Den duktige pensionären och de svaga eleverna.

Han är en flitig pensionär, Per Acke Orstadius. En betygskritisk artikel i Skolvärlden och en Helena von Schantz-kritisk, eller kanske snarare FP-kritisk artikel i Pedagogiskt Magasin, allt på en och samma gång. Det öppna brevet besvarar jag i nästa nummer av tidningen,  däremot förtjänar den betygskritiska artikeln ett blogginlägg  om och när tiden och lusten infaller samtidigt.

Men först måste jag ta upp något som har skavt som en sten i stöveln, nämligen Orstadius flitiga bruk av det självmyntade ordet ”skolsvaga” om elever.  För det första är det en högst oprecis kategorisering. Hur många är det som buntas ihop här? Ingår de omotiverade? De med trassliga hemförhållanden? De som har skrala förkunskaper? Diagnoser? Utvecklingsstörning? Svagbegåvade? Alla som får underkänt i något? Alla som inte får mer än C i snitt?  Det är till stor hjälp i en diskussion om parterna är överens om vad och vem man diskuterar.

För det andra upplever jag ordet som nedlåtande,  provokativt, olämpligt och direkt felaktigt. En elev som trivs och lär sig i skolan kan näppeligen kallas ”skolsvag”.  Enligt min lärarerfarenhet finns det inga elever som inte kan trivas och lära sig i skolan - alltså finns det inga ”skolsvaga” elever.

Däremot finns det elever som inte kan tillgodogöra sig den undervisning de får. Elever som av olika skäl inte trivs och lär sig i skolan. Det kan bero på att undervisningen håller låg kvalitet, är på fel nivå eller fel utformad för just den eleven. Det kan handla om att tryggheten, resurserna, förkunskaperna, självförtroendet, arbetsron, nattsömnen, husfriden, kosthållningen, motivationen är otillräcklig/ otillräckliga. Det kan också bero på en rad övriga faktorer. Eleven kanske ogillar sin lärare. Prioriterar rankingen i Counter Strike. Är djupt och olyckligt kär. Är för rädd att misslyckas för att vara villig att försöka. Är för rädd att framstå som en plugghäst.  De möjliga orsakerna är närmast oändliga.

Jag kan inte uttala mig om rikets alla elever, men mina är i varje fall inte svaga. Inte en endaste en.  Däremot är jag rätt svag för dem. Med tiden blir jag det för varendaste en. Då kanske det är jag som är ”skolsvag”?

 Sätter man en etikett som ”skolsvag” på en elev har man placerat problemet där. Elevens svaghet är problemet. Problemeleven. Jag kan förstå frestelsen att göra så. Men det är djupt orättfärdigt och helt orimligt att lägga bördan för skolans tillkortakommanden på eleverna.

Dessutom är varken människan eller skolan statisk. Om det skulle "skolsvaga" elever som Einstein och Newton kunna vittna.