Allt är lärarnas fel 9

Jag var övertygad om att SKL var bäst i landet på att kasta skit på lärarkåren. Men jag hade fel. Första priset går faktiskt till Expressens ledarredaktion. I artikeln ”Lärare, ta ert ansvar” lägger de både skulden för snedrekryteringen och för betygsinflationen helt och enbart på landets lärarkår. Eller vad sägs om följande citat angående snedrekryteringen: ”Det som tarvas är att lärarkåren inser att det är hos lärarna huvudförklaringen finns. Inte hos föräldrarna. Eller politikerna.” Nästa citat och här handlar det om betygsinflationen: ”Denna betygsinflation trots en försämrad kunskapsnivå kommenterar Lärarnas Riksförbund inte. För den utvecklingen går inte att skylla på några andra än lärarna själva”.

Ja giv mig styrka. Eller en brevbomb att skicka till Expressens ledarredaktion.

När det handlar om betygsinflationen är det lärarna som är offer, inte förövare. Det är helt befängt att ha en skola där lärare, rektorer, skolor och politiker tävlar om elevernas, föräldrarnas, chefernas, medias gunst med höga betyg som främsta lockbete utan att ha en central kontroll av måluppfyllelsen. Visa mig ett enda annat land där man har ett så idiotiskt system?
I övrigt hänvisar jag till min egen debattartikel i Expressen: ”Klart att vi lärare ger för höga betyg”. Där talar jag om hur vi vet att svenska lärare är ena riktiga hedersknyfflar.

Snedrekryteringen då?

En viktig orsak är som många redan påpekat den ökade valfriheten. Friskolereformen, självklart, men också det faktum att eleverna tillåts en stor valfrihet när det gäller ämnen. I försöket att mörka att gymnasiet i själva verket gjordes obligatoriskt gav man eleverna en stor valfrihet när det gäller ämnen. Inte en unge blev lurad av det, däremot blev de lurade på sin framtid genom att tillåtas välja gymnasiekurser som mumsig mat i mysig miljö. Att man får välja bort B-språk i högstadiet är en liknande blunder. Där låter vi trettonåringar stänga massor av spännande och lukrativa framtidsdörrar och för vad då? För att sitta och rulla tummarna i den fritidsgård som kallas SVEN (språkval svenska/engelska) så att de blir än mer förslappade och förslöade än de redan blir i vår allt för slappa och slöa skola (givetvis är även slappheten en orsak till snedrekryteringen).

En annan stor bov är kommunaliseringen. I kommuner med många akademiker satsar man på behöriga lärare och höga kunskapskrav, i kommuner utan akademisk tradition är det viktigare med ”många vuxna i skolan” och att alla känner att de duger som de är. Ett fenomenalt sätt att se till att ungar som växer upp i arbetarklasskommuner blir vid sin läst och att akademikerungar går direkt till universiteten.

En tredje orsak är som sagt kravlösheten. Växer man upp i ett akademikerhem med väggarna klädda av böcker, årliga utlandsredor, föräldrar som tittar på franska filmer, pratar filosofi vid matbordet och som skrattar hjärtligt när de tittar på Frasier har man fått både motivation och en hel del måluppfyllelse med sig hemifrån. Då gör det inte så mycket att skolan är slapp och kravlös och att betygen mest är luft. Man klarar sig ändå. Det gör inte den som kommer från ett hem utan studietradition.

Något som tangerar valfriheten är bristen på förebilder. Klassresor kräver förebilder och om akademikerbarnen försvinner till friskolorna finns det inga akademiska förebilder, bara värstingsförebilder eller sportförebilder. Och efter avakademiseringen av lärarkåren letar man förgäves efter förebilder i katedrarna. Det är inte i många lärarrum man nämner Nietsche eller Strindberg i dag. Bra mycket troligare att diskussionen handlar om Idol eller Melodifestivalen. Träffar man vuxna akademiker vid middagsbordet varje dag spelar det inte så stor roll. Men växer man upp på falukorv och frysta pommes är det helt nödvändigt att komma i kontakt med nördar och fullblodsakademiker i skolan, för någon annanstans gör man det inte.
På Economistas hävdade Jonas Vlachos att det tar tid för en dålig lärarutbildning att slå igenom. Det är helt enkelt inte sant. V arje år går lärare i pension. Varje år kommer det nyutbildade lärare in på arbetsmarknaden och varje kull, varje år har inneburit en avakademisering av lärarkåren. Från när jag blev färdig lärare 94 tills nu har det skett en enorm förändring.

Jag skulle kunna skriva flera A-fyrasidor till om orsakerna till att den svenska skolan inte är likvärdig och att snedrekryteringen ökar, men det tänker jag inte göra. Jag nöjer mig med att konstatera att ingenting av det jag har tagit upp i min serie ”Allt är lärarnas fel” är lärarnas fel. INGENTING!
Sverige har inte de lärare landet förtjänar. Sverige har jävligt mycket bättre lärare än landet förtjänar.

Och om någon som läser det här känner någon på Expressens ledarredaktion, tvångsmata honom eller henne med min ”Allt är lärarnas fel” serie så vi aldrig behöver läsa något så urbota korkat och kränkande igen:
Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7 och 8.



Media: Aftonbladet, DN, Sydsvenskan, SVD, SVT, Expressen, GP, DN.

Bloggar: Tysta Tankar, Morrica, Christermagister, Lilla O, Gerdaus skolblogg, Huddingeperspektiv, Grindsson, Anne-Marie Körling, Tankar om skolan i media, nördblogg, Marie Demker, VA-bloggen, politikbloggen, Economistas, Arrelius, Motpol, Lars Björndahl, Röda Malmö, Lena Sommerstad, Nonicoclolasos.

”Språk är viktigt, men svårt och tungt”

Så var det han uttryckte sig, Jan Björklund, när han presenterade det nya poängsystemet som innebär att språkstudier meriterar vid gymnasieantagningen.

Som språklärare borde jag vara glad över både den här och den redan införda meritpoängen. Det är ju trots allt för att stötta ett av mina ämnen som åtgärderna kommit till, dessutom kommer förslagen från mitt eget parti. Istället känner jag mig riktigt besviken.

Samma rättigheter, skyldigheter, möjligheter för alla - det är den väg mot en bättre värld jag tror på. Därför är jag liberal och därför röstar jag på folkpartiet. Tyvärr får de här åtgärderna motsatt effekt på elevernas rättigheter och möjligheter. Meritpoängen innebär ett försprång för elever som har aktiva och engagerade föräldrar. För barn från hem utan studietradition innebär åtgärderna istället en konkurrensnackdel.

Språk är viktigt, det har Jan Björklund rätt i, men det är varken svårt eller tungt. De nuvarande kursplanerna är helt inriktade på kommunikation och målen är lågt ställda. Vi språklärare har betydligt bättre möjligheter att lotsa en särskolemässig elev till G i franska, tyska eller spanska än i engelska, eller svenska. Engelskan klarar man inte utan att jobba med den hemma. Det går däremot fint att klara B-språken med enbart lektionsnärvaro. Istället borde vi ha tagit ett steg mot snedrekrytering, främlingsfientlighet och globaliseringsmotstånd och gjort B-språket obligatoriskt.

Och nej DN, priset är inte sämre engelskkunskaper (På engelskans villkor). Språken hjälper - inte stjälper - varandra.

Bloggar: Tommy Wingren är inne på samma spår som jag, min kära medmotionär i språk, Karin Granbom Ellison, ser ljusare på förslaget även om hon också nämner risken för snedrekrytering, Christermagister lyfter att det finns fler språk än de tre man diskuterar, Lars Björndahl skriver insiktsfullt om språkstudier i allmänhet, men inget om snedrekrytering, Mats Gerdau är inne på hur himla slitigt det är med språk, grammatik i synnerhet. Låt mig få påpeka att det går alldeles utmärkt att lära sig språk helt utan kasus, verbböjning och glosplugg. Faktum är att de flestta MVG elever i engelska undviker sådant som pesten. Istället använder de animeserier, WOW, South Park och fantasyböcker som läromedel. På samma språkbadssätt kan man lära sig alla språk.">

En skola utan lugn och ro är grymmast mot arbetarklassens barn,

sa Jan Björklund i Korseld i dag. Jag håller med, men vill tillägga att den bristande arbetsron i skolan är kostsam för alla och ett underbetyg till hela vuxenvärlden. När det är stökigt i skolan har vi vuxna - i och och utanför skolan - helt enkelt inte gjort vårt jobb. Ingen trivs i en stökig klass och alla betalar ett pris för bristen på lugn och ro. Lars Ohly talar om sorteringsskola och sänkta kunskapskrav. Vad beror det på att snedrekryteringen ökade när alla gymnasielinjer blev tre-åriga och studieförberedande? Och ännu viktigare hur ska vi få bukt med den?

Närbesläktade frågor om nivågruppering ställer Mats i bloggen Tysta Tankar. Läs den.

Pengar handlade det också om i Korseld. Om det rödgröna löftet mer pengar till skolan skriver Zoran i Tankar om skolan i media och Metta Fjelkner i Sydsvenskan. SVD

Mitt betyg på Björklund i Korseld? MVG i ordning och uppförande. VG+ i kärnämnena. Det var frågan om drogtester som drog ner.

Goda råd nästan gratis!

I Expressen kommer nye krönikören Gunnar Wetterberg med en rad strålande råd inför gymnasie- och högskoleval. För det första är alla hans råd ägnade att trimma och göra det bästa av de hjärnor vi har. Språkstudier, djupstudier och bredd. För det andra syftar råden till att öppna så många dörrar till framtiden som möjligt. Jag är övertygad om att valfrihet är en viktig nyckel till lycka. Man är en betydligt mer harmonisk montör, lärare, lapplisa eller revisor om man vet att man är konkurrenskraftig nog för att göra något annat om man har lust. Sist men inte minst är det högst osannolikt att den som följer hans råd hamnar i arbetsförmedlingens register. Att hamna där är illa nog. Att hamna där med tunga studielån är ett litet helvete.

Däremot kommer han med en litet väl enkel förklaring till snedrekryteringen. Akademikerföräldrar hjälper sina barn på traven, det är sant, men de gör något annat också. De visar sina barn vinsterna med studier i sina dagliga liv. Har man föräldrar som helst tillbringar sina lediga stunder med en god bok, som ägnar sig åt animerade diskussioner på franska och som intresserar sig för vad deras barn lär sig och inte bara att de lär sig, då blir man motiverad för studier. Den som inte har sådana föräldrar behöver få sitt raketbränsle i skolan. För att minska snedrekryteringen är det alltså a och o med engagerande, entusiastiska, kunniga lärare som kan förmedla nöjet och magin i den akademiska världen – inte blott nyttan och tristessen.