I Europaparlamentsvalets efterdyningar

Nu är rösterna sammanräknade och Europaparlementsvalet avgjort. Roligt att Fredrick Federley blev  inkryssad för C. Vi delar åsikter i flera frågor, Fredrick och jag, och vi har stått på samma barrikad några gånger. Framför allt kring sexköpslagen. Än mer roligt att Marit Paulsen fick så många kryss. Hela 144 000 välförtjänta sådana. Det får mina 711 kryss att se anspråkslösa ut, men jag är glad och tacksam över att så många tror att jag kan göra ett bra jobb på en så ansvarsfull post och stolt över de fem steg jag klättrade på FP:s EP-lista, från plats 21 till 16. Glad är jag också över att Valdemarsvik är en av sex FP-kommuner i landet som ökade jämfört med valet 2009. FP ökade med hela 1% - näst mest i landet efter Mjölby som hade 1,2%.  Tack alla ni som röstade på mig. 

Där har jag även orsak att tacka Lärarnas tidning,  Skolvärlden och Valdemarsviks-journalisterna Bo Cederqvist och Hanna Andersson (NT)  för medieutrymmet. Ja och de partikamrater som delat ut valmaterial runt om i länet. Tack igen. 

Mina egna insatser är jag inte lika nöjd över.  Jag missade ett mejl med förfrågan om intervju från Folkbladet (hamnade i inaktuell brevlåda).  Min debattartikel platsade inte på debattsidan vare sig i Corren eller i NT och eftersom beskeden tog två veckor fanns det inte tid att skriva en ny. Den personvalsfolder som antagligen fick den största spridningen var felaktig (byggd på ett tidigt utkast) och inte särskilt lyckad. Den korrekta foldern kom för sent för att hinna få någon spridning. 

Men något jag däremot är nöjd över är FP:s och C:s öppna möte: Varför EU? Både för att det blev så lyckat och uppskattat och för att det var resultatet av samarbete partier emellan. Jag är trött på konfliktytor, bråk och misstänkliggörande och övertygad om att samarbete leder längre än rivalitet. Men helt lätt är det inte att samsas om utrymmet i valtider. På vårt möte samsades de olika partiernas foldrar på samma bord – de partier som hörsammat vår inbjudan att lämna material vill säga. Men de samsades framför en stor C-roll-up.

Det var vår sekreterare och flitiga revisionsledamot Marianne Franck-Nilsson som först tog initiativ till studiecirkeln. När vi i styrelsen hade gett tummen upp kontaktade hon Sigbritt Segergren (C). Så fort det var klart att vi var tillräckligt många för att studiecirkeln skulle bli av skickade vi inbjudan till samtliga partier i kommunstyrelsen, men det var inga andra än vi och C som var intresserade. Kulmen för studiecirkeln var det öppna mötet: Varför EU? Ett möte som bestod av många korta inlägg (mellan fem och 15 minuter), mingel och frågestund.

Carl Hamilton berättade om Baces och mussel-projekten. Göran Trysberg hade lämnat ett uttömmande underlag kring turismen och EU.  Julie Tran berättade om C:s valplattform. Cizzie Kemle lyckades med konststycket att på fem minuter få alla att verkligen se EU ur ett småföretagarperspektiv. Efter mina fem minuter som snarare handlade om EU och Valdemarsvik än om FP och EU var det miljöminister Lena Ek som tog till orda. Även hon var mycket duktig på att få minuterna att räknas. På en dryg kvart hann hon ge en överskådlig och pedagogisk översikt över vad EU gör, varför EU behövs, vilka frågor som är på agendan nu och vad de innebär konkret. Jag blev klart wowad av den insatsen och önskar att alla elever kunde få en sådan föreläsning. Bo Cederqvist var på plats och skrev en bra artikel om mötet: EU-beslut påverkar också lokalt. 

Det var den personliga valanalysen det. En mer allmän sådan följer här. 

Det här EP-valet var på flera sätt annorlunda än det föregående. Trots farhågorna inför valet var det betydligt mindre debatt för och emot EU som företeelse än 2009. Det var också betydligt mer och betydligt bättre mediabevakning. Den som ville skaffa input inför sitt kryss hade utmärkta möjligheter att göra just det. Bevakningen var också befriande saklig och neutral.

Som EP-kandidat fick jag många mejl med frågor om förtydliganden och ställningstaganden. Det både överraskade och gladde mig. Frågorna var detaljerade och initierade – något som gav mig en välbehövlig skjuts att lära mig mer om sådant jag var otillräckligt insatt i som frihandelsavtalet med USA och EU:s jordbrukspolitik. Mindre uppskattade var de kedjemejl som översvämmade brevlådan där man uppmanades lova olika saker inför valet. Om man är orolig över lobbyverksamheten i Bryssel och politikers förmåga att stå emot gäller det att rösta in politiker med integritet, vilja och förmåga att sätta sig in i frågor, snarare än sådana som svarar lättvindigt på utskickade enkäter - a.k.a. lobbyverksamhet. Men sammantaget var signalen jag fick att det finns många engagerade väljare som verkligen tar sitt demokratiska ansvar på allvar. Härligt.

I efterdebatten har fokus varit på SD:s landvinningar. Många tar avstånd och förfasar sig. Det irriterar mig för förfasandet bara ökar klyftorna i ett samhälle som redan är tillräckligt segregerat och fyllt av motsättningar.  Vad vi istället borde göra är analysera, reflektera och idka självkritik. Vi visste innan valet att det låga valdeltagandet gynnar borgerliga partier. Ett ökat valdeltagande kunde förväntas gynna SD, S och V. Vi ville ha ett högre valdeltagande, då måste vi vara beredda på konsekvenserna. Men det var trots allt inte SD som var segraren i det här valet utan MP. Miljön är vår stora gemensamma ödesfråga och efter freden EU:s viktigaste uppdrag. Samtidigt var det alldeles för få av kandidaterna som pratade miljö.

 Varför gick det så bra för SD? För det första var de ensamma om att vara tydligt EU-fientliga och det finns en hel del svenskar som vill se oss lämna den europeiska gemenskapen. För dem framstod kanske SD som det säkraste kortet. För det andra hade de en effektiv kampanj. Det var bara SD och S material jag fick i min brevlåda och SD hade effektiva kampanjslogans. För det tredje var vi andra dåliga på att bemöta deras argument.

Av det skälet tror jag att det hade varit bättre om de hade bjudits in till fler tv-debatter.  Någon borde ha kommit åt att tala om att den fria rörligheten inte har lett till lönedumpning eller till att andra européer tar svenska jobb som svenskar hade velat ha. Någon borde ha fått tillfälle att påpeka att de pengar vi betalar till EU är till för vår egen säkerhet, miljö och framtid, att vårt välstånd till väldigt stor del bygger på export till EU, en export-andel som vuxit mycket sedan vi gick med i EU.  Bror-Tommy Sturk (MP) tycker att vi bör isolera SD. Det receptet tror inte jag alls på. Vi har alla del i det samhälle vi lever i. Det finns aldrig en ursäkt för att ägna sig åt förakt, utfrysning och intolerans. Här håller jag istället med Gunnar Hökmark i uttalandet: Föraktar vi andra kan vi inte kalla oss toleranta. Tycker vi att andra är inne på fel spår måste målet vara att få dem att reflektera och omvärdera – inte att utsätta dem för någon slags demonisering och utanförskap.

I min kampanj förklarade jag mig trött på att tala om kronor och ören. Det stämmer att jag är det. Jag tycker att vi borde vara mer långsiktiga och mer osjälviska än så. Vi är skyldiga våra barn och barnbarn att ta ett gemensamt ansvar för miljön och för fred och frihet i vår del av världen. Vi mår bättre av dialog med länderna i vårt närområde än av misstänksam rädsla. 

Men det är nog ändå så att vi också måste tala kronor och ören – så även jag. Vad innebär det för en kommun om exporten sjunker eller stiger en procent? Vad innebär det för oss om det finns misär, förtryck eller politisk instabilitet i vårt närområde? 11 september-kraschen, tsunamin i Thailand, den i Japan med kärnkraftshaveriet, instabiliteten i Syrien och Ukraina – allt sådant hade och har en direkt effekt på vår trygghet och ekonomi vare sig vi intresserar oss för omvärlden eller inte.

Nej media får högt betyg för den här valrörelsen. Väljarna med sitt ökade valdeltagande och många gröna röster likaså. Däremot behöver de politiska partierna göra bättre ifrån sig.  Bättre och mer karismatiska och pålästa kandidater, en valrörelse som börjar tidigare än i sista stund och mer dialog och känsla för frågor som engagerar.  Jag tycker också att alla partier behöver ha miljön på agendan i ett Europa-val och att det är dags att rensa bort frågor som inte rör EU ur partiprogrammen.

Men nu är i varje fall våra 20 Europa-parlamentariker valda och snart på plats i Bryssel. Jag önskar dem all lycka till och hoppas jag får sällskap av många engagerade medborgare och journalister i att bevaka vad de uträttar och vad som händer i parlamentet de följande fem åren.

En till som reflekterar är Tjelsi 3.0: Några tankar efter valet.

Björklund, Stockhaus och surfplattorna - the extended version

I dag har jag, Johan Kant och Gertie Hammarberg Tersmeden en artikel i DN som fick rubriken "Jan Björklund håller sig till läroplanen".   Artikeln jag ursprungligen skickade in var emellertid på 6600 tecken - inte som den här 2000.  Jag lovade Johan att publicera den "uncut", men istället blev det "the extended version": 

Det är en olustig debatt om digitala lärverktyg som blåst upp  i DN och i sociala medier. Man argumenterar vilt - men inte mot gjorda uttalanden utan mot sådant som ingen vare sig sagt eller skrivit.  Att vi diskuterar skolan är bra - en nyanserad diskussion resulterar i mer genomtänkta och välavvägda beslut. Men när man ägnar sig åt överdrifter och osakligheter i debatten gör man däremot skolan en björntjänst. Vi har  länge haft en infekterad och ideologiserad skoldebatt i Sverige där sådant varit vardagsmat. Under de senaste åren har motsättningarna mellan de två politiska blocken minskat och samtalsklimatet hyfsats. Tyvärr verkar det nu ha grävts nya skyttegravar i skoldebatten.

Ett exempel på det här är är en debattartikel skriven av tre lärare (DN 4.2.).Det börjar redan i rubriken. ”Surfplattan är ingen fluga, våga se framåt Björklund.” En rubrik där man både  tillskriver Jan Björklund ett osmickrande citat och en osmickrande rädsla. Men hur  mycket man än googlar på Björklund och flugor är den här artikeln den enda träff man får. Var kommer då debattörernas fluga ifrån? Det finns en ledtråd i den här svårlästa meningen: ”Precis som kritiker på 90-talet hävdade att internet bara är en fluga kan man inte längre avfärda den digitala utvecklingen.”  Onämnda personer ska alltså ha kallat internet en fluga? Den här gången fanns det en google-träff. På Wikipedia vet man berätta att Ines Uusman (S) en gång felaktigt har tillskrivits ett sådant påstående.

De tre lärarna nöjer sig emellertid inte med att lägga falska flugor i Björklunds mun, vi får också veta att han ”tagit avstånd från den digitala utvecklingen”, ”kritiserat användandet av surfplattor i skolan”, är en bakåtsträvare som ”backar ur framtiden”. Dessutom rasar och basunerar han samtidigt som han sviker både lärare och elever med sin ”svartvita pedagogik”. Ingenstans i artikeln finns ett citat, en källa eller en förklaring till alla invektiv. Däremot skriver man ”En surfplatta utesluter inte pennor och böcker och det bör heller inte vara tvärtom.” Vilket ju faktiskt är precis vad Jan Björklund har uttalat i frågan. Ur intervjun i DN: ”När man uttrycker sig som att böcker tillhör forntiden och att pennan inte ska finnas, då tror jag att man är farligt ute. Det är bra att man är snabb med att använda ny teknik, men jag blir orolig om man tror att man kan sopa ut allt som inte är det nyaste.”

Anna-Karin Hatt (C) väljer också att gå i polemik mot sådant ingen har påstått. Efter att ha instämt i Björklunds budskap att det inte ska handla om antingen eller skriver hon att ”grundproblemet är inte att dagens skolor satsar för mycket på digitala lärverktyg, snarare tvärtom”. Men vem är det som har påstått att skolan satsar för mycket på digitala lärverktyg? I varje fall inte Jan Björklund.  Nu har Anna-Karin Hatts partikamrat Niels Paarup-Petersen plockat upp den här bollen och startat en insamling för att köpa Björklund en läsplatta. Även han är noga med att förklara att eleverna ”givetvis ska lära sig att skriva för hand också” men han vill visa Björklund ”att den (läsplattan) tvärtom är något som alla har nytta av”. Det han i själva verket vill är förstås samma sak som Anna-Karin Hatt - nämligen skaffa  partiet billiga poänger genom att delta i vantolkandet och förlöjligandet av Jan Björklund.

Det Björklund reagerade emot?  Den 31 januari deklarerar Maria Stockhaus i DN att eleverna ska ha surfplattor istället för läromedel och att man därmed tar ”klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden”.  Inget både och där inte. Skolorna får välja vilket digitalt lärverktyg de ska ha, men de får inte välja att även ha böcker. Det är inget problem menar Stockhaus för det finns ändå så många fler källor på Internet. En annan övertygad person i Sollentuna är rektor Eva-Lotta Kastelholm. Hon ”tror inte på klassiska läromedel”, förklarar hon, och hon ”tror inte att pennan kommer att finnas på sikt”.  Intressant nog är det ingen bland alla de debattörer som försäkrar att det behövs både datorer och böcker som kritiserar de här två kvinnorna som så tydligt anger avvikande åsikt - eller tro. Björklund som säger detsamma som alla andra, han är den svartvita fundamentalisten.

En invändning som hörs i debatten är att Björklund inte ska ha åsikter om vad lärarna gör för pedagogiska val i klassrummet.  Men här handlar det inte om åsikter. Vi har styrdokument att hålla oss till  i skolan och där anges tydligt att eleverna ska lära sig att  skriva både för hand och på dator och läsa både i böcker och på skärmar. Då vore det mer lämpligt att invända mot att skolledare - i strid mot styrdokumenten - bestämmer att böcker och pennor inte behövs. Det vore dessutom ett stöd för lärarnas  rätt och plikt att i enlighet med läroplanen utforma en varierad undervisning i samråd med  sina elever.

  För en dryg vecka sedan kom Skolverket med en rapport om hur kommunerna hanterar sitt skolhuvudmannaskap. I Dagens Samhälle protesterade Maria Stockhaus mot slutsatserna. Underlaget (intervjuer med politiker och tjänstemän i åtta kommuner) var för tunt. En av slutsatserna i rapporten var att kommunpolitiker inte ser skolans styrdokument som den tvingande lagtext de de facto är utan som utopiska strävansmål. Här har Maria Stockhaus breddat underlaget genom att visa att hon, ledande skolpolitiker i Sollentuna och en av skoltopparna inom SKL, inte anser sig behöva följa läroplanen.
Det gör uppenbarligen inte heller vare sig den citerade rektorn eller de tre lärardebattörerna. I artikeln förfasar man sig över att : Björklund basunerar ut att ”man måste lära sig att skriva för hand” - obekymrade av att våra styrdokument ”basunerar ut” exakt samma sak.

Det är tråkigt att politiker ägnar sig åt att förlöjliga och vantolka en kollega. Vi skulle ha mindre politikerförakt utan sådant. Men det är ännu mer illavarslande när lärare ägnar sig åt den typen av retorik.  Som lärare är vi både förebilder och förmedlare av skolans och samhällets värdgrund. Vi möter elever från alla samhällsklasser,  kulturer,  raser och åsiktsriktningar. Vi ska ansvara för elevernas trygghet, trivsel,  demokratiska fostran, tolerans och respekt för varandra. Vi ska lära dem att ange källor, motivera sina påståenden och balansera sina uttalanden. 

Det har i och med sociala medier blivit allt vanligare att man tycker i flock. Att man köper hela paketet, knyter an genom att ondgöra sig över en gemensam fiende, att man struntar i att kolla källor och i att försöka förstå motpartens resonemang. Det blir liksom safety in numbers. Något som twittras av så många och gillas av folk man känner blir automatiskt okej och behöver inte filtreras genom den egna hjärnan. Det är lätt att smittas av det här, att tycka det är kul med bondage och militärskämt kring Björklund, att prata knutpiskor, medeltid och excercis. Den gemenskap som uppstår genom vi-mot-dom kan vara förförisk. Men om liknande saker hände i skolan skulle vi skriva händelserapporter, ringa föräldrar och göra akutanmälan till elevskyddet. Om elever visade sådant förakt mot åsiktsmotståndare och sådant ointresse för källor eller argument skulle vi både försöka tala dem till rätta och göra en markering i betygsboken.

Kanske är det för att jag själv är politiskt aktiv och trebarnsmamma som jag får de här tankarna, men jag tänker en hel del på Jan Björklunds barn. Vad av den här retoriken nås de av? Är det alls möjligt att skydda dem från det? Hur känns det för hans fru att läsa bondage-skämten? Jag förstår inte hur det kommer sig att en - åtminstone vad jag hittills har uppfattat - hederlig och rättskaffens man som inte har missbrukat sin position, fifflat, ljugit eller gjort något annat som skulle rättfärdiga väljarmissnöje kan utsättas för ett så massivt förakt och misstänkliggörande.

Kanske får jag en förklaring i någon kommentar. Precis som mobbarna oftast har en förklaring till varför just deras offer förtjänade - ja till och med tiggde om - sin behandling.  Den riktiga förklaringen är nog den vanliga. Man låter flocken sköta tankeverksamheten och det är ingen som säger stopp.

Media: Corren (Illiterata Sollentuna), DN (Teknikdrömmen skymmer sikten),  I SVD verkar Johan Ingarö ha missat att det inte är lärarna som bestämmer utan rektor och kommunpolitiker i (Låt skolorna bestämma, Björklund).Expressen (Låt läsplattan vara innan analysen är klar) 
Missa inte heller denna intressanta artikel i Barometern (Oskarshamns lokaltidning): Att surfa eller plita - det är frågan i skolan.

Bloggar: Johan Kant, Gertie Hammarberg Tersmeden. Jans Syrligheter. Anne-Marie Körling 1 och 2.
Här är länken till Rottingmajorens vardag: ett exempel på den typ av retorik jag ifrågasätter från bloggen Det progressiva USA. Fascinerande nog finns det i samma blogg ett två år gammalt inlägg om betydelsen av handskrift för hjärnans utveckling.  Edvin Alam (M) kallar mig, Johan och Gertie för stenklumpar i Stenklumparna tries to strike back (en bloggtitel det skär i en engelsklärares hjärta att behöva sätta på pränt)

Nu är det bara verkstad som duger när det gäller tvångssteriliseringarna.

Nu är tvångssteriliseringen av transsexuella på tapeten igen. Ett ämne jag bloggade flitigt om för drygt 1,5 år sedan.  Orsaken är att det är tal om att lyfta ut dem från det övriga paketet och utreda ett varv till. Det trots att frågan redan är utredd, det trots att socialstyrelsen har lämnat sin rekommendation och uppfattningen att steriliseringarna är en skam för vårt samhälle, det trots att det finns en överväldigande politisk majoritet för att ta bort dem. Det skulle vara en befängd långbänk.Till vilken nytta? Förutom KD är det enda parti som kan tänkas vilja ha kvar tvångssteriliseringarna SD. Och när det gäller KD:s ställningstagande har vi hört allt flera gånger tidigare. En repris av den argumentationen kan varken vara bra för någons sinnesfrid eller matsmältning.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det är kontentan av Lennart
Sacrédeus (KD) argumentation i frågan på Brännpunkt i SVD. Ja och så, varför hoppar ni jämt på oss i KD (”Ändå utsätts vi som parti för en ständig nedlåtande attityd från ledande liberala och socialdemokratiska ledarsidor när vi tar vårt parlamentariska och demokratiska ansvar”).

Jag undrar om inte det är den självömkan som jag finner mest stötande. När det gäller transsexuella talar vi om en liten grupp människor som för det första måste hantera det svåra att vara född i fel kropp med det utanförskap det ger. De måste dessutom hantera både omvärldens fördomar och diskriminering och själva ta och hantera ett antal svåra beslut. Det är inte konstigt att det här är en grupp med mycket hög självmordsfrekvens och psykisk utsatthet. Dem misstänkliggör Sacrédeus genom att ifrågasätta att en kvinna som vill behålla sin livmoder ”genuint vill bli man” och behöver ett könsbyte. Därpå har han mage att klaga över att KD utsätts för ”nedlåtande attityd”. Vem är det som är nedlåtande mot vem här?

Sacrédeus (det måste väl ändå vara ett antaget namn när en kristdemokrat heter helige Gud?), denne representant för verklighetens folk förstår uppenbarligen inte att man både kan ha - var för sig eller tillsammans -  rätt till laglig könsdefinition, en kropp som överensstämmer med ens inre och familj. Rättigheter de flesta av oss tar för självklara.  Sacrédeus oroar sig över ett tredje kön - en man med livmoder. Finns det ingen förlossningsläkare som kan lugna honom? Naturen bjuder på väldigt mycket större könsvariation än vi kan ordna med vare sig lagparagrafer eller skalpell och suturer.
Den fråga Sacrédeus borde ställa sig är på vilket sätt transsexuellas frihet att välja om de vill ha barn, vilka ingrepp de låter göra och vilket kön de har på körkortet påverkar hans eller någon annans frihet? Det vill säga på vilket sätt och med vilken rätt han har något med saken att göra.

Nu är det bara att hoppas att övriga alliansen visar kurage,  handlingskraft - eller åtminstone politisk självbevarelsedrift. Tvångssteriliseringen av transsexuella är en pinsam kvarleva som vi inte kan bli av med fort nog. Om det ska lyftas ut ur övriga paketet ska det vara för turbobehandling - inte för långbänk.

... Inte för att jag själv deltagit, men är det inte dags att sluta stödrösta på KD?

Som tur är följdes Sacrédeus artikel ”Ett halvt könsbyte öppnar för ett tredje kön”
 av en alldeles utmärkt replik skriven av Hanna Wagenius och Adam Cwejman ”Regeringen borde inte gett efter för KD”. I dag har Hanna Söderström fått in en replik; "Juridiskt kön inte detsamma som biologiskt". Jag blir alltid imponerad av hur sakligt, nyktert och vänligt hon skriver - det trots att hon själv utsätts för de fördomar hon beskriver. På Newsmill har många skrivit.  Här är länken tillAmanda Briheds artikel. Sydsvenskan har en bra ledarartikel i ämnet: Dammigt Tvång.

Några av mina tidigare blogginlägg i ämnet: Mor lilla mor ...,  Bort med tvångssteriliseringarna, Könsbyte? Bara om du har skägg
Skäggiga damen,  Tvångssteriliseringar som skyttegravspolitik, Snart får även skägglösa byta kön.