Världens bästa skitskola del 2; Vart leder vinsterna i skolan?

I torsdags tittade jag på världens bästa skitskola när programmet sändes. Men jag behöver tänka innan jag skriver så därför kommer bloggkommentaren först nu. Ämnet var vinster i skolan. Och vilka vinster sedan. I övriga näringslivet får man ställa vinsthorisonten betydligt lägre samtidigt som man har större risker. Inte undra på att branschen lockar den som vill göra sig en slant. Frågan man ställde var högst angelägen; Går det att göra vinster utan att det drabbar eleverna? Tyvärr hade man precis som i första avsnittet valt att besvara frågan i förväg. Några lyckade skolhuvudmän såg man inte röken av, utan här var det bara fråga om giriga kapitalister med cylinderhatt. Samtliga intervjuade elever sågade sina glidar- och slapparskolor jäms med fotknölarna. En bild som är välkänd för oss lärare och som definitivt behöver visas, men hela bilden är det inte. Nog borde det ha gått att leta upp åtminstone en nöjd friskoleelev  för balansens skull.

Den färdiga premissen till trots kändes det som en stor lättnad att se programmet. Att få höra elever säga samma sak framför en kamera som våra före detta elever säger till oss lärare. Inget i programmet kom som någon överraskning för mig. Jo förresten folkvalde Ole Salstens
enorma vinster och vägran att tala med journalister var faktiskt chockerande. Hur är det möjligt att Kungsbackaborna röstar på karln? Men när eleverna berättar att lärare inte ens säger till när de själva blir överröstade av spelljud, att elever man inte sett på månader registeras som närvarande och att betyg saknar alla samband med kunskaper blir inte jag förvånad. Det här har jag hört från så många före detta elever.

När vi lärare försöker berätta vad vi ser när vi tittar oss omkring avfärdas det i allmänhet föraktfullt som anekdotisk kunskap. Det man glömmer är att vi har brett underlag för våra slutsatser. Vi kommer i kontakt med väldigt många elever. Mellan 150 - 200 årligen. Vi hör diskussionerna inför skolvalet - där sådant som skolmatens kvalitet, resor, körkort och datorer figurerar, men sällan arbetssätt eller lärarnas kvalitet. Vi träffar dem också senare. Det är när de går i trean eller har gått ut som de bittraste skolomdömena kommer. ”Vi hade knappt några lektioner”. ”Vår lärare måste kolla upp varje liten grej på google. Många elever kan mer än honom”. ”Jag har inte lärt mig någonting på tre år”. Det var ett litet axplock av de skolomdömen jag hör mest frekvent från före detta elever.

Vi lärare ingår dessutom både i ett fast kollegium och i ett virtuellt. Det innebär att man kommer åt att jämföra sin ”anekdotiska” kunskap med andras. Dessutom bryr vi oss i allmänhet om alla våra elever och kanske rent av litet extra om de mest skadskjutna kråkorna, de som har sämst möjligheter att navigera i vår skolkonkurrens. Här har vi orsaken till att det är så svårt att hitta en hejaklack för friskolereformen bland landets lärare, till att man kan vara friskolefrälst som ledarskribent, men inte som lärare.

I diskussionen efteråt förfasar sig Norrköpings Lars Stjernkvist (S) över vinsterna samtidigt som han försvarar valfrihetsreformerna. Det har ett stort värde, menar han, att man kan välja skola. Tänk det ser inte jag. Det har ett stort värde att kunna räkna med att den skola ens barn går i är bra. Det har ett stort värde att veta att man kan forma och välja sin egen framtid om man lägger manken till. Det har ett stort värde att även den som inte har engagerade föräldrar och siktet på den egna framtiden får en bra skolgång. Mångfalden och valfriheten består av att vi ger våra barn friheten att slappa och glida under några tonårsår. Priset är i bästa fall några extra skolår, i sämsta fall en framtid utan valmöjligheter. Hur kan vi tycka att vi har rätt att ge omyndiga elever fritt fram att sälja ut sin egen framtid mot några softa år och en laptop?

I diskussionen efteråt är Gunilla Hammar Säfström och Eva Cooper måna om att påpeka att det som beskrivs i programmet förekommer även på kommunala skolor. Kanske reagerade de som jag över ensidigheten i den bild som visades, men det är inte ett relevant påstående. Vi vet att det finns dåliga kommunala skolor. Det här programmet handlade emellertid inte om bra och dåliga skolor utan om vinster och skolan. Vad är det man sparar in på när man ordnar sig en riktigt saftig vinst och vad är det man sätter pengarna på? Går marknadsföring, nöjda kunder och datorer alltid före kunskapsmål, undervisning och lärare? Jonas Vlachos svarar undvikande på den frågan. Det finns inte utvärderingar, explosionen av stora skolkoncerner är ganska ny, frågan kan inte besvaras med någon säkerhet. I SNS rapporten Konkurrensens konsekvenser visade han emellertid att friskolorna  betalar betydligt mer än kommunala för skolmat, marknadsföring och utrustning och betydligt mindre för lärare och undervisning.  Det är  i sig ett svar på frågan, ett slags facit på vad eleverna och föräldrarna går efter och på vad friskolorna därför prioriterar. De kommunala skolorna ligger bara några steg efter. Även de måste skaffa sig en marknadsföringsstrategi, även de måste döpa om skolmatsalen till skolrestaurang och byta ut kebabgrytan mot kebab om de vill överleva i den konkurrens Lars Stjernkvist uppfattar som något positivt.

Programmet besvarade förstås den fråga Jonas Vlachos vägrar besvara med ett rungande ja. Men i och med att man så uppenbart tagit ställning i förväg och valt ut inslag för att få fram sitt budskap klingar det ihåligt. Det tycker jag är både tråkigt och onödigt. Det här är ett viktigt ämne som förtjänar att hanteras nyktert och förutsättningslöst.

Bland annat av det skälet stör jag mig på Natanael Derwingers påklistrat naiva framtoning. När han spelar korkade kusinen från landet som ägnar sig åt undersökande journalistik samtidigt som programmet har en uppenbar och genomtänkt agenda känns det bara ohederligt och manipulativt.

Roligast i programmet? När Derwinger förklarar att John Bauer eleven i varje fall inte spelar WoW i skolan och eleven förtydligar; ”i skolan spelar jag CS”. (World of Warcraft / Counterstrike). Men skrattet fastnar rätt snabbt i halsen.

Media: SVD, DN Två ledarartiklar med samma syfte - skademinimering - men olika infallsvinklar. Metta Fjelkner skriver tänkvärt på SVT Debatt.
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Plura,Johan Kant, LRradicals om vinster i kommunerna,

Världens bästa skitprogram?

Litet efter som jag är har jag precis recenserat första avsnittet av Världens bästa skitskola på Newsmill. Här är länken till ”Ohederlig journalistik i UR:s skolsatsning”, en rubrik som är betydligt hårdare än min som nu pryder detta blogginlägg.

Många har redan skrivit. Johan Kant ger gott betyg till programmet men invänder att elevunderlaget faktiskt har betydelse för måluppfyllelsen och att det finns fler förklaringar än olika förväntningar till att Internationella Engelska Skolan har bättre resultat än Årbyskolan. Mats i Tysta Tankar var imponerad av både innehåll och utformning. Även Svenska Dagbladets mediekrönikör är mestadels positiv.

Så vad tyckte jag? Det fanns en hel del  i programmet som var bra. Men det fanns också sådant som fick mig att reagera skarpt. Att förväntningar har betydelse är knappast någon revolutionerande insikt. Brist på förväntningar är heller inte orsaken till problemen i svensk skola. Det Derwinger beskriver som resultatet av olika förväntningar är snarare resultatet av skolsegregation. Motiverade medelklasselever når alla mål på Internationella Engelska Skolan. Ett kvarter därifrån har Årbyskolan de elever som blev kvar och där ser det inte alls lika hoppfullt ut. Just därför är det inte heller rättvist att jämföra Årbyskolan och Nossebroskolan (även glädjebetygen förutan), för i Essunga har de inget skolval. På den skolan har de hela kommunens elevunderlag och därmed tillgång till både motorer och förebilder.

Mer om det på Newsmill, som sagt. Men där har jag inte skrivit om eftersnacket i Kunskapskanalen. Skolinspektionens Anne-Marie Begler imponerade verkligen. Saklig och lugn svarade hon först att skolan visst är ett lotteri och förklarade därpå vad vi behöver göra åt saken. Göran Greider från Dalademokraten stod inte henne efter i saklighet och lyckades dessutom formulera sig träffsäkert, målande och minnesvärt. Så här skickligt sammanfattade han programmet: ” Skolan blir liksom ett Hollywood. Bara vi riktigt tänker positivt utav helvete kommer det att gå bra.” 
En mindre lyckad deltagare var Zanyar Abadi. Han presenterades som regissör och föreläsare och hann klämma ur sig många grodor med tanke på den korta tiden.
Ett exempel är ”Det är en myt att man inte klarar sig lika bra om man kommer från ett studieovant hem”  ett annat: ”alla de mest begåvade personer jag känner har hoppat av skolan”. Men det som verkligen fick mitt nackhår att resa sig var när han sade att skolan inte ska förstatligas för att kommunpolitiker vet bäst hur den ska skötas. Snacka om ett för lärare hårresande yttrande. Ja, nackhåret reste sig nog på mig i rollen som kommunpolitiker också.

Artigt och vänligt anmälde då Göran Greider annan åsikt gällande kommunpolitiker och beskrev sitt recept för att komma åt snedrekryteringen:  ”Mitt ideal är att varje skola landar nästan som en främmande farkost i bostadskvarteret och kommer med andra mål utifrån.” Ja, där håller jag med precis. I Östhammar där trivsel och trygghet värderas hästlängder före kunskaper kan inte lokalpolitikerna få hålla eleverna tillbaka. Studieskeptiska föräldrar kan inte tillåtas värdera och prioritera träningarna över läxorna. Och pådrivande streberföräldrar ska inte få avfärda mobbning och trakasserier som karaktärsdanande. Skolan ska ge varje unge som är villig att kavla upp ärmarna en hel stor nyckelknippa till nya spännande världar och horisonter.

Den sista gästen i diskussionen var Expressens Karin Olsson. Hon var väl frälst på programmets förväntningsbudskap tyckte jag, uppenbart på grund av sin egen klassresa.  Jag skulle vilja be henne fundera över hur det hade sett ut och gått för henne om - för att låna Johan Kants formulering - ”de elever som hade det goda omdömet att välja företagsamma föräldrar” hade bytt till en annan skola? Hur långt hade lärarnas förväntningar räckt utan positiva förebilder och lok i klassen?
    Antagligen har hon  redan tänkt i de banorna för även hon fördömde kommunaliseringen och lyfte ett återförstatligande som viktigaste åtgärd. Hon oroade sig bara för att skolan inte skulle orka med ytterligare en reform. Om det vill jag säga ’no worries’, Karin. Jag tror vi hanterar att byta till en huvudman som sätter kunskaper före balansräkning och som är villig att lyssna på oss när vi berättar vad som krävs för att vi ska kunna göra ett bra jobb utan några problem.

Men det som gjorde mig gladast var att Karin Olsson lyfte Norrköping som ett positivt exempel. I Norrköping har man vägrat ta stadens arbetarklassprägel som en ursäkt för dåliga skolresultat, förklarade hon. Istället satte man in riktad fortbildning och satsade ordentligt på basfärdigheterna i de tidigare årskurserna och nådde glädjande resultat. Det var andra gången på bara en vecka jag hörde Norrköping nämnas som en föredömlig skolkommun. Vår moderator vid SNS seminariet - från SKL var också imponerad och jag håller med. Jag delade ut ett MVG till Norrköping för implementeringen av Skola 2011. De mål man stakat ut för framtiden, strävan efter likvärdighet och det sätt på vilket man nu förankrar beslut i lärarkåren är också mycket bra.  Man kanske inte når upp till ett A men ett B tycker jag allt kommunen förtjänar.

Att Norrköping sköter sig betyder emellertid inte att skolan bör förbli kommunal. Inte för att en svala inte gör en sommar  - även om det förvisso är på det viset - utan för att skolan måste vara bra för varje unge, i varje kvarter, i varje kommun.

Inget annat duger.