Skrivkramp och LR-motioner

Allt jag gör blir bara skräp just nu. Det känns litet trist då jag hade stora planer för vad jag skulle hinna med under de här lovdagarna. Jag har tre artiklar och flera blogginlägg som aldrig kommer till dörren. Ju mer jag skriver desto sämre blir de. Men jag har i varje fall petat iväg tre motioner till LR:s förbundsmöte 2012. Det var deadline igår och jag skickade iväg dem en halvtimme innan tolvslaget. :) En av dem kan jag bjuda på här:

Det hostas och snörvlas mycket i landets lärarrum samtidigt som lärarnas sjukfrånvaro är låg. Orsaken till det är att sjukfrånvaro för lärare innebär ett betydande merarbete. Ofta får man från sjuksängen planera dagen, vanligt är att man får föreslå vikarie och även att man får ytterligare uppringning under dagen. Efter sjukfrånvaro väntar  rättning, elevfrånvaro som behöver föras samtidigt som planeringarna spricker. Vid annan frånvaro som vid kompetensutveckling, möten som socialtjänst och andra kallar till förväntas man som regel både kalla in vikarie och själv planera och efterarbeta varje lektion.
Även i de fall lektionerna inte behöver för och efterarbetas innebär frånvaro alltid merarbete för en lärare. I vårt arbete ingår nämligen många bitar som en vikarie inte kan hantera., Dokumentation, elev och föräldrakontakter, bedömningsunderlag, etc.. Lägger man till det att lärarfrånvaro dessutom kostar läraren ett försämrat grepp om klasserna och undervisningen är det inte konstigt att så många lärare inte anser sig ha råd att sjukskriva sig.

 Det här missförhållandet påverkar både lärarnas och elevernas hälsa och arbetsmiljö, det ökar dessutom stressen och minskar arbetsglädjen för vår yrkeskår och behöver därför både uppmärksammas och åtgärdas.

Yrkande
att LR verkar för två typer av sjukskrivning / tjänstledighet för lärare; med och utan för och efterarbete, samt för att lärarnas utsatthet i samband med sjuk- och annan frånvaro kartläggs och uppmärksammas.

Jag har roat mig med att lära mig dikter och Shakespeare-citat utantill också. Här kommer en favorit:

Ge oss stålar och respekt - statusen kan ni hålla!

I morgon börjar sommarlovet. Jag firar med ett glas vin, ett gäng kokosbollar (alla åtta i paketet) och att äntligen få lätta mitt hjärta när det gäller lärarnas löner. Det är nämligen så att jag för snart en vecka sedan läste en krönika i DN som verkligen retade upp mig. ”Status inte bara lön” av Martin Liby Alonso. Till min förtrytelse länkades och rekommenderades den dessutom på Skolvärldens hemsida, (LR:s tidning). Lärarförbundet hade åtminstone förstånd att säga emot i ett blogginlägg.

Vad är det då han säger denne Alonso, förutom att status inte bara är lön - om nu någon hade påstått eller trott det. Jo att lönen inte är så himla viktig om man vill öka attraktionen i läraryrket. Som stöd för tesen nämner han Finlands måttliga lärarlöner. För det första är det här inget belägg för den tesen, för det andra är belägget felaktigt. Om yrket vore attraktiv trots medioker lön är det inget kvitto på att lönen är oviktig och dessutom stämmer det inte att Finlands lärarlöner är mediokra.

Jag vill också påpeka att status - till skillnad från en högre lön - inte är något självklart lärarmål. Hade vi varit statusjägare skulle vi nog ha valt ett annat yrke. Det vi däremot alla vill ha är rimlig ersättning för det arbete vi lägger ner och för den utbildning vi investerat i. Vi vill ha gehör när vi talar om vad vi behöver för redskap och villkor för att utföra ett riktigt bra jobb. Vi vill ha en kontroll av måluppfyllelsen som innebär att vi kan få respekt, tack och erkännande när vi utför det extra väl, fortbildning och annat stöd när vi utför det mindre väl.

Längre ner i texten kommer Alonso med ytterligare en tes: Det är den högre statusen som lockar studenter till lärarbanan i Finland - inte lönen. Nu är lönen inte längre en del av statusen. Nu har den rent av hamnat i det andra laget. För det första vore det sympatiskt att lyssna på oss svenska lärare när vi skriker från taknockarna att våra löner är åt helvete för låga. För det andra är lönerna i Finland kännbart högre. De är uppbyggda på ett helt annat sätt än de svenska. Grundlönerna är fasta med större skillnader mellan stadierna, men till grundlönen kommer en lång rad tillägg. Det är tjänsteårstillägg, glesortstillägg, resultattillägg, extrauppdragstillägg, yrkesskicklighetstillägg, resultatbonus, med mera. Det går alltså inte att jämföra grundlöner, man måste titta på vad det verkligen blir i slutändan. I Finland har man också betydligt mindre undervisning och inte alls de extrauppgifter vi har i Sverige. När man har blivit litet varm i kläderna är det därför vanligt att man jobbar övertid. Det handlar inte bara om strötimmar, utan man har ofta en tjänst som är på mer än 100% med en bra övertidsersättning. Tar man på sig mer än man klarar av syns det i resultaten och i den individuella potten så läraren har själv allt att vinna på att kalkylera sin arbetsförmåga rätt. Det här ger en stor frihet, goda möjligheter att tjäna bra /alternativt ha det ganska lugnt och avslappnat och ändå ha en anständig lön. Dessutom innebär den systematiska kontrollen av måluppfyllelse att duktiga lärare får mycket respekt och uppskattning.
Stålarna räknas också i Finland och även där är tid pengar.

Vad är det då Alonso vill ge oss lärare istället för bättre lön? Jo, han vill ge oss konkurrens av obehöriga. Han lyfter nämligen det av de amerikanska lärarfacken kritiserade Teach for America som en åtgärd för att höja läraryrkets attraktionskraft. Ett program som bygger på att studenter erbjuds en gratis snabbutbildning mot att de binder sig att undervisa i två år. Istället för att fundera över hur man ska göra läraryrket mer attraktivt gör man det alltså gratis och därmed attraktivt för ett gäng utvalda personer att jobba som lärare med en slags miniutbildning under bältet. Ett sådant system är i bästa fall en konstgjord andning, i värsta fall något som undergräver läraryrket och minskar attraktionskraften. Ska vi lärare få upp våra löner och få vår arbetsgivares gehör när vi talar om arbetsvillkor och annan behandling får det inte finnas fler av oss än det behövs och då ska det inte heller gå lika bra med halva utbildningen.

Om det här har läraren Daniel Sandin skrivit en förträfflig artikel på SVD.se: "Sommarlov – men samtidigt sänks lönen"(även om jag blir litet avis på att han har åtta veckor sommarlov och jag bara sju). Den borde Skolvärldens chefredaktör Jane af Sandberg läsa. Följes med fördel upp med Gustav Fridolins artikel i DN: "Höjda lärarlöner viktigast för att få en bra svensk skola".

I det nummer av Skolvärlden som precis damp ner i brevlådan skriver Jane af Sandberg att lärarna måste ta plats i debatten. När vi gör det, vore det väl då förträffligt att uppmärksamma det - istället för att flagga för en nybakad krönikör som verkar ha fått kommandot: Skriv något om skolan är du bussig!

Kriget om lärarnas arbetsvillkor är slut för den här gången

De som trodde att SKL ville komma undan med låga lönelyft fick rätt och ferietjänsten är räddad. Så kan man sammanfatta det nya avtalet. Men än är det för tidigt att andas ut. Så länge skolan är kvar i kommunal regi kan vi räkna med att arbetstidsfrågan ”hålls levande”.

I sista skälvande förhandlingsminuten var det två moderata politiker som protesterade mot SKL:s kravfyllda styrning av lärarna (i Skolvärlden). De föreslog att övriga borgerliga partier skulle följa folkpartiets exempel och lämna förhandlingarna. Deras främsta argument mot en mer reglerad arbetstid var att det gör yrket mer oattraktivt och antagligen kostar mer än det smakar. De har rätt i sina argument, men jag skulle vilja lyfta fram två till.
För det första har man redan gjort en kraftig reglering av vår arbetstid. Följden blev stadigt sjunkande kunskapsresultat hos eleverna, lika stadigt sjunkande hälsa och trivsel hos lärarna. Varför skulle det gå annorlunda en andra gång?
Det retar mig oerhört att man vill muta lärare att gå över till semestertjänst. Är det rimligt att vi skall väga vår lön mot undervisningskvalitet och därmed elevernas bästa? Är inte skolan redan tillräckligt avakademiserad och kontorslik?
För det andra handlar det inte bara om arbetsvillkor utan också om ledarskap. Vem vill ha en chef som misstror sina anställda? Vem vill ha en chef som toppstyr och kräver? Vem vill ha en chef som struntar i vad de anställda har för önskemål och synpunkter? Vem vill ha en chef som SKL?


Politiska bloggar: Benny Lindholm (FP) ger Folkpartiet förtjänsten. Det var lärarnas förtjänst skriver Emil Broberg(V) (lärarnas förtjänst nota bene, inte lärarnas fel). Det var moderaterna, påstår Mats Gerdau (M) (ett något förbluffande påstående för den som stött på Ingela Gardner Sundström i debatten). Robert Noord (S) pekar på SKL:s tillfångatagna förnuft. Klokt gjorde Lennart Gabrielsson (FP) och klokt skriver han också.
Andra bloggar: Morrica är neutral, Mats Olsson i Tysta Tankar är ... ironisk?, Ny i svenska skolan är kritisk.

Zoran Alagic för LR-bloggen Tankar om skolan i media lägger tillrätta missförstånd. SVD, DN, Expressen, Aftonbladet retar upp oss lärare genom att påstå att vi "får hålla vårt sommarlov". När jag var barn hade lärarna sommarlov. Nu har de sju veckor semester, varav två är inarbetade genom 45 timmars arbetsvecka.