Läxduellen – del 3 Praktiken

Så har tiden kommit för att gå från teori till praktik. Min läxpraktik.

Först av allt vill jag klargöra att jag på inget sätt inbillar mig att jag sitter inne med något tolkningsföreträde, eller facit när det gäller bra läxor. Det går att både lyckas och misslyckas på en lång rad olika sätt som lärare beroende på så många faktorer att det som ger high five i en klass kan vara Titanic möter isberget i en annan. En förutsättning är att eleverna är med och utformar konceptet - eller åtminstone köper det.

En lärare i en FB-tråd berättade att hennes rektor har infört totalt läxförbud på skolan. Om det hände på min skola skulle jag inte längre kunna göra ett bra jobb. Läxor är ett av mina viktigaste undervisningsinstrument. Framför allt gäller det i arbetet med elever med låg måluppfyllelse, låg motivation och/eller från hem med bristande studietradition.

… Det att inte kunna göra ett bra jobb kanske inte låter så alarmerande i alla öron, men att vara lärare och inte kunna göra ett bra jobb är skadligt både för den fysiska och psykiska hälsan. Det är som att befinna sig i någon av de nedre kretsarna i Dantes inferno. För mig är läxor sålunda blodigt allvar.

Det offentliga ifrågasättande av läxor som har pågått de senaste tre åren har påverkat elevernas inställning. För två år sedan hade jag aldrig haft en elev som ifrågasatte att det skulle finnas läxor. Jag hade heller aldrig haft någon elev som konsekvent vägrade göra sina läxor. Det kan jag inte längre stoltsera med. Och vem är det som vägrar och ifrågasätter? … Rätt gissat. Elever med låg måluppfyllelse, låg motivation och/eller från hem med bristande studietradition.

Läxans basingredienser

1. Förankring och överenskommelse med eleverna. Syfte, rimlig tidsåtgång, typ av läxa och uppföljning bör ingå.

2. Tydligt syfte kopplat till fakta, färdighet, förmåga eller förståelse.

3. Syftet och uppföljningen ska alltid vara kända av eleverna.

4. Riggning för framgång. Alla ska kunna lyckas utan större ansträngning.

5. Systematisk uppföljning med feedback.

6. Systematisk hantering av icke-gjorda läxor.

7.  Utvärdering.

Helenas bästa läxrecept del 1: Svenska

Väcka, väcka läslust, aldrig döda läslust – där har vi mitt svenskmantra. Det präglar min undervisning och det präglar även läxorna. Eftersom de två delarna hänger samman blir det här en lång redogörelse.  

Vid de högstadieskolor där jag jobbat har praxis varit tre valfria böcker som läxa varje termin. Det är den läxan jag använder mig av. Det här är också den viktigaste av alla läxor. Varje elev som blir en lustläsare har fått förutsättningar att lyckas i skolan.

Hur gör jag då för att maximera nyttan av denna ack så vanliga läxa?

För det första lägger jag mycket tid på syftet.  I åk 7 är alltid det övergripande målet i svenska att varje elev i klassen ska tycka att det är kul att läsa. Jag talar om att det är målet och varför jag uppfattar det som ett så himla viktigt mål.  Jag talar också om vad ingångsläget i klassen är. Hur många som redan gillar att läsa, hur många som är neutrala och hur många som hatar att läsa. På så vis blir målet hela klassens gemensamma.

Vi läser artiklar om läsning, jag och läs-glada elever berättar varför vi tycker så mycket om läsning – vad vi läser, när vi läser och vad vi får ut av det. Artiklarna läser jag högt, vi går genom svåra uttryck och diskuterar innehållet.

Parallellt med det här brukar jag alltid ha någon högläsningsbok. Vargbröder är favoriten i åk sju. I åk 8 brukar det bli Pionjärerna av Richard Powell.  Det fanns en sönderläst kopia av den boken på vårt sommarställe när jag var barn. Den var sönderläst av en anledning.  Moral, omoral, sensmoral, en stadigt ökande grad absurditet och en lika stadigt ökande mängd glada skratt. Tyvärr går det inte att köpa längre, men jag håller hårt i mitt ex. J

När allt detta bäddande är klart är det dags att hitta böcker. Vi går till skolbiblioteket och där hjälps alla åt med allas böcker. När det är elever som inte kan ange någon boksort de gillar frågar jag om filmer och tv-spel och försöker utröna om det är skräck, humor, fantasy, spänning eller verklighet vi ska leta efter. 

Uppföljning:

Under de 4 – 6 veckor eleverna har på sig gör jag en lista på vad de läser, ställer frågor om läsningen av typ, hur gillar du…, de läser läxboken i skolan vid flera tillfällen så att jag ser att alla har en bok och verkligen kommit in i den. Jag påminner om deadline och förbereder genomgången som består av muntlig eller skriftlig bokredovisning.

Muntlig bokredovisning.

Syften:

1.     Väcka läslust och öka kunskapen om läsutbud hos eleverna i klassen.

2.      Etablera en gynnsam miljö för muntliga redovisningar.

3.     Göra det lätt och lustfyllt att redovisa muntligt.

4.     Göra det lätt och lustfyllt att vara en god publik.

5.     Säkerställa att alla elever har läst en bok.

6.     Förbättra stämningen och sammanhållningen i klassen. Allas lika värde måste bevakas. Det gäller att se upp med alla former av särbehandling av klasskamrater – positiva som negativa. … Och några goda skratt skadar aldrig.  

Jag lägger en hel del tid på att tala om vad jag har för förväntningar på publiken och varför. Vänlig uppmärksamhet på den som redovisar från varje elev, flera frågor på varje redovisning och en applåd när det är avslutat. Jag talar om att initierade och bra frågor som visar lyssnande och intresse är bedömningsgrund i svenska.

Eleven som redovisar får sitta i lärarstolen och uppmanas snurra och njuta så mycket som möjligt. Jag ser till att klassen är knäpptyst och visar ingen pardon vid störmoment eller bristande uppmärksamhet. Kraven på den som redovisar är små, men alla ska berätta vad det var för slags bok, varför de valde just den, vad de tyckte om den och vem de tror skulle gilla just den boken.  På slutet ställer klasskamraterna och jag frågor. Det brukar bli många frågor och bra frågor.  Favoriten är ”Höll den dig uppe om nätterna?”.

 Det är inte bra med många redovisningar samma lektion. Några per lektion lättar upp stämningen och stimulerar. Fler än tre på raken anstränger publikens goda uppförande och intresse.

Jag försöker alltid rigga för att kunna ge beröm – dvs rigga för framgång.

Skriftlig bokredovisning:

Syften:

1.     Väcka läslust och öka kunskapen om läsutbud hos eleverna i klassen.

2.     Göra det lätt och lustfyllt att redovisa skriftligt.

3.     Väcka och aldrig döda /släcka skrivlust.

4.     Säkerställa att alla elever har läst en bok.

5.     Förbättra stämningen och sammanhållningen i klassen. Allas lika värde måste säkerställas.

Även här är det viktigast att eleverna talar om varför de valde boken, vad de tyckte om den och vem de rekommenderar den till. När alla har lämnat in sina redovisningar skriver jag en rapport som alla i klassen får där jag berättar vad var och en i klassen har läst, vad de har tyckt om sina böcker och citerar ur deras redovisningar.

Exempel ur en sådan för åk 9.

X har läst: Pojken som kallades Det av Dave Pelzer. Boken är verklighetsbaserad och handlar om Daves tragiska och svåra barndom. X tyckte att boken var värre än han hade väntat sig och chockerades av Daves uppväxt. Han rekommenderar boken till ”sådana som gillar verkligt spännande och läskiga böcker.”

X har också läst Pojken som kallades Det av Dave Peltzer. X tycker att boken är mycket gripande och att alla borde läsa den. ”Om jag skulle sitta med i nyhetsmorgon och recensera den här boken skulle den självklart få fem solar av fem möjliga. Det är en av de bästa böcker jag har läst.”

X har läst: Inte bara kompisar av Rosie Rushton.  Huvudtemat i boken är vänskap och X rekommenderar boken till alla som glömt bort vad kamratskap är och till alla som vill ha något att bita i. Så här beskriver han sin läsupplevelse: ”När jag började läsa den här boken kändes det som bortkastad tid, men jag kämpade mig ändå genom hela boken. Det är jag glad över för nu efteråt inser jag att boken hade ett så bra budskap att den blev bra.”

X har läst: Kukbruk av Manne Forsberg. En sexual och samlevnadshandledning som framförallt riktar sig till tonårspojkar. X tyckte att boken var intressant och tycker att alla tonåringar kan ha glädje av den. Så här skriver hon: ” Denna bok var kul att läsa. Ganska intressant att någon har gjort en sådan bok. Det var en sak som var dålig: att han skrev den som om den bara lästes av killar.”

X har läst Hoppsan jag är Död av Arto Paasilinna. Boken börjar med att huvudpersonen dör. Själen lever dock kvar och det är om det här ”spöket” boken handlar. X väntade sig att boken skulle vara rolig och det var den också, men han tyckte att den tappade tempo mot slutet. ”Boken var bra i början men sedan hände det något och den blev bara inte så bra.” Han rekommenderar ändå boken till alla som gillar humor.

Ogjorda läxor?

Vad händer om man inte har gjort sin läxa? När det gäller den muntliga redovisningen blir påföljden bara att jag förhör mig med eleverna om hur mycket de har kvar och när de tror att de kan göra redovisningen. Det här är alltid den första redovisningsformen för den motiverar eleverna mest och det är också lättast att verifiera att alla verkligen har läst och på rätt nivå. När det gäller skriftliga bokredovisningar får de som missat deadline skriva sina på vår återläsningstid – även här följer jag upp ända tills jag har fått in alla.  Går det att fuska? Man kan komma undan med att inte ha läst hela boken när det är skriftlig redovisning (att de är inne i boken verifierar jag ju under resans gång), men det är ovanligt att det händer mer än en gång. Det är inte kul att bli citerad och få frågor om boken av klasskamrater om man inte har läst den. Min generella erfarenhet är att nästan alla elever är ärliga om sin läxläsning om syftet är klart och uppföljningen hålls mellan dem och mig. Påstådd läxläsning ska också alltid ställas mot färdighetsutveckling. Om en elev inte visar läsutveckling ställer jag frågor om läxläsningen och följer upp mer noga.

När jag är säker på att alla läser och att läsmotståndet är brutet följer jag upp att det finns en progression och att böckernas svårighetsgrad motsvarar de egna ambitionerna.  Jag kopplar alltid läxläsningen till resultaten – ibland i form av frågor, ibland i form av konstateranden.  Det bästa jag vet är kunskapsresor – när någon i klassen har gjort ett jättelyft och kan bli intervjuad om hur det har gått till inför klasskamraterna.  Ett läshatande gossebarn gick från ett svagt G till MVG från åk 7 – 9. Sådant påverkar hela klassen i rätt riktning. Betygen i pannan suddas ut. Inget är längre hugget i sten.

I åk 9 kör jag mycket med klassiska noveller. Då är en vanlig variant att vi börjar med högläsning i skolan så intresset väcks, fortsätter som läxa och följer upp med skriftliga frågor och samtal om novellen i helklass. Det här är mina absoluta favoritlektioner i svenska. Det kommer fram så mycket klokt och det blir ofta både skratt och etik och moral under de lektionerna. Där gör jag ingen affär av om någon elev inte har läst varje novell. Det är konsekvens nog att inte kunna delta ordentligt i samtalet. Samtalet brukar dessutom väcka nyfikenhet. Elever som missat läser ofta novellerna efteråt.

Föräldrarna och svenskläxan? Jag brukar skriva ett brev till alla föräldrar där jag förklarar läxupplägget, mina mål och föreslår hur man som förälder kan hjälpa till. Inget läxtjat eller lästjat, däremot mycket gärna frågor om boken, intresse för läsandet och möjliggörande. Det kan handla om ”Tyst, Kalle läser.”, att hjälpa eleven/klassen/mig att detektiva fram rätt bok, läggdags med bok som sällskap eller ingen dator/smartphone efter nio på vardagar. Läxuppföljningen sköter jag. Misslyckas jag frågar jag eleven om stöttning hemma kan vara en bra idé och om jag ska tala med föräldrarna.  När det gäller läxor går jag aldrig över elevens huvud.  

Hur skulle det gå om jag gjorde allt det här men läsningen skedde i skolan?

Det som skulle gå förlorat är dels viljeyttringen, egenmakten och sannolikheten för klassresor och ett tydligt samband  mellan insats och utdelning. Men den största förlusten vore den minskade möjligheten att upptäcka det sällskap, den tröst, den underhållning och den klokskap en bok kan ge. Upptäckter som flera av eleverna jag citerar högre upp gjorde just tack vare sina läsläxor. 

Det finns få saker som går upp mot att bli så tagen av en bok att man inte kan sluta läsa, eller så wowad av det man läst att man inte kan sluta tänka på det. Helst ska boken läsas i sängen eller i favoritfåtöljen, inget får störa men gärna en kopp te på nattduksbordet. Om all läsning sker på hårda stolar, under lysrör, under tvång, med klasskamrater som fnissar, harklar sig, pruttar, skruvar sig på stolen, bilar som startar eller tutar utanför, ljudet från luftkonditioneringen, kurret i magen, ständiga avbrott … Hur tröstad, wowad, underhållen blir man på en skala?

Skolan är utmärkt lämpad för läsning som kollektiv upplevelse, men ska man verkligen få klart för sig vad skönlitteratur kan ge alldeles på tumanhand med en bok måste läsningen hem och det måste finnas ett element av egenmakt, av att vilja ge läslusten en chans. 

Varje elev som hatar att läsa är ett allvarligt skolmisslyckande. Varje elev behöver någon gång ha haft en bok som hållit dem uppe om natten.

LÄRARE – BEHÖVS DOM?

”Ämneskunskaper är inte viktiga nuförtiden”, förklarade rektor vänligt under anställningsintervjun. ”Det är andra saker som räknas”.

   Några månader senare visade det sig att rektorn hade tolkat tidsandan korrekt, för i förslaget till lärarutbildningsreform drog man kraftigt ner på tiden för ämnesstudier till förmån för pedagogik och didaktik. Dessutom rekommenderade man att en tredjedel av utbildningen skulle bli gemensam för alla blivande lärare oberoende av stadium. 

  Fördelarna med förslaget är uppenbara. Den gemensamma tredjedelen gör det betydligt lättare för lärare att flytta mellan nivåer. Under en uppflyttande babyboom kan först gymnasielärare tjänstgöra på lågstadiet och längre fram lågstadiekollegorna på gymnasiet. Rekryteringen kan också underlättas om man drar ner på de svåra och krävande ämnesstudierna där många blir utslagna på grund av bristande förkunskaper, intellekt och analysförmåga. 
   Reformen kan också bli ett vapen mot katederundervisningen. Har man tillräckligt grunda ämneskunskaper kanske man har förstånd att hålla tyst under lektionerna.

Nej, det är ingen tvekan om att reformen skulle innebära betydande fördelar. Ändå vill jag hävda att den inte är tillräckligt djärv och framsynt. Om undervisning skall ersättas av handledarskap och handledarskapet fungerar bäst när kunskaperna är grunda, varför inte då låta eleverna handleda varandra? Tvåorna kan bistå ettorna i deras läsinlärning, sjuorna kan finnas till hands när sexorna lär sig grunderna i tyska och åttorna kan hjälpa sjuorna med kemilaborationerna. 

För det första skulle vi säkert nå nya, häpnadsväckande resultat på det sättet, för det är ju allom bekant att man lär så länge man har elever. För det andra skulle vi få Europas mest kostnadseffektiva och progressiva skola. För det tredje skulle hela landet få en konkurrensfördel om arbetsmarknaden fick tillgång till lärarna, en yrkeskår som ödmjukt kröker rygg inför usel arbetsmiljö, låg lön, oavlönat övertidsarbete, ständigt föränderliga arbetsuppgifter och en arbetsgivare som får 1800-talets patroner att framstå som lyhörda filantroper.

Det här skrev jag 1999. Inte för sent att följa receptet än. Nu kan vi ju dessutom komplettera elev-handledarna med datorer - och vad det lider kanske med robotar.

Anders Jönsson och Lärande Bedömning IRL och i bokform

Jag har praktiskt taget marinerat mig i Lärande Bedömning på sistone. Först läste jag Anders Jönssons bok, därpå hörde jag och de flesta Norrköpingslärare honom föreläsa under en halvdag.
Det här en pegagogikforskare som motsvarar mina förväntningar på en forskare. Inga tvärsäkra, flashiga yttranden, inget ”jag ska visa er den rätta vägen”. Tvärtom inledde han sin föreläsning med att säga att han inte var där för att tala om för oss hur vi ska göra, utan för att resonera om olika sätt, problematisera och ge forskningsbakgrund. Det gjorde han också. Inte nog med att han angav alla sina källor så att man lätt kan följa upp, han resonerade också om källornas och rapporternas tillförlitlighet. Samma sak gäller boken. Gott om fotnötter,  den typen av ”å ena sidan- å andra sidan” resonemang som jag är så svag för och en tio sidor lång lista på referenser och litteratur. Dukat bord för den som vill granska eller motbevisa hans argument och en öppen inbjudan till lyssnaren / läsaren att tänka själv. Så ska forskning fungera. Den ska uppmuntra till egen reflektion och erbjuda stadiga axlar att stå på för den som vill klättra vidare i ämnet.

Jag gillar också att Jönsson använder ordet Lärande Bedömning. Jag har retat upp mig på det här med formativ ända sedan första gången jag hörde ordet. Precis som entreprenöriell är det ett ord som först måste förklaras och därmed ett ord som kan komma att representera många olika saker. På engelska förstår man formative. Det är ett levande ord med många konnotationer som har funnits i språket sedan1400-talet, ett ord som förknippas med skola, undervisning och inlärning. På svenska hittar man i princip bara ordet i uttrycket formativ bedömning. Jag gillar inte sådan språklig fördunkling och slapphet. Syftet måste vara att kommunicera så tydligt och begripligt som möjligt. Det lyckas man bäst med om man använder existerande ord som folk förstår.

Boken? Mycket ”food for thought”, intressanta resonemang och exempel - om än aningen tungläst. Dels för att den är faktaspäckad, dels för att den är sakligt och opersonligt skriven. Jönsson aktar sig för att lägga in sig själv mellan raderna - på gott och på ont.
  Jag läste hur som helst boken Lärande Bedömning med stor behållning. Intressanta resonemang kring tillförlitlighet, validitet, effekten av positiv och negativ bedömning, självbedömning och metakognition. Eftersom jag läste boken just medan jag rättade nationella prov i svenska var det emellertid ett resonemang runt kontextens betydelse för resultaten som gjorde det djupaste intrycket på mig. Jönsson skriver att om du har samma matematiska uppgift, men använder olika kontext skiljer sig resultatet. Det exempel han gav var hästar och parkeringsplatser. Handlar uppgiften om hästar klarar flickorna den bättre, medan pojkarna har plus av parkeringsplatser. Någonstans (i boken eller under föreläsningen) berörde han också något jag själv har märkt - att många pojkar föredrar att läsa och skriva texter med inslag av humor, fantasi eller äventyr. Det  bekräftade min uppfattning att NP i svenska - och även en hel del av svenskundervisningen -  missgynnar pojkar.
   Boken var som sagt faktaspäckad och därför är det mycket uppskattat att varje kapitel avslutas med en sammanfattning av de viktigaste resonemangen och förslagen. Det gör boken lätt att använda i det praktiska arbetet. Jönsson bjuder också på högst matnyttiga bilagor. Checklistor för den egna bedömningen och mycket annat. En bok som förtjänar sin plats både i lärarrum och på lärarutbildningen.

Föreläsningen? Jag tyckte om Anders Jönssons ton. Lågmält och med viss stillsam humor resonerade han kring bedömning och lärande. Nästan halva tiden ägnades åt en tillbakablick på bedömning i Sverige genom tiderna. Det irriterade vissa. För min del tyckte jag att han motiverade genomgången väl. Han konstaterade att  det antagligen är vårt långa bagage av sorteringsbedömning som är orsaken till att vi är dåliga på att använda lärande bedömning.  Personligen hade jag också stor glädje av historielektionen. Den gav en ökad förståelse för varför betyg så ofta ses som och behandlas som intelligensstämplar i Sverige.

Den andra halvan av föreläsningen handlade om bedömning här och nu. Även här var upplägget resonerande snarare än mästrande. Ett axplock av det jag minns bäst:  Målet är inte nått när vi har förmedlat kursmålen utan när eleven förstått dem. För det krävs exempel, resonemang, konkretisering. En mycket viktig poäng. Vad spelar det för roll om ”vi har gjort vårt” om eleverna inte förstått?  När det gäller kamratbedömning sade Jönsson att man akta sig för att låta eleverna sätta betyg. Han föreslog också att man anonymiserar prov, använder föregående årskulls svar eller byter med en annan klass. Det uppfattade jag som utmärkta råd -  i synnerhet i språk där mycket av det som ska bedömas är personligt och känsligt.  Jag har själv högst blandade erfarenheter av just kamratbedömning, så jag skulle nog vara mest pigg på att låta eleverna bedöma en tidigare årskulls alster.

Jag lyssnade på hela föreläsningen och kände mig helt nöjd. Men när frågorna från publiken uteblev började Jönsson tala fritt ur hjärtat om nationella prov och vips upphörde mina vänliga nickar. Det var allvarlig och kategorisk kritik han kom med. Proven mätte fel saker och även i bästa fall bara en del av kursmålen. Om en elev har otur med frågorna kan det få stora konsekvenser om proven ges för mycket tyngd. Han sade också att det finns forskning som visar att resultaten på samma prov kan skilja sig åt från vecka till vecka hos samma elever och hävdade också att sådant som dagsform och nerver har en stor effekt på provresultaten.
    Så ser det inte ut i något av mina ämnen. Det är ytterst sällan jag blir förvånad över resultat i NP - eller i andra färdighetsprov - i franska eller engelska och gör man ett likvärdigt prov med några veckors intervall blir det i allmänhet precis samma resultat. Visst kan man skriva en bättre uppsats om ett ämne man gillar, men vilken färdighetsnivå man har nått i sitt skrivande, vad man förstår av en text eller av vad man hör och hur man formulerar sig muntligt och skriftligt - allt det går att mäta effektivt och rättssäkert. Det tycker jag också att man gör i våra NP. Eleverna gillar proven, och i de sällsynta fall där någon blir nervös eller har en dålig dag använder man sig antingen av gammalt underlag - eller om eleven föredrar prövar man färdigheterna en gång till.  Där handlar det inte bara om betygsunderlag utan om det minst lika viktiga behovet av att ge sig upp i sadeln igen när man har trillat av. Provrädsla är inget statiskt tillstånd. Det är något vi som lärare behöver träna våra elever att övervinna där det dyker upp. På köpet får eleven både bättre stresstålighet och bättre förmåga att hantera alla pressade situationer i livet - professionella likaväl som privata.
   Svenskprovet är jag inte alls lika nöjd med, men även om överensstämmelsen inte är lika god mäter även det färdighetsmål och inte detaljkunskaper. Om fokus hamnar på att träna elevernas läsförståelse, förmåga att lyssna, eller formulera sig i tal och skrift snarare än på mer faktaspäckade områden som litteraturhistoria, grammatik eller språkhistoria är det ingen stor katastrof. Tidigare har det snarare varit så att färdigheterna fått stå tillbaka för att allt det innehållet ska betas av oberoende av elevernas uppmärksamhet och intresse. Jag vet inte hur det ser ut i matte, och i NO är det ännu för tidigt att bedöma hur proven påverkar undervisningen, men lär man för NP i engelska eller franska ägnar man sig åt precis rätt saker och gör man det i svenska är man också på rätt spår - även om spåret kunde göras både bredare och mer lustfyllt.
   En sak jag har tänkt på nu när jag sett mina elever förbereda sig för och utföra NP i svenska och NO är att de så tydligt uppfattar det som betydelsefullt och litet högtidligt. De kommer i god tid, rosenkindade och litet spända, bullar upp med dricka, tuggummi, bananer och mörk choklad (teacher's order), de sitter tiden ut, anstränger sig och växer av det. Vissa saker ska vara litet viktigare, ibland ska man anstränga sig litet extra. Det tror jag att vi alla mår bra av.

Allra sist gav Anders Jönsson ett avslutningsråd till Norrköpings kommun:  Bilda ämnesgrupper och stärk ämnessamarbetet och diskussionen i kommunen. Det tyckte jag var ett alldeles utmärkt råd. Ämnesföreningarna, ämnessamarbetet och ämnesfortbildningen har fört en tynande existens under hela tiden skolan varit kommunal. Det är till stor skada för vår yrkesskicklighet, vår möjlighet att påverka och för vår ämneskompetens. Vi behöver prata om bedömning för ökad likvärdighet, givetvis. Men kanske också ägna oss åt litet lärande bedömning för oss själva. Var befinner vi oss, var vill och borde vi vara och vad behövs för att vi ska komma dit?

På fredag är det dags för Lärarfortbildnings Bedömningsdag där Anders Jönsson inleder, Anne-Marie Körling avslutar och jag föreläser om Bedömning och motivation på förmiddagen. På söndag bär det av till Landskrona för Qualis-granskning. Stimulerande, spännande och roligt alltsammans, men idag känns det som om jag står uppe på en trampolin och gör mig klar att dyka.  Vi ses på andra sidan. :)