Om läxor, offertänk och räddare i nöden

Härom veckan satt jag på busshållplatsen utanför Vammarskolan i Valdemarsvik när en man kom och upplyste mig om att jag väntade förgäves. Full panik, för bussen skulle precis ha kommit och alternativ-hållplatsen var långt borta. Jag skjutsar dig sade min räddare – som faktiskt inte var helt okänd. Det stod nämligen Lillens på bilen. Tack vare honom hann jag med bussen, kom till Stockholm och kunde debattera läxor i TV4 Morgon med Pernilla Alm. 

Tack vare honom kände jag mig också litet varmare och gladare hela dagen. Och förstår bra mycket mer benägen att anlita Lillens. Tack Victor! J

Vet inte vad det är med Pernilla Alm, läxor och julen… Vi två hade ju en läxdust dagen innan julafton i fjol. Vi debatterade i P1, replikerade på varandras artiklar, och jag skrev extremt långa och många blogginlägg om läxor. Här är länken till det första: http://helenavonschantz.blogspot.se/2015/01/laxduellen-directors-cut-del-1.html

Även den här gången är det Pernilla som dragit igång en läxsnurr just innan jul.

 … Får jag välja skriver jag nog hellre julklappsrim än läxinlägg såhär års. Av Pernillas ansiktsuttryck i TV-inslaget att döma är läxdebatten inte bra för hennes ”holiday spirit” heller…

… Men, men, trumpetar det i luren här på skolbarrikaden är det bara att woman up och göra sitt bästa.

... Ska vi vara noga var det i Isak Skogstads öra det trumpetade (ordförande för LR Stud). Han hade förhinder och tipsade TV4 Morgon om mig. Här är länken till hans läxartikel: Eleverna behöver fler läxor, inte färre. 

Hur kommer det sig att Pernilla och jag båda kan ta avstamp i vikten av likvärdighet och landa på helt motsatta barrikader? I grunden skulle jag säga att det handlar om människosyn. När Pernilla talar så medkännande om den här stackars eleven med ADHD som har fullt upp med att klara skoldagen och verkligen inte ska belastas med några läxor, om hur jobbigt det är att vara föräldrar till ett sådant barn och  om hur sådana föräldrar verkligen inte ska belastas med att deras barn har läxor, då gör hon både elev och föräldrar till objekt för hennes subjektiva godhet – med andra ord till offer. Det viktiga blir att visa medkänsla och förståelse för situationen här och nu. Att priset för en mer avslappnad skoltid kan bli ett otillfredsställande vuxenliv verkar hon inte reflektera över. Ändå går vi i skolan i 12 år, medan ett yrkesliv varar i någonstans mellan 40 och 50 år.

När jag ser på mina elever känner jag ett stort ansvar. Det är mitt jobb och mitt ansvar att medverka till att varje elev kan nå sin fulla potential, en potential som jag inte kan bedöma gränserna för. Om jag har en framtida Selma Lagerlöf, Albert Einstein, Albert Camus eller Indira Gandhi i mitt klassrum kan jag aldrig veta. Det jag vet är att jag inte vill ha någon del i att någon av mina elever inte kan bli sin bästa och största version, i att någon av mina elever inte uträttar de storverk de har kapacitet för. Och vem av dem det kan bli – hur vet man det? Forskning visar att hög begåvning, diagnoser och mental sjukdom ofta följs åt. Vem skulle ha trott att Stephen Hawking skulle uträtta det han har gjort med sin svåra sjukdom? Det kan lika gärna vara Pernillas ”stackars ADHD elev”, eller min elev med Tourettes, psyksjuk mamma och frånvarande pappa som kommer att rädda eller förbättra världen, som någon annan.

Vi lärare har inte rätten att låta våra elevers handikapp, hemmiljö, eller korta tid i Sverige, begränsa deras livschanser och möjligheter. Där Pernilla – gissar jag -.vill befria en ”stackars” dyslektiker från läsläxor gör jag precis tvärtom. Jag föreslår dubbla läxor, skickar med böcker på sommarlovet, uppmanar att lägga dubbelt/tredubbelt krut på läsningen. Och jag tänker aldrig stackars, för det vore att placera mig på en högre post där jag ömsint kan blicka ner på min elev och känna mig god, stark och snäll. I själva verket kan varje elev, ska varje elev kunna kliva på mina axlar och gå förbi mig.

Efter drygt 30 år i Sverige känner jag mig ofta svensk, men inget får mig att känna mig så finsk som den här daltmentaliteten som jag beskriver. Inget gör mig så frustrerad och så arg. Det här omhändertagandet är så självgott, så förljuget och det ställer till med så mycket elände.

Alla som gör sig själva till det goda subjektet som ska ta hand om det stackars lilla objektet/offret ägnar sig åt att putsa sina egna glorior på objektets bekostnad.  Det är den lilla kostnaden. Den stora kostnaden är att daltandet så ofta kostar både livschanser, självrespekt och jämställdhet.

Mina elever får läxor för att jag vill att de ska lära sig hur de lär sig, att de kan lära sig vad som helst, att arbete ger utdelning, att hjärnan växer av ansträngning, att de kan mer än de tror, att man kan bli lycklig både av att lära sig och av att kunna, och att frustration och ansträngning ofta följs av tillväxt och insikt. Allt som är värt något här i livet kräver en ansträngning, en insats. Varje mål man ställer upp kräver en bedömning av vilka insatser som krävs för att målet ska kunna uppnås. Mina elever får läxor för att de skall förstå att de äger och formar sina liv och kan uträtta storverk – vare sig de har rätt föräldrar, rätt gener eller rätt bostadsort, vare sig jag och deras övriga lärare är skickliga, inspirerande, kunniga eller motsatsen.

Det är eleverna som är subjekten. I skolan. I sina egna liv. Det har ingen lärare rätt att glömma.

Länkar till mina inlägg: Bakläxa för läxdebatten (2013), Stoppa häxjakten på läxor (SVD 2015), Läxduellen del 2 Forskningen, Läxduellen del 3 Praktiken, 

"The three great essentials to achieve anything worth while are: Hard work, Stick-to-itiveness, and Common sense."
Thomas A. Edison

"Talent is cheaper than table salt. What separates the talented individual from the successful one is a lot of hard work". 
Stephen King

Om slopat extraval, svenska tiggare och föräldrar som gör läxorna

Min första reaktion inför det inställda extravalet var lättnad. Skönt att det har funnits förhandlingar och att de har varit framgångsrika. Jag har aldrig varit någon vän av blockpolitiken och det politiska läge vi har nu gör skyttegravskrig från ytterkanterna extra olönsamt. Vi har stora gemensamma utmaningar och både väljare och partier har förändrats och utgör inte längre alls lika tydligt två  halvor av befolkningen.  Skönt också att slippa en ny valrörelse så tätt inpå den föregående. Valrörelser är påfrestande för alla politiskt aktiva, men de är extra påfrestande för heltidsarbetande fritidspolitiker.

Det var den första reaktionen det. Ända tills jag insåg att man inte har förhandlat om något annat än beslutsordningen. Det rimliga i ett svagt politiskt läge är att man kompromissar, kompromissar och kompromissar. Här släpper alliansen genom en budget där inga kompromisser eller eftergifter har gjorts, inget samförstånd skapats. Om det tycker jag inte alls. 

I dagens NT kan man läsa om de problem man har i Australien med svenska och tyska tiggare. Det handlar om backpackers som drygar ut pengarna med tiggeri. Inte bara det – de äter i Frälsningsarméns soppkök och tar på så vis maten ur munnen på mindre beställda. I kommentarstråden i NT framkastas misstanken att nyheten är ett beställningsjobb. Beställaren har i så fall makt över både svenska och australiensiska medier.  Här är länken till ursprungsartikeln i Herald Sun: Tourists abusing strangers' charity to fund trips. 

När jag läste det här kom jag att tänka på programmet omföräldrar som gör sina barns läxor i P1 Studio 1 strax före jul. En pappa berättar att han skriver bokrecensioner på böcker hans dotter inte har läst. För att fusket inte ska uppdagas använder han språk typiskt för dottern och skriver manus med frågor och svar ifall hon skulle behöva ge intryck av att veta något om boken. Ångerköpt? Inte ett smack. Även i efterskott tycker pappan att han gjorde helt rätt. Det blev som en klyfta mellan honom och dottern när han uppmanade henne att sköta läxorna. När han började göra dem åt henne kom de mycket närmare varandra. Han var dessutom övertygad om att andra föräldrar hjälper sina barn mer. Han gjorde ju bara det här ibland. Några moraliska aspekter verkade pappan inte se. Vad lär han sin dotter om empati, ärlighet, ansvarstagande, vikten av skolarbete i allmänhet och bokläsning i synnerhet? Vad lär han henne om honom själv? Respekterar något barn en sådan förälder?

Den läxa han gav sin dotter var att handlingar inte har konsekvenser och att svårigheter är till för att undvikas. Han lär henne att det är OK att ljuga, förfalska och parasitera på andra. Han lär henne att betyg trumfar kunskap och att hon trumfar honom, läraren och klasskamraterna. ... Ja antagligen trumfar hon varenda övrig levande varelse i solsystemet.

I en värld som kretsar kring I, me and myself vänjer vi våra barn vid att vuxna ständigt fyller alla behov och uppfyller alla önskningar.  I en värld där mamma och pappa på alla tänkbara sätt signalerar att andra människor bara är oväsentliga statister och de själva Marilyn Monroe och John Wayne skickar vi ut barn i världen – inte för att rädda den eller upptäcka den – utan för att låta världen ta över föräldrarollen och med ödmjukt krökt nacke uppfylla deras önskningar och behov.

Är det konstigt då att de tar maten ur munnen på nödställda människor och utnyttjar främlingars empati och generositet? De gör ju bara vad vi har lärt dem. 

"If you bungle raising your children, I don't think whatever else you do matters very much".

Jackie Kennedy

Missa inte Ann-Marie Körlings föräldra-läx-råd i slutet av P1 Studio: 

Röstar du för en bättre värld i morgon? För frihet, miljö och tillväxt?

”Sköt dig själv och skit i andra” och ”what’s in it for me?” har aldrig varit framgångsrecept och är det mindre än någonsin idag. I en värld där både möjligheter och hot är globala behöver konkurrens ersättas av samarbete, gränser av broar, megafoner av dialog.

Vi behöver bredda diskussionen om EU. Jag är trött på att höra vad som lönar sig och vad som inte lönar sig för Sverige – som om EU var ett extraerbjudande som ska vägas mot ett annat. Jag vill diskutera etik och moral, krig och fred, rivalitet och samverkan. Inte debet och kredit. EU ska varken ses som en möjlighet att åka snålskjuts eller en arena för att läxa upp andra.  

Istället behöver vi samarbeta kring rätt saker i EU, samarbeten som gör alla till vinnare. Utbildning, forskning, miljö, arbetsmarknad, brottsbekämpning, jordbruk, mänskliga rättigheter - på alla de områdena blir vi rikare, klokare, friare och/eller tryggare om vi samarbetar. Vi behöver EU och EU behöver oss.

Den här texten är klippt ur min personvalsfolder för EU-valet. Den dyker upp i bloggen av det enkla skälet att foldern – på grund av en miss på länsnivå - fanns i min hand först i måndags och därför mestadels kommer att återfinnas i pappersåtervinningen. Det är bara ett sätt på vilket den här valrörelsen inte gick som det var tänkt.  Min EU-debattartikel blev refuserad av både NT och Corren. Här har jag emellertid ingen att skylla på, här var det mitt eget skrivande som tydligen inte höll måttet. Jag klipper in artikeln på slutet så får den som orkar läsa döma själv. Men först den utlovade informationen om mina hjärtefrågor:

Vad vill jag åstadkomma om jag blir EU-parlamentariker?

Utbildning:

Utbildning är inte bara en nyckel till tillväxt, utan också till demokrati och individens frihet och makt över den egna tillvaron. I vårt EU-samarbete är utbildning ett eftersatt område. Gemensam utbildningsforskning, goda exempel, samarbeten, studieresor, elevutbyten – allt det behöver stärkas. 

Innovation och forskning:

Samarbete leder längre än konkurrens. Det bör vara regel- inte undantag att europeiska doktorander och forskare tillbringar en del av sin arbetstid vid ett universitet i ett annat EU-land. Gemensamma forskningsprojekt bör uppmuntras och språkkunskaperna i universitetsvärlden stärkas.

Mänskliga rättigheter:

Det är en hel del fokus på mänskliga rättigheter vid en medlemsansökan. Men vi har sett flera exempel på länder som redan är medlemmar som infört lagar som skulle ha omöjliggjort en godkänd ansökan. Om Hitlers Tyskland eller Mussolinis Italien hade hört till EU – hur skulle vi ha hanterat dem?  Det måste vara samma ribba för medlemsländerna som gäller vid inträde. Vid sexism, homofobi, rasism och religiös förföljelse bör medlemsstaten kunna varnas, bötfällas och i sista skedet uteslutas.

Miljö:

Skall vi ha ren luft, rent vatten och goda livsvillkor måste vi samarbeta. Men det här är också ett område där kloka huvuden behöver slås ihop. Satsningar på gemensamma forskningprojekt, tillgång till både goda och mindre lyckade exempel. Vi behöver lära tillsammans och av varandra. Här behöver vi mer och strängare gemensam lagstiftning – inte mindre. Vi behöver ett Europa där det lönar sig att ta ansvar för vår gemensamma miljö. Ett Europa utan förebyggande antibiotika-användning, avklippta grisknorrar och flyg som är billigare än tåget.

Arbetsmarknad:

Den öppna arbetsmarknad som var en del av EU-visionen har inte förverkligats. Det är inte acceptabelt. En flexibel och öppen arbetsmarknad är till gagn för alla medlemsländer. Arbetslösheten sjunker och vi lär av varandra, kommer hem med nya grepp och fräscha idéer, eller exporterar svenska lösningar och grepp till ett nytt land. En satsning på europeiska praktikplatser för gymnasieelever. Program för jobbyte – byt jobb med någon med motsvarande arbetsuppgifter i ett annat EU-land i allt mellan en vecka och ett år. Utveckling av den europeiska arbetsförmedlingen.

Refuserad artikel: 

Fram för EU-lagar som gör Sverige grönt, friskt och konkurrenskraftigt. 

”60 procent av alla beslut i kommuner och landsting påverkas av EU-lagstiftning”. Det här är en skattning gjord av SKL som används som bevis för att EU lagstiftar i frågor som man borde lämna till medlemsländerna. Den slutsatsen är orättvis. Vi har ett gemensamt ansvar för att överstatlig lagstiftning begränsas till frågor som verkligen angår oss alla. Det ligger på våra politiker hemma och i EU att se till att den gemensamma lagstiftning vi har skyddar medborgarna och gagnar Europa. Vår miljö, vår hälsa, våra mänskliga rättigheter och våra möjligheter att konkurrera på rättvisa villkor.

EU lagstiftning bestäms av flera övergripande principer. För det första ska all EU-lagstiftning motiveras. För det andra gäller subsidiaritetsprincipen – beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt.  Men för att det här ska fungera som det är tänkt behöver varje medlemsland ta sitt ansvar. Om vi är missnöjda med en EU-lag måste de första frågorna gälla hur våra politiker har agerat. Vi pratar ibland om EU som om det var en främmande enhet.  Men vi är ju själva en del av EU, vi delar ansvaret.  Både för att skydda oss från lagar vi inte vill ha och för att inte i vår tur tvinga värderingar och prioriteringar på andra. När V och S verkar för europeisk kvotering till bolagsstyrelser – är det exempel på lagstiftning som knappast är en förutsättning för fred och välstånd.

En sådan förutsättning är däremot en god miljö. På inget annat område är det så uppenbart hur beroende vi är av samverkan och gemensamma spelregler. Klimatet, luften och vattnet följer inga nationsgränser, och här står både vår överlevnad och vår konkurrenskraft på spel. Utan EU lagstiftning skulle våra företag och bönder ha svårare att konkurrera, utan EU lagstiftning skulle hotet om antibiotika-resistens vara överhängande. Svenska bönder ska inte bli utkonkurrerade för att svensk lag kräver god djurhållning. Kemikalielagstiftningen är ytterligare ett exempel på lagstiftning som skyddar hälsa och miljö för varje europé och samtidigt ger mer rättvis konkurrens.

Det viktiga är inte om vi har mer eller mindre lagstiftning inom EU. Det viktiga är att vi lagstiftar om rätt saker. De demokratiska fri- och rättigheter vi kräver för inträde ska gälla alla. Överträdelser bör kunna leda till sanktioner och uteslutning. Vi behöver striktare kemikalielagstiftning, gemensam bekämpning av gränsöverskridande brottslighet och bättre djurskydd. Vi behöver långsiktiga, gröna spelregler för företagen och gröna val som lönar sig på alla nivåer.

Fler eller färre lagar – det kan kvitta lika. Det viktiga är att vi stiftar rätt lagar på rätt nivå. Ansvaret för att så sker är också vårt. Och steg ett bör vara att sopa rent framför egen dörr. 

Helena von Schantz

Östgöta-kandidat till Europaparlamentet (FP)

Om Anne-Marie Körlings: Den meningsfulla högläsningen

Det är något litet gammaldags med högläsning. Sådant man ägnade sig åt på den tid då inte alla kunde läsa, då inte alla kunde skaffa glasögon. Innan tv, innan ljudböcker, innan talsyntes... Behövs högläsning idag? Vad ger det för mervärde att höra en förälder, en lärare, ett syskon, en klasskamrat snarare än en skådespelarröst i mp3-spelaren? Vad ger det den som läser?

Det viktigaste svaret kommer redan på första sidan av boken i form av ett underbart citat. Men det finns många svar. Några jag redan hade tänkt på, andra mer oprövade. Medan jag läste boken dök det upp både nya frågor och nya svar. Bara det kändes berikande. Vad kan väl slå pinfärska tankar? Det skulle i så fall vara gemenskap, beröring, det E.M.Forster beskriver som så svåruppnåeligt och oändligt viktigt - verklig kommunikation, hans ”Only Connect” i ”A Passage to India”. Precis det man nuddar vid - ibland highfivar - vid högläsning.

Själv är jag en flitigt högläsande lärare. Sagor, noveller, artiklar, första kapitlen i romaner, än på engelska, än på franska, än på svenska. Ofta med avbrott för skratt, diskussion, teorier, frågor.
Högläsning har länge också varit ett viktigt inslag i min familj. Godnattsagor, givetvis, men också timtals högläsning på dagtid. När jag läste för den yngsta kom de stora ofta och lade sig med oss i dubbelsängen. Ibland hördes ett instämmande fnitter från rummet bredvid. På sommaren när vi läste på förstutrappan var det grannbarnen som satte sig på trappstegen längst ner. Vuxenhögläsning har vi mest ägnat oss åt sommartid. Närmare bestämt på vår ö i Vasa skärgård. Efter kvällsteet, med alla i sina sängar och stearinljus som enda belysning. Ibland ett kapitel, ibland om det var riktigt roligt eller spännande kapitel på kapitel.

Ett av de starkaste avsnitten i ”Den meningsfulla högläsningen” är när en elev upptäcker att Anne-Marie inte förstår det hon läser högt. Inte förstår heller...  Lyckan i att inte känna sig som den tröga. Gemenskap i utanförskapet istället för ensamhet i utanförskapet. Tillsammans - inte ensam - på kunskapsresan. Starkt.

Det var medan när jag läste Anne-Maries bok som jag började fundera över varför jag kommit att ägna så mycket av min tid åt att läsa högt. Det är inte så att jag själv växte upp med högläsning vare sig hemma eller i skolan. ... Det är nog helt enkelt så att högläsningen har ”promotat” sig själv genom att fylla ett tomrum, ett behov. Numera kan jag ibland känna en saknad när jag läser tyst. En längtan efter att uppleva tillsammans.

... Högläsning av ”Den meningsfulla högläsningen”, det vore något. Men det viktigaste är att läsa den. Gör det!

Bloggar: Anne-Marie Körling, Malin lästipsar, Biblioteksbubbel,

Mot Gotland och Almedalen

I år åker vi till Gotland hela familjen. Tanken att det ska bli litet lagom Almedalen och mestadels Gotland. Under mitt första Almedalsbesök i fjol var det bara Almedalen för hela slanten. Liberala Kvinnor, Bloggplats H12, FP och skolfrågor från morgon till kväll. Sista kvällen tog jag en promenad längs stranden och blev helt tagen av hur vackert det var. Då kändes det som en stor miss att ha varit på Gotland utan att uppleva något av ön. Tillbringar man dagarna på bloggplats, föreläsningar och möten kunde man lika gärna vara var som helst. Med det receptet blir Almedalen dessutom en slags blandning av politiskt riksmöte och lärarfortbildning - kanske inte vad man vill ägna sommaren åt.

Nu påstår ju Johan Croneman att många tillbringar Almedalsveckan i ett skimmer av rosa fylla och backscratching och mestadels har trevligt.  Själv tycker jag att det hela är mestadels flåsigt och  överväldigande. Kanske är det mig det beror på. Bror Duktig som jäktar från föreläsning till föreläsning och missar alla uppsluppna rosévinstillfällen. Men just det att man hela tiden springer på sådana man känner i förbifarten tror jag inte att jag kan lära mig att gilla. Det blir mängder av små ytliga kontakter och nästan inga riktiga mustiga möten. Men det gäller förstås att komma ihåg att en kvinna hällde en kopp kaffe i min dator redan i början av vistelsen i fjol. Det är möjligt att hela min bild av Almedalen svärtats av det traumatiska minnet.

I familjen har vi bara varit på Gotland en gång tidigare - då på Fårö. Den här gången har vi hyrt en stuga vid den södraste spetsen. Det blir spännande att se en helt ny del av ön. Men det gäller att göra det mesta av besöket, för det lär inte bli flera. Gotlandsfärjan har blivit så dyr att det är billigare att ta hela familjen till Finland eller Danmark. För fem personer och bil - visserligen med en av personerna på en annan färja - går bara färjturen på nästan 4000. Och det är ändå billligaste budgetvariant utan omboknings- eller avbokningsmöjligheter och bekväma platser. För samma pris åkte vi för två veckor sedan till Åbo - även då fem personer. Då inkluderade priset smörgåsbord med vin och öl och två bekväma hytter. Därifrån åkte vi vidare med färja långt ut i Åbo skärgård. De båtarna kostade inte en krona. Ända till Åland kan man ta sig längs vad som uppfattas som landsvägstrafik och därför är gratis.

Undrar hur dessa chockpriser påverkar turismen? Det blir ju så mycket mer lockande att till exempel åka till Öland än till Gotland.  För att inte tala om till vår neck of the woods; Valdemarsvik och Gryts skärgård. Kanalkön i Söderköping är ju åtminstone gratis.

Erik Helmerson skriver i DN om Almedalen i Politikerveckan: Därför åker vi till Almedalen.  Färjpriserna är det fler än jag som reagerar över: I morgon börjar en demonstration mot färjpriserna. Den pågår hela veckan, så kanske kommer vi att gå där jäms med traktorer och höskrindor, cyklar och barnvagnar.  Mer om detta i insändaren:   Gotland har inte utvecklats, bara avvecklats.

Varför måste språken jämt försvaras?

Jag vet inte varför jag har så svårt att skriva om språk. Jag har en mapp på datorn som är full av ofullbordade artiklar och blogginlägg om just språk. Kanske är det för att jag är för känslomässigt involverad? Varje gång jag tänker på hur illa det har gått med språken sedan jag flyttade till Sverige får jag en klump i halsen. Varje gång någon säger att det räcker med engelska, eller att de aldrig har haft någon nytta av sin skolfranska tar jag det personligt. Mest arg och frustrerad blir jag över att det är så svårt att få makthavare att inse konsekvenserna av att de gett språken en särställning som det enda frivilliga grundskoleämnet. Jag är nämligen övertygad om att det framför allt är den särställningen som fört med sig att svenskar blivit mer negativa till att lära sig språk i samma takt som övriga européer blivit mer positiva.

Några rationella orsaker till den svenska inställningen finns det nämligen inte. Vi som bor i ett litet land i utkanten av Europa har betydligt större nytta och behov av språkkunskaper än en tysk eller en spanjor. Vi lever dessutom i ett mångkulturellt samhälle och har därmed nytta av många språk även på hemmaplan. Ändå måste man som språklärare ständigt försvara sina ämnen - till och med inför andra lärare. Senast var det slöjdläraren som frankt upplyste mig om att han inte såg någon som helst nytta med att lära sig fler språk än engelska och undrade hur jag kunde motivera mina elever att lära sig något så poänglöst. Han sa det skämtsamt, men jag fick ändå anstränga mig för att svara i ett tonläge som passar sig i ett lärarrum. Det är aldrig någon som föreslår att slöjd, bild eller kemi ska vara frivilligt eller tas bort från läroplanen. Kan man leva ett fullgott vuxenliv utan att måla eller virka? Uppenbarligen. Varken jag eller min man handarbetar, tecknar eller snickrar. Någonsin. Behöver något uträttas på huset ringer vi hantverkare.  Går kläder sönder köper vi nya. Av mina kemikurser är allt som återstår några beteckningar som förekommer i korsord och ett suddigt minne av vita rockar och illaluktande blandningar i glasrör. Matten kommer jag heller inte ihåg mycket av. De fyra enkla räknesätten är allt jag använder till vardags.

Skulle jag ha fått välja bort ämnen i skolan är syslöjden det första som skulle ha rykt. Jag verkligen hatade syslöjd. Förödmjukelsen när mina klasskamrater blev ombedda att göra klart något av mina  halvfärdiga alster så att det skulle finnas något från mig på de obligatoriska utställningarna för föräldrar, den kommer jag aldrig att glömma. Tätt efter det skulle bilden ha rykt. Därefter idrotten, fysiken och matten. Men någon sådan valfrihet fanns inte, och tur är det. Som vuxen har jag varit glad och tacksam över allt jag har lärt mig. Just det att få grunderna i många olika ämnen ger makt och möjlighet att välja. Dessutom känns det bra att ha ett hum om många saker. Jag är glad att jag kan virka och sticka - även om jag aldrig gör det. Jag är glad att jag har haft kemi även om ämnet lämnade så få spår i min hjärna. Dessutom vet man aldrig fullt ut vilka spår ett ämne lämnat.  Kanske har jag blivit smartare av bildlektionerna? Kanske har skulle jag ha varit ännu mer ohändig och opraktisk utan syslöjden?

Så varför borde alla barn få lära sig fler språk än svenska och engelska? Först och främst för att få fler ingångar i vår krympande, globaliserade värld. ”The world is my oyster” gäller bara för den som kan språk. Självsäkerhet, trygghet, valmöjligheter, tillhörighet - allt det får man mer av med varje nytt språk.  Inträde till en ny kultur, nya sätt att tänka, en annan humor, en annan värld.

För det andra, det man känner skrämmer inte. Språkkunskaper är därför ett slags vaccin mot främlingsfientlighet. Inte så att språk innebär någon garanti, men risken och rädslan minskar för varje nytt språk.

För det tredje, nya språk ger ökad kompetens i de tidigare. I USA använder man begreppet conceptual reservoir - en språkbassäng som helst ska bli så djup och välfylld som möjligt för all inlärning. Ju fler språk, desto större bassäng. Det har jag själv verkligen känt av. Jag lärde mig finska, engelska, franska och tyska i skolan. Vilket ordförråd och vilken läsförståelse det har gett. Tristan och Isolde på 900-talsfranska, gamla versioner av bibeln, en holländsk tidning, spanska turister - allt blir spännande utmaningar, allt går att klura ut. Mönster, likheter, nyanser, ändelser, prefix - tack säger jag till den finska skolan för den skattkistan.

För det fjärde, att lära sig språk är rena rama hjärngymnastiken. Man blir smartare, får vidare referenser, minskar risken för alzheimers. Det finns ett antal forskningsrapporter som visar på det här. Intressant nog är flera av dem amerikanska - en kontinent där språkkunskaperna aldrig varit i topp. Personligen har jag en teori om att mängden språkinlärning är en av orsakerna till det finska skolundret. Man lär sig det andra hemlandsspråket från första klass, alla lär sig också engelska. Dessutom lär sig många ett eller flera övriga språk. Inte nog med det - i Finland ägnar man sig dessutom åt språkbad. Elever med finska som modersmål går i svensk skola och tvärtom.  Men det är inte bara på landsnivå man kan se effekten av språkkunskaper. Tittar vi på individer som utmärkt sig ser vi samma sak. Einstein kunde förutom tyska franska, engelska, italienska, grekiska och latin. Carl Michael Bellman talade flytande tyska, franska, engelska, italienska och latin. Årsjubilaren Strindberg talade franska, tyska, latin och kinesiska (det sista vet jag tack var Trofinios som gav detta ljuvliga citat: "Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!" Marie Curie hade polska som modersmål, gick i skola på ryska och tyska och flyttade sedan till Frankrike och hade därefter franska som första språk.

För det femte vill jag lyfta internationellt samarbete. Vi har så mycket att lära av varandra och så mycket att vinna på att hjälpas åt. Vad spelar det för roll vem som botar aids eller hittar lösningen på våra energiproblem? Blir det gjort gagnar det oss alla. Vad kan vi lära av Japan när det gäller brottsbekämpning, av Afrika när det gäller att vila i stunden, av Kina och Indien om kost och hälsa, av Mellanöstern om rådslag och gästfrihet? För bara några decennier sedan kunde de flesta forskare flera språk. Redan på medeltiden var samarbetet mellan europeiska universitet intensivt. Hur ironiskt är det inte att samarbetet och språkkunskaperna dalat samtidigt som både behoven och möjligheterna ökat?

Som sjätte och sista argument vill jag ta de ekonomiska incitamenten - både  för landet och för individen. För vår export och turism är det av stor betydelse att ha en språkkunnig befolkning. För individen betyder språkkunskaper en betydande merit på arbetsmarknaden och friheten och tryggheten det innebär att ha tillgång till en större arbetsmarknad än Sverige. Med tyska köper man sig tillgång till Europas starkaste arbetsmarknad med 100 miljoner som talar språket, med franskan får man tillgång till en stark europeisk arbetsmarknad på 75 miljoner invånare och dessutom till Canada och stora delar av Afrika.   Spanien är längre borta och har stor arbetslöshet, men spanska talas dessutom över nästan hela Latinamerika. Man kanske aldrig vill eller behöver lämna Sverige, men redan vetskapen om att man har ett val och den minskade otrygghet det ger har  stort värde i sig.

Språk och möjligheten att kommunicera är en förutsättning för all bildning och kunskap - inklusive den naturvetenskapliga. Dessutom gör språkkunskaper oss bättre, världen bättre. Hur kommer det sig att man ständigt måste försvara just det ämnet? Hur kommer det sig att det är det enda frivilliga ämnet i grundskolan? Hur är det möjligt att man tagit bort möjligheterna att läsa fler främmande språk än två och att man genomfört universitetsreformer som strypt alla språkinstitutioner till svältgränsen?

Hur är det möjligt och vad kostar det oss?


"Mitt språks gränser är mitt universums gränser."
– Ludwig Wittgenstein

"Den som inte känner något främmande språk, vet inget om sitt eget."

– Johann Wolfgang von Goethe

En ledarartikel i Corren som jag varmt rekommenderar: Utan språk blir vi torftiga. Lika varmt rekommenderar jag Johannes Åmans: Engelskans triumf gör oss inskränkta i DN och Glöm inte glosorna i UNT. Intervju med mig i Skolvärlden om studien; Så bra är svenska niors språkkunskaper. I Alfa finns en mycket bra intervju med vår EU-kommissionär Cecilia Malmström om ämnet. Maria Lannvik Duregård har också skrivit en mycket bra artikel om de nordiska språken. Starkt lästips.
 I NT skriver man om situationen på universiteten i Rationalisering inte alltid rationellt. Om samma sak skriver en rad professorer i GP: Illa tänkt om språk vid Göteborgs Universitet. Fortsättningen kan läsas i DN: Göteborgs Universitet slutar med italienskan.