Retorikreflektioner i en hetsig tid

En vän till mig går en retorikkurs och i samband med det läste jag i går Sokrates tal från den rättegång där han dömdes till giftdöden för att ha förlett ungdomen. Ett långt och mycket skickligt tal som känns förunderligt fräscht och aktuellt även i våra dagar. I samma veva fick jag förhandsläsa en artikel till NT. Den imponerade på mig just för att journalisten fick så mycket sagt med så få ord. Det har fått mig att fundera över ordets makt och vanmakt, tjusning och plåga.

Det är individuellt det där med formuleringskonst. Somliga är långrandiga i skrift och andra i ord. Själv har jag svårt att begränsa mig när jag skriver, men jag är rätt duktig på att vara kortfattad och kärnfull i tal. Det finns säkert många orsaker till sådant, men för min del tror jag den främsta är att jag själv är en otålig person, med mycket att göra och ständig tidsbrist. Jag har lärt mig att hushålla med min egen tid och då måste jag rimligtvis hushålla även med andras.

Gäller inte det också i skrift? Jag tycker inte det. Den som läser har alltid ett val. Man kan nöja sig med rubriken och ingressen, skumma genom hela texten,  läsa valda delar eller omsorgsfullt läsa hela texten. När man lyssnar är man i de flesta lägen talarens gisslan. De alternativ som står till buds är att lyssna eller tänka på annat. Det innebär att man som talare har ett mycket större ansvar att hålla sig till saken, fatta sig kort och notera när ögon glasas över och gäspningar kvävs.

I dag publicerade NT en debattartikel som jag skickade in för snart två veckor sedan. Då i betydligt längre form. Som så många gånger tidigare tvingades jag hugga, stympa och ta bort de formuleringar jag älskade mest. Orsakerna till det är högst rationella. En dagstidning får inte producera gäspningar och ögon som glasas över. De flesta texter vinner dessutom på att beskäras lika mycket som gamla äppelträd.  Ändå har jag kommit underfund med att det är de längsta artiklarna som betyder mest för mig. Korta texter blir rappa och slagfärdiga och det är betydligt fler som orkar läsa till punkt. Men de är färdiga produkter, något man tänkt och sedan bara satt på pränt. De långa texterna växer fram ungefär som ett foster. Förändras, sväller, formas och definieras samtidigt som tankarna förändras, sväller, formas och definieras. Det är inte alla långa texter som har tio fingrar och tår. Ibland är det rent av mer vitala delar som saknas. Men jag skulle inte vilja vara utan någon av dem. Därför är jag glad att Newsmill finns och glad över mina egna bloggar. Det är en fantastisk sak att veta att man alltid kan få skriva till punkt.

Här är länken till min längsta artikel ever: Breiviks kamp var också en kamp mot kvinnan.
och här till den senaste som handlar om ideologiska skygglappar, glädjebetyg och om konsten av att kunna lära av sina misstag: Privatiseringarna tycks vara heliga för högern. Båda på Newsmill förstås.