Det här en pegagogikforskare som motsvarar mina förväntningar på en forskare. Inga tvärsäkra, flashiga yttranden, inget ”jag ska visa er den rätta vägen”. Tvärtom inledde han sin föreläsning med att säga att han inte var där för att tala om för oss hur vi ska göra, utan för att resonera om olika sätt, problematisera och ge forskningsbakgrund. Det gjorde han också. Inte nog med att han angav alla sina källor så att man lätt kan följa upp, han resonerade också om källornas och rapporternas tillförlitlighet. Samma sak gäller boken. Gott om fotnötter, den typen av ”å ena sidan- å andra sidan” resonemang som jag är så svag för och en tio sidor lång lista på referenser och litteratur. Dukat bord för den som vill granska eller motbevisa hans argument och en öppen inbjudan till lyssnaren / läsaren att tänka själv. Så ska forskning fungera. Den ska uppmuntra till egen reflektion och erbjuda stadiga axlar att stå på för den som vill klättra vidare i ämnet.
Jag gillar också att Jönsson använder ordet Lärande Bedömning. Jag har retat upp mig på det här med formativ ända sedan första gången jag hörde ordet. Precis som entreprenöriell är det ett ord som först måste förklaras och därmed ett ord som kan komma att representera många olika saker. På engelska förstår man formative. Det är ett levande ord med många konnotationer som har funnits i språket sedan1400-talet, ett ord som förknippas med skola, undervisning och inlärning. På svenska hittar man i princip bara ordet i uttrycket formativ bedömning. Jag gillar inte sådan språklig fördunkling och slapphet. Syftet måste vara att kommunicera så tydligt och begripligt som möjligt. Det lyckas man bäst med om man använder existerande ord som folk förstår.
Boken? Mycket ”food for thought”, intressanta resonemang och exempel - om än aningen tungläst. Dels för att den är faktaspäckad, dels för att den är sakligt och opersonligt skriven. Jönsson aktar sig för att lägga in sig själv mellan raderna - på gott och på ont.
Jag läste hur som helst boken Lärande Bedömning med stor behållning. Intressanta resonemang kring tillförlitlighet, validitet, effekten av positiv och negativ bedömning, självbedömning och metakognition. Eftersom jag läste boken just medan jag rättade nationella prov i svenska var det emellertid ett resonemang runt kontextens betydelse för resultaten som gjorde det djupaste intrycket på mig. Jönsson skriver att om du har samma matematiska uppgift, men använder olika kontext skiljer sig resultatet. Det exempel han gav var hästar och parkeringsplatser. Handlar uppgiften om hästar klarar flickorna den bättre, medan pojkarna har plus av parkeringsplatser. Någonstans (i boken eller under föreläsningen) berörde han också något jag själv har märkt - att många pojkar föredrar att läsa och skriva texter med inslag av humor, fantasi eller äventyr. Det bekräftade min uppfattning att NP i svenska - och även en hel del av svenskundervisningen - missgynnar pojkar.
Boken var som sagt faktaspäckad och därför är det mycket uppskattat att varje kapitel avslutas med en sammanfattning av de viktigaste resonemangen och förslagen. Det gör boken lätt att använda i det praktiska arbetet. Jönsson bjuder också på högst matnyttiga bilagor. Checklistor för den egna bedömningen och mycket annat. En bok som förtjänar sin plats både i lärarrum och på lärarutbildningen.
Föreläsningen? Jag tyckte om Anders Jönssons ton. Lågmält och med viss stillsam humor resonerade han kring bedömning och lärande. Nästan halva tiden ägnades åt en tillbakablick på bedömning i Sverige genom tiderna. Det irriterade vissa. För min del tyckte jag att han motiverade genomgången väl. Han konstaterade att det antagligen är vårt långa bagage av sorteringsbedömning som är orsaken till att vi är dåliga på att använda lärande bedömning. Personligen hade jag också stor glädje av historielektionen. Den gav en ökad förståelse för varför betyg så ofta ses som och behandlas som intelligensstämplar i Sverige.
Den andra halvan av föreläsningen handlade om bedömning här och nu. Även här var upplägget resonerande snarare än mästrande. Ett axplock av det jag minns bäst: Målet är inte nått när vi har förmedlat kursmålen utan när eleven förstått dem. För det krävs exempel, resonemang, konkretisering. En mycket viktig poäng. Vad spelar det för roll om ”vi har gjort vårt” om eleverna inte förstått? När det gäller kamratbedömning sade Jönsson att man akta sig för att låta eleverna sätta betyg. Han föreslog också att man anonymiserar prov, använder föregående årskulls svar eller byter med en annan klass. Det uppfattade jag som utmärkta råd - i synnerhet i språk där mycket av det som ska bedömas är personligt och känsligt. Jag har själv högst blandade erfarenheter av just kamratbedömning, så jag skulle nog vara mest pigg på att låta eleverna bedöma en tidigare årskulls alster.
Jag lyssnade på hela föreläsningen och kände mig helt nöjd. Men när frågorna från publiken uteblev började Jönsson tala fritt ur hjärtat om nationella prov och vips upphörde mina vänliga nickar. Det var allvarlig och kategorisk kritik han kom med. Proven mätte fel saker och även i bästa fall bara en del av kursmålen. Om en elev har otur med frågorna kan det få stora konsekvenser om proven ges för mycket tyngd. Han sade också att det finns forskning som visar att resultaten på samma prov kan skilja sig åt från vecka till vecka hos samma elever och hävdade också att sådant som dagsform och nerver har en stor effekt på provresultaten.
Så ser det inte ut i något av mina ämnen. Det är ytterst sällan jag blir förvånad över resultat i NP - eller i andra färdighetsprov - i franska eller engelska och gör man ett likvärdigt prov med några veckors intervall blir det i allmänhet precis samma resultat. Visst kan man skriva en bättre uppsats om ett ämne man gillar, men vilken färdighetsnivå man har nått i sitt skrivande, vad man förstår av en text eller av vad man hör och hur man formulerar sig muntligt och skriftligt - allt det går att mäta effektivt och rättssäkert. Det tycker jag också att man gör i våra NP. Eleverna gillar proven, och i de sällsynta fall där någon blir nervös eller har en dålig dag använder man sig antingen av gammalt underlag - eller om eleven föredrar prövar man färdigheterna en gång till. Där handlar det inte bara om betygsunderlag utan om det minst lika viktiga behovet av att ge sig upp i sadeln igen när man har trillat av. Provrädsla är inget statiskt tillstånd. Det är något vi som lärare behöver träna våra elever att övervinna där det dyker upp. På köpet får eleven både bättre stresstålighet och bättre förmåga att hantera alla pressade situationer i livet - professionella likaväl som privata.
Svenskprovet är jag inte alls lika nöjd med, men även om överensstämmelsen inte är lika god mäter även det färdighetsmål och inte detaljkunskaper. Om fokus hamnar på att träna elevernas läsförståelse, förmåga att lyssna, eller formulera sig i tal och skrift snarare än på mer faktaspäckade områden som litteraturhistoria, grammatik eller språkhistoria är det ingen stor katastrof. Tidigare har det snarare varit så att färdigheterna fått stå tillbaka för att allt det innehållet ska betas av oberoende av elevernas uppmärksamhet och intresse. Jag vet inte hur det ser ut i matte, och i NO är det ännu för tidigt att bedöma hur proven påverkar undervisningen, men lär man för NP i engelska eller franska ägnar man sig åt precis rätt saker och gör man det i svenska är man också på rätt spår - även om spåret kunde göras både bredare och mer lustfyllt.
En sak jag har tänkt på nu när jag sett mina elever förbereda sig för och utföra NP i svenska och NO är att de så tydligt uppfattar det som betydelsefullt och litet högtidligt. De kommer i god tid, rosenkindade och litet spända, bullar upp med dricka, tuggummi, bananer och mörk choklad (teacher's order), de sitter tiden ut, anstränger sig och växer av det. Vissa saker ska vara litet viktigare, ibland ska man anstränga sig litet extra. Det tror jag att vi alla mår bra av.
Allra sist gav Anders Jönsson ett avslutningsråd till Norrköpings kommun: Bilda ämnesgrupper och stärk ämnessamarbetet och diskussionen i kommunen. Det tyckte jag var ett alldeles utmärkt råd. Ämnesföreningarna, ämnessamarbetet och ämnesfortbildningen har fört en tynande existens under hela tiden skolan varit kommunal. Det är till stor skada för vår yrkesskicklighet, vår möjlighet att påverka och för vår ämneskompetens. Vi behöver prata om bedömning för ökad likvärdighet, givetvis. Men kanske också ägna oss åt litet lärande bedömning för oss själva. Var befinner vi oss, var vill och borde vi vara och vad behövs för att vi ska komma dit?
