kämpa för deras villkor och rättigheter. Men varför envisas med att klumpa ihop oss?

En annan sak jag ogillar är att arbetsvillkoren görs till bisak i artikeln. Vi är väldigt många lärare som skulle sätta ökad professionell frihet och minskad detaljreglering högre än en löneökning. Att vara lärare och inte ha förutsättningar att göra ett bra jobb är ungefär lika kul som att spela Hamlet inför en fullsatt salong utan repetitioner. Men även här finns det antagligen skillnader mellan lärare och lärare. Eller är det ett generellt problem för alla stadier att man inte har förutsättningar att göra ett bra jobb? Att man behöver tid till för- och efterarbete som aldrig finns?

Det enda man kan hoppas att uppnå med en artikel av det här slaget är att påverka den allmänna opinionen. Men det är inte troligt att en text som inte ens frälser en färdigfrälst får församlingen att öka. Det finns knappast en enda svensk som inte redan hört det här kravet. Det är redan allmänt etablerat att lärare borde ha en högre lön. Vad händer när samma sak då mals på papegojeaktigt?

 Att SKL skulle påverkas är osannolikt. Lärarkåren har inga som helst påtryckningsmöjligheter. Strejkar vi kan kommunpolitikerna bara gnugga händerna belåtet åt budgetöverskottet. Vill behöriga lärare inte acceptera lön och arbetsvillkor kan man alltid placera vem man vill i katedern. Utan extern kunskapskontroll märks det knappt att ungarna inte lär sig något. I varje fall märks det inte på något sätt som riktar strålkastarljuset mot en specifik kommun eller rektor. Det är här vi har det grundläggande problemet när det gäller lärarlönerna. Ingen arbetsgivare betalar mer än man måste. I näringslivet lönar det sig uppenbart att betala en kunnig, skicklig och arbetsvillig medarbetare mer. Där lönar det sig rent av att betala besvärliga, kritiska personer mer för de betalar sig själva genom att förbättra företaget och därmed lönsamheten. Så fungerar det inte i skolans värld. Det finns inga incitament för en kommunpolitiker att ge lärare ett högt lönepåslag. Tvärtom ger det både ett försämrat manöverutrymme (mindre kul på jobbet) och sämre förutsättningar till framgång i nästa val. Och den lydiga idioten är den bästa av kommunanställda.

Friskolorna kunde ha haft en höjande effekt på lärarlönerna. Men förutsättningen för det vore att skickliga, kunniga och självständiga lärare gav större vinst och så är det verkligen inte idag. Så länge det inte finns någon extern kunskapskontroll är det trivsel och sådant som marknadsföring, resor, datorer och andra perks som står i centrum. Vilken trevlig prick som helst kan fungera i katedern. Ju yngre och mer obehörig desto bättre för då kommer man som arbetsgivare undan med en spottstyver. Och kritik? Det kan skada varumärket och ses framför allt som skäl för avsked.

Man kan spekulera i varför LR och Lärarförbundet inte gjorde gemensam sak här. Men jag är för min del glad att Metta Fjelkner höll sig utanför den här artikeln. Jag tycker också att det är bra att LR tar upp friskolornas vinster och sätt att sköta sin arbetsgivarroll. Men de åtgärder man föreslår för att få friskolorna att betala bättre är helt otillräckliga. Ett vinstdrivet företag skärper inte sig av moraliska skäl utan av vinstskäl. Därför är enda receptet för att få friskolor att slåss om och betala höga löner till duktiga lärare att göra kunskapsmålen centrala genom en extern kunskapskontroll.

Och på så vis landar alltså även detta blogginlägg i kravet på centalrättade nationella prov och en modern studentexamen. Ja, och ett återförstatligande av skolan förstås.

I SVD utger sig Maria Ludvigsson för att försvara LR:s medlemmar. Det hon försvarar är givetvis - som alltid - privatiseringarna, men det verkar ändå som om hon helt har missat att lärarkåren inte delar hennes entusiasm där.

Bloggar: Bo Malmberg: Hellre höga vinster än höga lärarlöner?,  Thoughts and Reflections utnämner lärarna till : Sveriges gnälligaste yrkeskår, i Trams, allvar, kultur och liv kan man läsa bistra men sanna saker om SKL som förhandingsmotpart.

Lärarna, pengarna och friheten

Idag fick lärarna ännu ett paket från regeringen. Ett antal miljarder till karriärtjänster. Inte hörde jag några hurrarop i vårt lärarrum. Men så handlar det också om ett aningen dunkelt förslag. Utvecklingssteg för skickliga lärare ... Precis vem kan få vad för vad? Vi som är litet äldre är ju också bittert medvetna om hur fel det kan bli med de individuella lönerna. Ibland belönas rätt saker, men långt ifrån alltid. Eget beröm luktar illa, heter det. Men det kan betala sig rätt bra. Och pengar luktar som bekant inte.

Jag behöver väl knappast längre skriva vad det är jag tycker vi behöver för att vi ska veta vilka de skickligaste lärarna är?
Inte för Studentexamen, men väl för centrala rättningsgrupper för de nationella proven argumenterar jag och min rektor i gårdagens NT: Låt Norrköpings skolor visa vägen. I oktober ska vi prata om förslaget med nämnden.


I dagens DN skriver Johannes Åman om lärarlöner och arbetsvillkor utifrån den senaste OECD-analysen "Education at a glance". Åman vrider och vänder nyktert på siffrorna, konstaterar att det stämmer att de svenska lärarlönerna är låga men att andra jämförelsetal kan vara minst lika betydelsefulla. I USA har de högre lön än i Finland, men väldigt mycket mer undervisningstid. Jag har kritiserat några av Åmans skolinlägg, men den här artikeln blir jag imponerad av. Inga tvärsäkra slutsatser utan en intelligent och omsorgsfull granskning av en rad intressanta fakta.

Som jag berättade i ett tidigare inlägg är de två bitarna arbetsbelastning och lön inte alltid helt lätta att hålla isär. I Finland är det ingen som bryr sig om hur mycket eller litet du jobbar bara eleverna är nöjda och resultaten goda. All tid är förtroendetid, men förtroendet försvinner rasande snabbt om inte eleverna lär sig det de ska. Mina lärarföräldrar jobbade ofta mer än 100 % - dvs de kunde ha tjänster på t.ex. 120 %. Det innebär en rätt hög arbetsbelastning och en hög lön. Någon annan väljer att ha det på ett annat sätt. Även det är en slags karriärsmöjlighet.

Visst är pengar viktiga och visst behöver lärare få en lön som motsvarar utbildningsinsats, ansvar och arbetsuppgifter. Men ännu mer - tycker jag - behöver vi få förutsättningarna och friheten att göra det bästa jobb vi kan.

Media: DN, Expressen., Folkpartiet, DN.

Bloggar: Missa inte den drypande ironin i Motvallsbloggen, Mathias Sundin (FP) är belåten, intressant lärarlönestatistik hittar ni även hos Ekonomistas och hos den hälsosamme ekonomisten.

Ge oss stålar och respekt - statusen kan ni hålla!

I morgon börjar sommarlovet. Jag firar med ett glas vin, ett gäng kokosbollar (alla åtta i paketet) och att äntligen få lätta mitt hjärta när det gäller lärarnas löner. Det är nämligen så att jag för snart en vecka sedan läste en krönika i DN som verkligen retade upp mig. ”Status inte bara lön” av Martin Liby Alonso. Till min förtrytelse länkades och rekommenderades den dessutom på Skolvärldens hemsida, (LR:s tidning). Lärarförbundet hade åtminstone förstånd att säga emot i ett blogginlägg.

Vad är det då han säger denne Alonso, förutom att status inte bara är lön - om nu någon hade påstått eller trott det. Jo att lönen inte är så himla viktig om man vill öka attraktionen i läraryrket. Som stöd för tesen nämner han Finlands måttliga lärarlöner. För det första är det här inget belägg för den tesen, för det andra är belägget felaktigt. Om yrket vore attraktiv trots medioker lön är det inget kvitto på att lönen är oviktig och dessutom stämmer det inte att Finlands lärarlöner är mediokra.

Jag vill också påpeka att status - till skillnad från en högre lön - inte är något självklart lärarmål. Hade vi varit statusjägare skulle vi nog ha valt ett annat yrke. Det vi däremot alla vill ha är rimlig ersättning för det arbete vi lägger ner och för den utbildning vi investerat i. Vi vill ha gehör när vi talar om vad vi behöver för redskap och villkor för att utföra ett riktigt bra jobb. Vi vill ha en kontroll av måluppfyllelsen som innebär att vi kan få respekt, tack och erkännande när vi utför det extra väl, fortbildning och annat stöd när vi utför det mindre väl.

Längre ner i texten kommer Alonso med ytterligare en tes: Det är den högre statusen som lockar studenter till lärarbanan i Finland - inte lönen. Nu är lönen inte längre en del av statusen. Nu har den rent av hamnat i det andra laget. För det första vore det sympatiskt att lyssna på oss svenska lärare när vi skriker från taknockarna att våra löner är åt helvete för låga. För det andra är lönerna i Finland kännbart högre. De är uppbyggda på ett helt annat sätt än de svenska. Grundlönerna är fasta med större skillnader mellan stadierna, men till grundlönen kommer en lång rad tillägg. Det är tjänsteårstillägg, glesortstillägg, resultattillägg, extrauppdragstillägg, yrkesskicklighetstillägg, resultatbonus, med mera. Det går alltså inte att jämföra grundlöner, man måste titta på vad det verkligen blir i slutändan. I Finland har man också betydligt mindre undervisning och inte alls de extrauppgifter vi har i Sverige. När man har blivit litet varm i kläderna är det därför vanligt att man jobbar övertid. Det handlar inte bara om strötimmar, utan man har ofta en tjänst som är på mer än 100% med en bra övertidsersättning. Tar man på sig mer än man klarar av syns det i resultaten och i den individuella potten så läraren har själv allt att vinna på att kalkylera sin arbetsförmåga rätt. Det här ger en stor frihet, goda möjligheter att tjäna bra /alternativt ha det ganska lugnt och avslappnat och ändå ha en anständig lön. Dessutom innebär den systematiska kontrollen av måluppfyllelse att duktiga lärare får mycket respekt och uppskattning.
Stålarna räknas också i Finland och även där är tid pengar.

Vad är det då Alonso vill ge oss lärare istället för bättre lön? Jo, han vill ge oss konkurrens av obehöriga. Han lyfter nämligen det av de amerikanska lärarfacken kritiserade Teach for America som en åtgärd för att höja läraryrkets attraktionskraft. Ett program som bygger på att studenter erbjuds en gratis snabbutbildning mot att de binder sig att undervisa i två år. Istället för att fundera över hur man ska göra läraryrket mer attraktivt gör man det alltså gratis och därmed attraktivt för ett gäng utvalda personer att jobba som lärare med en slags miniutbildning under bältet. Ett sådant system är i bästa fall en konstgjord andning, i värsta fall något som undergräver läraryrket och minskar attraktionskraften. Ska vi lärare få upp våra löner och få vår arbetsgivares gehör när vi talar om arbetsvillkor och annan behandling får det inte finnas fler av oss än det behövs och då ska det inte heller gå lika bra med halva utbildningen.

Om det här har läraren Daniel Sandin skrivit en förträfflig artikel på SVD.se: "Sommarlov – men samtidigt sänks lönen"(även om jag blir litet avis på att han har åtta veckor sommarlov och jag bara sju). Den borde Skolvärldens chefredaktör Jane af Sandberg läsa. Följes med fördel upp med Gustav Fridolins artikel i DN: "Höjda lärarlöner viktigast för att få en bra svensk skola".

I det nummer av Skolvärlden som precis damp ner i brevlådan skriver Jane af Sandberg att lärarna måste ta plats i debatten. När vi gör det, vore det väl då förträffligt att uppmärksamma det - istället för att flagga för en nybakad krönikör som verkar ha fått kommandot: Skriv något om skolan är du bussig!

Lön efter utbildning?

Efter debattprogrammet Agenda där Metta Fjelkner och Ingela Gardner Sundström debatterade lärarlöner har det pågått en ivrig lönedebatt. Mats i Tysta Tankar undrar hur långt ner i skolhierarkin de 10 000 man talar om i programmet sträcker sig. Morrica i You're no different to me startar en intressant diskussion om vad det är vi ska ha mer betalt för - utbildningen eller det arbete vi utför. Om en förskollärare arbetar på gymnasiet eller tvärtom - vad ska då gälla?
När det gäller Mats fråga tycker jag inte att vi skall löneförhandla med användande av argument som ”Får dom ska vi också ha”, eller ”varför skulle dom få mer än oss”. Vi måste kunna prata om en grupp utan att dra in alla andra. Måste man göra jämförelser kan man hellre göra det med andra yrken med motsvarande utbildning, ansvar och utmaningar. Det är uppenbarligen Metta Fjelkners linje. Det är lika uppenbarligen inte Ingela Gardner Sundströms linje.

När det gäller Morricas fråga är det min uppfattning att båda ska vägas in. I Sverige har vi en väldigt låg utbildningspremie - en utbildningspremie som är som lägst i kvinnoyrken och lägre ju längre utbildning man har. Man vinner inte en krona på att utbilda sig till lärare. Tvärtom förlorar man till och med en hel del ekonomiskt på en utbildningsinsats som gagnar samhället. Dessutom utbildar man sig till ett yrke där det numera är si och så med anställningstryggheten - åtminstone har det varit det så länge det gick lika bra att anställa obehöriga (läs billiga). Med jämna mellanrum ändrar regeringen dessutom på utbildningslängden för olika stadier utan att på något sätt kompensera för det. Mitt under min utbildning skärptes kraven på gymnasielärare. Plötsligt skulle man ha 80 dåvarande poäng i varje ämne istället för tidigare 60. Det innebar en förlängning av utbildningen på ett helt år som inte ledsagades av annat än sänkningar i lön, sänkningar i status och försämrade arbetsvillkor. Ändå fanns det inte ens en diskussion om reformen. Ingen protesterade. Några år senare sänktes utbildningstiden från fem till 4,5 år. Igen utan förklaringar och diskussion.

Finns det någon tanke om att utbildningslängd och status går hand i hand? Hur en sådan tanke skulle kunna leva kvar efter den utveckling vårt yrke har haft undandrar sig mitt bedömande. Min utbildning har varit lika lång som en läkares - en egenföretagare i ventilationsbranschen har antagligen ingen högskoleutbildning. Båda har status och lön som vida överstiger min. När det gäller oss som jobbar i skolan - vad vi än kallar oss - är skillnaderna i utbildningslängd små. 3,5 år för en förskollärare mot 4,5 år för en gymnasielärare. Motsvarar den skillnaden på ett år de olika behov vi har på de olika stadierna för att göra ett bra jobb? Är ett halvår en rimlig skillnad i utbildning mellan förskola och klasslärare, klasslärare och ämneslärare?

Jag tycker att vi behöver diskutera både vilken och hur lång utbildning som krävs för att vi ska kunna göra ett bra jobb och också vem som ska bära kostnaden för förlängningar. Jag menar att det är orimligt att det är den individ som utbildar sig - i synnerhet när man gör det i en bransch med små karriärmöjligheter. Vi behöver också diskutera hur stor andel av det vi behöver kunna som ska finnas i grundutbildningen och vad som gör bättre nytta som fortbildning när man redan är yrkesverksam. Konflikthantering, gruppsykologi och samtalsmetodik är sådant jag upplever som viktiga redskap i min yrkesutövning. Allt det tror jag att man tar till sig bäst när man väl är yrkesverksam. En lagom grund i utbildningen och resten när man står där i skyttegraven skulle vara mitt professionella önskemål när det gäller pedagogik, metodik och annat som ingår i lärarutbildningen. Men däremot ordentliga ämneskunskaper ända från början.
Samtidigt klagar kandidaterna på lågt tempo och för litet undervisning och har ofta magert på fötterna när det gäller ämneskunskaper. Det kanske rent av går att lära sig mer på kortare tid? En förkortning av studietiden på ett år är ingen liten höjning av livslön.

Då kanske man rent av skulle hinna betala bort sina studielån. Det vore ingen dålig löneförmån att hinna prova på hur det känns att ha hela lönen innan man går i pension. ... En pension som för övrigt blir magrare för varje adderat studieår.



Media: Aftonbladets skolgranskning, Johanne Hildebrandts krönika i Aftonbladet.

Bloggar: Lite äventyr med ord och bilder, Christermagister, Tankar om Skolan i Media, Jan Lenander, Lars Pålsson Syll länkar till en mycket intressant artikel i NYT om kostnaden för låga lärarlöner.

Vad får det lov att vara? Billiga eller skickliga lärare?

En rapport från Lärarförbundet visar att det är en riktig förlustaffär att utbilda sig till lärare. Godshanterare och expressbud är mer lönsamma karriärval. Lägger man till det en tung arbetsbörda, en hög andel trist kontorsarbete, ett hårt och bullrigt arbetsklimat där man riskerar att kallas fitta, kärring och gubbjävel - numera även av föräldrar - och en arbetsgivare som närmast påminner om 1800-talets brukspatroner förvånar det ingen att det inte är något större sökandetryck på landets lärarutbildningar. I en ledare i Expressen påpekar man också att det inte bara är ingångslönen som är dålig. Tittar man på löneutvecklingen blir bilden ännu mer dyster. ”
Men det kanske mest anmärkningsvärda, om man gräver i lönestatistiken i OECD:s "Education at a glance", är den katastrofala löneutvecklingen efter 15 år i yrket. Under denna tid i klassrummet har en polsk lärare fördubblat sin lön, medan en svensk har fått ynka 16 procent mer av sina arbetsgivare.”

Till det kan tilläggas att svenska lärare har ytterst begränsade möjligheter till extrainkomster. I Finland har lärarna ett luftigt schema, få extrauppgifter och ingen arbetsplatsförlagd tid. Det här innebär att i Finland klarar en nyutexaminerad lärare att sköta sitt arbete under normal arbetstid. En lärare med ett antal tjänsteår under rocken får tid över och kan välja mellan en lindrig arbetbörda eller att ta på sig betalda extra uppgifter eller övertid och på så vis förbättra sina inkomster avsevärt.

I dagens SVD ger PJ Anders Linder sitt recept för högre lärarlöner: Minska antalet utbildningsplatser och fokusera debatten på lärarkvalitet istället för på kvantitet - dvs på lärartäthet.
Den soppan tycker inte jag vi ska koka. Att minska antalet utbildningsplatser samtidigt som man ökar behörighetskraven är en märklig ekvation. Problemet är att folk inte vill bli lärare, det åtgärdar man knappast genom att göra det svårare att bli det. Och att fokusera debatten på lärarkvalitet så länge vi struntar i att ta reda på vad ungarna lär sig i skolan, vad är det för poäng med det? De kvalitetsfaktorer vi använder oss av är självskattning, marknadsföring och ett betygssystem skolverket liknar vid rysk roulette. Det är bara på nationell nivå vi vet hur det går i den svenska skolan och det vet vi tack vare internationella undersökningar, inte för att vi själva har tagit reda på.

Istället behöver man titta på hur vi hamnade i den här sitsen. Det första svaret är att vi slopade studentexamen och därmed den oberoende kvalitetsgranskningen i den svenska skolan. Nästa dundertabbe var kommunaliseringen. Under SKL:s fögderi har vi lärare fått lägre status, högre arbetsbelastning, tråkigare arbetsuppgifter, mindre frihet och sämre lön. I SKL har vi dessutom en arbetsgivare som misstror oss och som inte är intresserade av en dialog med oss. Det enda rätta i ett sådant läge är att göra om och göra rätt. Skolan behöver återförstatligas och vi måste faktiskt börja ta reda på vad våra ungar egentligen lär sig i skolan.

Med risk för att bli tjatig: Centralrättning av de nationella proven och en studentexamen som slutkontrollstation så kan vi reda ut vad den faktiska kostnaden är för att vanvårda skolor och lärare.


Media: Aftonbladet,

Bloggar: Avva, Tankar om skolan i Media, Örfilar och Gladsparkar, Vaduville, betongklumpen, Tysta Tankar.

Den högsta lönen till den bästa läraren?

Det är upprörda stämningar på min skola just nu. Orsaken är att beskeden om de nya lönerna har kommit. ”Det känns som om jag fick MVG på lönesamtalet och G - i lön” sade en kollega. Jag fick lust att gråta sa en annan. En tredje var sprutarg och färdig att ta vilket annat jobb som helst.

Poängen med individuella löner är att de ska fungera som morot och piska. Goda insatser ska löna sig och de lärare som sköter jobbet med vänster hand ska känna av det i lönekuvertet. Men på hur många ställen fungerar det så? Ofta är det framtidsprojekt och annat man gör utöver undervisningen som premieras, men ju mer annat man tar på sig desto mindre krut lägger man i allmänhet på dem verksamheten finns till för - eleverna. Utpressning, eget beröm och smicker är också alltför ofta viktigare lönekriterier än hårt arbete och yrkeskunnande.

I ett kollegium är man i allmänhet på det klara med vilka arbetsmyrorna är och även vilka de skickligaste lärarna är. Upprörda stämningar är en naturlig konsekvens när utfallet inte uppfattas som rimligt och resonligt. Då blir effekten osäkerhet, frustration, minskad arbetsglädje och en sämre arbetsinsats.

Fram tills nu har jag varit en av vinnarna på det individuella lönesystemet. Ändå har jag hela tiden varit tveksam till det. Jag inser det rimliga i att goda prestationer premieras, men dels är det inte alltid rektorer vet vilka lärare som gör goda prestationer, dels har de individuella lönerna också flera negativa konsekvenser. Systemet gör lärare till konkurrenter och kan leda till missunnsamhet, minskad hjälpsamhet och en allmänt sämre stämning i lärarrummet. Låga lönepåslag kan också göra färdigt halvdana lärare sämre. De kan tycka att det inte spelar någon roll vad de gör för de blir ändå aldrig uppskattade.

En rektors främsta uppgift är att rekrytera bra lärare. Den nästviktigaste att göra sitt yttersta för att alla på skolan har förutsättningar och incitament att göra sitt allra bästa, varje lektion, varje dag. Individuella löner är ett redskap för att åstadkomma det här. Men piskar man arbetsmyrorna och ger morötterna till latmaskarna får de individuella lönerna rakt motsatt effekt.

”All the best things in life are free” heter det. Men de bästa lärarna ska inte tvingas lägga substans i det citatet genom att bjuda sina kommuner på en massa gratisarbete. Så länge vi har individuella lärarlöner ska den bästa läraren ha den högsta lönen. End of story, punkt, slut.