Världens Bästa Skitskola och världens bästa skitskolpolitik under luppen

I onsdags hade Världens Bästa Skitskola säsongsfinal med en hel timmes partiledardebatt om skolan.  Jag var bjuden att ingå i publiken och kastade mig från klassrummet för att hinna till Stockholm i tid. Jag hade inte fattat att vi i publiken inte skulle få ställa några frågor så jag blev besviken först. Det är trots allt inget litet företag att ta sig fram och tillbaka mellan Valdemarsvik och Stockholm över en kväll/natt. Men jag tycker UR är en fantastisk institution och att serien Världens Bästa Skitskola är viktig och samhällsnyttig, så det kändes bra att vara där och visa stöd. Dessutom fanns där en guldkant.  Ann-Marie Körling och Johan Kant fanns också på plats och vi hade nästan en hel timme för catching-up.

När man inte behöver formulera kloka frågor och dessutom sitter på nattbuss och i bil mellan halv elva och två på natten blir det mycket utrymme för reflektion.  Reflektion som blev välkommet stoff för första blogginlägget efter mitt all-time-high: "Dags att sparka föräldrarna ur skolan" som hittills har haft 29 711 läsare.  Mitt föregående rekord var inlägget ”Elaka Fjortisar” från maj 2010 (24 110). Framgång borde inspirera, men jag har tvärtom haft skrivtorka och tyckt att inget jag skriver riktigt håller måttet. 

… Världens Bästa Skitskola var det…

Det UR, Natanael Derwinger och Isabella Grybe lyckas allra bäst med är att visa det mänskliga perspektivet bakom statistik och rubriker. Först eleven. Den skräckblandade förtjusningen, skarpsynen och fatalismen hos elever som går i en skola de vet inte håller något enda mått. Resonemangen hos den som upptäcker att friheten att välja en sugig skola kostar den egna framtiden.  Framtidstankar och utsikter hos den som hoppat av skolan på grund av skolans flagranta brott mot skollagen. Mest berörd blir jag av den dallrande osäkerheten i baksmällan. Är det jag som har gjort fel? Är det vi föräldrar som har gjort fel? … Ska det verkligen kunna gå till så här?

… Om staten erbjuder tonåringen ett val mellan t-sprit eller grönt te – vems fel är det om ungen blir blind?

Elevcitat:

”Man drömmer så stort när man går i skolan, man vet nog inte riktigt hur själva världen egentligen är.”

”Svenskläraren var brandman och sminkläraren var frisör”

Ett ljuvt ögonblick var det också för mig  när det handlade om Puls-projektet på Vammarskolan och mina fina kollegor och elever kom upp i bild. Pulsprojektet är något vi har all anledning att vara stolta över i Valdemarsvik.  Dels är det ett lärarinitiativ som har blivit verkstad och fått goda resultat, dels är det ett friskvårdsinitiativ i en kommun där hälsotalen är låga.  Men det var också ögonöppnande hur okritiskt hyllande inslaget är. Eleverna gillar pulsprojektet – annars skulle det aldrig ha blivit långvarigt. Men det handlar inte om odelad och osviktande entusiasm, inte heller om mirakulös rakethöjning av resultat. Det var tydligt att inslaget handlade om att illustrera en poäng snarare än om att skildra en komplex verklighet. Inga avvikande – eller ens mer moderata – synpunkter kom fram, inga kostnader eller nackdelar redovisades och ingen granskning av resultaten gjordes. Det säger något om media, men det säger också något om skolan, om vårt behov att alltid visa den finaste sidan utåt i denna konkurrensstyrda verksamhet. 

Så från elever till politiker.

Politikerperspektivet kryper också in på bara skinnet. Vi ser kommunpolitiker som säger de knäppaste saker, som inte vet ett skvatt om det de sysslar med, som varken kan styrdokumenten eller den egna verksamheten. Kommunpolitiker som ibland svarar med skam, sorg och eftertanke och som ibland låter som om det inte ens finns någon slant som kan trilla ner.

 Ibland tänker jag hur korkad får man bli, i nästa stund – arma stackare vilken sits. Jag är ju politiskt aktiv själv. Så fruktansvärt det vore att handla i god tro och efter bästa förmåga bara för att få veta att man ödelagt liv.

 Ren fars blir det när kommunpolitiker ska teoretisera om varför pojkar presterar sämre än flickor: ”Tjejerna är något mer väluppfostrade”, ”De (killarna) luktar inte lika gott som tjejerna, … Jag hörde alltså på radion, på nyheterna, det var liksom hårresande. Därmed säger jag inte att det är så, jag har ingen aning varför”, ”Jag spekulerar ju bara som du hör”, ”Jag har själv två pojkar och en flicka – vem tror du studerar mest? (Flickan?) … ja så  in i helvete så det bara dånar.  Jag kan int förklara det.”

Göran Persson medger helt frankt att hans politiska karriär låg i vågskålen inför kommunaliseringen, att han därför var tvungen att köra så hårt det bara gick. ”Hade jag förlorat den striden hade mitt mandat varit förbrukat” Charmerande? Inte ett skvatt. Men det var åtminstone ärligt. Och mänskligt. 

Mer mänskligt än charmerande var det också med Beatrice Asks och Carl Bildts trosvisshet inför hur bra det skulle bli med det fria skolvalet och friskolereformen.  Carl Bildt 1991: ”Under 1990-talet ska vi skapa Europas bästa skola”. Och Beatrice Ask var sannerligen inte bättre. Först med stor stolthet om det fria skolvalet: ”En oerhörd förändring strukturellt.  En av de radikalaste reformerna som någonsin har gjorts.” Som om just det att reformen var så radikal var något att skryta med. Mest retar jag mig ändå på hennes lugnande von oben: ”Det kommer att bli väldigt bra det här…” Politiker som ser sig själva som litet klokare, bättre än alla andra, som klappar medborgarna överlägset på huvudet och lagstiftar för deras bästa som vore de oförståndiga barn – det provocerar mig som få saker kan.

Något som också blev skickligt synliggjort är skillnaden mellan innanför och utanför perspektiv. Hur olika man resonerar som elev i en skola man valt, med ett val man lever i och vill försvara och efteråt när man får leva med konsekvenserna av sitt nu så uppenbart ogenomtänkta val. 

Och än mer: Hur olika man resonerar som aktiv och pensionerad politiker. Göran Persson och Yvonne Ruwaida som inte längre är aktiva är frispråkiga, analytiska och Ruwaida rent av självrannsakande: ”Vi har bett om ursäkt för det. Vi var naiva”

De som fortfarande har sitt finger i syltburken försvarar istället den egna politiken till sista blodsdroppen. Den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan kommer inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

Den verkliga sinnebilden för egennyttan är dock Anders Hultin. Först dyker han upp som tjänsteman och sakkunnig, den ”arkitekt” som mejslade fram friskolereformen på bara ett halvår.  Kort därefter grundade han och Peje Emilsson Kunskapsskolan, den ekonomiskt smartaste friskolan av dem alla. Här attraherar man de mest motiverade, ansvarstagande eleverna, låter dem göra större delen av jobbet själva och cashar in på den låga lärartäthet ett sådant elevunderlag möjliggör. Samtidigt dräneras andra skolor på motiverade, ansvarstagande elever – dvs på förebilder och motorer.

Egennyttan levde även i den direktsända partiledardebatten som avslutade serien.  Fredrik Reinfeldt, Annie Löf och Göran Hägglund som trots att inbjudan kommit redan i februari lämnade sena återbud på grund av tidsbrist. En tolkning är att ingen av de tre partiledarna uppfattar skolan som ett tillräckligt viktigt ämne för en debatt på partiledarnivå. Min tolkning är att partistrategerna hade vägt för- och nackdelar med ett deltagande och bedömt att nackdelarna övervägde. Igen – den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

Egennyttan kröp också fram hos Gustav Fridolin när han innan debatten kom igång sköt iväg en lång rad frågor om vad som skulle synas på bild, när och hur man kunde få maximal talartid.  Det där är en politiker som har lärt den läxa som blev så dyrköpt för Nixon – han lämnar inte hur han framstår i media åt slumpen.  När Natanael Derwinger mot hans protest insisterade på att Jan Björklund skulle få mest talartid som ensam representant för Alliansen backade han med en illvillig känga. ”Det kan han behöva. Han har mycket att förklara”.

Jonas Sjöstedts egennytta hamnade i rampljuset när han beklagade sig över alla härmapor som nu tävlar om att visa sin skepsis till vinstintressena i skolan.  ”Det finns ett original och olika sorters kopior” Där tog Fridolin en snygg poäng: ”När jag hör någon annan partiledare prata miljö blir jag glad men när Jonas hör att någon annan tycker att han faktiskt har en poäng tycker han att det är tråkigt. ”

Något jag också uppfattade som egennytta var distansen till Jimmie Åkesson. Inför programmet hälsade, småpratade och skojade partiledarna. Men med Åkesson fanns det ingen kontakt. Inte ens ögonkontakt. Jag förstår inte hur man tror att man slår ett slag för en bättre värld genom negativ särbehandling och utfrysning av en person med åsikter man ogillar. Men det handlar förstås inte om ett slag för en bättre värld utan snarare om ett slag för en bättre image. Det är så viktigt att visa att man minsann inte på något sätt sympatiserar med SD att alla läxor om tolerans, respekt och vanlig mänsklig hyfs blir bortglömda. 

Vad blir då det samlade intrycket av hela serien? Som lärare blir jag glad över att så många elever kommer till tals. Statistik är alltid abstrakt och sällan tragisk. Men varje ung människa som har blivit snuvad på sin skolgång och sin framtid är en tragedi.  En tragedi, en nationell skam och en framtidsförlust. Det här tror jag lärare förstår bättre än andra, för när vi läser skolstatistik är den alltid personlig.  Vi känner och har känslor för verkliga elever av kött och blod bakom varje sifferpost. 

Som nation kan vi motvilligt acceptera skolmisslyckanden som beror på bristande mognad, motivation, ansvarstagande och hoppas eleverna kommer igen på Komvux, men vi har baske mig inte rätt att hålla oss med dåliga skolor, gymnasieprogram som leder till lättförutspådd arbetslöshet, skolsegregation och frihet att välja bort all framtida frihet redan som tonåring. Alla måste i varje fall få en hederlig chans att fullfölja sin potential och  forma sig ett bra liv. 

Insikten när det gäller politiker är att så länge vi har politisk oenighet kring skolan kommer politiker att ställa till med skada.  Det ska helt enkelt inte uppstå situationer där politiker väljer mellan det egna skinnet, det egna partiet och skolan. Facit visar att man i sådana lägen nästan alltid väljer fel.

Därför behöver politiker av varje skrot och korn backa en lång bit bort från skolan, sluta köra över lärarna, sluta leta efter frälsningsläror, mirakelkurer och istället låta oss professionella göra vårt jobb. Det är skolledare, forskare, undervisningsråd, lärare och lärarstudenter som ska tampas med  sådant som klasstorlek, arbetsro, undervisning, material, lärarnas arbetsvillkor och fortbildning. Politiker ska sinsemellan och kompromissvägen komma överens om övergripande mål, resurstilldelningssystem och systematisk uppföljning.  In med nationella utvärderingar och centralrättade prov som prövar de viktigaste färdigheterna. Ut med vår pekfingervisande, felfinnande Skolinspektion, ut med med tjänstemanna- och politikerstyre. 

Utan klåfingriga politiker, med professionell frihet under ansvar för lärarna och en systematisk uppföljning elev för elev har vi snart fått bort både  t-sprit, energidrycker  och luftslott från skolmenyn.

Johan Kant skriver också om Partiledardebatten i VBS.

Världens Bästa Skitskola - debatt i Kunskapskanalen i morgon

I morgon packar jag trunken och åker till Stockholm för att debattera skola i UR:s regi. Jag gillar att det är UR, för jag gillar UR. Jag har dem att tacka för många bra lektioner, fortbildning för oss lärare, bra dialog om utbud och även för kampen för en bättre skola. Just i franska är utbudet fantastiskt och har varit det länge. Det finns ett program om en marockansk guide som jag älskar, ett annat om med franska tonåringar i Marseille som berättar vad de vet om Sverige, kortfilmerna, serierna, musiken, Anaconda... Världens bästa skitskola är en serie som gjorde stor nytta. I Skolfront var jag med en gång och då handlade det om glädjerättning. Jag har också varit med i ett I Love Språk och i ett Skolministeriet.

Debatten i "Världens bästa Skitskola" i morgon /idag  ska  handla om likvärdighet, om det fria skolvalet, om vinsterna och om lärarnas status, löner och arbetsvillkor. Karriärtjänsterna kommer säkert upp. För min del blir det fokus på friskolorna och de två andra som bjuds ner till bordet i den frågan är Mikaela Valtersson, ny ordförande för Friskolornas riksförbund och Lina Axelsson, rektor för Ronnaskolan i Södertälje. Lina Axelsson är med i UR:serien Rektorerna och hon hon sa många kloka saker i en DN:intervju för en dryg vecka sedan: Regler och konkret pedagogik har lyft Ronnaelever.

Men först i debatten ska Ibrahim Baylan, Tobias Tobé och Freddy Grip prata om likvärdighet. Det blir intressant att höra krumbukterna. Alla representerar de grupper som inte kan kritisera det fria skolvalet - åtminstone inte mycket - och vad kan man då ge för recept för likvärdighet?
Ibrahim Baylan har jag debatterat med en gång tidigare, vid en konferens om flerspråkighet förra hösten. Han hade många kloka saker att säga då och talade helt uppenbart inte från något förbestämt manus. Men när det gäller språk har inte S någon central policy. När det gäller skolvalet finns en sådan och den är dessutom kontroversiell och omdiskuterad. Min gissning är att  läget hade varit ett annat om kongressen hade hållits efter JB-konkursen. Som läget är nu gäller walking on eggshells för Ibrahim.

Det är faktiskt rätt skönt att vara jag, känner jag när jag tänker efter. Jag kan säga precis vad jag tycker, vare sig det stämmer med FP:s politik eller hur vindar blåser eller inte. Om jag gör bort mig är det en axelryckning och bortglömt nästa vecka - även av mig själv.  Och vad kan väl vara häftigare än att få ställa sig på barrikaden när det gäller en bra skola? Inte en bättre skola, inte en mångfald skolor, utan en bra skola för varendaste enda unge i vårt avlånga land, hela mångfalden ungar, i hela mångfalden kommuner. Inget mindre duger.

Bloggar: Olle Johansson, Utbildningsråd i Norrköping håller i varje fall likvärdighetsfanan högt. Här skriver han om JB i Norrköping, här om likvärdigheten.  Tror att just Norrköping kommer upp även i övrigt i programmet. :) I förberedelserna ingår Jonas Vlachos guide till skoldebatten i bloggen Ekonomistas. Kanske en överflödsgärning då Jonas själv är med i debatten. :)

Världens bästa skitskola i Almedalen

Det känns som om det är betydligt mindre skola i Almedalen i år än i fjol. Det intrycket förstärks av mängden intresserade på varje seminarium. När Skolinspektionens Ann-Marie Begler höll seminariet: ”Hur får vi en skola med tilltro?” var det kö ända ut på gatan och omöjligt att ens  komma nära nog för att höra budskapet. LR och UR-seminariet Världens bästa skitskola: Vart är vi på väg? som modererades av Nathaniel Derwinger var ännu mer välbesökt. Tack vare Marie  Andersson (Öpedagogen) fick jag ändå en pall att sitta på - något som är värt en hel del för den som vill lyssna och skriva samtidigt. Och skrev gjorde jag för det blev en mycket intressant debatt. Att Anna Ekström gjorde bra ifrån sig var ingen överraskning - det gör hon alltid. Metta Fjelkner är även hon en pålitligt kompetent debattör.  Likaså Erik Fichtelius. De positiva överraskningarna stod Rossana Dinamarca (V) och Margareta Pålsson (M) för. Rossana för att hon så uppenbart talade av personlig övertygelse och indignation. Äkthet ger alltid resonans. Margareta Pålsson utgick ifrån egna erfarenheter och var mer rakt på sak än toppolitiker brukar även hon. Utom när det blev tal om likvärdighet och valfrihetsreformer. Hon och Bertil Östberg, Jan Björklunds högra hand, ville lägga skulden för den sjunkande likvärdigheten på boendesegregationen och på undervisningsmetoder som ger för stort eget ansvar till eleverna. Helt uppenbart var huvudmålet att försvara valfrihetsreformerna.  Där blev de båda ägda när Anna Ekström konstaterade att deras påstående inte har stöd i fakta. Samtidigt som likvärdigheten sjunkit som en gråsten har boendesegregationen hållits konstant.

Själv blir jag alltid litet irriterad när det här med elevernas letande efter egen kunskap tas upp som huvudproblemet. För det första för att det är ytterligare en variant på ”allt är lärarnas fel”. Hade lärarna bara tagit sitt ansvar och undervisat ordentligt skulle allt vara frid och fröjd, är det budskap som vilar där mellan raderna. För det andra för att det är det bärande konceptet för Kunskapsskolan - en av de största och mest framgångsrika friskolekoncernerna.  Det finns mycket pengar att hämta i att låta de elever som klarar av det blir autodidakter. Fortfarande. För det tredje är likheterna stora mellan 90-talet PBL och dagens entreprenöriella lärande. Även idag går metoderna före resultaten både för huvudmän och stat. Även idag pågår letandet efter den rätta vägen, den sanna frälsningsläran.

I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg skälen till att det elevaktiva lärandet fick sådant genomslag. För det första trummades påbudet ut med stor kraft från såväl skolmyndigheter, skolforskare och politiker med figurer som Mats Ekholm och Ylva Johansson i spetsen.  Och det var ett påbud inte ett förslag. Vi blev instruerade att undvika undervisning och fick veta att ämneskunskaper närmast var ett minus, något som ökar den farliga frestelsen att inta katedern och undervisa. Framför allt såg dåvarande Kommunförbundet stora vinster med en metod som varken kräver mycket för- och efterarbete eller behöriga lärare. I den svenska skola där många lärare är obehöriga, även de behöriga illa försedda med ämneskunskaper och där alla lider av brist på tid att förbereda och efterarbeta en genomtänkt undervisning blev det här i praktiken den mest attraktiva och i vissa fall den enda möjliga metoden.  Dessutom fanns det starka incitament för läraren. Med elevaktiva arbetssätt går man nämligen fri från kritik från elever och föräldrar. Ingen kan ifrågasätta vare sig ens kompetens eller undervisning - alla eventuella misslyckanden ligger på eleverna.

Så hur ser det ut om man ser på incitamenten  och förutsättningarna idag? Vi har inte blivit mer behöriga, det tar år innan den nya lärarutbildningen med ökat ämnesdjup börjar spotta ut lärare, tiden för för- och efterarbete har krympt ytterligare, och våra huvudmän - privata som offentliga är precis lika intresserade av shortcuts.

Metoderna och frälsningslärorna må byta namn. Innan lärarna har kompetens, tid och incitament att bedriva en kvalitativ undervisning kommer vi inte att se några väsentliga lyft i skolan. Och likvärdigheten? Den är varken lärarkårens fel eller lärarkårens bord.  Den bollen är statens.

Världens bästa skitskola del 3: Surt sa Derwinger om Finland.

I torsdags kom Världens bästa skitskola till Norrköping. Närmare bestämt till Plusgymnasiets stylistutbildning. Det handlade om en annan aspekt av gymnasieelevernas valfrihet - möjligheten att välja ett gymnasieprogram som ger tre roliga och kreativa år, uppmuntrar eleverna att drömma, men som i de flesta fall leder till en kraschlandning när skolan är slut. Vi fick veta att stylistprogrammen växer lavinartat. 600 går ut nästa år, betydligt fler året därpå, samtidigt som arbetsförmedlingen annonserar ut ett enda stylistjobb för hela landet. När man kontrasterar stylistelevernas drömmar om rikedom och berömmelse och deras entusiasm inför att lära sig om sminkborttagning och trendfärger med pojken i Shanghaj som drömmer om att bli läkare eller forskare och förklarar att receptet är hårt arbete blir det faktiskt hjärtskärande. Jag har skrivit om pedagogikforskare som beter sig som väckelsepredikanter. Det vi har här är skolor med frälsningsläror, skolor som lovar eleverna guld och gröna skogar. Men den enda som ser något guld är skolans ägare. På elevernas bekostnad. Men också på skattebetalarnas. För var är samhällsintresset i att lära tonåringar jonglera och sminka varandra?

Inslaget om Shanghaj var utmärkt. Det var personligt, humoristiskt, rappt och gav en ny inblick i en kultur som för de flesta av oss är främmande. Klara exempel på vad vi uppfattar som kadaverdisciplin - något som här upplevs som förkastligt. Ändå gick det inte att ta fel på elevernas entusiasm i den skolklass man fick se. Min sextonåriga dotter är med i hemvärnsungdom och när hon såg inslaget utbrast hon att just så fungerar det där. Jag kan inte påstå att mysteriet med varför min dotter frivilligt stiger upp i svinottan ett ansenligt antal lördagsmorgnar för att ägna sig åt sådant som prickskytte, vandring med tung packning, byggande av vindskydd mitt i skogen och sittande eldvakt mitt i natten kom närmare en lösning, men uppenbarligen är det något vi missar här. Kanske ett behov av struktur, ramar, tydlighet?

Det fanns heller inget anspråk på att berätta hela sanningen i det här inslaget. Är priset för disciplinen kreativitet eller är bristen på fritänkande en konsekvens av en repressiv regim?  Finns det överhuvudtaget en brist på kreativitet eller är det påståendet bara ett utslag av vårt önsketänkande? Vi fick se en barnfamilj avslappnat samtala om skolan med sin son vid middagsbordet och vi fick höra pappans stela svar på frågor när representanter för skolmyndigheten dök upp och insisterade på att få lyssna på intervjun. Tittarna fick dra sina egna slutsatser när det gällde allt utom åk 4 elevernas skratt åt frågan 800/100 - en fråga som inte fick många rätta svar på en svensk trottoar. Här fanns det inte heller utrymme för tolkningar. Det generade hånskrattet från de kinesiska barnen sade allt.

Jag tyckte också mycket om intervjun med Martin Ingvar. Han visade både pathos och indignation när han pratade om den svenska skolan. Den indignationen delar jag helt och fullt. Jag delar också hans bild av var man gått fel och vad man borde göra åt saken. Höjdpunkten var när han berättade om den lärare som gjorde skillnad för honom, fru Palmgren. Martin Ingvar förklarade att utan att forma det i ord hade hon kommunicerat ”det betyder något för mig att det går bra för dig”.

Länge trodde jag att jag den här gången skulle kunna skriva ett rent hyllningsinlägg till programmet, men så kom vi till inslaget om skolan i Finland. Det var då jag insåg att resten hade varit bra för att där hade Derwinger och övriga redaktionen inga förutfattade åsikter. Det gällde uppenbarligen inte Finland, för något mer onyanserat nidporträtt hade jag svårligen kunnat föreställa mig.  Det var ungefär som om man hade gett sig iväg för att bevisa Nordisk familjeordboks fyrtiotals-beskrivning av afrikanen - han är lat och tycker om att dansa - genom att filma några dansande och några slappande afrikaner.  När det gäller Finland är teserna  man gav sig ut för att bevisa de här: I Finland ägnar man sig åt  traditionell och gammaldags korvstoppning av kunskaper. I Finland är eleverna blyga, kuvade och passiva.

När det gäller den första tesen brydde man sig inte om att presentera något belägg, man påstod bara att det var på det sättet. I själva verket styr studentexamen i precis motsatt riktning. I alla realiaämnen har man uppsatsfrågor där man efterfrågar analys, reflektion, kritiskt och självständigt tänkande -  inte detaljkunskaper. Även i klassrumsundervisningen sätts mycket tid på att diskutera samband, konsekvenser, orsaker. I språk hade Finland redan när jag tog studenten 78 de kommunikativa kunskapsmål som infördes i Sverige först 94. 89 när jag började undervisa i Sverige var jag chockerad över den gammalmodiga fokuseringen vid skriftlig korrekthet i centralproven och över en språkundervisning som var helt läroboksbaserad. Jag arbetade med språkbad och ett enspråkigt klassrum och hade ett helt betygssteg bättre resultat på centralproven än mina kollegor på Edsbergsskolan i Sollentuna och fick be rektorn om tillstånd att sätta betyg därefter. Med mina finska metoder uppfattades jag som en rebell mot det etablerade och traditionella.
 Själv är jag djupt tacksam över den skolning i tänkande och språklig kommunikation jag fick i den finska skolan. Nästan lika tacksam som jag är över den arbetsro som rådde och friheten att välja metoder och studievägar inom ämnena. Det gick så bra att arbeta i skolan att jag kom undan med ett minimum av läxläsning hemma. Under min skolgång upplevde jag heller aldrig att någon lärare skrek åt oss elever. Något som verkar vara vardagsmat i Sverige. Först underlåter man att etablera ramar i en klass. Därpå skäller man på eleverna för att det inte är arbetsro. Det talas om kadaverdisciplinen och lydnaden i Finland. Det det handlar om är att alla vet vad som gäller i klassrummet. Det är vilsamt och det är effektivt och det ger eleverna en skolgång utan skrik, bråk, skäll, tjat och förmaningar. Dessutom ger det en hel del frihet innanför de fasta ramarna.

När det gällde den andra tesen letade man belägg genom att skicka en svensk SO-lärare till en finlandsvensk klass. Vi fick se eleverna sitta onaturligt tysta, dystra och stumma inför SO-lärarens alltmer desperata försök att få dem delaktiga. Shanghaj-eleverna var under av jovialitet i jämförelse. Därefter drog läraren många slutsatser om det finska skolsystemet. Han undrade hur eleverna mådde och kallade dem hämmade. Sig själv rannsakade han däremot inte.
   Det jag såg var en klass som tydligt tog avstånd från läraren, som rent ut var fientliga till honom. Någon enstaka elev visade litet förbarmande, resten vägrade samarbeta. Det kan lärare råka ut för i de flesta länder - att bli utfryst eller på annat sätt dissad av en hel klass. Knappast dock i totalitära länder som Kina eller Sydkorea. Den där klassen tänkte kritiskt så det knakade om det - och all kritik var riktad mot tönten där framme vid katedern.

 Det ringde ordentliga minnesklockor hos mig när jag såg det. Vi hade två rikssvenska mattelärare när jag gick på gymnasiet. Den ena kallade vi Bahaisten (för det upplyste han oss redan första lektionen om att han var), den andra kallades bara Vattusvensken (pejorativt uttryck för rikssvenskar). Bahaisten var en mild, tystlåten man som antagligen hade farit ordentligt illa på andra sidan kvarken. Någon matte lärde han oss emellertid inte. Hans efterträdare Vattusvensken försökte roa oss genom att trilla av podiet varje lektion och han delade ut diagnoser inför varje prov. Vi lärde oss snabbt att det bara var siffrorna som skiljde sig mellan diagnosen och det därpå följande provet och fick följaktligen strålande betyg utan att lära oss någonting. I åk 3 fick vi en ”riktig” mattelärare. Han förbjöd hela klassen att skriva studentexamen i matte. Vår okunskap skulle nämligen skämma ut honom. När jag såg det här inslaget från Finland blev jag påmind om vårt hån och vårt avståndstagande inför våra två rikssvenska lärare. De kanske gjorde samma analys som den här SO-läraren. Men kuvade var vi verkligen inte. Vi gjorde vårt missnöje tydligt känt på rektorsexpeditionen och konsekvensen av det blev att ingen av dem hade mer än ett ettårigt gästspel på skolan.

Under min skoltid var jag med om att eleverna gjorde sig av med fyra lärare. Tre på gymnasiet och en på högstadiet. Om eleverna i samlad tropp uttryckte missnöje, kom med goda och belagda sakskäl till sitt missnöje och läraren uppvisade dåliga resultat var den läraren rökt.
 Varje gång var det hela klassen som bestämde att vi skulle vidta åtgärder och varje gång togs klagomålen på största allvar, varje gång ledde de till att läraren fick gå. Tre av lärarna var mer uppenbart inkompetenta. När det gällde den fjärde, en historielärare som gillade att kalla upp tjejer till tavlan och sedan ägnade sig åt att spana så högt upp under kjolen han kunde, var det svårast. Han hade nämligen goda kunskapsresultat. Den gången  fick vi information av rektorn om vad lärare kan prickas för och varje gång han gjorde något sådant anmälde vi. Det tog oss två månader att samla på honom de tre prickar som krävdes för avsked.

Hur ofta händer sådant i Sverige? Hur helig är elevernas rätt till en behörig och kompetent lärare här? Och hur långt sträcker sig rätten att tänka kritiskt och ha inflytande över sin skolsituation? Lärare har mycket större frihet och åtnjuter mycket mer respekt i Finland än i Sverige, men är man en riktigt inkompetent och/ eller lat lärare sitter man betydligt tryggare i Sverige än i Finland. Den främsta orsaken till det är Studentexamen. Tack var den kan man granska enskilda lärares skicklighet och bedömningsförmåga.

Det är inte lätt att jämföra länder. Det finns en mängd små subtila skillnader som det tar lång tid att identifiera. Jag har snart bott här i trettio år och jag är långt ifrån fullärd i ämnet. Men jag kan konstatera att man i Sverige är mycket bättre på det sociala smörjmedlet, trevligare och vänligare än i Finland. När jag först flyttade hit såg jag det enligt finskt synsätt som en form av tillgjordhet och ohederlighet, som fjäsk. Nu uppfattar jag det som något man i Finland gott kunde ta efter. Livet blir trevligare om man anstränger sig litet för att bekräfta varandra och visa uppskattning och det är faktiskt inte nödvändigt att som i Finland markera sitt avståndstagande varje gång man träffar en person man inte gillar. Det är inte heller konstruktivt att stoltsera med sin tystlåtenhet så till den grad att man är myser över skämt som klassikern: ”Skall vi prata eller ska vi supa?”. Finland och finnarna skulle säkert gagnas av att skärpa sig på en lång rad sätt.

Men det är inte de finländska svagheterna som Världens bästa skitskola och Natanael Derwinger belyser, utan den kanske främsta svenska nationalsvagheten; Att man klamrar sig fast vid bilden av  Sverige som ett föregångsland, rikare, bättre, mer jämställt, mer rättvist, mer empatiskt än andra länder. Det är den arrogansen och självgodheten som leder till en ihärdig kamp att beskriva bjälken i det egna ögat  som ett grand och grandet i grannens öga som en bjälke. Det är ingen dygd att vara tystlåten och inbunden. Men det är en betydligt större brist att rikta sin kritik mot andra samtidigt som man är okritisk när det handlar om det egna landet. Det är ju trots allt  bjälken i det egna ögat man är skyldig att ta bort. ... Det är för övrigt bara den man kan ta bort.

Media: Malin Siwe skriver klokt i Expressen. Hon har för övrigt noterat att Åbo-eleverna är fientliga.


Bloggar: Johan Kant har skrivit långt och klokt om det här avsnittet i två inlägg. Här är länken till det första och till det andra. Plura skriver också tänkvärt här.



I Finland skulle ingen någonsin be folk skratta åt ett skämt. Där drar man skämt gravallvarligt utan att på något sätt ange att man skämtar,  missas poängen går man vidare utan att göra någon affär av saken. Att skratta åt sina egna skämt (som jag gör) uppfattas som tecken på dålig självbehärskning och dålig stil.

Världens bästa skitskola del 2; Vart leder vinsterna i skolan?

I torsdags tittade jag på världens bästa skitskola när programmet sändes. Men jag behöver tänka innan jag skriver så därför kommer bloggkommentaren först nu. Ämnet var vinster i skolan. Och vilka vinster sedan. I övriga näringslivet får man ställa vinsthorisonten betydligt lägre samtidigt som man har större risker. Inte undra på att branschen lockar den som vill göra sig en slant. Frågan man ställde var högst angelägen; Går det att göra vinster utan att det drabbar eleverna? Tyvärr hade man precis som i första avsnittet valt att besvara frågan i förväg. Några lyckade skolhuvudmän såg man inte röken av, utan här var det bara fråga om giriga kapitalister med cylinderhatt. Samtliga intervjuade elever sågade sina glidar- och slapparskolor jäms med fotknölarna. En bild som är välkänd för oss lärare och som definitivt behöver visas, men hela bilden är det inte. Nog borde det ha gått att leta upp åtminstone en nöjd friskoleelev  för balansens skull.

Den färdiga premissen till trots kändes det som en stor lättnad att se programmet. Att få höra elever säga samma sak framför en kamera som våra före detta elever säger till oss lärare. Inget i programmet kom som någon överraskning för mig. Jo förresten folkvalde Ole Salstens
enorma vinster och vägran att tala med journalister var faktiskt chockerande. Hur är det möjligt att Kungsbackaborna röstar på karln? Men när eleverna berättar att lärare inte ens säger till när de själva blir överröstade av spelljud, att elever man inte sett på månader registeras som närvarande och att betyg saknar alla samband med kunskaper blir inte jag förvånad. Det här har jag hört från så många före detta elever.

När vi lärare försöker berätta vad vi ser när vi tittar oss omkring avfärdas det i allmänhet föraktfullt som anekdotisk kunskap. Det man glömmer är att vi har brett underlag för våra slutsatser. Vi kommer i kontakt med väldigt många elever. Mellan 150 - 200 årligen. Vi hör diskussionerna inför skolvalet - där sådant som skolmatens kvalitet, resor, körkort och datorer figurerar, men sällan arbetssätt eller lärarnas kvalitet. Vi träffar dem också senare. Det är när de går i trean eller har gått ut som de bittraste skolomdömena kommer. ”Vi hade knappt några lektioner”. ”Vår lärare måste kolla upp varje liten grej på google. Många elever kan mer än honom”. ”Jag har inte lärt mig någonting på tre år”. Det var ett litet axplock av de skolomdömen jag hör mest frekvent från före detta elever.

Vi lärare ingår dessutom både i ett fast kollegium och i ett virtuellt. Det innebär att man kommer åt att jämföra sin ”anekdotiska” kunskap med andras. Dessutom bryr vi oss i allmänhet om alla våra elever och kanske rent av litet extra om de mest skadskjutna kråkorna, de som har sämst möjligheter att navigera i vår skolkonkurrens. Här har vi orsaken till att det är så svårt att hitta en hejaklack för friskolereformen bland landets lärare, till att man kan vara friskolefrälst som ledarskribent, men inte som lärare.

I diskussionen efteråt förfasar sig Norrköpings Lars Stjernkvist (S) över vinsterna samtidigt som han försvarar valfrihetsreformerna. Det har ett stort värde, menar han, att man kan välja skola. Tänk det ser inte jag. Det har ett stort värde att kunna räkna med att den skola ens barn går i är bra. Det har ett stort värde att veta att man kan forma och välja sin egen framtid om man lägger manken till. Det har ett stort värde att även den som inte har engagerade föräldrar och siktet på den egna framtiden får en bra skolgång. Mångfalden och valfriheten består av att vi ger våra barn friheten att slappa och glida under några tonårsår. Priset är i bästa fall några extra skolår, i sämsta fall en framtid utan valmöjligheter. Hur kan vi tycka att vi har rätt att ge omyndiga elever fritt fram att sälja ut sin egen framtid mot några softa år och en laptop?

I diskussionen efteråt är Gunilla Hammar Säfström och Eva Cooper måna om att påpeka att det som beskrivs i programmet förekommer även på kommunala skolor. Kanske reagerade de som jag över ensidigheten i den bild som visades, men det är inte ett relevant påstående. Vi vet att det finns dåliga kommunala skolor. Det här programmet handlade emellertid inte om bra och dåliga skolor utan om vinster och skolan. Vad är det man sparar in på när man ordnar sig en riktigt saftig vinst och vad är det man sätter pengarna på? Går marknadsföring, nöjda kunder och datorer alltid före kunskapsmål, undervisning och lärare? Jonas Vlachos svarar undvikande på den frågan. Det finns inte utvärderingar, explosionen av stora skolkoncerner är ganska ny, frågan kan inte besvaras med någon säkerhet. I SNS rapporten Konkurrensens konsekvenser visade han emellertid att friskolorna  betalar betydligt mer än kommunala för skolmat, marknadsföring och utrustning och betydligt mindre för lärare och undervisning.  Det är  i sig ett svar på frågan, ett slags facit på vad eleverna och föräldrarna går efter och på vad friskolorna därför prioriterar. De kommunala skolorna ligger bara några steg efter. Även de måste skaffa sig en marknadsföringsstrategi, även de måste döpa om skolmatsalen till skolrestaurang och byta ut kebabgrytan mot kebab om de vill överleva i den konkurrens Lars Stjernkvist uppfattar som något positivt.

Programmet besvarade förstås den fråga Jonas Vlachos vägrar besvara med ett rungande ja. Men i och med att man så uppenbart tagit ställning i förväg och valt ut inslag för att få fram sitt budskap klingar det ihåligt. Det tycker jag är både tråkigt och onödigt. Det här är ett viktigt ämne som förtjänar att hanteras nyktert och förutsättningslöst.

Bland annat av det skälet stör jag mig på Natanael Derwingers påklistrat naiva framtoning. När han spelar korkade kusinen från landet som ägnar sig åt undersökande journalistik samtidigt som programmet har en uppenbar och genomtänkt agenda känns det bara ohederligt och manipulativt.

Roligast i programmet? När Derwinger förklarar att John Bauer eleven i varje fall inte spelar WoW i skolan och eleven förtydligar; ”i skolan spelar jag CS”. (World of Warcraft / Counterstrike). Men skrattet fastnar rätt snabbt i halsen.

Media: SVD, DN Två ledarartiklar med samma syfte - skademinimering - men olika infallsvinklar. Metta Fjelkner skriver tänkvärt på SVT Debatt.
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Plura,Johan Kant, LRradicals om vinster i kommunerna,