I dag röstar riksdagen om vilken tillgång myndigheterna ska ha till vår e-post, telefontrafik och allt annat som numera ska lagras. I en debattartikel i gårdagens DN berättar Mathias Sundin (FP) varför han kommer att rösta mot lagen och om det som är mest bekymmersamt i dagens Folkparti - trots att vi är ett liberalt parti är vi inte motkraften mot Storebror. Vi är Storebror. Storebror som ser dig. Storebror som vet bäst. Storebror som får tillgång till din korrespondens och telefontrafik på högst lösa boliner. Efter allt tal om organiserad brottslighet och terrorism visar det sig att redan misstanke om fildelning och andra bagatellartade brott kan ge tillgång till informationen. Inget långt steg från fel åsikter och fel partitillhörighet. Är det inte också bra ironiskt att vi i kampen för att bekämpa terrorism och extremism inskränker vårt fria och öppna samhälle - dvs ger terroristerna precis det de vill ha?
Så här skriver Mathias: ” Även om tekniken är ny, så är vår rätt till ett privatliv densamma. Skulle någon politiker föreslå att alla vanliga brev och paket registrerades av staten blev nog han eller hon snart landshövding, eller ambassadör i Brasilien. Men ett brev skiljer sig inte från ett mejl.”
Liberalismens kärna är tilltro till individens kraft, förmåga och ansvar, tron att vi växer med misstag och svårigheter, ödmjukhet inför individens livsval. Som ideologisk liberal tror man att individen vet bäst - inte staten. Lika stark som tilltron till individen är misstron mot kollektivet. Den kärnan får vi inte tappa. Därför delar jag Mathias Sundins besvikelse över Folkpartiets stöd för starka, maktfullkomliga myndigheter och brist på stöd för individen.
Det finns en tro på de goda myndigheterna, på staten som den kloka och allsmäktiga föräldern som jag uppfattar som rent ut naiv. Att den är utbredd bland rikspolitiker är kanske inte så konstigt, stat och myndigheter består ju av dem själva och av deras kompisar -” l’ètat, c’est moi” som Ludvig den 14 formulerade saken. Men att folk i allmänhet är så trygga med att stat och myndigheter ger sig själva allt större befogenheter och insyn i vår privata sfär, det har jag betydligt svårare att förstå. Det borde vara mycket mer liv och debatt om de integritetskränkande lagarna.
Makt korrumperar, ändamålen tillåts ofta felaktigt helga medlen och vi människor tenderar att släppa både ansvar och självständigt tänkande i grupp. Därför måste individens rättigheter alltid värnas och därför måste stat och myndigheter utsättas för systematisk granskning och kontroll - helt enkelt hållas kort.
Det är inte på enskilda maktutövare det hänger om vår demokrati fungerar och överlever. Ett samhälle ska kunna skydda sig mot en Hitler, en Hussein, en Bin Laden genom att det finns spärrar, systematisk kontroll av all maktutövning och en alert befolkning. Vi är mätta och trygga i västvärlden. Så mätta och trygga att vi inte bryr oss om att kämpa för våra rättigheter och friheter.
Det är ett riskabelt tillstånd.
Media: DN, Corren,
Bloggar: Mina Moderata Karameller (M), Jinge (V), Anna Troberg (PP), Frihetssmedjan, Motpol, Mikael Andersson (C), Annarkia, Jens Holm (V), Hans Åberg (FP), Mathias Sundin (FP),
Liberala Studenter, Mark Klamberg (FP)
Visar inlägg med etikett liberalism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett liberalism. Visa alla inlägg
torsdag 10 maj 2012
lördag 28 maj 2011
Friskoleargumentation i lösmustasch och solglasögon
Ännu en gång har det som började som ett blogginlägg blivit en artikel på Newsmill: "Ett magplask i friskoledebatten". Det som satte igång mig var en krönika: ”Avarterna finns i den kommunala skolan” av Roland Poirier Martinsson (SVD 23/5). Jag vet inte när jag har läst något som retat upp mig så till den grad. Ja det skulle i så fall vara Eva-Liis Siréns och Andrs Knapes artikel om lärarnas påstådda motstånd mot ett återförstatligande. Det känns trist för även om jag ofta tycker annorlunda än Poirier Martinsson har jag haft respekt för honom som tänkare och skribent. Den respekten naggades i kanten av den här krönikan.
Man kan tycka att en liberal borde vara odelat positiv till friskolor - individens rätt att välja, möjligheten att rösta med fötterna. Nog tycker jag också att allt det är attraktivt, men det är en jäkla skillnad mellan att ge vuxna valfrihet som kan kosta dem i framtiden och att ge samma sak till barn. Jag tror att individen växer av frihet, av att göra egna val, av att lära sig av sina motgångar och medgångar. Jag tror att frihet har ett egenvärde också när man inte hanterar den väl. Men utan en likvärdig och bra skola, vad är friheten värd? Vad har man att välja mellan när man saknar betyg? Om man knappt kan läsa och skriva? Om ens fina betyg står för luft?
Jag träffade en föredetta elev som går i åk 3 på en friskola i Norrköping (en av de stora koncernerna). Jag berättade att min dotter börjar på gymnasiet i höst och att hon haft stort sjå att välja skola. ”Ja vad du gör låt inte henne välja X”, sade min elev, ”den är sämst”. Därpå följde en deprimerande redogörelse. Lärare som inte kunde svara på en enda fråga utan att konsultera en lärobok, mycket egenarbete, inställda lektioner, lärarbyten - ja hon var inte nöjd med något. Jag nämner inget namn för det är möjligt att koncernen har fantastiska skolor på andra orter, men när det gäller den här skolan känner jag flera elever som bytt till andra skolor och ytterligare elever som instämmer i den här elevens tummen ner. Jag vet att det också finns seriösa, välfungerande friskolor där eleverna lyfts till nya höjder. När det händer är det förstås fantastiskt. Men ingen elev ska kunna bli lurad på sin framtid på det sätt den här flickan blev. Ett sådant utbildningssystem får tummen ner av mig - oberoende av hur väl enstaka skolor i systemet fungerar.
Utan fundamentet alla barns rätt till en god allmänbildning och möjligheter att forma sina liv har vi inget liberalt samhälle. Därför håller jag likvärdigheten högre än valfriheten. Varken elever eller föräldrar får ges möjlighet att välja bort elevernas framtid.
Man kan tycka att en liberal borde vara odelat positiv till friskolor - individens rätt att välja, möjligheten att rösta med fötterna. Nog tycker jag också att allt det är attraktivt, men det är en jäkla skillnad mellan att ge vuxna valfrihet som kan kosta dem i framtiden och att ge samma sak till barn. Jag tror att individen växer av frihet, av att göra egna val, av att lära sig av sina motgångar och medgångar. Jag tror att frihet har ett egenvärde också när man inte hanterar den väl. Men utan en likvärdig och bra skola, vad är friheten värd? Vad har man att välja mellan när man saknar betyg? Om man knappt kan läsa och skriva? Om ens fina betyg står för luft?
Jag träffade en föredetta elev som går i åk 3 på en friskola i Norrköping (en av de stora koncernerna). Jag berättade att min dotter börjar på gymnasiet i höst och att hon haft stort sjå att välja skola. ”Ja vad du gör låt inte henne välja X”, sade min elev, ”den är sämst”. Därpå följde en deprimerande redogörelse. Lärare som inte kunde svara på en enda fråga utan att konsultera en lärobok, mycket egenarbete, inställda lektioner, lärarbyten - ja hon var inte nöjd med något. Jag nämner inget namn för det är möjligt att koncernen har fantastiska skolor på andra orter, men när det gäller den här skolan känner jag flera elever som bytt till andra skolor och ytterligare elever som instämmer i den här elevens tummen ner. Jag vet att det också finns seriösa, välfungerande friskolor där eleverna lyfts till nya höjder. När det händer är det förstås fantastiskt. Men ingen elev ska kunna bli lurad på sin framtid på det sätt den här flickan blev. Ett sådant utbildningssystem får tummen ner av mig - oberoende av hur väl enstaka skolor i systemet fungerar.
Utan fundamentet alla barns rätt till en god allmänbildning och möjligheter att forma sina liv har vi inget liberalt samhälle. Därför håller jag likvärdigheten högre än valfriheten. Varken elever eller föräldrar får ges möjlighet att välja bort elevernas framtid.
onsdag 16 mars 2011
Kvalet med det fria valet
Igår pratade jag om det fria skolvalet på UR:s Skolministeriet i P1. Producenten var ”så glad att andra namnet på vår lista” kunde delta. Första namnet? Christermagister. Nu vill jag förstås väldigt gärna ha en kommentar från Christer där han berättar vad han skulle ha sagt. Här är det jag och de två andra gästerna sa, dvs länken till programmet.
I en intervju är det inte alltid så att frågorna passar ihop med de svar som skvalpar runt i huvudet. Litet så kändes det för mig igår. Så här kommer det jag hade velat säga. :)
Det fria skolvalet ... Inget helt lätt ämne. Å ena sidan ökat engagemang för den som väljer och möjligheten att rösta med fötterna, å andra sidan den så viktiga och så bortschabblade likvärdigheten. När de ringde från Skolministeriet var jag inte helt säker på vad jag tyckte. Ironiskt nog var det när den norrländska gästen sade att det inte går att göra något åt det fria skolvalet som polletten trillade ner. Det är nämligen precis samma defaitism som ligger bakom hela det fria skolvalet. Om skolan var likvärdig och alla skolor bra skulle det ju inte behövas något fritt val. Och om man verkligen hade satsat på en likvärdig skola skulle man ha hanterat kvalitetsskillnader och brister annorlunda. ... Ja till exempel genom att säga: Vad i helskotta? Finns det skolor som inte håller måttet? Skolor ungarna inte vill gå i och dit föräldrarna inte vill skicka dem? Det måste vi genast göra något åt. Att istället införa ett fritt skolval är att abdikera från ansvaret. Då får eleverna och föräldrarna skylla sig själva. De har ju valt och det valet får de ta ansvar för, också förstås valet att inte välja. Men det är ju mot den som inte har på hugget föräldrar samhällets ansvar är som störst. Hur kan man välja att svika just dem? Och de ungar och föräldrar som tjusats av en glassig folder och en bärbar dator är ansvaret verkligen deras när betygen och utbildningen inte håller? Så helvete heller.
Den där typen av mesigt förlorarsnack irriterar mig så in i vassen. Behöver något rivas upp och göras om för att skolan ska bli bra, ja då är det bara att ta fram murbräckan och skyddsglasögonen. Skolan ska inte vara någon lekstuga. Varje reform ska ha uttalade mål. Varje reform ska utvärderas. Och blev det inte som man hade tänkt? Ja då blir det tillbaka till ritbordet.
Är det bättre att alla går i en lika dålig skola? Det undrar valfrihetsvännerna. Nej, det är bättre att alla går i en lika bra skola, blir mitt svar. Och något mindre ska vi inte nöja oss med.
Barry Schwartz om valfrihetens paradox:
Det finns svensk text.
I en intervju är det inte alltid så att frågorna passar ihop med de svar som skvalpar runt i huvudet. Litet så kändes det för mig igår. Så här kommer det jag hade velat säga. :)
Det fria skolvalet ... Inget helt lätt ämne. Å ena sidan ökat engagemang för den som väljer och möjligheten att rösta med fötterna, å andra sidan den så viktiga och så bortschabblade likvärdigheten. När de ringde från Skolministeriet var jag inte helt säker på vad jag tyckte. Ironiskt nog var det när den norrländska gästen sade att det inte går att göra något åt det fria skolvalet som polletten trillade ner. Det är nämligen precis samma defaitism som ligger bakom hela det fria skolvalet. Om skolan var likvärdig och alla skolor bra skulle det ju inte behövas något fritt val. Och om man verkligen hade satsat på en likvärdig skola skulle man ha hanterat kvalitetsskillnader och brister annorlunda. ... Ja till exempel genom att säga: Vad i helskotta? Finns det skolor som inte håller måttet? Skolor ungarna inte vill gå i och dit föräldrarna inte vill skicka dem? Det måste vi genast göra något åt. Att istället införa ett fritt skolval är att abdikera från ansvaret. Då får eleverna och föräldrarna skylla sig själva. De har ju valt och det valet får de ta ansvar för, också förstås valet att inte välja. Men det är ju mot den som inte har på hugget föräldrar samhällets ansvar är som störst. Hur kan man välja att svika just dem? Och de ungar och föräldrar som tjusats av en glassig folder och en bärbar dator är ansvaret verkligen deras när betygen och utbildningen inte håller? Så helvete heller.
Den där typen av mesigt förlorarsnack irriterar mig så in i vassen. Behöver något rivas upp och göras om för att skolan ska bli bra, ja då är det bara att ta fram murbräckan och skyddsglasögonen. Skolan ska inte vara någon lekstuga. Varje reform ska ha uttalade mål. Varje reform ska utvärderas. Och blev det inte som man hade tänkt? Ja då blir det tillbaka till ritbordet.
Är det bättre att alla går i en lika dålig skola? Det undrar valfrihetsvännerna. Nej, det är bättre att alla går i en lika bra skola, blir mitt svar. Och något mindre ska vi inte nöja oss med.
Barry Schwartz om valfrihetens paradox:
Det finns svensk text.
tisdag 8 mars 2011
Feminist? Javisst. Kvotering? Nej tack.
Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kämpa för ett mer jämställt samhälle. Egentligen är alla liberaler feminister, för man kan inte vara för individens fri- och rättigheter utan att vara för kvinnors och mäns fri- och rättigheter. Men förhållandet mellan liberalismen och feminismen är ändå problematiskt. Många jämställdhetsåtgärder handlar nämligen om att inskränka friheter och om att tvinga folk att skärpa sig. Kvotering är ett paradexempel på det.
Tror man på kvotering tror man kanske att tanken följer handlingen. Tvingas man handla mer jämställt, börjar man tänka mer jämställt. Jag tror inte att det stämmer. Tvärtom tror jag att vi blir mer njugga och fördömande mot varandra när våra friheter begränsas. Kvotering går inte heller ihop med att man som individ utgår ifrån sina egna förutsättningar och önskemål när man väljer hur man lägger upp sitt liv. Med kvotering kommer automatiskt en värdering. Så här ska det se ut och det är så mycket bättre och viktigare än individens rätt att vi bestämmer åt individen. Därför tror jag att kvotering leder till ett mindre liberalt samhälle. Ett samhälle där det handlar om my way or the high way, inte om självförverkligande och tolerans.
Man behöver också fråga sig vad som är jämställt och vem det är som har tolkningsföreträde - dvs vem kan bedöma när vi är jämställda och hur ska det bedömas? Är det att vi alla gör lika mycket karriär, satsar lika mycket på familjen, gör samma saker, lika mycket i samma skede? Är det när statistiken visar små skillnader som vi vet att vi är jämställda? Men tänk om vi ändå inte känner oss fria och jämställda?
Att kvotera är att göra kön till en kvalifikation - negativ eller positiv. Man kan uppfatta det som utjämnande och därmed rättvist för kollektivet, men på individnivå är det alltid orättvist. Jag tycker till och med att det är diskriminerande - det är ju faktiskt en särbehandling på grund av kön. När NT:s Hanna Andersson frågade vad jag tycker om kvotering förklarade jag det här. Jag hävdade också att all orättvis särbehandling på grund av kön är en slags kvotering. När vi till exempel i kommunfullmäktige i Valdemarsvik har 46 % kvinnor, medan 92% av alla ordförande eller vice ordförande poster går till män är det också en slags kvotering. Den kvoteringen vill jag bekämpa.
Men inte med en annan kvotering. Two wrongs don't make a right.
Här är länken till en artikel i dagens NT som några av oss Liberala Kvinnor har skrivit. DN, Expressen, Nyamko Sabuni om hemmet som brottsplats på SVT Debatt,
Bloggar: Pophöger, Morrica (en fantastisk föreläsning av Isabel Allende) och Gertie skriver klokt och tänkvärt om jämställdhet i Man oroar sig inte för småsaker.
Tror man på kvotering tror man kanske att tanken följer handlingen. Tvingas man handla mer jämställt, börjar man tänka mer jämställt. Jag tror inte att det stämmer. Tvärtom tror jag att vi blir mer njugga och fördömande mot varandra när våra friheter begränsas. Kvotering går inte heller ihop med att man som individ utgår ifrån sina egna förutsättningar och önskemål när man väljer hur man lägger upp sitt liv. Med kvotering kommer automatiskt en värdering. Så här ska det se ut och det är så mycket bättre och viktigare än individens rätt att vi bestämmer åt individen. Därför tror jag att kvotering leder till ett mindre liberalt samhälle. Ett samhälle där det handlar om my way or the high way, inte om självförverkligande och tolerans.
Man behöver också fråga sig vad som är jämställt och vem det är som har tolkningsföreträde - dvs vem kan bedöma när vi är jämställda och hur ska det bedömas? Är det att vi alla gör lika mycket karriär, satsar lika mycket på familjen, gör samma saker, lika mycket i samma skede? Är det när statistiken visar små skillnader som vi vet att vi är jämställda? Men tänk om vi ändå inte känner oss fria och jämställda?
Att kvotera är att göra kön till en kvalifikation - negativ eller positiv. Man kan uppfatta det som utjämnande och därmed rättvist för kollektivet, men på individnivå är det alltid orättvist. Jag tycker till och med att det är diskriminerande - det är ju faktiskt en särbehandling på grund av kön. När NT:s Hanna Andersson frågade vad jag tycker om kvotering förklarade jag det här. Jag hävdade också att all orättvis särbehandling på grund av kön är en slags kvotering. När vi till exempel i kommunfullmäktige i Valdemarsvik har 46 % kvinnor, medan 92% av alla ordförande eller vice ordförande poster går till män är det också en slags kvotering. Den kvoteringen vill jag bekämpa.
Men inte med en annan kvotering. Two wrongs don't make a right.
Här är länken till en artikel i dagens NT som några av oss Liberala Kvinnor har skrivit. DN, Expressen, Nyamko Sabuni om hemmet som brottsplats på SVT Debatt,
Bloggar: Pophöger, Morrica (en fantastisk föreläsning av Isabel Allende) och Gertie skriver klokt och tänkvärt om jämställdhet i Man oroar sig inte för småsaker.
söndag 3 oktober 2010
Den moraliska horhistorien och de omoraliska experterna
Tänk att det ska vara så himla svårt att komma bort från religiös och traditionell sexualmoral. Grannar , kollegor, skvallertidningsläsare som gottar och beskärmar sig åt andra människors misstag, snedsteg och kärleksaffärer. Underhållningslitteratur där ett starkt libido i allmänhet går hand i hand med ondska, själviskhet och psykopatiska drag. Folk som självbelåtet kallar andra för slynor, slampor och bockar och som inte inser att det är de själva som ägnar sig åt omoral – inte deras offer.
Ett moraliskt liv lever man om man vill och gör sina medmänniskor väl och om man efter bästa förmåga försöker göra världen till en bättre plats. Ärlighet både mot sig själv och andra är ytterligare en viktig ingrediens om man vill leva ett rättrådigt liv. Hur många man har sex med och hur ofta har däremot inget med moral att skaffa.
I fredagens Expressen berättar Linnea 55 år om sitt liv som prostituerad. När man läser hennes berättelse hittar man en välorganiserad och metodisk kvinna med stark moralisk kompass. Hon valde sin bana efter moget övervägande och rådslag med vänner och familj. Alla som kan anses förtjäna att känna till hennes extraknäck gör det . Hon väljer sina kunder med omsorg och är nöjd med hur hon har inrättat sitt liv:
”Syftet var inte främst att tjäna pengar, och det är det fortfarande inte. Jag vill ha sex, närhet och beröring i mitt liv. Och jag vill ha det utan att skada någon, men utan att vara tvungen att ställa in mig i samma fåra som jag har levt i under 20 år.”
Förstår jag henne rätt vill hon helt enkelt ha flera sexpartners samtidigt utan någon djupare relation, men för en kvinna i hennes ålder är det inte accepterat och begripligt så att ta betalt är bästa sättet att få männen att fatta att ett knull är ett knull och inget frieri.
En riktig solskenshistoria, med andra ord. Men se experterna skakar dystert på huvudena. Prositution leder till tidig död och annan problematik, förklarar de, och de ifrågasätter att det finns någon fritt val inblandat: ” - Det är sällan så enkelt att de själva valt det. Många har tidigare varit utsatta för sexuella övergrepp, det finns en överrepresentation där.” ”Köparna betalar för makt över någon annan människa, de utnyttjar någons svaghet”
När jag läser det här blir jag så in i märgen förbannad och faktiskt också personligt kränkt. Att uttala sig på det sättet om halva befolkningen borde fan ta mig räknas som hets mot folkgrupp. ”Någons svaghet”, det är kvinnans svaghet, kvinnans oförmåga att fatta genomtänkta beslut över sin egen kropp, att väga för- och nackdelar, att tänka och agera förnuftigt. ”Sällan så enkelt att de själva valt det”: De tror alltså att de väljer själva, men experterna vet bättre. Ja men om de är traumatiserade, kanske någon invänder. Än sen då? Att ha varit utsatt för sexuella övergrepp skadar inte hjärnan. Offren behöver inte överförmyndare, de är fortfarande kapabla att bestämma över sina egna kroppar. Det är så in i helvete fräckt att tala om kvinnor som om de vore menlösa barn som samhället måste ta under sitt beskydd.
Dessutom har de ingen rätt att underkänna Linneas berättelse. Vi har alla samma värde och samma rätt att inrätta våra liv som vi finner bäst – oberoende av hur stort segment av befolkningen vi tillhör. Somliga beskriver individualism som sköt dig själv och skit i andra, och det stämmer på ett sätt: Vi ska sköta oss själva och skita i att fördöma, begränsa och moralisera över andra. Varje person har samma värde, är lika viktig och ska beaktas vid lagstiftning och annan myndighetsutövning med samma tyngd. Det är liberalism och det behöver vi baske mig mer av i det här landet.
Media: Artiklarna jag refererar till är länkade i texten. Men en närbesläktad historia är Katarina Wennstams artikel om en våldssexrättegång och de reaktioner den har fått: Aftonbladet, Lisa Magnussons krönika i Aftonbladet,läsarkommentarer.
Bloggar: No Size Fits All, Niklas Dougherty, Ann-Maris blogg, Zacs åsikter på ett fat, juristens funderingar och till sist berättar Don Christo om ett extraknäck på Swingerklubb.
Ett moraliskt liv lever man om man vill och gör sina medmänniskor väl och om man efter bästa förmåga försöker göra världen till en bättre plats. Ärlighet både mot sig själv och andra är ytterligare en viktig ingrediens om man vill leva ett rättrådigt liv. Hur många man har sex med och hur ofta har däremot inget med moral att skaffa.
I fredagens Expressen berättar Linnea 55 år om sitt liv som prostituerad. När man läser hennes berättelse hittar man en välorganiserad och metodisk kvinna med stark moralisk kompass. Hon valde sin bana efter moget övervägande och rådslag med vänner och familj. Alla som kan anses förtjäna att känna till hennes extraknäck gör det . Hon väljer sina kunder med omsorg och är nöjd med hur hon har inrättat sitt liv:
”Syftet var inte främst att tjäna pengar, och det är det fortfarande inte. Jag vill ha sex, närhet och beröring i mitt liv. Och jag vill ha det utan att skada någon, men utan att vara tvungen att ställa in mig i samma fåra som jag har levt i under 20 år.”
Förstår jag henne rätt vill hon helt enkelt ha flera sexpartners samtidigt utan någon djupare relation, men för en kvinna i hennes ålder är det inte accepterat och begripligt så att ta betalt är bästa sättet att få männen att fatta att ett knull är ett knull och inget frieri.
En riktig solskenshistoria, med andra ord. Men se experterna skakar dystert på huvudena. Prositution leder till tidig död och annan problematik, förklarar de, och de ifrågasätter att det finns någon fritt val inblandat: ” - Det är sällan så enkelt att de själva valt det. Många har tidigare varit utsatta för sexuella övergrepp, det finns en överrepresentation där.” ”Köparna betalar för makt över någon annan människa, de utnyttjar någons svaghet”
När jag läser det här blir jag så in i märgen förbannad och faktiskt också personligt kränkt. Att uttala sig på det sättet om halva befolkningen borde fan ta mig räknas som hets mot folkgrupp. ”Någons svaghet”, det är kvinnans svaghet, kvinnans oförmåga att fatta genomtänkta beslut över sin egen kropp, att väga för- och nackdelar, att tänka och agera förnuftigt. ”Sällan så enkelt att de själva valt det”: De tror alltså att de väljer själva, men experterna vet bättre. Ja men om de är traumatiserade, kanske någon invänder. Än sen då? Att ha varit utsatt för sexuella övergrepp skadar inte hjärnan. Offren behöver inte överförmyndare, de är fortfarande kapabla att bestämma över sina egna kroppar. Det är så in i helvete fräckt att tala om kvinnor som om de vore menlösa barn som samhället måste ta under sitt beskydd.
Dessutom har de ingen rätt att underkänna Linneas berättelse. Vi har alla samma värde och samma rätt att inrätta våra liv som vi finner bäst – oberoende av hur stort segment av befolkningen vi tillhör. Somliga beskriver individualism som sköt dig själv och skit i andra, och det stämmer på ett sätt: Vi ska sköta oss själva och skita i att fördöma, begränsa och moralisera över andra. Varje person har samma värde, är lika viktig och ska beaktas vid lagstiftning och annan myndighetsutövning med samma tyngd. Det är liberalism och det behöver vi baske mig mer av i det här landet.
Media: Artiklarna jag refererar till är länkade i texten. Men en närbesläktad historia är Katarina Wennstams artikel om en våldssexrättegång och de reaktioner den har fått: Aftonbladet, Lisa Magnussons krönika i Aftonbladet,läsarkommentarer.
Bloggar: No Size Fits All, Niklas Dougherty, Ann-Maris blogg, Zacs åsikter på ett fat, juristens funderingar och till sist berättar Don Christo om ett extraknäck på Swingerklubb.
måndag 19 juli 2010
Tack Svante Nycander!
Vissa hävdar att Nycander har fel, andra att han i och för sig har rätt, men att han inte kommer med några nyheter. Själv känner jag mest för att göra vågen. Kanske kommer en del av min entusiasm ur att jag är invandrare och utböling i Sverige. Artiklarna är den första kartan som stämmer med den verklighet jag har upplevt. Helt klart stammar resten från min omsorg om den fria tanken. I Sverige är vi så politiskt korrekta, så likriktade att en orädd och polemisk debattör som Jan Guillou känns som en anomalitet.
Tanken må vara fri i Sverige, men man gör jävligt klokt i att hålla den
för sig själv om inte många andra råkar tänka likadant.
Hur som helst känner jag en djup tacksamhet till Svante Nycander för hans två artiklar. Alla möjliga symptom och krämpor i det svenska samhället får här sin förklaring. Ursprungstumören är identifierad, behandlingen kan påbörjas, men metastaserna är många.
En företeelse som länge har upprört mig och som jag också har skrivit flera blogginlägg om är ohederlig forskning. Dvs forskare som påstår sig presentera objektiva forskningsrön, men som i själva verket har använt skattemedel för att skaffa stöd och belägg för sin ideologi. Så här skriver Nycander ”...konflikten mellan två slags forskning: den där slutsatserna bestäms av sanningskriterier och den där de bestäms av en ideologi.”
Såklart är det så. I Sverige letar långt ifrån alla efter sanningen när de forskar. Den äger vi redan, det är bara beläggen som saknas. Det här är inget litet pluttproblem utan det är en korrumption och en röta i vår akademiska värld som ställer till med skada inom många samhällsområden och som försvagar oss och håller oss från kunskap och nya insikter. Här har vi också orsaken till att en statlig utvärdering kan vara baserad på ideologi istället för på fakta. Här har vi orsaken till att en utvärdering av skolan faller platt pga av bristande forskningsunderlag. Är skolan rätt ideologiskt, vad spelar det då för roll om ungarna lär sig nåt eller inte?
Ett exempel på när ideologi möter forskning stötte jag på i Kuwait. Där såg jag ett timmeslångt program där olika forskare och vetenskapsmän använde sina olika discipliner för att reda ut vilken planet Mohammed kan ha besökt under sin 24 timmars himmelsfärd. Det tycker man med svenska ögon är absurt. Frågan är om de inte har lika legitima skäl att tycka att vi är absurda?
Ett svenskt exempel är när jag läste pedagogik vid Stockholms universitet i början av åttiotalet. I min kursbok fick jag lära mig att min främsta uppgift som pedagog var att störta kapitalismen och avprogrammera barnen från kapitalistiskt tankegods. Det var på åttiotalet. Vill man idag hitta exempel som tangerar det kuwaitsiska är det antagligen i genusforskningen man ska börja.
Världen ser inte alltid ut som man önskar och alla forskningsrön är inte välkomna, men det ska fan ta mig inte finnas två sorters forskning. Forskning ska vara förutsättningslös och sanningssökande. Är den inte det ska den inte få heta forskning.
"You have learned something. That always feels at first as if you had lost something." ~H.G. Wells
En annan svensk företeelse som jag har berört i flera inlägg är polariseringen, fientligheten och smutskastningen i svensk politik. Åter till Nycander: ”I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse.”
Här vill jag bara lägga till att antisjukan finns i bägge läger. Tänk om vi kunde nå så långt att politiker upplyser oss om vad de är för istället för om vad de är mot?
Men Svante Nycander sprider även ljus över fenomenet Anna Skarhed, min nya bloggstamgäst. Både det sätt på vilket hon hon sköter sina uppdrag och att hon överhuvudtaget har fått dem måste förstås mot ideologi, inte mot kompetens. Militäriskt kvinnligt samarbete för att nå toppposterna, militäriskt kvinnligt samarbete för att få världen att stämma bättre överens med den feministiska kartan.
För på inget annat område har den här tumören fått lika många metastaser som när det handlar om jämställdhet. Inom det området räcker det inte med några örtmediciner, eller ens med strålbehandling. Där krävs det operation. Och den brådskar.
Press: DN, DN, SVD, Expressen.
Mina blogginlägg om falsk forskning: Argumentation i solglasögon och lösmustasch, Än en gång fuskar forskare i betygsfrågan, Vem slängde facit?, Sverige ett U-land i genusfrågor?.
Mina blogginlägg om konfrontationspolitik: Vi är vackrast vi är bäst, Tvångssteriliseringar som skyttegravspolitik.
Bloggar: Motpol, Radikalen, Amanda Brihed, En vanlig Svensson, Minsalbei, Tankar från roten, Marios blogg, Helen Törnqvist, Tanja Bergqvist, Alltid rött, alltid rätt,
Johan Lundberg skriver insiktsfullt och tänkvärt om antiliberalism och konstruktionism i Axess. Läs! Attila. och Svensk Historia har också två riktigt bra inlägg om det här.
Tanken må vara fri i Sverige, men man gör jävligt klokt i att hålla den
för sig själv om inte många andra råkar tänka likadant.
Hur som helst känner jag en djup tacksamhet till Svante Nycander för hans två artiklar. Alla möjliga symptom och krämpor i det svenska samhället får här sin förklaring. Ursprungstumören är identifierad, behandlingen kan påbörjas, men metastaserna är många.
En företeelse som länge har upprört mig och som jag också har skrivit flera blogginlägg om är ohederlig forskning. Dvs forskare som påstår sig presentera objektiva forskningsrön, men som i själva verket har använt skattemedel för att skaffa stöd och belägg för sin ideologi. Så här skriver Nycander ”...konflikten mellan två slags forskning: den där slutsatserna bestäms av sanningskriterier och den där de bestäms av en ideologi.”
Såklart är det så. I Sverige letar långt ifrån alla efter sanningen när de forskar. Den äger vi redan, det är bara beläggen som saknas. Det här är inget litet pluttproblem utan det är en korrumption och en röta i vår akademiska värld som ställer till med skada inom många samhällsområden och som försvagar oss och håller oss från kunskap och nya insikter. Här har vi också orsaken till att en statlig utvärdering kan vara baserad på ideologi istället för på fakta. Här har vi orsaken till att en utvärdering av skolan faller platt pga av bristande forskningsunderlag. Är skolan rätt ideologiskt, vad spelar det då för roll om ungarna lär sig nåt eller inte?
Ett exempel på när ideologi möter forskning stötte jag på i Kuwait. Där såg jag ett timmeslångt program där olika forskare och vetenskapsmän använde sina olika discipliner för att reda ut vilken planet Mohammed kan ha besökt under sin 24 timmars himmelsfärd. Det tycker man med svenska ögon är absurt. Frågan är om de inte har lika legitima skäl att tycka att vi är absurda?
Ett svenskt exempel är när jag läste pedagogik vid Stockholms universitet i början av åttiotalet. I min kursbok fick jag lära mig att min främsta uppgift som pedagog var att störta kapitalismen och avprogrammera barnen från kapitalistiskt tankegods. Det var på åttiotalet. Vill man idag hitta exempel som tangerar det kuwaitsiska är det antagligen i genusforskningen man ska börja.
Världen ser inte alltid ut som man önskar och alla forskningsrön är inte välkomna, men det ska fan ta mig inte finnas två sorters forskning. Forskning ska vara förutsättningslös och sanningssökande. Är den inte det ska den inte få heta forskning.
"You have learned something. That always feels at first as if you had lost something." ~H.G. Wells
En annan svensk företeelse som jag har berört i flera inlägg är polariseringen, fientligheten och smutskastningen i svensk politik. Åter till Nycander: ”I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse.”
Här vill jag bara lägga till att antisjukan finns i bägge läger. Tänk om vi kunde nå så långt att politiker upplyser oss om vad de är för istället för om vad de är mot?
Men Svante Nycander sprider även ljus över fenomenet Anna Skarhed, min nya bloggstamgäst. Både det sätt på vilket hon hon sköter sina uppdrag och att hon överhuvudtaget har fått dem måste förstås mot ideologi, inte mot kompetens. Militäriskt kvinnligt samarbete för att nå toppposterna, militäriskt kvinnligt samarbete för att få världen att stämma bättre överens med den feministiska kartan.
För på inget annat område har den här tumören fått lika många metastaser som när det handlar om jämställdhet. Inom det området räcker det inte med några örtmediciner, eller ens med strålbehandling. Där krävs det operation. Och den brådskar.
Press: DN, DN, SVD, Expressen.
Mina blogginlägg om falsk forskning: Argumentation i solglasögon och lösmustasch, Än en gång fuskar forskare i betygsfrågan, Vem slängde facit?, Sverige ett U-land i genusfrågor?.
Mina blogginlägg om konfrontationspolitik: Vi är vackrast vi är bäst, Tvångssteriliseringar som skyttegravspolitik.
Bloggar: Motpol, Radikalen, Amanda Brihed, En vanlig Svensson, Minsalbei, Tankar från roten, Marios blogg, Helen Törnqvist, Tanja Bergqvist, Alltid rött, alltid rätt,
Johan Lundberg skriver insiktsfullt och tänkvärt om antiliberalism och konstruktionism i Axess. Läs! Attila. och Svensk Historia har också två riktigt bra inlägg om det här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
