#lärartycket 46

I går påminde Camilla Lindskoug på ett mycket stiligt sätt om att det var min tur att skriva i #lärartycket : (Ser fram emot @helvons tyck imorgon:) ). Jag hade ingen aning om att så många redan har skrivit, har inte haft tid att så mycket som läsa morgontidningen de senaste veckorna. För att förbereda mig marinerade jag mig sålunda i tidigare inlägg i Lärartycket. Läste inlägg på inlägg på inlägg. Kanske är inte det bra att göra så. Kanske behöver hurra-rop blandas med ett och annat bu för att uppskattas. Eller också är det jag som är en för motvalls-person för att kunna sälla mig till idel nöjda personer. Jag klarar nämligen inte av att skriva ytterligare ett - vad läraryrket är fantastiskt -inlägg. Trots att även jag tycker att det är fantastiskt och har dagar då jag lätt skulle kunna skriva ett sådant. Trots att jag just nu jobbar på en bra skola där jag får åka på fortbildning när jag vill, där jag har både en-till-en, läroböcker, härliga elever och bra kollegor.

För det här yrket är inte bara fantastiskt utan det kan också knäcka ryggen på den bästa. För våra elever förtjänar bättre än den uttjänta Skoda, arbetshälsovården förklarade är vad SKL betalar för och allt jag som lärare därför ska leverera. Men framför allt för att vi lärare måste ställa upp för varandra. Den som trivs och har det bra får inte fnysa åt den som inte gör det. Tvärtom förpliktigar sådant till en extra hjälpande kollegial och tröstande hand. Alla lärarröster är lika viktiga och behöver höras lika högt. De som kvittrar, de som snyftar och de som brölar. Den som tagit åt sig av omvärldens lärarförakt, den som klagar över sitt yrkesval, den som slåss för bättre arbetsvillkor och löner. Den som går till lärarrummet med hängande huvud efter att ha hållit en usel lektion. Ingen lärare ska behöva höra att de borde byta yrke eller hålla klaffen. Vi är 300 000 lärare i Sverige. Vi har 300 000 olika yrken och vi har alla samma rätt att beskriva vår verklighet och att välja tonläge.

Så jag hoppas att min kära, kloka och högt uppskattade Anne-Marie Körling ursäktar, och att Camilla Lindskoug inte blir jättebesviken, men här kommer ett lärartyck som skorrar.

Min familj är en riktig lärarfamilj. Min man är lärare, mina föräldrar är lärare, min mans pappa var lärare, de flesta av mina vänner är lärare. Vi pratar skola till frukost, lunch och middag hos oss, och så har det alltid varit. Mina föräldrar har varit pensionärer länge, men deras skolintresse är oförminskat. De håller reda på debatten, de ägnar sig åt pedagogisk rådgivning och de intresserar sig grundligt för vad det har blivit av deras elever, skolor och kollegor. Våra bokhyllor är fulla av lexikon, pedagogisk litteratur, skolböcker och ordböcker.

Vad tycker vi då om vårt yrke, min man och jag? Det blir olika svar olika dagar, men när vi tittar tillbaka på våra karriärer i lugnt sinnestillstånd är vi eniga om att vi skulle ha valt ett annat yrke om vi varit unga idag. Vi har också båda rått våra barn att välja andra yrken - råd som de förklarat varit överflödiga. Vi har uppfattats som nog avskräckande exempel. Hur har det blivit så med ett yrke vi har i generna, ett yrke som egentligen är fantastiskt?

Eleverna skulle vi välja om och om igen. Ämnena och de flesta kollegor likaså.
Men kombinationen att brinna, uppslukas, antändas - det själva yrket väcker hos vissa av oss och kanske borde väcka hos många fler - och de möten, den dokumentation, de frälsningsläror, den toppstyrning, den misstro och den osäkerhet vi lärare utsätts för, den kombinationen är förödande. Det är som att vara Strindberg och  en vikarierande kontorist samtidigt. Eller Picasso och en timanställd kamrer. Av de vänner jag fick på lärarhögskolan finns ingen kvar i yrket. Under min tid som lärare har jag sett många lärare sluta. Flera av mina kollegor har blivit utbrända. Jag har redan hunnit ha flera kollegor som dött av eller med knapp nöd överlevt en hjärtattack. Det var sådant jag tänkte på när jag läste alla kvittrande lärartycken.

Det finns dagar då det är helt underbart att vara lärare, dagar då jag inte skulle byta med någon. Men jag har också upplevt söndagar då olusten börjat redan på morgonen, söndagar då man på kvällen ligger i sin säng och uppfattar den kommande arbetsveckan som ett stort och skrämmande svart hål man måste hoppa ned i. Läraryrket förtjänar att vi slåss för det. Våra kollegor förtjänar att vi slåss för dem. Vi lärare måste bli mycket, mycket, mycket bättre på att ställa upp för varandra.

För den som kollega som kvittrar, för den som gnäller och kanske allra mest för den kollega som blivit tyst.