Om LR:s förvirrande inlägg om bildning, fortbildning och näringsliv i GP.

Idag publicerar GP en artikel skriven av mig och undertecknad av Bengt Söderhäll, Sven Björkman och  Carla Cariboni Killander;  Måste bildning vara lönsamt?   Min rubrik var "Skolan måste se längre än till näringslivets behov". Det handlar om en replik på LR:s artikel  ”Sverige måste satsa på klassisk bildning” (GP 27.9.).

I sin artikel hävdar Metta Fjelkner, Ebba Witt-Brattström, Björn Ranelid och Hans-Albin Larsson en väldig massa saker. Mestadels sådant som har svag koppling till rubriken och svag - om någon - koppling till LR:s uppdrag.  ’Skolan måste satsa på klassisk bildning för att näringslivet efterfrågar det’ är en sådan sak. Att ”tyska, kinesiska och spanska är de språk på vilka skolan bör satsa” en annan. Elevernas sjunkande modersmålskunskaper är ytterligare ett spår, historieämnets betydelse för näringslivet ett fjärde. Som nästa sidospår tar man upp nordiska språk, som det sjätte svenska som andra språk. Därefter kommer det någon formulering om behovet av fortbildning för lärare, något om Sveriges konkurrenskraft, en mening om vikten av fast timplan ... lönen förstås ... den ska höjas ... ja och så måste administrationsbördan minskas. Denna förvirrande soppa avslutas med följande fras: ”Bildning är inte mekanisk produktion. Det ligger i landets långsiktiga intresse att en satsning på den klassiska bildningen, omvandlad för vår tid, kommer till stånd – ju förr, desto bättre.”
Det här är en artikel av slaget: Vi måste få in en artikel till bokmässan med rätt undertecknare. Och vad kunde väl vara mer rätt för bokmässan än en författare och en litteraturvetare?  Vi slänger in litet om bildning, kultur, läsförståelse och språk för att få Björn Ranelid och Ebba Witt-Brattström på kroken, en  släng om historia till Hans Albin Larsson och så något om nordiska språk, för om det har vi ju själva ett seminarium.  På det en tesked fortbildning, ett kryddmått lön, en bisats om arbetsvillkor - och så var det klart.

Något som jag kritiserat många gånger förr och som jag kommer att kritisera varje gång jag stöter på det är när lärarnas fackförbund debatterar i strid mot sina egna medlemmar. Den trista ovanan att klia mäktiga ryggar genom att använda debattutrymmet strategiskt. Det värsta exemplet här är när Eva-Lis Sirén debatterade ihop med SKL:s Anders Knape (Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden ... igen), men Lärarförbundet är långtifrån ensamma om missbruket.  LR har en beklaglig ovana att skriva ihop med Svenskt Näringsliv där det snarare är Svenskt Näringslivs ärenden man går än lärarnas. Läs gärna mitt gamla inlägg Skolan och Näringslivets hostile take-over från i fjol.   Ständiga referenser till lönsamhet och exportindustri hör inte heller hemma i lärarfackens debatterande. Det är oss lärare, inte företagarna, våra fackförbund representerar.  Och vi har en helt annan agenda och helt andra hjärtefrågor.

I det här fallet är det inte bara Svenskt Näringsliv man flirtar med.  Det är givetvis för att ta en poäng hos Jan Björklund som LR lyfter kinesiskan. Istället för att vända sig till medlemmarna och fråga, vad tror ni om att införa kinesiska på grundskolan, anammar man rätt upp och ner Jan Björklunds ställningstagande och driver det därefter som förbundets. Nu i den här artikeln, för ett år sedan i ”Skolan måste satsa på tyska och kinesiska” på DN-debatt. Något som är svårare att förklara - och något Jan Björklund hittills avhållit sig från -  är LR:s konsekventa utelämnande av  franskan.  ... Man kan fråga sig om det alls ingår i ett fackförbunds uppdrag att driva opinion när det gäller vilka språk som ska prioriteras i skolan. Det enda läge där jag kan hitta försvar för en sådan opinionsbildning är om medlemmarna uttryckligen önskar att man ska driva frågan. Så är det definitivt inte i det här fallet.

När kramandet av mäktiga bundsförvanter går som längst hamnar LR i ren konflikt med oss lärare. I augusti i fjol anklagade Metta Fjelkner och Tobias Krantz skolan för den höga arbetslösheten. Vi lärare behöver samarbeta mer med näringslivet och vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens, förklarade de. I följande artikel hötte samma artikelförfattare beskäftigt åt språklärarna: ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Vi lärare är vana vid att höra att allt som är fel med skolan är vårt fel, vana att höra att vi behöver skärpa oss. Men ska vi verkligen behöva ta det från vårt eget fackförbund? Jag var knappast den enda av LR:s medlemmar som spottade och fräste över de två artiklarna.

Vi lärare har svårt att göra oss hörda i debatten och blir sällan ombedda att uttala oss. Det här kan verka som ett märkligt påstående från just mig. Jag har fått många artiklar publicerade. Men det hade jag knappast lyckats med om jag inte samtidigt hade varit politiskt aktiv. Partibeteckningen är ett Sesam öppna dig, lärartiteln snarast ett minus.  Jag har till exempel betydligt lättare att få in en artikel som jag undertecknar som ordförande för Liberala Kvinnor Östergötland än som ordförande för Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk. Ändå har LK Östergötland cirka 50 medlemmar, Liberala Kvinnor riks någonstans runt 1000 medlemmar medan LMS  har 2500 medlemmar. Att tala för 50 liberala feminister smäller alltså högre än att tala för 2500 språklärare.

Den dystra sanningen är att fackförbunden är våra främsta språkrör.  Den lika dystra sanningen är att de alldeles för ofta missbrukar vårt förtroende och missköter det uppdraget. Jag tycker att vi behöver säga ifrån om den saken.

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden 3?

Hon väljer verkligen intressanta sängkamrater, Eva-Lis Sirén. För ett år sedan debatterade hon ihop med Anders Knape (SKL).  Idag skriver hon på DN debatt tillsammans med Gustav Fridolin. Det är en kryptisk artikel som man får läsa några gånger om man vill ha fatt på budskapet.  Citat ur artikeln: ”Svensk skola har många utmaningar. Så länge inte alla elever når kunskapsmålen, så länge elever slås ut från grund- och gymnasieskola och så länge det finns elever som är otrygga i skolan finns mycket att göra. Svenska lärare är dessutom felavlönade. Det är viktigt att genomföra reformer som tar itu med skolans verkliga utmaningar. ” Visst är det fint hur det där med felavlönade har stuckits in där? Och skolans verkliga utmaningar, istället för de inbillade som vi nu ägnar oss åt.

Miljöpartiet och skolan... Det politiska skollandskapet har ändrats och motsättningarna mellan blocken minskat. Jag kan läsa en artikel av Mikael Damberg och nicka gillande. Även Vänsterpartiet beskriver en skola jag känner igen och en hel del åtgärder jag tror på. Men ett parti utmärker sig för sin enligt min uppfattning världsfrånvarande skolpolitik. Miljöpartiet. I rättvisans namn, om Miljöpartiet är det sämsta skolpartiet får man även konstatera att skolan är MP:s sämsta gren. På så vis jämnar det ut sig för miljön är alliansens sämsta gren. Men det är ändå ungefär lika förbluffande när ordförande för det andra lärarfacket skriver debatt med MP:s språkrör som om Greenpeace skrev debatt ihop med Anders Borg eller Carl B Hamilton.

Så vad är det som oroar detta udda par? Först och främst att legitimationsreformen fått framskjuten deadline. Det väcker stor oro, påstår de. Okej? Har inte märkt av någon sådan oro. Ligger lärare sömnlösa på nätterna för att de inte får sin pdf-fil så snabbt som de hade räknat med?

Artikelförfattarna påstår också att man ”kraftigt ökat lärarnas arbetsbörda” genom att införa NP i åk 3 och genom att betygslika omdömen ska ges från åk 1. Det här är rent nys. Att genomföra och rätta NP i åk 3 kan knappast ses som någon tung arbetsbörda. Omdömen har vi skrivit i många år, att det tydligare regleras hur de ska skrivas är inget som ökar arbetsbördan. Man oroar sig också över introduktionsåret. Alla nyexade lärare som inte får plats. Okej? Om inte det fungerar som det ska, vems är egentligen ansvarets? Vem är det som är huvudman för skolan?

All kritik i den här artikeln riktas mot staten, mot Skolverket och mot utbildningsminister Jan Björklund. Men vi har inte en statlig skola utan en kommunal sådan. Om lärarlönerna är låga är det kommunerna som ska höja dem. Om resurser och kompetensutveckling saknas - ja då är det igen kommunerna som ska lätta på plånboken. Introduktionsåret? Kommunernas bord. Lärarlyftet? Också kommunernas bord. Förutsättningarna för att göra ett bra jobb? Kommunernas bord. Det enda av allt man klagar över i artikeln som är statens bord är lärarlegitimationerna.

Eva-Lis Sirén och Gustav Fridolin, man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen får ni överge ert envetna och blinda kommunaliseringskramande och börja verka för en skola där allt det här verkligen är statens bord, eller också får ni adressera den här artikeln annorlunda.
... Förslagsvis till Eva-Lis Siréns föregående sängkamrat - Anders Knape på SKL.

Lärarförbundet slåss mot väderkvarnar

I går när jag äntligen hade tid att uppdatera min blogg och läsa några av mina favoritbloggar fick jag klart för mig att ett av mina egna blogginlägg är uppe för debatt. Det handlar om ett inlägg där jag ifrågasätter Eva-Lis Siréns mandat och motiv för att samarbeta med Anders Knape i försvar för det kommunala huvudmannaskapet.

LR:s presschef nämnde inlägget i sin blogg Tankar om Skolan, men några timmar senare var rekommendationen borta. Nu har det här tagits upp på Dagens Opinion och Zoran Alagic förklarar att han fick uppmaningen att rensa i bloggen av sin chef. Man får också förstå att det skedde efter påtryckningar från LF.

Det hela är rätt ironiskt. En konsekvens av kommunaliseringen som jag sörjer alldeles speciellt är att lärarkåren blivit så tyst och undfallande. Den här rättningen i lärarleden innebär att missförhållanden kan pågå länge utan att uppmärksammas. Den innebär också att vi lärare blivit allt sämre föredömen för våra elever. Hur ska vi kunna lära ut demokrati, civilkurage och ansvar om vi inte praktiserar sådant själva?
Det ligger en slags bitter ironi i att Lärarförbundet faller in i SKL:s tradition av att tysta missnöje och debatt. Detta strax efter att man i ohelig allians med denna illa sedda huvudman och arbetsgivare stuckit broderförbundet LR i ryggen och vantolkat sina egna medlemmar.

Vad var det då jag skrev som behövde censureras? Tydligen är det slutmeningen som väckt mest anstöt: ”Vore jag medlem i Lärarförbundet skulle jag inte bara be att få tillbaka medlemsavgiften, jag skulle baske mig kräva skadestånd. Skadestånd och Eva-Lis Siréns huvud på ett fat.” Uttrycket att begära någons huvud på ett fat är både frekvent och nött. Det används för sådant som hämnd, straff, negativ konsekvens. Just i det här fallet är det som ligger närmast till hands Siréns avgång. Tanken att det skulle tolkas bokstavligt är absurd.
Jag menar att Eva-Lis Sirén i sin roll som ordförande för Lärarförbundet har svikit sitt uppdrag på ett avgörande sätt och därför gjort sig förtjänt av kritik. Istället för att framföra sina medlemmars önskemål och driva deras frågor mot en arbetsgivarpart har hon ingått en ohelig allians med arbetsgivaren och dessutom missrepresenterat sina medlemmar.

Det är inte lärare som skriver vad de tycker som är din motpart, Eva-Lis Sirén. Tvärtom är ditt uppdrag att hålla mig och sådana som mig i handen och mota undan Anders Knape med högaffeln. Vad i all sin dar är poängen med att göra tvärtom?



Bloggar: Mats i Tysta Tankar var den som fick mig på spåret. Ett annat fackförbundskritiskt inlägg i min blogg.

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden? ... Igen

För den som i likhet med mig läste Eva-Lis Siréns och Anders Knapes debattartikel i DN med hakan vilande mot bröstbenet har jag författat en ... ja kalla det guide, översättning, vad vet jag. En hjälp att förstå det svårbegripliga helt enkelt.


Hej. Jag heter Anders Knape och jag basar över Sveriges kommuner och landsting - ja i princip över hela landet. Det finns tre saker jag inte gillar. Jag gillar inte att få höra att jag och mina underlydande har gjort ett dåligt jobb, jag gillar inte att bli av med verksamhetsområden och därmed få mindre att säga till om och framför allt gillar jag inte när rikspolitiker tror att de vet bättre än kommun- och landstingspolitiker. Att ens diskutera att återförstatliga skolan är som ni förstår likvärdigt med att spotta mig i ansiktet. Gör ni det kan ni räkna med en stor, fet spottloska tillbaks.



Hej. Jag heter Eva-Lis Sirén. Utan mina föregångare skulle skolan aldrig ha blivit kommunaliserad. Det var nämligen vi Lärarförbundare som gick till sängs med Göran Persson. Mot rejäla lönelyft för våra medlemmar (förskollärare, fritidspedagoger, obehöriga lärare och låg-och mellanstadielärare) var vi villiga att skjuta våra kollegor på högstadiet och gymnasiet i ryggen. Det finns tre saker jag inte gillar. Folk som håller vårt svek mot oss - jag menar alla är väl sig själv närmast?, sådana som påstår att kommunaliseringen var ett misstag och de som verkar för att utbildning ska löna sig även för lärare.

Nu förstår ni varför jag skriver en debattartikel ihop med en arbetsgivare som ger lärarna löneökningar som inte ens håller jämna steg med inflationen, en arbetsgivare som ständigt försämrar våra arbetsvillkor och som aldrig har varit intresserad av någon dialog med oss. Det handlar givetvis framför allt om självrättfärdigande, efterkonstruktioner och historierevidering. Dessutom kan det ju hända att ytterligare en ohelig allians kan ge mina medlemmar nya fördelar på LR-medlemmarnas bekostnad. I Sverige lönar det sig bättre att bli förskollärare än gymnasielärare. Det är Lärarförbundets förtjänst och det är jag stolt över. Kanske kan skillnaden göras så stor att man ska vara en veritabel idiot för att undervisa på de högre stadierna?

Det finns frågor som inte blir besvarade i detta blogginlägg, som till exempel, hur det kommer sig att ordförande för Sveriges största lärarfack inte kan skriva korrekt svenska - eller ens begära hjälp med korrekturen. Här finns heller ingen förklaring till att Lärarförbundet hittar på något så märkligt som att först använda medlemmarnas pengar till att göra en enkät gemensamt med lärarnas - för att uttrycka det hovsamt - inte särskilt älskade och uppskattade arbetsgivare, och sedan vrider till resultatet på bästa järnridåmanér så att det passar de egna teserna. Vad i helskotta är det för fel på de svenska fackförbunden? Vi har LO som inte nöjer sig med att kampanja för sossarna för medlemmarnas surt förvärvade utan rent av bekostar en dyr och stort uppslagen kampanj för att smutskasta och demonisera motståndarsidan. Nu har vi dessutom Lärarförbundet som gör gemensam sak med arbetsgivaren mot den yrkeskår man påstår sig representera. Ja giv mig styrka. Vore jag medlem i Lärarförbundet skulle jag inte bara be att få tillbaka medlemsavgiften, jag skulle baske mig kräva skadestånd. Skadestånd och Eva-Lis Siréns huvud på ett fat.

Media: Göteborgsposten, Bra artikel av Metta Fjelkner på Newsmill,
Bloggar: Det här inlägget skrev jag för en vecka sedan, men någon kanske grubblar över artikeln än. :) Det gör i varje fall Christermagister, Katedervarg, Tysta Tankar, Morrica, Linnébloggen, akademiker söker fru och Robstens blogg , Tankar om Skolan i Media.

IG till lärarfacken

”Dags att blocken sluter borgfred om betygen”, skriver Lärarförbundets ordförande i en virrig och långrandig artikel på DN debatt. Vad är det för dumt utspel? Är det inte folkstyre vi har i det här landet? Är det inte när väljarna har sagt sitt som det är ”dags” att politikerna tolkar sitt mandat och gör upp? Sirén skriver att ”Sveriges lärare accepterar inte ett betygssystem som vi efter nästa mandatperiod kan se ändrat”. Igen, demokratins vilkor är att de folkvalda kan ändra en massa saker om de får mandat därtill. Det är inget en yrkesgrupp kan vägra att acceptera. Dessutom behöver betygssystemet ändras när man tror att något annat skulle vara bättre för eleverna och för resultaten, inte med några av lärarfacken bestämda intervaller. Varje förändring behöver följas av en ordentlig utvärdering och blev det inte bra, ja se då ska det rivas upp och göras om. Vare sig man märker det efter ett eller tio år.

Om det nu skulle vara så att alliansen vinner och det blir betyg från åk 6 är det för det första inte troligt att det skulle rivas upp vid ett regeringsskifte och om det nu skulle bli så att det inte längre ska vara betyg i åk 6 2015, var är det stora bekymret? Jag tror säkert åk 6 lärarna kan vänja sig av med att sätta betyg utan några större suckar och åthävor om så skulle ske.
Med tanke på att vi får ny skollag, ny lärarutbildning, ny läroplan och nytt betygssystem är det rätt absurt att vi lärare skulle sätta ner foten när det gäller om vi ska sätta betyg i åk sex eller sju med motivet att vi behöver arbetsro.

Ju längre jag läser i den här artikeln desto mer irriterad blir jag. ”Låt inte debatten om skolan i flera år framåt överskuggas av en betygsdebatt där alla egentligenär ganska ense.”
För det första, vi har haft en betygsdebatt nu inför planen på att ändra systemet. Så skall det fungera i en demokrati. Den har då verkligen inte överskuggat debatten om läraravtalet, det är ett som är säkert. För det andra, vi är inte ganska ense. Socialdemokraterna närmar sig alliansen av valtaktiska skäl, men vänsterpartiet och miljöpartiet ligger långt ifrån både dem och de andra partierna. För det tredje, det är inte strunt detsamma om vi har betyg i sexan eller sjuan, som fackförbunden vill påskina. Det är en helskottas skillnad om måluppfyllelsen kontrolleras någonstans under de första sex skolåren för oss som möter eleverna under de resterande sex åren. Det är också en helskottas skillnad för elever och föräldrar. Med facit direkt är det mycket troligare att både elever och föräldrar kopplar dåliga resultat till obehörig eller dålig lärare, brist på stöd och uppmuntran hemma eller i skolan och inte som nu automatiskt tror att det är ungen som är dum i huvudet. Det är också en helskottas skillnad för politikerna. Var är det måluppfyllelsen brister? På lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet eller gymnasiet? Var behövs det mer resurser, nytänk, bättre personal?
När jag läste artikeln retade jag också upp mig på att Sirén talade för alla lärare. Senare visade det sig till min stora missräkning att LR är med på samma dumma båt, men mig talar ingen av dem för, den saken är klar. Inte är det här heller någon snackis i lärarrummen, eller något vi lärare har grubblat på över sommarlovet, den saken är också klar. Vem är det ni försvarar mot vad egentligen Eva-Lis och Metta?

Media: Det finns inte mycket att länka till för det här utspelet har mötts av den tystnad det förtjänar, men här är i alla fall två notiser: SVD, GP, ett inlägg i Aftonbladet och Mettas inlägg i tv.
Bloggar: Mager skörd även här, men vänstersidan jublar över tanken på att slippa lägga en obekväm fråga framför väljarna. Christermagister, Mats Gerdau, Martin Moberg, Röda Berget, Miss, Tankar om skolan i media.