Skulle det inte ha varit för SJ, skulle min fredag
ha varit en hellyckad dag. Inspiration, nya tankar, handfasta råd,
skratt och intressanta samtal på
Lärarfortbildnings Bedömningskonferens i Lärarnas Hus på
Stora Essingen. Anders Jönssons budskap hade jag ju hört förr, men det
var icke desto mindre intressant. Både sådant som fick mig att nicka instämmande och sådant som fick mig att vilja ta till pennan. Min egen föreläsning kändes okej även
om tiden inte ens nästan räckte till. Jan Håkansson gav nya perspektiv
på lärandet. Han började med att berätta att stor variation i undervisningen gav liten variation i resultaten, medan liten variation i undervisningen gav stor spridning i resultaten. Något som "makes perfect sense" för en lärstilsföreläsare. :) Lisa Asp-Onsjö tog både eleverna och lärarna i försvar i
sitt föredrag om dokumentation och lärande. Hon liknade dokumentationskraven vid en gökunge som man måste hantera klokt så att den inte knuffar alla de andra ungarna ur boet.
Anne-Marie Körling gav dagen en underbar avrundning med axplock ur sin praktik, sitt fotoalbum
och sina elevkommentarer. Jag älskar hennes elevfokus och frågemetodik
och hennes uppsluppna skratt åt roliga elevkommentarer. Kommentarer hon säkert läst och läst upp tiotals gånger, men som ändå bibehåller sin fräschör även för henne själv. Anne-Marie både
berättar om och beskriver hur hon intervjuar eleverna om deras lärande.
Mitt budskap några timmar tidigare var bland annat just att ersätta
utropstecknen med frågetecken när vi skriver omdömen och pratar med
eleverna. Att inte själv vara experterna som grötmyndigt förklarar hur det ligger till, utan
istället behandla eleven som expert. De är definitivt mer experter på
sig själva än vi är och behandlar vi dem som experter är det troligare
att de blir experter än om vi passiviserar dem med vårt
tolkningsföreträde.
En riktigt lyckad fortbildningsdag
med andra ord, men så var det det där med SJ. Morrica i
You’re no different to me har skrivit
en lång rad vitrioliska inlägg i det här
ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att det känns bra sorgligt att
det som en gång var det säkraste transportmedlet, det som har gett
upphov till uttryck som ”det gick som på räls”, "går som tåget”
numera är det sista transportmedel man ska välja om man vill komma fram i
tid. En annan sak som känns lika sorglig är att det är billigare för
mig att ta hem min son från München med flyg än att bekosta tågresan för
min dotter från Piteå.
... Something is rotten in the state of Sweden...
