Om läxor, offertänk och räddare i nöden

Härom veckan satt jag på busshållplatsen utanför Vammarskolan i Valdemarsvik när en man kom och upplyste mig om att jag väntade förgäves. Full panik, för bussen skulle precis ha kommit och alternativ-hållplatsen var långt borta. Jag skjutsar dig sade min räddare – som faktiskt inte var helt okänd. Det stod nämligen Lillens på bilen. Tack vare honom hann jag med bussen, kom till Stockholm och kunde debattera läxor i TV4 Morgon med Pernilla Alm. 

Tack vare honom kände jag mig också litet varmare och gladare hela dagen. Och förstår bra mycket mer benägen att anlita Lillens. Tack Victor! J

Vet inte vad det är med Pernilla Alm, läxor och julen… Vi två hade ju en läxdust dagen innan julafton i fjol. Vi debatterade i P1, replikerade på varandras artiklar, och jag skrev extremt långa och många blogginlägg om läxor. Här är länken till det första: http://helenavonschantz.blogspot.se/2015/01/laxduellen-directors-cut-del-1.html

Även den här gången är det Pernilla som dragit igång en läxsnurr just innan jul.

 … Får jag välja skriver jag nog hellre julklappsrim än läxinlägg såhär års. Av Pernillas ansiktsuttryck i TV-inslaget att döma är läxdebatten inte bra för hennes ”holiday spirit” heller…

… Men, men, trumpetar det i luren här på skolbarrikaden är det bara att woman up och göra sitt bästa.

... Ska vi vara noga var det i Isak Skogstads öra det trumpetade (ordförande för LR Stud). Han hade förhinder och tipsade TV4 Morgon om mig. Här är länken till hans läxartikel: Eleverna behöver fler läxor, inte färre. 

Hur kommer det sig att Pernilla och jag båda kan ta avstamp i vikten av likvärdighet och landa på helt motsatta barrikader? I grunden skulle jag säga att det handlar om människosyn. När Pernilla talar så medkännande om den här stackars eleven med ADHD som har fullt upp med att klara skoldagen och verkligen inte ska belastas med några läxor, om hur jobbigt det är att vara föräldrar till ett sådant barn och  om hur sådana föräldrar verkligen inte ska belastas med att deras barn har läxor, då gör hon både elev och föräldrar till objekt för hennes subjektiva godhet – med andra ord till offer. Det viktiga blir att visa medkänsla och förståelse för situationen här och nu. Att priset för en mer avslappnad skoltid kan bli ett otillfredsställande vuxenliv verkar hon inte reflektera över. Ändå går vi i skolan i 12 år, medan ett yrkesliv varar i någonstans mellan 40 och 50 år.

När jag ser på mina elever känner jag ett stort ansvar. Det är mitt jobb och mitt ansvar att medverka till att varje elev kan nå sin fulla potential, en potential som jag inte kan bedöma gränserna för. Om jag har en framtida Selma Lagerlöf, Albert Einstein, Albert Camus eller Indira Gandhi i mitt klassrum kan jag aldrig veta. Det jag vet är att jag inte vill ha någon del i att någon av mina elever inte kan bli sin bästa och största version, i att någon av mina elever inte uträttar de storverk de har kapacitet för. Och vem av dem det kan bli – hur vet man det? Forskning visar att hög begåvning, diagnoser och mental sjukdom ofta följs åt. Vem skulle ha trott att Stephen Hawking skulle uträtta det han har gjort med sin svåra sjukdom? Det kan lika gärna vara Pernillas ”stackars ADHD elev”, eller min elev med Tourettes, psyksjuk mamma och frånvarande pappa som kommer att rädda eller förbättra världen, som någon annan.

Vi lärare har inte rätten att låta våra elevers handikapp, hemmiljö, eller korta tid i Sverige, begränsa deras livschanser och möjligheter. Där Pernilla – gissar jag -.vill befria en ”stackars” dyslektiker från läsläxor gör jag precis tvärtom. Jag föreslår dubbla läxor, skickar med böcker på sommarlovet, uppmanar att lägga dubbelt/tredubbelt krut på läsningen. Och jag tänker aldrig stackars, för det vore att placera mig på en högre post där jag ömsint kan blicka ner på min elev och känna mig god, stark och snäll. I själva verket kan varje elev, ska varje elev kunna kliva på mina axlar och gå förbi mig.

Efter drygt 30 år i Sverige känner jag mig ofta svensk, men inget får mig att känna mig så finsk som den här daltmentaliteten som jag beskriver. Inget gör mig så frustrerad och så arg. Det här omhändertagandet är så självgott, så förljuget och det ställer till med så mycket elände.

Alla som gör sig själva till det goda subjektet som ska ta hand om det stackars lilla objektet/offret ägnar sig åt att putsa sina egna glorior på objektets bekostnad.  Det är den lilla kostnaden. Den stora kostnaden är att daltandet så ofta kostar både livschanser, självrespekt och jämställdhet.

Mina elever får läxor för att jag vill att de ska lära sig hur de lär sig, att de kan lära sig vad som helst, att arbete ger utdelning, att hjärnan växer av ansträngning, att de kan mer än de tror, att man kan bli lycklig både av att lära sig och av att kunna, och att frustration och ansträngning ofta följs av tillväxt och insikt. Allt som är värt något här i livet kräver en ansträngning, en insats. Varje mål man ställer upp kräver en bedömning av vilka insatser som krävs för att målet ska kunna uppnås. Mina elever får läxor för att de skall förstå att de äger och formar sina liv och kan uträtta storverk – vare sig de har rätt föräldrar, rätt gener eller rätt bostadsort, vare sig jag och deras övriga lärare är skickliga, inspirerande, kunniga eller motsatsen.

Det är eleverna som är subjekten. I skolan. I sina egna liv. Det har ingen lärare rätt att glömma.

Länkar till mina inlägg: Bakläxa för läxdebatten (2013), Stoppa häxjakten på läxor (SVD 2015), Läxduellen del 2 Forskningen, Läxduellen del 3 Praktiken, 

"The three great essentials to achieve anything worth while are: Hard work, Stick-to-itiveness, and Common sense."
Thomas A. Edison

"Talent is cheaper than table salt. What separates the talented individual from the successful one is a lot of hard work". 
Stephen King

Läxduellen - Director’s cut 2 Forskningen

Det hänvisas stup i kvarten till forskning i diskussioner om läxor.  Ett vanligt påstående är att vi lärare inte ska tycka en massa utan istället rätta oss efter forskningen.

På mig reser sig nackhåren när någon uppmanar mig att rätta mig efter forskning. Jag intresserar mig för forskning och jag är villig att testa det mesta, men det jag rättar mig efter är det facit jag får varje lektion, varje dag i mitt klassrum. Lär sig och utvecklas eleverna, ökar motivationen, är de delaktiga, tar de mer och mer ansvar?

Jag är inte heller i övrigt säker på att referenserna till forskning leder rätt. Dels för att det är ett svårbeforskat och glesbeforskat område, dels för att läxor handlar om mer än kunskapsresultat. Men som sagt, även för att jag inte ser poängen med att väga ett redskap lärare redan kan välja eller förkasta mot forskning. Varför slåss för begränsat handlingsutrymme, för ett verktyg mindre i verktygslådan? 

Helt oberoende av poängen med forskningsreferenser blev jag rätt ställd när jag googlade de fem forskare Pernilla Alm hänvisar till som stöd för sitt läxmotstånd. Den enda av dem som inte lyfter värdet av och nyttan med läxor är Lucas Gottzén. Det är inte så konstigt. Hans forskning handlar inte om skola utan om socialt arbete. Lucas Gottzén har beforskat våld i nära relationer, genus i allmänhet och maskulinitet i synnerhet. Läxor har han kommit in på i en studie vid namn ”Föräldraskap som norm och praktik”. Läser man artikeln handlar det även här mycket om könsroller och faderskap. I de 8 familjer han studerar är läxor en vanlig källa till bråk, men som sagt – inte ämnet för studien. 

Så till de övriga fyra. Låt oss granska ett av Pernilla Alms påståenden: ”Vi vet att läxor har låg eller ingen effekt på inlärningen upp till årskurs fem.” Ingen av de forskare Pernilla Alm anger har påstått att läxor inte har någon effekt upp till årskurs fem. Samtliga konstaterar att den positiva effekten av läxor är minst för de yngsta eleverna och ökar med stigande ålder.

En första undran – vad är det som är konstigt med det? Det är naturligt att effekten är lägre hos små barn. Läxmängden och svårigheten ökar med elevernas ålder. På lågstadiet kan 10 minuter av lättsam karaktär vara lagom. På gymnasiet kan det röra sig om 2 - 3 timmar intensiva studier.  Det säger sig självt att 10 minuter om dagen inte har någon jätteeffekt på kunskapsresultaten. Men eleverna får mer än kunskapsträning. De tränar förmågan att lära på egen hand, ansvarstagande, förmågan att skjuta upp belöningar och de får se att arbete ger utdelning, att den som tränar mer kan mer. Det är heller ingen vinnande strategi att gå från inga läxor till två timmar läxor utan något däremellan. Läxvana och studievana måste byggas upp gradvis.

Först ut bland Pernilla Alms fyra utländska forskare är Harris Cooper, forskaren bakom en stor metastudie på läxforskning. Jag citerar från hemsidan:”Duke University researchers have reviewed more than 60 research studies on homework between 1987 and 2003 and concluded that homework does have a positive effect on student achievement.”

Här är något av vad Harris Cooper har att säga om läxor för yngre barn: ”Cooper said the research is consistent with the "10-minute rule" suggesting the optimum amount of homework that teachers ought to assign. The "10-minute rule," Cooper said, is a commonly accepted practice in which teachers add 10 minutes of homework as students progress one grade. In other words, a fourth-grader would be assigned 40 minutes of homework a night, while a high school senior would be assigned about two hours. For upper high school students, after about two hours' worth, more homework was not associated with higher achievement.

The authors suggest a number of reasons why older students benefit more from homework than younger students. First, the authors note, younger children are less able than older children to tune out distractions in their environment. Younger children also have less effective study habits.

But the reason also could have to do with why elementary teachers assign homework. Perhaps it is used more often to help young students develop better time management and study skills, not to immediately affect their achievement in particular subject areas.

"Kids burn out," Cooper said. "The bottom line really is all kids should be doing homework, but the amount and type should vary according to their developmental level and home circumstances. Homework for young students should be short, lead to success without much struggle, occasionally involve parents and, when possible, use out-of-school activities that kids enjoy, such as their sports teams or high-interest reading."

Här är länken till en sammanfattning av Duke-studien: och här till hela rapporten: https://larrycuban.files.wordpress.com/2011/06/review-of-educational-research-2006-cooper-1-62.pdf

Rapporten är mycket läsvärd. Det här är forskning av bästa slag. Nykter, saklig forskning med massor av referenser, där många frågor förblir obesvarade.  Jag har tidigare lyft Jonas Vlachos och Anders Jönsson som exempel på svenska forskare av detta slag. Anna-Karin Wyndhamn förtjänar också sådant omnämnande.

De två följande forskarna, Marzano och Pickering, är starka försvarare av läxan. De ger många handfasta råd kring hur läxor fungerar bäst. Det här säger de två om läxfritt: ”If a district or school discards homework all together it will be throwing away a powerful instituional tool” Här är länken till deras artikel: ”The case for and against homework”. 

John Hattie då, sist ut bland Pernilla Alms forskare men i Sverige verkligen inte minst. Här har jag sådan tur att Nicklas Myhrbjörk skrev om just Hattie och läxor i en kommentar i Johan Kants blogg. Jag citerar:

”Jag tar mig oblygt friheten att sticka in huvudet här,eftersom jag precis sitter med Hattie uppslagen framför mig, så kan jag passa på att expandera argumentationen en aning, och lägga till lite exakta siffror, (som de presenteras av Hattie):

Effektstorleken av “Homework”, Läxor är d=0,29, vilket tex kan jämföras med motsvarande värde för “Klassens storlek” som är d=0,20

Vidare noterar Hattie, att effektstorleken verkar variera kraftigt mellan årskurser och mellan ämnen.

Effektstorleken var högst inom matematik, och lägst inom vetenskap och samhällskunskap.

I vissa studier så ser man att effektstorleken fördubblas mellan (motsvarande) lågstadiet (elementary) och mellanstadiet/högstadiet (junior high), och fördubblas igen mellan högstadiet och gymnasiet (high schhol).

Effektstorlek av läxor “Elementary” är t.ex d=0,15, och för “High School” d=0,64

Och att effektstorleken är större för högpresterande “higher ability” än för lågpresterande “lower ability” elever…

En egen notering och reflektion är bland annat att en effektstorlek på d=0,64 (i sammanhanget), är massiv, och väger rakt numeriskt därmed för högstadiet/gymnasiet i storleksordningen ~10ggr tyngre än minskade klasser(!)”

Tack för att du hade gjort den läxan, Nicklas. En läxa mindre för lilla mig. :)

Nu när de fem forskare Pernilla Alm namngav är hanterade kan vi ta oss en titt på några fler. Den främsta internationella läxkritikern är en amerikansk författare – inte forskare – vid namn Alfie Kohn. Han är motståndare inte bara till läxor utan även till betyg och prov. Här är länken till hans hemsida: http://www.alfiekohn.org/

Det är många forskare som har ifrågasatt Alfie Kohn, bland annat just Harris Cooper. Den britiska kognitionsforskaren Dan Willingham har skrivit den i mitt tycke bästa uppgörelsen: Alfie Kohn is bad for you and dangerous for yourchildren. 

I min artikel tog jag upp en stor brittisk studie som dels är betydligt färskare än de övriga jag har behandlat här, dels har fokus på vad elever uppger att de verkligen gör i läxväg, till skillnad från vad lärare delar ut. Här är länken till den artikeln:  http://www.theguardian.com/education/2012/mar/29/homework-linked-better-school-results.

Och till  information om studien på Oxfords Universitets hemsida: http://www.education.ox.ac.uk/about-us/study-emphasises-value-of-doing-homework/

I min artikel nämner jag också Finlands utvärderingssystem. Eftersom Finland har två nationalspråk finns en hel del information även på svenska. Här är en stor och färsk rapport om matematik, en rapport som illustrerar varför PISA-resultaten aldrig kommer som samma överraskning i Finland som i Sverige: http://www.kommunerna.net/sv/databanker/evenemang/material/2013/rektorsdagar/Documents/24.10.80.Kristian%20Smedlund_UBSutv%C3%A4rderingar_matematik.pdf

De finska ämnesvisa utvärderingarna visar stark effekt av läxläsning – med ett undantag – engelska. Här är andelen språkbad på fritiden en betydligt större framgångsfaktor än läxläsning. Varför det inte innebär att man ska strunta i läxor i engelska tar jag upp i nästa blogginlägg.

Efter denna långa översyn av läxforskningsläget vill jag lyfta det problematiska med den här typen av forskning. Jag tog redan upp det här med överdrivna slutsatser av att läxor har mindre effekt på studieresultaten hos yngre elever än hos äldre. Vanan att lära sig på egen hand måste tränas upp och befästas genom god återkoppling. Den är inget vi föds med. De barn som växer upp i en intellektuellt berikad miljö har emellertid påbörjat träningen långt före skolan och har därför ett försprång både när det gäller kunskap och metodik. Det försprånget behöver vi använda som en hävstång för att lyfta alla elever. Vi får inte tillåta det att skapa känslor av överlägsenhet och underlägsenhet.

Ett annat problem med läxforskning är det osäkra underlaget. Vi kan inte jämföra mellan länder, eller orter med läxor och andra utan för det finns inga utan.  Studierna handlar om mycket eller litet tid på läxor – inte om läxor eller inga läxor.

I Sverige har vi det omvända problemet. Här har eleverna få läxor och skillnaderna är stora mellan skolor. Av mina tre barn var det ett barn som hade läxor på lågstadiet, de två andra hade inga. På mellanstadiet var det igen ett barn som hade läxor och två som inte hade några – men det handlade inte om samma barn. Ser jag på mina elever (Sollentuna, Upplands-Väsby, Märsta, Hallstavik, Gimo, Uppsala, Norrköping, Valdemarsvik) uppfattar jag att eleverna har fått mindre och mindre läxor och att läxor framför allt ges på gymnasiet. 

Vad händer då med den elev som inte har tränat upp någon läxvana under sin skolgång och så får två timmar om dagen på gymnasiet? En läxbörda som för övrigt bara ger cirka 30 timmars arbetsvecka. Vad händer på högskolan?

Om en skola går från enstaka läxor utan förankring, syfte och mål till inga läxor – vad finns det då att utvärdera och beforska? 

I Skolverkets material Läxor i Praktiken tar de upp ytterligare ett forskningsdilemma: ”Pedagogikprofessorn Jan­ Eric Gustafssons studie från 2013 innebar därför ett trendbrott i svensk läxforskning. I en effektstudie visar han att det finns ett positivt samband mellan hur mycket tid klasser i årskurs 8 lägger ner på matematikläxor och deras resultat på matematikprov. Gustafsson kritiserar också internationell forskning om läxors effekter på lärandet och menar att sådana studier måste se till klassens resultat som helhet istället för att utgå från elevernas individuella resultat. Om det på individnivå inte går att se ett positivt samband mellan hur mycket tid eleverna ägnar åt läxor och hur väl de presterar på prov är det lätt att dra den förhastade slutsatsen att läxor inte leder till kunskapsutveckling. I själva verket kan det svaga sambandet istället vara en effekt av att elever med större kunskaper inte får lika många läxor och att de gör läxorna snabbare än elever med sämre ämneskunskaper”.

Jag avslutar del två av läxduellen – Director’s Cut med en fråga. När mina elever misslyckas med att klara kunskapskraven, eller med att nå sina egna mål relaterar jag alltid det till deras arbetsinsats. Har de skött läxorna, använt lektionstiden, ökat svårighetsgraden på sin läsning, ägnat mer av sin fritid åt engelska, tittat på franska filmer, använt de språkappar jag rekommenderar.  Vad säger man till en elev som inte når målen i en läxfri skola?`Tyvärr min undervisning håller inte/ tyvärr, du måste ha sovit bort lektionerna / tyvärr du är inte tillräckligt begåvad?

I mina ögon är det viktigaste skälet till att läxor behövs att det så tydligt etablerar elevens makt över sin egen inlärning. Vill jag så kan jag. Vill jag så vet jag hur man gör. För sanningen är ju faktiskt den att har vi fått redskapen och träningen kan vi lära oss nästan vad som helst på egen hand. Jag lärde mig att navigera och sköta en amatörradio på egen hand, min son har lärt sig spela piano på egen hand och mina föräldrar lärde sig turkiska på egen hand. Men så har vi också alla både haft och gjort en och annan läxa…

Läxduellen – Director’s cut del 1

Min jul har till väldigt stor del handlat om läxor.

Dan före julafton diskuterade jag och Pernilla Alm läxor i Studio Ett i P1. Några dagar senare publicerade SVD Brännpunkt ett debattinlägg skrivet av Pernilla Alm. I går publicerades min replik” Stoppa häxjakten på läxorna” på SVD.se.

Det är inte mycket man hinner säga på tre minuter, så jag gick från studion med munnen full av och, men, jamen och vad? Trots att artikeln är lång var det mycket jag fick stryka så det finns några jamen och men även från den.

Pernilla och jag har en hel del gemensamt. Vi är båda språklärare, vi delar ett starkt engagemang för likvärdighet och vi är båda måna om en god undervisning, med mycket repetition. Men när det gäller läxor står vi på varsin barrikad. Pernilla ser läxor som ett hinder för likvärdighet och ett onödigt gissel. Jag använder läxor för att uppnå likvärdighet och ser läxor som ett oumbärligt instrument i min undervisning.

På sina litet fler än tre minuter hann Pernilla motivera sitt läxmotstånd såhär: ”Det står i skollagen att skolan ska vara likvärdig. Läxor kan inte vara likvärdiga och därför bör de inte finnas. Orsaken till att de är olikvärdiga är att hemförhållanden är olika. Somliga föräldrar kan inte hjälpa, andra hinner inte, vissa barn har inga föräldrar.

När det gäller varför läxor inte skulle vara likvärdiga är förutsättningen för hela Pernilla Alms argumentation att föräldrar ska agera som läxcoachar och hjälplärare. Men om läxor är utformade så att eleven måste ha vuxenhjälp för att klara dem är de felaktigt utformade. Jag tror också att föräldrar är alldeles för snabba att hoppa in eller anställa hjälpredor. Att något är svårt är inte ett problem i inlärningssammanhang – tvärtom är det en viktig förutsättning för tillväxt. Sådant som är lätt ger snarare bekräftelse än utveckling. Två timmar på matteproblem man inte lyckas lösa? Ja då går man frustrerad och irriterad till skolan med huvudet fullt av problematiken. När man får hjälp av läraren att se var arbetet spårade fel är det troligt att insikten blir djupare och lärandet effektivare än det skulle ha varit utan kampen med läxan.  Och den gång man har satt två timmar på riktigt svåra matteproblem och till slut fattade? Heureka! Där har vi precis den ”tillfredställelse i att övervinna svårigheter” som styrdokumenten anger som varje elevs rätt.  

… Det spelar ju faktiskt ingen roll hur många lösta tal eller skrivna recensioner man kommer till skolan med – det som spelar roll är vad man lär sig.

Ett argument i Pernilla Alms arsenal jag varken bemötte i artikeln eller på radio är att läxor inte är reglerade i våra styrdokument. Det påståendet är inte korrekt.

Ordet läxor nämns visserligen inte i styrdokumenten, men det står inget om läroböcker, körläsning eller läsplattor heller. Redskap och metoder är upp till lärare, elever och skola. Läxor skall som all annan undervisning kopplas till läroplansmålen och planeras och utvärderas tillsammans med eleverna. Ett relevant citat är det här: ”Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter.”

Läxor verkar för övrigt sällan vara reglerade i styrdokumenten. I USA ger myndigheterna ut läxråd av olika slag och i dem klargör man att läxor är viktiga, men läxor är inte reglerade i styrdokumenten. Här är dels de amerikanska skolmyndigheternas råd till lärarna, dels till föräldrarna. http://www2.ed.gov/parents/academic/help/homework/index.html

http://www2.ed.gov/PDFDocs/hyc.pdf

I England hade man nationella rekommendationer om 1 timme i veckan de första åren, 30 minuter om dagen för mellanstadiebarn, 1,5 timmar på högstadiet och upp till 2,5 timmar om dagen på gymnasiet. Riktlinjerna slopade 2012 med motiveringen att man litar på professionens förmåga att göra sådana bedömningar.

Den typen av riktlinjer finns även idag i Tyskland. En lärare i Språklärarnas riksförbunds FB-grupp gav exempel på vad som gäller i Hessen:

10. Anvisningar för läxor.

a) Nedanstående tider för daglig läxläsning skall i normalfallet inte överskridas.

Åk 1 och 2: upp till 30 minuter.

Åk 3 och 4: upp till 45 minuter.

Åk 5 och 8: upp till 60 minuter.

Åk 9 och 10: upp till 90 minuter.

När det gäller gymnasiet är rekommendationen att i möjligaste mån hålla helgen läxfri.

I Finland nämns läxor – såvitt jag kan finna - bara under riktlinjer för verbal bedömning av personlig och social utveckling, dvs det man ägnar sig åt före betyg sätts och i samband med utvecklingssamtal.  Det vanliga är läxa varje vardag med uppföljning i skolan. Små läxor för de små och stora för de stora.

I samtliga fall jag räknar upp handlar det om riktlinjer eller allmänna råd– inte om tvingande formuleringar i skollag eller läroplan.

Borde det finnas tvingande formuleringar?  Det är inte en orimlig tanke. Akademikerflickor smiter ytterst sällan från läxor. Motståndet finns framför allt hos pojkar, framför allt hos pojkar från hem utan studietradition. Det är också oftast bland pojkar det finns en antipluggkultur. Pojkar ger varandra tillstånd att lyckas i skolan bara om det går utan ansträngning. Flickor ska blotta strupen och visa underläge. ”Det gick skitdåligt och jag som har pluggat så mycket”. Pojkar ska etablera sin plats i hierarkin: ”Fan jag har inte pluggat ett skit, men det kändes som det gick bra i alla fall”.  Jag har satt en hel del möda på att lära mina döttrar att genomskåda sådan bullshit. De klasskompiskillar som har A på proven HAR pluggat – vad de än själva påstår.

Sanningen är ju nämligen den att man måste förtjäna sin hjärna. Använder man den inte växer den igen. Det är den som pluggar mycket som BLIR smart. Inte den som gör litet som ÄR smart. Att göra minsta möjliga är nämligen nästan aldrig smart – vare sig man är man eller kvinna. Att göra minsta möjliga i skolan 2015 är rent urbota korkat. Aldrig har utslagningen varit större bland de som misslyckas i skolan.

Men trots allt detta landar jag i svaret nej på frågan. Det är målen som ska styras – inte medlen. Däremot borde läxor tas upp under lärarutbildningen. Däremot borde Skolverket och Skolinspektionen få i uppdrag att analysera likvärdigheten på skolnivå. De skolor som lyckas extra illa bör få ordentligt med uppmärksamhet ända tills de gjort något åt orättvisorna. Varför inte ta efter Finland och ha ämnesvisa utvärderingar med resultatanalys, centralrättade prov, intervjuer och enkäter? Då skulle vi ha något för vårt nya skolforskningsinstitut att jobba med. De kan gärna börja med läxor, för där är forskningsläget litet svagt. 

Det kommer två delar till i mina läxbetraktelser. Ett inlägg om läxforskning (jag fick hacka bort så mycket i artikeln) och ett med min egen lilla läxguide.

I väntan på det finns det flera fantastiskt bra artiklar och inlägg i ämnet: Nyast är Maria Ludvigssons: "Skadlig syn på studier och krav" i SVD,  äldre men bra är: Lena Anderssons: "Läraren är ingen trollkarl" i DN, därefter Alice Teodorescus: "Vägen till helvetet är kantad av ... slopade läxor " i Dagens Samhälle, och så en gammal goding grace à Elias Dietrichsson: Kanonmat för kapitalismen i HD. Johan Kant har skrivit två inlägg i ämnet: Lärfritt duger inte och Debatten om läxor fortsätter. Zoran Alagic ett: För eller mot läxor - ännu en gång. Här är ytterligare ett från bloggen Flyktlinjer: Läxor och synen på kunskap. 

Sist men inte minst - Skolverkets förträffliga arbetsmaterial för lärare: "Läxor i Praktiken" Bör finnas på varje skola och varje lärarhögskola framöver.