Knoppen en del av kroppen

Jag har varit sjuk sedan i lördags men ändå släpat mig till skolan. På måndag var det ett utvecklingssamtal som jag bara måste..., på tisdagen ett annat åtagande, på onsdagen trodde jag att jag mådde bättre, men jag hade fel, på torsdag var det så många lektioner jag inte ville lämpa över eller ställa in och på fredag.... ja på fredag kunde jag väl lika gärna bita ihop när jag gått till skolan sjuk hela resten av veckan. Hela familjen har varit sjuk, så vi har ätit något vitlökigt och snabbanrättat under tystnad och hostattacker och sedan stupat i säng varje dag.  Att vara i skolan i sådär zombie-artat skick kan sluta väldigt illa, för lärande och undervisning är krävande sysslor. För mig har det fungerat, för jag har bara nior och dessutom helt underbara nior. Men mitt eget glasartade, ofokuserade uppträdande har fått mig att fundera en del över zombie-artade elever.

Jag menar sådana som är zombie-artade hela tiden, varje lektion. Vi talar om problemet med att lektioner är tråkiga, att lärare inte stimulerar elever tillräckligt, men vi pratar inte alls tillräckligt om ett betydligt större problem - att elever inte mår tillräckligt bra för att kunna lära sig. Har man inte sovit tillräckligt, har man inte ätit frukost, då är förutsättningarna för inlärning riktigt dåliga. Med dagens tonåringar får man till det lägga att de ofta äter skräp även när de äter. Hemma serveras fryspommmes, korv och andra halvfabrikat, skolmaten består av ännu mer halvfabrikat och transporteras dessutom ofta så länge att minst hälften av näringen försvunnit, mellanmålen består av godis, läsk, O’boy och mackor gjorda på vitt bröd. Hur ska en hjärna kunna fungera på sådant bränsle?  När de lägger sig verkar många tonåringar styra över helt själv numera. Ett ansvarsområde många av dem är illa rustade att hantera. Lika illa ställt är det när det gäller motion. Det finns en förskräckande stor andel elever som knappt rör sig överhuvudtaget. På rasterna och lektionerna sitter de med sina datorer, föräldrarna kör dem till skolan och hemma sitter de vid sina datorer.  När jag växte upp var barn ute nästan hela tiden. Vi lekte detektiv, röda och vita rosen, kurragömma, vi spelade brännboll, vi skidade, vi byggde kojor, vi lekte snöbollskrig, åkte pulka. Det var först på gymnasiet man överhuvud taget fick vara inne på rasterna, så mycket av det här gjorde vi också i skolan.

Att motion och rätt bränsle gör att hjärnan fungerar och lär bättre är inte så revolutionerande. Att det är viktigt att barn rör sig i ojämn terräng för att motoriken ska utvecklas vet vi också. Men nu säger forskarna att den fria leken är avgörande för hjärnans utveckling, för att barn utvecklar sådant som initiativförmåga, problemlösning, samspel, kreativitet, skapande. Samma fria lek som vi i stort sett har avskaffat? Och ersatt med entreprenöriellt lärande som ska ... utveckla initiativförmåga, samspel, problemlösning, kreativitet, skapande.

Ja, giv mig styrka. Vad den här vanvården, curlingen och detaljstyrningen av den uppväxande generationen får för konsekvenser återstår att se. The jury is still out om huruvida ADHD, autism med flera diagnoser kan kopplas till en tv-tittande, dataspelande, chipsmumsande barndom.

I mina ögon är det här en stor, tickande orosbomb. Men den talas det tyst om. Istället oroar sig vuxenvärlden över hur våra barn ska klara sig i sin digitala framtid. Det trots att vi som växte upp med en tv-kanal inte har haft några problem att navigera oss i vår digitala samtid. Det trots att våra barn är så virtuella att de knappt har några liv. Det tycker jag är riktigt, riktigt ironiskt.

I DN oroar man sig både över skräpmatskulturen och över stillasittande sportlovsbarn. Här är länk till TV:n och datorn har ersatt skidbacken på sportlovet.  Det hälsointresse de skriver om i Snabbmaten ökar trots hälsotrend kan jag emellertid inte säga att jag märkt av. Var håller den trenden till?

Länken till en dokumentär  om lekens betydelse Mats i Tysta Tankar tipsade om: Barndomens försvunna äventyr.
Länk till forskningsnyhet om lekens betydelse för läs- och skrivinlärning.

Entreprenöriellt Lärande - Been there, done that.

Vi har en skola  där kunskapsresultaten och likvärdigheten har varit i kraftigt fall under en lång tid. Nästan var fjärde elev lämnar skolan utan godkända betyg, samtidigt som betygen är så godtyckliga att Skolinspektionen liknar dem vid ett lotteri.  Somliga rycker på axlarna åt det här och menar att kunskaperna inte är det viktigaste. Kunskap är ändå en färskvara som surnar innan man lämnar skolan. Eleverna i Sverige lär sig andra saker istället. De blir mer kreativa, mer självständiga och när de väl behöver kunskaperna vet de var de ska hitta dem.  På nittiotalet gick det här hand i hand med PBL och ett klassrum där eleverna var forskare på jakt efter sin egen kunskap och där lärarna skulle akta sig för att komma i vägen för elevernas motivation, drivkraft och kreativitet. Idag är det Entreprenöriellt Lärande som tagit över manteln och spiran.

Det här är ett cyniskt och kallsinnigt resonemang.  För det första har vi inte belägg för att de senaste decenniernas skola lämnat ifrån sig mer kreativa och självständiga elever som kompensation för att de lärt sig så litet. För det andra är våra hjärnor vad vi gör dem till. Ju mer vi lär oss, ju mer vi anstränger oss desto fler synapser och grå celler får vi.  Skolan är som ett enda långt gym-pass för hjärnan.  Den som tror att kreativiteten och entreprenörsandan spirar i den hjärna som bara tas fram vid festliga tillfällen misstar sig.

Men framför allt är resonemanget stötande för att det handlar om unga människor som har blivit bestulna på de kunskaper och färdigheter de behöver för att klara sig i livet. Kunskaper och färdigheter de har rätt till. För de elever som misslyckas i skolan, och även för de elever som går ut med godkända betyg, men utan motsvarande kunskaper väntar en dyster framtid.  Inte bara professionellt utan också personligt. Utan de grundläggande färdigheter och kunskaper som förutsätts hamnar man utanför samhället på alla plan. Man hänger inte med i samhällsdebatten, man saknar redskap för att slåss för sin situation, man förstår inte referenser, man känner sig dum, känner sig utanför.  Det är faktiskt så allvarligt att vuxenvärlden borde sätta till alla klutar för att inte en enda unge i Sverige ska hamna i en så eländig sits.
 
Ändå är det inte kunskapsmålen som är i fokus i våra nya styrdokument, för det är inte kunskapsmålen som ska genomsyra hela den svenska skolan utan det skall istället entreprenörskap göra. Redan i förskolan ska våra barn lära sig att bli ”hittepåiga”.

Mina äldsta barn hade oturen att gå på ett lågstadium som var entreprenöriellt genomsyrat redan på nittiotalet. Man bekymrade sig inte så mycket om de olika ämnena utan jobbade i stora ämnesövergripande sjok på någon månad. Eleverna fick verkligen vara kreativa. De klippte, de klistrade, de byggde och ritade. Dessutom fick de själva skapa små dikter, texter eller sånger om dinosaurier, planeter, eller vad det nu rörde sig om.  Politikerna i Uppsala applåderade denna föregångsskola där ingen lärare någonsin intog en kateder och där lärarna arbetade helt i lag årskursvis. Eleverna var däremot skoltrötta redan på vårterminen i åk 1, och mina barn - som både kunde läsa långt innan de började skolan - hade så stora kunskapsluckor att de kom ikapp elever från mindre framstegsvänliga skolor först på gymnasiet. Och de kommer ändå från ett hem klätt av bokhyllor och från en familj fullproppad av lärare (jag, min man, mina båda föräldrar, min svåger, min svärfar, bara för att ge några exempel).

 Här är Skolverkets beskrivning av vårt ny-gamla förhållningssätt: ”Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet. Arbetsformerna stimulerar fantasi och skapande. Inre drivkrafter och motivation är viktigt för det entreprenöriella lärandet i alla åldrar, från förskola till vuxenutbildning. Centralt är att sätta det eleverna gör i ett sammanhang och se till helheten. Ämnesövergripande tematiska arbetssätt där elever tar ansvar för sitt lärande och där resultat kan vara till nytta utanför skolan är karaktäristiskt.”
Exakt samma saker som satte krokben för mina barn och som jag sett ställa till med förödelse i den svenska skolan under hela min lärarkarriär. Skall det någon gång bli oss förunnat att få arbeta i en skola utan frälsningsläror?

Håll dina vänner nära och dina ovänner ännu närmare heter det. I november var jag på ett seminarium om entreprenöriellt lärande. Under förmiddagen ägnade vi oss åt att rangordna entreprenörer och lista och diskutera entreprenörsfrämjande egenskaper. Jag kan lugnt säga att alla mina farhågor infriades. Var det för det här jag hade planerat självgående lektioner och ordnat med vikarie för mina elever? För att sitta bland främlingar och diskutera huruvida Björn Borg kan uppfattas som en entreprenör och vilken egenskap som ligger bakom Blondinbellas framgångar?

 Mitt invärtes nej exploderade till ett skrik när vi skulle prata oss samman i storgrupp. Leeson förtjänar noll på entreprenörskalan hävdade en lärare. Han var ju självisk och ställde till med skada - det gör ingen riktig entreprenör. En riktig entreprenör tar inte stora risker, påstod en annan. En entreprenör har ju ansvar för många anställda och måste kunna ta det ansvaret. Sammantaget visade sig entreprenöriell vara ett ord man kan ge nästan vilken betydelse som helst. Kreativ var det enda adjektiv man verkade kunna enas om. Det är tydligen ett ord som inte utmanar några lärarvärderingar.
Personligen är jag inte alls säker på att kreativitet är en förutsättning för ett framgångsrikt entreprenörskap.  Förmågan att identifiera och slå mynt av andras kreativitet borde vara precis lika värdefull. Men jag ville inte göra mina kommunkollegor ledsna så jag höll tyst med det.

Jag förstår nämligen mycket väl varför det blir så här. Vi får ett påbud ovanifrån. Hela skolan ska genomsyras av ett entreprenöriellt förhållningssätt. Vi väljer inte våra styrdokument så vad man än tycker är det bara att verkställa. Hur gör man då som lärare när man tycker sig uppmanas att dana kapitalister och själv tycker att kapitalister är onda varelser i cylinderhatt? Jo man bestämmer sig för att entreprenörskap är något annat än företagande. Då är det Moder Teresa och Nelson Mandela som blir entreprenörsexemplen. Vår ena föreläsare hörde själv till den här gruppen. Om och om igen förklarade han att det här med entreprenörskap inte har något med pengar att göra.  Är det så att undervisningen ska ”genomsyras” av entreprenörskap böjer vi oss alla för det oundvikliga och gör entreprenörskap till något vi vill ska genomsyra undervisningen.

Och det är här det alltid leder fel när man styr i metod, medel och förhållningssätt. Det som händer är nämligen att allt det blir mål. Mål som överskuggar de ursprungliga. Styr man metoderna kan man  rent av glömma kunskapsmålen. För har jag använt den föreskrivna metoden, är min undervisning entreprenöriellt genomsyrad, ja då har jag gjort mitt.  Det här gäller också om metoderna är bra och beprövade. Det fanns säkert lärare, ämnen och elever där PBL fungerade alldeles utmärkt. Det finns säkert också goda exempel på entreprenöriellt lärande. Men en skicklig lärare har en stor verktygslåda proppfull av metoder, medel och förhållningssätt. Vilket man använder beror på den egna personligheten, på ämnet,  på eleverna, på situationen och man är ständigt beredd att omvärdera och prova något nytt om målen inte nås eller om eleverna inte är med på tåget.Skolan kan varken räddas av formativ bedömning, en-till-en, EL, eller seminarieundervisning, hur attraktivt det än är att tro att det finns en lösning, en kungsväg.

Läraryrket är kreativt, dynamiskt och man kan aldrig vila på gamla lagrar.  Det finns ingen frälsningsmetod, inget saliggörande förhållningssätt. Allt forskare kommer med, alla uppslag, idéer, goda exempel, allt är välkommet så länge vi får använda, modifiera och tillämpa efter vårt och elevernas gottfinnande. 

... Eller med andra ord så länge vi tillåts ha ett entreprenöriellt förhållningssätt till vår egen yrkesutövning.

Länk till föregående #skolchatt som hade entreprenöriellt Lärande som ämne. Johan Kant  skriver tänkvärt på samma tema.  Två riktigt bra debattartiklar på temat i SVD: Entreprenöriellt Lärande skapar inga företag, och SNS artikeln: Skolan behöver inte ett nytt flummigt begrepp. Mats i Tysta Tankar tipsar om en påhittig man, Gertie  i Man oroar sig inte för småsaker skriver om entreprenören Polhem och undrar hur han hade klarat sig i dagens skola. Anna Kaya skrev ett utförligt inlägg om entreprenöriellt lärande på Skollyftet i september.