Läxduellen - Director’s cut 2 Forskningen

Det hänvisas stup i kvarten till forskning i diskussioner om läxor.  Ett vanligt påstående är att vi lärare inte ska tycka en massa utan istället rätta oss efter forskningen.

På mig reser sig nackhåren när någon uppmanar mig att rätta mig efter forskning. Jag intresserar mig för forskning och jag är villig att testa det mesta, men det jag rättar mig efter är det facit jag får varje lektion, varje dag i mitt klassrum. Lär sig och utvecklas eleverna, ökar motivationen, är de delaktiga, tar de mer och mer ansvar?

Jag är inte heller i övrigt säker på att referenserna till forskning leder rätt. Dels för att det är ett svårbeforskat och glesbeforskat område, dels för att läxor handlar om mer än kunskapsresultat. Men som sagt, även för att jag inte ser poängen med att väga ett redskap lärare redan kan välja eller förkasta mot forskning. Varför slåss för begränsat handlingsutrymme, för ett verktyg mindre i verktygslådan? 

Helt oberoende av poängen med forskningsreferenser blev jag rätt ställd när jag googlade de fem forskare Pernilla Alm hänvisar till som stöd för sitt läxmotstånd. Den enda av dem som inte lyfter värdet av och nyttan med läxor är Lucas Gottzén. Det är inte så konstigt. Hans forskning handlar inte om skola utan om socialt arbete. Lucas Gottzén har beforskat våld i nära relationer, genus i allmänhet och maskulinitet i synnerhet. Läxor har han kommit in på i en studie vid namn ”Föräldraskap som norm och praktik”. Läser man artikeln handlar det även här mycket om könsroller och faderskap. I de 8 familjer han studerar är läxor en vanlig källa till bråk, men som sagt – inte ämnet för studien. 

Så till de övriga fyra. Låt oss granska ett av Pernilla Alms påståenden: ”Vi vet att läxor har låg eller ingen effekt på inlärningen upp till årskurs fem.” Ingen av de forskare Pernilla Alm anger har påstått att läxor inte har någon effekt upp till årskurs fem. Samtliga konstaterar att den positiva effekten av läxor är minst för de yngsta eleverna och ökar med stigande ålder.

En första undran – vad är det som är konstigt med det? Det är naturligt att effekten är lägre hos små barn. Läxmängden och svårigheten ökar med elevernas ålder. På lågstadiet kan 10 minuter av lättsam karaktär vara lagom. På gymnasiet kan det röra sig om 2 - 3 timmar intensiva studier.  Det säger sig självt att 10 minuter om dagen inte har någon jätteeffekt på kunskapsresultaten. Men eleverna får mer än kunskapsträning. De tränar förmågan att lära på egen hand, ansvarstagande, förmågan att skjuta upp belöningar och de får se att arbete ger utdelning, att den som tränar mer kan mer. Det är heller ingen vinnande strategi att gå från inga läxor till två timmar läxor utan något däremellan. Läxvana och studievana måste byggas upp gradvis.

Först ut bland Pernilla Alms fyra utländska forskare är Harris Cooper, forskaren bakom en stor metastudie på läxforskning. Jag citerar från hemsidan:”Duke University researchers have reviewed more than 60 research studies on homework between 1987 and 2003 and concluded that homework does have a positive effect on student achievement.”

Här är något av vad Harris Cooper har att säga om läxor för yngre barn: ”Cooper said the research is consistent with the "10-minute rule" suggesting the optimum amount of homework that teachers ought to assign. The "10-minute rule," Cooper said, is a commonly accepted practice in which teachers add 10 minutes of homework as students progress one grade. In other words, a fourth-grader would be assigned 40 minutes of homework a night, while a high school senior would be assigned about two hours. For upper high school students, after about two hours' worth, more homework was not associated with higher achievement.

The authors suggest a number of reasons why older students benefit more from homework than younger students. First, the authors note, younger children are less able than older children to tune out distractions in their environment. Younger children also have less effective study habits.

But the reason also could have to do with why elementary teachers assign homework. Perhaps it is used more often to help young students develop better time management and study skills, not to immediately affect their achievement in particular subject areas.

"Kids burn out," Cooper said. "The bottom line really is all kids should be doing homework, but the amount and type should vary according to their developmental level and home circumstances. Homework for young students should be short, lead to success without much struggle, occasionally involve parents and, when possible, use out-of-school activities that kids enjoy, such as their sports teams or high-interest reading."

Här är länken till en sammanfattning av Duke-studien: och här till hela rapporten: https://larrycuban.files.wordpress.com/2011/06/review-of-educational-research-2006-cooper-1-62.pdf

Rapporten är mycket läsvärd. Det här är forskning av bästa slag. Nykter, saklig forskning med massor av referenser, där många frågor förblir obesvarade.  Jag har tidigare lyft Jonas Vlachos och Anders Jönsson som exempel på svenska forskare av detta slag. Anna-Karin Wyndhamn förtjänar också sådant omnämnande.

De två följande forskarna, Marzano och Pickering, är starka försvarare av läxan. De ger många handfasta råd kring hur läxor fungerar bäst. Det här säger de två om läxfritt: ”If a district or school discards homework all together it will be throwing away a powerful instituional tool” Här är länken till deras artikel: ”The case for and against homework”. 

John Hattie då, sist ut bland Pernilla Alms forskare men i Sverige verkligen inte minst. Här har jag sådan tur att Nicklas Myhrbjörk skrev om just Hattie och läxor i en kommentar i Johan Kants blogg. Jag citerar:

”Jag tar mig oblygt friheten att sticka in huvudet här,eftersom jag precis sitter med Hattie uppslagen framför mig, så kan jag passa på att expandera argumentationen en aning, och lägga till lite exakta siffror, (som de presenteras av Hattie):

Effektstorleken av “Homework”, Läxor är d=0,29, vilket tex kan jämföras med motsvarande värde för “Klassens storlek” som är d=0,20

Vidare noterar Hattie, att effektstorleken verkar variera kraftigt mellan årskurser och mellan ämnen.

Effektstorleken var högst inom matematik, och lägst inom vetenskap och samhällskunskap.

I vissa studier så ser man att effektstorleken fördubblas mellan (motsvarande) lågstadiet (elementary) och mellanstadiet/högstadiet (junior high), och fördubblas igen mellan högstadiet och gymnasiet (high schhol).

Effektstorlek av läxor “Elementary” är t.ex d=0,15, och för “High School” d=0,64

Och att effektstorleken är större för högpresterande “higher ability” än för lågpresterande “lower ability” elever…

En egen notering och reflektion är bland annat att en effektstorlek på d=0,64 (i sammanhanget), är massiv, och väger rakt numeriskt därmed för högstadiet/gymnasiet i storleksordningen ~10ggr tyngre än minskade klasser(!)”

Tack för att du hade gjort den läxan, Nicklas. En läxa mindre för lilla mig. :)

Nu när de fem forskare Pernilla Alm namngav är hanterade kan vi ta oss en titt på några fler. Den främsta internationella läxkritikern är en amerikansk författare – inte forskare – vid namn Alfie Kohn. Han är motståndare inte bara till läxor utan även till betyg och prov. Här är länken till hans hemsida: http://www.alfiekohn.org/

Det är många forskare som har ifrågasatt Alfie Kohn, bland annat just Harris Cooper. Den britiska kognitionsforskaren Dan Willingham har skrivit den i mitt tycke bästa uppgörelsen: Alfie Kohn is bad for you and dangerous for yourchildren. 

I min artikel tog jag upp en stor brittisk studie som dels är betydligt färskare än de övriga jag har behandlat här, dels har fokus på vad elever uppger att de verkligen gör i läxväg, till skillnad från vad lärare delar ut. Här är länken till den artikeln:  http://www.theguardian.com/education/2012/mar/29/homework-linked-better-school-results.

Och till  information om studien på Oxfords Universitets hemsida: http://www.education.ox.ac.uk/about-us/study-emphasises-value-of-doing-homework/

I min artikel nämner jag också Finlands utvärderingssystem. Eftersom Finland har två nationalspråk finns en hel del information även på svenska. Här är en stor och färsk rapport om matematik, en rapport som illustrerar varför PISA-resultaten aldrig kommer som samma överraskning i Finland som i Sverige: http://www.kommunerna.net/sv/databanker/evenemang/material/2013/rektorsdagar/Documents/24.10.80.Kristian%20Smedlund_UBSutv%C3%A4rderingar_matematik.pdf

De finska ämnesvisa utvärderingarna visar stark effekt av läxläsning – med ett undantag – engelska. Här är andelen språkbad på fritiden en betydligt större framgångsfaktor än läxläsning. Varför det inte innebär att man ska strunta i läxor i engelska tar jag upp i nästa blogginlägg.

Efter denna långa översyn av läxforskningsläget vill jag lyfta det problematiska med den här typen av forskning. Jag tog redan upp det här med överdrivna slutsatser av att läxor har mindre effekt på studieresultaten hos yngre elever än hos äldre. Vanan att lära sig på egen hand måste tränas upp och befästas genom god återkoppling. Den är inget vi föds med. De barn som växer upp i en intellektuellt berikad miljö har emellertid påbörjat träningen långt före skolan och har därför ett försprång både när det gäller kunskap och metodik. Det försprånget behöver vi använda som en hävstång för att lyfta alla elever. Vi får inte tillåta det att skapa känslor av överlägsenhet och underlägsenhet.

Ett annat problem med läxforskning är det osäkra underlaget. Vi kan inte jämföra mellan länder, eller orter med läxor och andra utan för det finns inga utan.  Studierna handlar om mycket eller litet tid på läxor – inte om läxor eller inga läxor.

I Sverige har vi det omvända problemet. Här har eleverna få läxor och skillnaderna är stora mellan skolor. Av mina tre barn var det ett barn som hade läxor på lågstadiet, de två andra hade inga. På mellanstadiet var det igen ett barn som hade läxor och två som inte hade några – men det handlade inte om samma barn. Ser jag på mina elever (Sollentuna, Upplands-Väsby, Märsta, Hallstavik, Gimo, Uppsala, Norrköping, Valdemarsvik) uppfattar jag att eleverna har fått mindre och mindre läxor och att läxor framför allt ges på gymnasiet. 

Vad händer då med den elev som inte har tränat upp någon läxvana under sin skolgång och så får två timmar om dagen på gymnasiet? En läxbörda som för övrigt bara ger cirka 30 timmars arbetsvecka. Vad händer på högskolan?

Om en skola går från enstaka läxor utan förankring, syfte och mål till inga läxor – vad finns det då att utvärdera och beforska? 

I Skolverkets material Läxor i Praktiken tar de upp ytterligare ett forskningsdilemma: ”Pedagogikprofessorn Jan­ Eric Gustafssons studie från 2013 innebar därför ett trendbrott i svensk läxforskning. I en effektstudie visar han att det finns ett positivt samband mellan hur mycket tid klasser i årskurs 8 lägger ner på matematikläxor och deras resultat på matematikprov. Gustafsson kritiserar också internationell forskning om läxors effekter på lärandet och menar att sådana studier måste se till klassens resultat som helhet istället för att utgå från elevernas individuella resultat. Om det på individnivå inte går att se ett positivt samband mellan hur mycket tid eleverna ägnar åt läxor och hur väl de presterar på prov är det lätt att dra den förhastade slutsatsen att läxor inte leder till kunskapsutveckling. I själva verket kan det svaga sambandet istället vara en effekt av att elever med större kunskaper inte får lika många läxor och att de gör läxorna snabbare än elever med sämre ämneskunskaper”.

Jag avslutar del två av läxduellen – Director’s Cut med en fråga. När mina elever misslyckas med att klara kunskapskraven, eller med att nå sina egna mål relaterar jag alltid det till deras arbetsinsats. Har de skött läxorna, använt lektionstiden, ökat svårighetsgraden på sin läsning, ägnat mer av sin fritid åt engelska, tittat på franska filmer, använt de språkappar jag rekommenderar.  Vad säger man till en elev som inte når målen i en läxfri skola?`Tyvärr min undervisning håller inte/ tyvärr, du måste ha sovit bort lektionerna / tyvärr du är inte tillräckligt begåvad?

I mina ögon är det viktigaste skälet till att läxor behövs att det så tydligt etablerar elevens makt över sin egen inlärning. Vill jag så kan jag. Vill jag så vet jag hur man gör. För sanningen är ju faktiskt den att har vi fått redskapen och träningen kan vi lära oss nästan vad som helst på egen hand. Jag lärde mig att navigera och sköta en amatörradio på egen hand, min son har lärt sig spela piano på egen hand och mina föräldrar lärde sig turkiska på egen hand. Men så har vi också alla både haft och gjort en och annan läxa…

Öppet brev till konstruktörerna av NP i svenska

 Lovisa och Birgitta, tack för er innehållsrika och sakliga kommentar (under Vem vinner på det nationella provlotteriet). Det här är inte första gången ni tagit del av mina synpunkter och precis som tidigare tar ni dem i konstruktiv anda. Jag kan sålunda skriva under på era slutord. Kritik som ni uppfattar som berättigad leder till förbättringar, men hittills har förbättringarna inte - enligt min uppfattning - varit tillräckligt genomgripande.

Men det låter som om det är något större förändringar på väg den här gången. Det gläder mig till exempel mycket att det blir en omläggning så att proven ges utan förberedelse. Det är ett viktigt steg mot ökad likvärdighet och rättssäkerhet. Därigenom åtgärdas dock inte problemen med själva provet.
Ni skriver att lärarna är nöjda med bedömningsanvisningarna. Det stämmer inte överens med mina erfarenheter, och då undrar jag dels hur stor procentuell andel av de rättande lärarna som skickar in enkäten och dels hur frågan är formulerad? Själv har jag inte skickat in någon utvärdering på många år. Jag gjorde det troget de första åren - så utförligt att jag ofta fick ta baksidan till hjälp - men då man aldrig fick någon återkoppling eller såg några förändringar och då tiden ändå aldrig räcker till för alla arbetsuppgifter lade jag av med den sysslan. Om det hade funnits möjlighet att utvärdera digitalt och om det hade funnits en systematisk återkoppling skulle saken ha kommit i ett annat läge.

Bedömningsanvisningarna har blivit bättre än de var när jag först bytte arbetsplats från gymnasiet till högstadiet, men även i våras hade vi långa diskussioner om tolkningar på min skola. Även i våras hade vi också olika tolkningar av instruktionerna. En orsak till det är otydliga och otillräckliga bedömningsanvisningar. Ytterligare en orsak är att svårigheterna i NP i svenska finns i frågorna, snarare än i texten. En tredje är att man prövar många andra färdigheter än läsförståelse i provet. De övergripande frågorna där eleven uppmanas tolka en bild eller en dikt, tolka rubriken på provet och därpå knyta samman de två tolkningarna i en analys har föga att skaffa med just läsförståelse. Ändå måste sådana frågor besvaras med full poäng för det högsta betyget. 

När det gäller hur själva provet är upplagt och hur många kunskapskrav man vill bedöma är en för mig okänd faktor hur instruktionerna ni får ser ut. Personligen tycker jag att det är ett misstag att försöka klämma in så mycket i ett prov. Just läsförståelse är en så oerhört viktig färdighet för framtida studier, för yrkesliv, för demokratin och för individens makt över sitt liv och sin framtid att den borde sättas i främsta rummet. Visst ska eleverna lära sig att analysera bilder och dikter i skolan, men den förmågan behöver inte kontrolleras i ett nationellt prov. Att varje skola, lärare och huvudman förser sina elever med de grundläggande kunskaper som förutsätts för delaktighet i samhället och ett fruktbart och gott liv, det är det däremot statsmaktens skyldighet att kontrollera.

En annan viktig förmåga är den att kommunicera i skrift. Därför avslutar jag diskussionen om proven med att ta upp det även ni har som avslutningsfråga. Uppsatsrubrikernas art. Ni skriver om för- och nackdelar med rubriker som uppmuntrar till självutlämnande och jag håller med er i era slutsatser.  Det är bara det att det finns många fler faktorer att beakta här. För det första menar jag att just det ni anför som en fördel - att vissa elever skriver bäst när de skriver självutlämnande - även är en nackdel. Åtminstone för likvärdigheten.  Ett nationellt prov bör ge alla samma möjlighet att visa sin förmåga att kommunicera i skrift.  Pojkar, som flickor, nyanlända som härfödda, praktiskt lagda som teoretiker, extroverta som introverta, skrivglada som skrivobenägna. Då duger det inte att ha rubriker som ger elever med vissa egenskaper eller preferenser ett försprång.

Men ska uppsatsrubrikerna ge alla utrymme att skriva som de skriver bäst krävs det  en lång rad alternativ. Något argumenterande för den första eleven, något torrt och sakligt för nästa, något litterärt för den tredje, något självutlämnande för den fjärde, något humoristiskt för den femte, något fantasifyllt för den sjätte, etc., etc.. Om ni går från fyra ämnen till tre är det knappast i den riktningen  utvecklingen går. Den andra vägen är att ha bredare ämnen, med större frihet att sätta egen prägel på texten. Så stor frihet att man får driva med ämnet eller lägga in litet magi eller en och annan drake i en i övrigt saklig text.  Humor och fantasy är nämligen vad de flesta tonårspojkar helst läser. Humor och fantasy är också vad många tonårspojkar helst skriver.

Jag hade en elev som skrev en högst respektlös krönika om varför det borde vara förbjudet att tvinga elever att skriva krönikor i skolan. En annan gosse skrev ett ansökningsbrev till ett sommarläger för ungdomar som innehöll handgranater och kastandet av kamrater över stup. Två högst underhållande och välskrivna texter som gav klasskamraterna och mig skrattparoxysmer, men hade de lämnats in vid det nationella provet i svenska skulle betyget knappast ha blivit godkänt. Det finns nämligen inte utrymme för vare sig fantasi, absurditet eller humor i provet. Dessutom hade de inte till punkt och pricka följt instruktionerna - man gör ju sällan det när man släpper fantasin fri, eller ämnar att roa.

Om vi återgår till de självutlämnande rubrikerna har vi även beklagligt nog många elever med olika typer av trauman. Nyanlända med krigsupplevelser och annat outrett i bagaget, givetvis, men även många andra. I varje klass finns det elever som varit med om svår sorg, svåra upplevelser, föräldrars försumlighet eller sjukdom. Vissa klarar av och mår (förhoppningsvis) bra av att dela med sig av sina upplevelser. Andra får låsningar vid blotta tanken. Ytterligare några kan inte hantera sina egna reaktioner. Vissa kanske avslöjar mer än vad de tänkt och får ångest efteråt.

Och så har vi det där med läraren. Har man förtroende för sin lärare? Gillar man sin lärare? Jag betvivlar att någon kan skriva en bra självutlämnande uppsats till en lärare man ogillar eller misstror. Med självutlämnande uppsatsrubriker gynnas därför även de elever som har en lärare de gillar och har förtroende för, medan den elev som fått en ny lärare på vårterminen i nian, eller som har en dålig relation till sin lärare får betydligt sämre förutsättningar.

En sista undran är om eleverna själva klarar av att värna sin integritet i den här provsituationen? På de skolor där jag undervisat har det alltid förekommit dubbelbedömning av uppsatser. Jag har många gånger uppfattat det som olustigt med de självutlämnande texterna från elever jag inte undervisar och undrat om eleverna hade skrivit så om de vetat om att fler än den lärare de känt och litat på i tre år skulle läsa. Hur skulle de se på det i mognare ålder? På de saker de som 15-  och 16-åringar avslöjade för en grupp svensklärare?

Nej ska den skriftliga delen av det NP i svenska ge alla elever samma chans att visa sin förmåga måste rubrikerna konstrueras med det uttalade målet att göra just det - inte med målet att ge vissa av eleverna en möjlighet att skriva en bra uppsats. Större generositet och variation i rubrikerna, mer tillåtande instruktioner och färre kriterier för bedömning är mitt recept.

Det är också viktigt att  ni provkonstruktörer hanterar att de flesta svensklärare i Sverige är kvinnor. Precis som provkonstruktörerna för ämnen som matematik och teknik behöver hantera att de flesta lärare i de ämnena är män. Forskning visar att vi lärare tenderar att undervisa enligt egen läggning och egna preferenser. Dessutom finns det en förebildsaspekt. Lägger man på det NP som styr i samma enkönade riktning blir konsekvenserna allvarliga.  Anders Jönsson beskriver i boken Lärande bedömning hur flickor presterar bättre på en matematikuppgift om den handlar om hästar, medan pojkar får fler rätt om uppgiften handlar om parkeringsplatser. Vilken effekt på pojkars skrivutveckling, skrivlust och förmåga att demonstrera sin skrivförmåga har då de normerande NP i svenska?

 Vi lärare  behöver nå alla våra elever och vi måste inse att det är de elever som skiljer sig mest från oss själva som behöver vår främsta uppmärksamhet.  För en pedantisk lärare är det kanske slarvern, för en global lärare den analytiska eleven och för en kvinnlig lärare den manliga eleven. Ibland kanske det är precis tvärtom. Det viktiga är att vi ger alla våra elever samma förutsättningar att hitta lust och mening i lärandet. Att vi inser att vi har det ansvaret och tar det.

Och det viktiga vid konstruktionen av nationella prov är att alla elever får samma förutsättningar att visa vad de kan och lyckas. Stor lycka till i det viktiga och svåra arbetet, Lovisa och Birgitta, och fortsätt att inhämta synpunkter. Mycket hänger på att ni lyckas.

Helena

Länk till artikeln Friskolorna sätter högre betyg på nationella proven på DN-debatt.
och till Hans Bergströms replik: Skolinspektionens bedömare lika oense mellan sig själva.

När det gäller Bergströms replik vill jag gärna se belägg på att Skolinspektionens bedömare är lika oense. Det han ger belägg för är att även de är oense. Någon absolut rättvisa i bedömning finns inte, men det är stor skillnad på att vara oense om ett betygssteg mot att vara oense från IG till MVG. Jag undrar också om även Skolinspektionens bedömare favoriserar högutbildade, flickor och friskoleelever...

Bedömningsdagens långa färd mot natt.

Skulle det inte ha varit för SJ, skulle min fredag ha varit en hellyckad dag. Inspiration, nya tankar, handfasta råd, skratt och intressanta samtal på  Lärarfortbildnings Bedömningskonferens i Lärarnas Hus på Stora Essingen. Anders Jönssons budskap hade jag ju hört förr, men det var icke desto mindre intressant. Både sådant som fick mig att nicka instämmande och sådant som fick mig att vilja ta till pennan. Min egen föreläsning kändes okej även om tiden inte ens nästan räckte till. Jan Håkansson gav nya perspektiv på lärandet. Han började med att berätta att stor variation i undervisningen gav liten variation i resultaten, medan liten variation i undervisningen gav stor spridning i resultaten. Något som "makes perfect sense" för en lärstilsföreläsare. :) Lisa Asp-Onsjö tog både eleverna och lärarna i försvar i sitt föredrag om dokumentation och lärande. Hon liknade dokumentationskraven vid en gökunge som man måste hantera klokt så att den inte knuffar alla de andra ungarna ur boet. Anne-Marie Körling gav dagen en underbar avrundning med axplock ur sin praktik, sitt fotoalbum och sina elevkommentarer.  Jag älskar hennes elevfokus och frågemetodik och hennes uppsluppna skratt åt roliga elevkommentarer. Kommentarer hon säkert läst och läst upp tiotals gånger, men som ändå bibehåller sin fräschör även för henne själv. Anne-Marie både berättar om och beskriver hur hon intervjuar eleverna om deras lärande. Mitt budskap några timmar tidigare var bland annat just att ersätta utropstecknen med frågetecken när vi skriver omdömen och pratar med eleverna. Att inte själv vara experterna som grötmyndigt förklarar hur det ligger till, utan istället behandla eleven som  expert. De är definitivt mer experter på sig själva än vi är och behandlar vi dem som experter är det troligare att de blir experter än om vi passiviserar dem med vårt tolkningsföreträde.

 En riktigt lyckad fortbildningsdag med andra ord, men så var det det där med SJ. Morrica i You’re no different to me har skrivit en lång rad vitrioliska inlägg i det här ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att det känns bra sorgligt att det som en gång var det säkraste transportmedlet, det som har gett upphov till uttryck som ”det gick som på räls”, "går som tåget” numera är det sista transportmedel man ska välja om man vill komma fram i tid. En annan sak som känns lika sorglig är att det är billigare för mig att ta hem min son från München med flyg än att bekosta tågresan för min dotter från Piteå.

... Something is rotten in the state of Sweden...

Anders Jönsson och Lärande Bedömning IRL och i bokform

Jag har praktiskt taget marinerat mig i Lärande Bedömning på sistone. Först läste jag Anders Jönssons bok, därpå hörde jag och de flesta Norrköpingslärare honom föreläsa under en halvdag.
Det här en pegagogikforskare som motsvarar mina förväntningar på en forskare. Inga tvärsäkra, flashiga yttranden, inget ”jag ska visa er den rätta vägen”. Tvärtom inledde han sin föreläsning med att säga att han inte var där för att tala om för oss hur vi ska göra, utan för att resonera om olika sätt, problematisera och ge forskningsbakgrund. Det gjorde han också. Inte nog med att han angav alla sina källor så att man lätt kan följa upp, han resonerade också om källornas och rapporternas tillförlitlighet. Samma sak gäller boken. Gott om fotnötter,  den typen av ”å ena sidan- å andra sidan” resonemang som jag är så svag för och en tio sidor lång lista på referenser och litteratur. Dukat bord för den som vill granska eller motbevisa hans argument och en öppen inbjudan till lyssnaren / läsaren att tänka själv. Så ska forskning fungera. Den ska uppmuntra till egen reflektion och erbjuda stadiga axlar att stå på för den som vill klättra vidare i ämnet.

Jag gillar också att Jönsson använder ordet Lärande Bedömning. Jag har retat upp mig på det här med formativ ända sedan första gången jag hörde ordet. Precis som entreprenöriell är det ett ord som först måste förklaras och därmed ett ord som kan komma att representera många olika saker. På engelska förstår man formative. Det är ett levande ord med många konnotationer som har funnits i språket sedan1400-talet, ett ord som förknippas med skola, undervisning och inlärning. På svenska hittar man i princip bara ordet i uttrycket formativ bedömning. Jag gillar inte sådan språklig fördunkling och slapphet. Syftet måste vara att kommunicera så tydligt och begripligt som möjligt. Det lyckas man bäst med om man använder existerande ord som folk förstår.

Boken? Mycket ”food for thought”, intressanta resonemang och exempel - om än aningen tungläst. Dels för att den är faktaspäckad, dels för att den är sakligt och opersonligt skriven. Jönsson aktar sig för att lägga in sig själv mellan raderna - på gott och på ont.
  Jag läste hur som helst boken Lärande Bedömning med stor behållning. Intressanta resonemang kring tillförlitlighet, validitet, effekten av positiv och negativ bedömning, självbedömning och metakognition. Eftersom jag läste boken just medan jag rättade nationella prov i svenska var det emellertid ett resonemang runt kontextens betydelse för resultaten som gjorde det djupaste intrycket på mig. Jönsson skriver att om du har samma matematiska uppgift, men använder olika kontext skiljer sig resultatet. Det exempel han gav var hästar och parkeringsplatser. Handlar uppgiften om hästar klarar flickorna den bättre, medan pojkarna har plus av parkeringsplatser. Någonstans (i boken eller under föreläsningen) berörde han också något jag själv har märkt - att många pojkar föredrar att läsa och skriva texter med inslag av humor, fantasi eller äventyr. Det  bekräftade min uppfattning att NP i svenska - och även en hel del av svenskundervisningen -  missgynnar pojkar.
   Boken var som sagt faktaspäckad och därför är det mycket uppskattat att varje kapitel avslutas med en sammanfattning av de viktigaste resonemangen och förslagen. Det gör boken lätt att använda i det praktiska arbetet. Jönsson bjuder också på högst matnyttiga bilagor. Checklistor för den egna bedömningen och mycket annat. En bok som förtjänar sin plats både i lärarrum och på lärarutbildningen.

Föreläsningen? Jag tyckte om Anders Jönssons ton. Lågmält och med viss stillsam humor resonerade han kring bedömning och lärande. Nästan halva tiden ägnades åt en tillbakablick på bedömning i Sverige genom tiderna. Det irriterade vissa. För min del tyckte jag att han motiverade genomgången väl. Han konstaterade att  det antagligen är vårt långa bagage av sorteringsbedömning som är orsaken till att vi är dåliga på att använda lärande bedömning.  Personligen hade jag också stor glädje av historielektionen. Den gav en ökad förståelse för varför betyg så ofta ses som och behandlas som intelligensstämplar i Sverige.

Den andra halvan av föreläsningen handlade om bedömning här och nu. Även här var upplägget resonerande snarare än mästrande. Ett axplock av det jag minns bäst:  Målet är inte nått när vi har förmedlat kursmålen utan när eleven förstått dem. För det krävs exempel, resonemang, konkretisering. En mycket viktig poäng. Vad spelar det för roll om ”vi har gjort vårt” om eleverna inte förstått?  När det gäller kamratbedömning sade Jönsson att man akta sig för att låta eleverna sätta betyg. Han föreslog också att man anonymiserar prov, använder föregående årskulls svar eller byter med en annan klass. Det uppfattade jag som utmärkta råd -  i synnerhet i språk där mycket av det som ska bedömas är personligt och känsligt.  Jag har själv högst blandade erfarenheter av just kamratbedömning, så jag skulle nog vara mest pigg på att låta eleverna bedöma en tidigare årskulls alster.

Jag lyssnade på hela föreläsningen och kände mig helt nöjd. Men när frågorna från publiken uteblev började Jönsson tala fritt ur hjärtat om nationella prov och vips upphörde mina vänliga nickar. Det var allvarlig och kategorisk kritik han kom med. Proven mätte fel saker och även i bästa fall bara en del av kursmålen. Om en elev har otur med frågorna kan det få stora konsekvenser om proven ges för mycket tyngd. Han sade också att det finns forskning som visar att resultaten på samma prov kan skilja sig åt från vecka till vecka hos samma elever och hävdade också att sådant som dagsform och nerver har en stor effekt på provresultaten.
    Så ser det inte ut i något av mina ämnen. Det är ytterst sällan jag blir förvånad över resultat i NP - eller i andra färdighetsprov - i franska eller engelska och gör man ett likvärdigt prov med några veckors intervall blir det i allmänhet precis samma resultat. Visst kan man skriva en bättre uppsats om ett ämne man gillar, men vilken färdighetsnivå man har nått i sitt skrivande, vad man förstår av en text eller av vad man hör och hur man formulerar sig muntligt och skriftligt - allt det går att mäta effektivt och rättssäkert. Det tycker jag också att man gör i våra NP. Eleverna gillar proven, och i de sällsynta fall där någon blir nervös eller har en dålig dag använder man sig antingen av gammalt underlag - eller om eleven föredrar prövar man färdigheterna en gång till.  Där handlar det inte bara om betygsunderlag utan om det minst lika viktiga behovet av att ge sig upp i sadeln igen när man har trillat av. Provrädsla är inget statiskt tillstånd. Det är något vi som lärare behöver träna våra elever att övervinna där det dyker upp. På köpet får eleven både bättre stresstålighet och bättre förmåga att hantera alla pressade situationer i livet - professionella likaväl som privata.
   Svenskprovet är jag inte alls lika nöjd med, men även om överensstämmelsen inte är lika god mäter även det färdighetsmål och inte detaljkunskaper. Om fokus hamnar på att träna elevernas läsförståelse, förmåga att lyssna, eller formulera sig i tal och skrift snarare än på mer faktaspäckade områden som litteraturhistoria, grammatik eller språkhistoria är det ingen stor katastrof. Tidigare har det snarare varit så att färdigheterna fått stå tillbaka för att allt det innehållet ska betas av oberoende av elevernas uppmärksamhet och intresse. Jag vet inte hur det ser ut i matte, och i NO är det ännu för tidigt att bedöma hur proven påverkar undervisningen, men lär man för NP i engelska eller franska ägnar man sig åt precis rätt saker och gör man det i svenska är man också på rätt spår - även om spåret kunde göras både bredare och mer lustfyllt.
   En sak jag har tänkt på nu när jag sett mina elever förbereda sig för och utföra NP i svenska och NO är att de så tydligt uppfattar det som betydelsefullt och litet högtidligt. De kommer i god tid, rosenkindade och litet spända, bullar upp med dricka, tuggummi, bananer och mörk choklad (teacher's order), de sitter tiden ut, anstränger sig och växer av det. Vissa saker ska vara litet viktigare, ibland ska man anstränga sig litet extra. Det tror jag att vi alla mår bra av.

Allra sist gav Anders Jönsson ett avslutningsråd till Norrköpings kommun:  Bilda ämnesgrupper och stärk ämnessamarbetet och diskussionen i kommunen. Det tyckte jag var ett alldeles utmärkt råd. Ämnesföreningarna, ämnessamarbetet och ämnesfortbildningen har fört en tynande existens under hela tiden skolan varit kommunal. Det är till stor skada för vår yrkesskicklighet, vår möjlighet att påverka och för vår ämneskompetens. Vi behöver prata om bedömning för ökad likvärdighet, givetvis. Men kanske också ägna oss åt litet lärande bedömning för oss själva. Var befinner vi oss, var vill och borde vi vara och vad behövs för att vi ska komma dit?

På fredag är det dags för Lärarfortbildnings Bedömningsdag där Anders Jönsson inleder, Anne-Marie Körling avslutar och jag föreläser om Bedömning och motivation på förmiddagen. På söndag bär det av till Landskrona för Qualis-granskning. Stimulerande, spännande och roligt alltsammans, men idag känns det som om jag står uppe på en trampolin och gör mig klar att dyka.  Vi ses på andra sidan. :)

Pratar läxor hos Nordegren i P1

Idag klockan tre ska jag prata om läxor i programmet Nordegren i P1. Daniel Barker ska berätta om sin praktik av flipped classroom. Det finns några till gäster och dessutom blir det små inslag av opera och kommentarer till läxdiskussionen. Det ska bli kul. :)

Orsaken till inbjudan är förra veckans #skolchatt som hade läxor som ämne. Närmare bestämt kvalitativa, bra läxor. Litet pratade vi om vad som gör en läxa bra, men en stor del av diskussionen kom att handla om läxors vara eller icke vara. Jag blev förvånad över det. För mig är det en självklarhet att vi måste ha läxor. Hur ska eleverna annars kunna ta makt över sin egen framtid? Utan läxor är det förkunskaper, koncentrationsförmåga, lärarkvalitet och begåvning som avgör en elevs framtid - det som borde sitta i baksätet medan drömmar, vilja, ork och arbetsinsats styr.

Dessutom är det två helt olika upplevelser att lära sig i ett klassrum, socialt och interaktivt, och att ligga på sin egen säng med musik i hörlurarna och en stor kopp te och en trave böcker. Den ena metoden passar somliga bättre, medan vissa föredrar den andra, men alla behöver prova och vänja sig vid båda och alla måste lära sig sambandet mellan insats och utdelning, lära sig att begåvning snarare är något man skaffar sig genom intresse och arbete än något statiskt man är född med och inte kan påverka.

Förra veckan hade vi Anders Jönsson, på besök i Norrköping. Jag gick på hans föreläsning om Lärande Bedömning och skrev min vana trogen så pennan glödde. Nio sidor anteckningar har jag nu i min laptop. Jag ska skriva mer om hans föreläsning senare, men en insikt som jag fick när jag lyssnade på honom är relevant för den här läxdiskussionen.

Jönsson berättade att det ser dåligt ut med praktiserandet av lärande bedömning i Sverige. Det trots att det står inskrivet i våra styrdokument att vi ska tydliggöra målen, ge eleverna fortlöpande information om deras måluppfyllelse och om vad som krävs för att de ska utvecklas i sina ämnen. Det trots att de flesta lärare vid det här laget känner till lärande bedömning och har fått någon slags fortbildning i det. Jönssons teori var att våra glas redan är fulla av vårt gamla sorteringsuppdrag och att vi måste göra oss av med det för att kunna stödja elevernas lärande bättre. Därpå satte han halva föreläsningen på att gå genom alla historiska turer kring det svenska betygssystemet.

Mina kollegor tyckte att det blev väl mycket av en historielektion, men trots att inget av det Jönsson sade var nytt för mig blev det ändå där en viktig pollett trillade ner i min skalle. Det var medan jag lyssnade på  den här historielektionen som jag förstod varför det är en så stor skillnad mellan inställningen till betyg i Sverige och i Finland. I Finland har det funnits sortering, men bara mellan stadierna och det uppdraget har aldrig legat på lärarna. I skolan har det varit självklart att alla som går där ska nå målen i varje ämne. Tvärtom har lärarna i Finland bättre anseende ju bättre det går för deras elever. En underkänd elev reflekterar även på dem.  Om man inte nådde målen var botemedlet alltid mer arbete. Mer läxor, extralektioner, obligatoriska sommarkurser eller att gå om en klass. Ingen lärare har någonsin sagt något åt mig som har med begåvning att skaffa. Alla rekommendationer har handlat om vilket arbete man lägger ner.

Resultatet av arbetsfokusen var att vi inte kopplade skolresultat till begåvning utan till arbetsinsats. Fick man gå om kunde man ses som lat, eller som någon som prioriterat sitt sociala liv - men inte som dum. Båda mina föräldrar har gått två år i samma klass. Har aldrig tänkt på att fråga varför. De uppfattar det så uppenbart som odramatiskt och har båda därpå skaffat sig långa akademiska karriärer.  Själv hade jag för låga betyg för att komma in på gymnasiet vid jul i motsvarande åk 9. Jag höjde samtliga mina betyg den vårterminen och gick ut gymnasiet tre år senare som bäst i klassen. Det trots att jag fick tuberkulos i ettan och låg på sjukhus och sanatorium i 2,5 månader.  Det hade nog aldrig hänt om jag hade gått i en svensk skola. Det hade heller aldrig hänt om jag hade gått i en läxfri skola.

Av en ren slump halkade jag just i torsdags när vi hade skolchatten  in på en artikel i the Guardian som handlade om forskning om betydelsen av viljestyrka och självdisciplin för ett lyckligt liv. Why willpower matters - and how to get it.  Där liknar man ”willpower” vid en muskel. En muskel som behöver tränas och en muskel som kan bli trött vid överanvändning. Den muskeln tränar vi med läxor. Och det är de elever som har fått minst träning och som har den minst utvecklade viljestyrkan som behöver träningen mest.

Bloggar: Morrica har skrivit klokt om det här med läxor, Fredrik tar upp det här med Flipped Classroom där genomgången tas hemma och bearbetningen i skolan. Max Entin skriver också på sätt och vis om läxor.

Bedömningskonferens och lärarlegitimationer

Jag har så mycket att göra just nu att jag har gjort listor för varje dag med vad jag måste göra utanför arbetstiden. Det som stod på fredagkvällens lista var, skriva lokalpolitiskt blogginlägg, läsa ut Anders Jönssons Lärande Bedömning och rätta 10 NP uppsatser. Idag skulle jag skriva medlemsbrev till Liberala Kvinnor, boka Parisresa för min C-kurs, sköta min korrespondens, träna på gym och skriva ett blogginlägg. Eftersom klockan nästan är ett när jag skriver det här har jag inte riktigt hunnit med mitt program (jag fastnade i att leta hotell i Paris) men allt annat har jag gjort. Morgondagen ska jag ägna mig åt något jag redan jobbat med ett bra tag; att förbereda min föreläsning på Lärarfortbildning AB:s Bedömningskonferens i Stockholm den 23 mars. Det som gör att jag måste sätta just den här söndagen på det är att jag ska hålla föreläsningen på vår egen studiedag på torsdag. Det är ett listigt sätt att få en generalrepetition, men kostnaden är att jag måste ta alla trådar och allt material och försöka sy ihop det till en helhet redan nu. Anne-Marie Körling ska också föreläsa på Bedömningskonferensen, så då får jag träffa henne. Den 20 april går konferensen av stapeln i Malmö och då får jag även träffa Morrica IRL. En hel del att se fram emot med andra ord. :)

Innan jag går och lägger mig måste jag ändå skriva några rader om lärarlegitimationen. I Lärarnas Nyheter skriver Troed Troedson att lärarlegitimationen sänker lärarnas status och motiverar det så här: ” När man sätter staket kring sitt yrke på det viset så talar man om att yrket behöver skyddas. Och något som behöver skyddas är något som inte är starkt nog att klara sig självt.”

För det första har det visat sig att läraryrket visst behöver skyddas. Det har varit fritt fram att stoppa vem som helst i katedern, att ständigt plocka på lärarna fler arbetsuppgifter mot mindre betalning, att göra föräldrar och elever till kunder som till varje pris ska hållas nöjda. Attackerna  mot yrket har varit så hårda att Skolverket måste köra igång massiva marknadsföringskampanjer i hopp om att locka sökande till lärarhögskolorna.
Jag skulle också vilja veta vilket yrke som ”är starkt nog att klara sig självt” och vad som menas med det? 
  För det andra är lärarlegitimation ägnad att skydda eleverna - inte yrket, precis som en läkarlegitimation är ägnad att skydda patienterna - inte läkarna.  Eleverna behöver garanteras att de blir undervisade av lärare, snarare än vem som än anmäler sig villig. En legitimation ger dem också skydd mot lärare som missbrukar sin position.
Den är en påminnelse till läraren om att man ägnar sig åt myndighetsutövning och har givits ett viktigt ansvar som måste förtjänas. En legitimation är också något man kan förlora om man inte kan hantera det ansvaret.

Troedson anklagar också lärarlegitimationen för att  ”dra upp gränser och hindra kreativitet.” Det är däremot helt sant. Legitimationen drar upp gränser mellan proffs och kvackare och den är ägnad att hindra sådant som kreativ betygssättning,  kreativa sätt att undvika styrdokumenten och kreativa metoder att trakassera, förödmjuka eller särbehandla elever. Legitimationen gör det möjligt att stoppa sådana som aldrig borde ha blivit lärare från negativ påverkan på tusentals elever.  En lärare som får gå för att insatserna inte har varit till belåtenhet dyker snart upp i ett annat klassrum. En lärare som förlorat sin legitimation i ett land där legitimation krävs får söka sig ett nytt yrke.

Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer med adekvat utbildning, eller sänks den av det? Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer som följer styrdokumenten, sätter betyg enligt kunskapskraven och som behandlar eleverna som de förtjänar att behandlas, eller sänks den av det?
Troedson säger nej. Han säger att legitimationen sänker lärarnas status. Jag tror tvärtom att den antagligen höjs.  Men statusen är bara en bieffekt av att elevernas rättighet till god och likvärdig undervisning säkras.

... Hur kan det uppfattas som ett problem?

På Wikipedia finns en lång lista på yrken som kräver legitimation. Jag var särskilt glad att se att socionom fanns med på listan. I det yrket ägnar man sig också åt delikat myndighetsutövning. Den som missköter uppdraget och/ eller missbrukar sin makt kan ställa till med mycket elände och bör kunna hindras från att utöva sitt yrke.