Anna Ekström – inte bara den svenska skolans tappra riddare.

Idag är en bra dag. Beslutet att slopa lagkravet på skriftliga omdömen och IUP är taget och Anna Ekström ska bli riddare av franska hederslegionen.  Jag är bjuden att bevittna denna fantastiska tilldragelse på Frankrikes ambassad i kväll, så ett litet tag får mitt gnetarliv ett trevligt avbrott.

Riddare av Hederslegionen blir man för tjänster man har gjort den franska nationen. Hederslegionen instiftades av Napoleon och det är den främsta utmärkelse man kan få i Frankrike.  Några andra svenska riddare är kungen, drottningen, prinsessan Christina och professor Gunnel Engwall.  Riktigt vad det är Anna har gjort för Frankrike, för att förtjäna denna ärofulla utmärkelse vet jag inte. Det hoppas jag få besked om ikväll.

Men jag vet däremot en del om vad hon har gjort för den svenska skolan och lärarkåren.  För två blogginlägg sedan skrev jag om rektorernas viktiga roll för skolan. Hur mycket viktigare är då inte Skolverkets generaldirektör – landets högsta skoltjänsteman – eller kvinna för skolan och för lärarna?  När Anna var alldeles ny generaldirektör sa hon så här: ”Allt jag gör ska syfta till att stärka lärarna som profession. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, metodutveckling, utveckling av kvalitetsarbete. Lärarnas ansvarstagande för den egna yrkesutövningen är fullkomligt fundamental.”

Anna har hållit sitt ord. I varje uttalande jag har hört och läst talar hon för frihet och ansvar för lärarkåren. Anna håller också likvärdigheten högt och har visat en hel del oräddhet i sina uttalanden både när det gäller kommunerna och friskolekoncernerna. Hon sitter helt uppenbart inte i något partis knä. Det skulle gå bättre för skolan om partierna satte sig i hennes knä och lyssnade på hennes tankar om skolan.

Det är Anna Ekström det, men hur är det med Skolverket? Hur lätt är det att förändra en myndighet?

Det var Mats Ekholm som var generaldirektör när jag blev lärare. Hans budskap var precis det motsatta. Gång på gång uttalade han sig om hur lärare skulle undervisa – eller rättare sagt om hur viktigt det var att de inte undervisade. Valfrihet  - inte likvärdighet - var hans mantra.

Så här skrev jag 1999: ” Mats Ekholm vill att elevernas val skall styra skolan. Välj din egen gymnasieskola, ditt eget program lyder hans paroll. Får han som han vill behöver vi knappast bekymra oss över bristen på mattelärare värst länge till. Däremot vore det nog klokt att hastigt utbilda en redig bunt multimedialärare och en och annan sång- och dramapedagog. Fri tillgång till MTV, samtliga svenska såpor, serien Vänner, läsk, hamburgare och pizza så vore det väl sjutton om inte gymnasieeleverna lyckas förtränga att de egentligen inte alls vill gå i skolan.

   Likt en tjuvstartande jultomte vill Ekholm erbjuda också lärarna valfrihet. De skall få välja vilken pedagogik de vill satsa på så länge det inte äventyrar elevernas valfrihet, samarbetet i lärarlaget eller innehåller några som helst inslag av katederundervisning, för den fördömer Ekholm kategoriskt. Katederundervisning skall nog inte heller eleverna drista sig att välja, för om den säger han att det har tagit 100 år att avskaffa den.”

Jag minns Skolverket på den tiden. Hart när omöjligt att få tag på någon, när det väl lyckades: svar ingen på skolan begrep, och det ena mästrande påbudet och den ena överlägsna pekpinnen efter den andra. Ekholms budskap trängde snabbt igenom till rektorerna. Ämneskunskaper sågs närmast som en black om foten. Kunde man saker kunde man ju förledas att undervisa. Läraren skulle vara ett bollplank och en guide för elever som sökte sin egen kunskap. Facit på den pedagogiken är välbekant.

Annas budskap har som sagt inte fått samma genomslag i debatten och på rektorerna. Det kan vi lärare bara beklaga. Men Skolverket är en helt annan myndighet under hennes styre än det var under Ekholm.Idag fungerar Skolverket som ett bollplank och ett stöd för oss lärare. Det är helt fantastiskt hur mycket bra material man idag hittar på Skolverkets hemsida. Och på de frågor jag har skickat in har jag fått utförliga, vänliga svar, och de har kommit snabbt. Visst kan en mästrande ton fortfarande infinna sig. Men numera är det olycksfall i arbetet – inte som då en regel som knappt hade några undantag.

I mina ögon är Anna sålunda redan en riddare. En riddare den svenska lärarkåren desperat behöver. Och jag ser mycket fram emot att se henne få en välförtjänt medalj. Även om medaljen pryds av gudinnan Ceres, snarare än av en kateder.

                                      
                                                  Några  Anna Ekström citat:

                                 ”Debatten förs i för liten utsträckning av lärarna själva.”

                     "Det är viktigare vad som händer i klassrummet än på rektorsexpeditionen.”

”Jag tror att det är väldigt roligt att både lära sig i och undervisa i en skola där man lär sig väldigt mycket.”

Bakläxa för läxdebatten

Ha, jag är sjuk, och det är väl vad som ska till för att jag ska hinna blogga. Annars brukar jag på gott lärarmaner spara sjukdagarna till loven. Men att jag prickade in niornas PRAO-vecka visar att en del av takterna i alla fall sitter i. J  Ett annat tecken är att jag inte stannade i sängen i går morse, utan släpade mig till skolan, ringde in en lämplig vikarie och lämnade efter mig detaljerade instruktioner för dagen. Den viktigaste delen av instruktionerna är två läxförhör med detaljerade instruktioner kring hanteringen. I min undervisning är läxor en helt nödvändig ingrediens.

Ändå är läxor just nu det mest omdebatterade och mest ifrågasatta i svensk skola.  Debatten pågår i alla medier. Föräldrar beklagar sig, forskare tvistar, politiker tar ställning.

Finns det något annat land där man diskuterar att slopa eller förbjuda läxor? Tillåt mig att betvivla. Det finns tre skolfrågor som är unikt svenska. För det första ifrågasättandet av betygen, för det andra ifrågasättandet av läxorna, för det tredje diskussionen om vilken kunskap man kan tänkas ha nytta av i framtiden. Tre svenska och tre för skolan skadliga frågor. Nyttofokuseringen är en av de främsta orsakerna till att vi tappat så mycket av skolans bildningsuppdrag. Där har vi också en orsak till att skolan blivit allt torftigare, mer ensidig och mindre framgångsrik.  För viktigare än de konkreta redskap vi praktiskt kan sätta i bruk är allmänbildning, en flexibel och vass hjärna, vidgade vyer och nya perspektiv och infallsvinklar. Dessutom vet vi aldrig vilken kunskap som kommer att vara till nytta i framtiden. Vi kan gissa, men vi kan gissa fel.  

Läxor och betyg är idag redskap som missbrukas i Sverige. Läxorna görs till ett gissel, föräldrarna ges en pedagogroll, och en hel del av syftet förfelas genom läxhjälp och förlängda skoldagar. Betygen är orättvisa och godtyckliga, de ges för stor betydelse och möjligheterna att göra om och göra rätt är alldeles för svaga. Men det här betyder inte att det är fel med läxor och betyg. Det betyder bara att vi gör fel med våra läxor och med våra betyg. 

Så länge vi diskuterar om vi ska ha läxor och betyg kommer vi att sitta fast i den diskussionen. En diskussion som med jämna mellanrum kommer att mattas av igen och väckas till liv igen. Läxorna och betygen kommer antagligen att finnas kvar. Men det ständiga ifrågasättandet påverkar både elevers, föräldrar och lärares inställning och påverkar därmed effekten i stadigt negativ riktning. Se där hur man debatterar sig till en sämre skola. Är det någon vits med läxor? Är det någon vits med kinesiska? Är det någon vits med betyg? Är det någon vits med matematik? ... Är det någon vits att gå i skolan överhuvudtaget?

I kvällens #skolchatt vill vi inte diskutera vitsen med läxor. Den fråga vi ställer är: Hur kan läxor användas för att öka elevernas motivation, egenmakt och måluppfyllelse? Det kan hända att diskussionen igen glider över i argument för eller emot läxor. Det gjorde den senast det här ämnet var uppe. Men vi kommer att göra vårt bästa för att se till att så mycket som möjligt av timmen ägnas åt hur snarare än åt om.

Läxorna ja… Jag har skrivit om det här tidigare. Närmare bestämt för ett och ett halvt år sedan i inlägget: Pratar läxor hos Nordegren i P1. Så här skrev jag då och det här skriver jag nu under igen: ”För mig är det en självklarhet att vi måste ha läxor. Hur ska eleverna annars kunna ta makt över sin egen framtid? Utan läxor är det förkunskaper, koncentrationsförmåga, lärarkvalitet och begåvning som avgör en elevs framtid - det som borde sitta i baksätet medan drömmar, vilja, ork och arbetsinsats styr.  

... Dessutom är det två helt olika upplevelser att lära sig i ett klassrum, socialt och interaktivt, och att ligga på sin egen säng med musik i hörlurarna och en stor kopp te och en trave böcker. Den ena metoden passar somliga bättre, medan vissa föredrar den andra, men alla behöver prova och vänja sig vid båda och alla måste lära sig sambandet mellan insats och utdelning, lära sig att begåvning snarare är något man skaffar sig genom intresse och arbete än något statiskt man är född med och inte kan påverka.”

En sak jag vill tillägga till det jag anförde i fjol är att man kan motivera elever genom skickliga läxor. En listigt utformad läsläxa kan föra eleverna ett steg närmare lustläsning. … Kanske är det rent av det bästa sättet, för det är inte lätt att få någon att gå från att avsky läsning till lustläsning i klassrumsmiljö. I går tittade min dotter på en dokumentär om farorna med lydnad och underordning som psykologiläxa. Den läxan inte bara motiverade henne för ämnet. Den påverkade även hennes världsbild och tänkande allmänt. Läraren kunde förstås ha visat dokumentären i undervisningen, men dels ryms inte allt man vill i undervisningen, dels har det inte samma effekt när man tvångsmatas som när man väljer att göra något. Läxor finns ju där i gränslandet mellan tvång och frivillighet. Ett viktigt gränsland just när det gäller att komma åt motivationen. I franska får jag många omotiverade elever på kroken genom enkla glosläxor. Det är ju nämligen så att det är motiverande att kunna, att behärska en färdighet. Får man in träningen, kommer färdigheten, kommer motivationen.

Men det viktigaste skälet till att läxor behövs och måste utformas klokt är likvärdigheten. Skolan kan inte ge alla samma livsförutsättningar. Men skolan kan och ska ge alla samma förutsättningar att genom arbetsinsatser och prioriteringar forma sina egna liv, att ta kommando över dem. Hjärna, uppväxt, hemmiljö och förkunskaper är alla faktorer som påverkar orättvist, men finns viljan och orken kan de flesta brister kompenseras och de flesta mål nås. Det är en fördel att växa upp i ett hem klätt med bokhyllor, med högläsning i sängen varje kväll. Men även den som inte har haft den fördelen kan lära sig att älska läsning, att bli en bokmal. Det är en fördel att ha föräldrar som värdesätter skolan och kunskap, men även den som inte har den fördelen kan själv välja att satsa på skolan. En faktor är förstås hur man som elev hanterar själva skoldagen, men det är en faktor eleverna inte helt makten över.  Struntar man i att koncentrera sig eller tappar man koncentrationen? Finns det arbetsro eller inte? Kan läraren sina saker eller inte? Är lektionen välplanerad eller inte? Är materialet på rätt nivå eller inte? Känner man sig trygg eller inte? Gillar man sin lärare eller inte?

Enligt forskning är den viktigaste faktorn för skolframgång en förmåga som inte alls nämns i våra styrdokument – nämligen förmågan att skjuta upp belöningar.  Som till exempel när man pluggar på franskglosorna istället för att spela Dhota eller förbereder biologiprovet istället för att hänga på Instagram eller Facebook. Det har visat sig att den förmågan är den viktigaste för all mänsklig framgång. För karriären, för äktenskapet, för föräldraskapet, för hälsan, ja för ett lyckligt liv.  Att det är så undrar jag om någon har svårt att ta till sig, för det här brottas vi alla med hela livet igenom. Tar vi det där sista glaset vin? Det vi så gärna vill ha, men som vi vet ger huvudvärk dagen därpå? Följer vi med flirten in på hotellrummet? Stannar vi kvar på jobbet tills allt är klart trots att alla andra har gått hem för länge sedan?  Den ständiga striden mellan vad vi vill ha precis nu och vad vi vill ha – eller vet att vi tvingas betala – i morgon. Som alla förmågor är det här en förmåga vi kan och bör träna. I skolan gör vi det framför allt genom läxor. Men för att läxor ska fungera som träning i uppskjutna belöningar, som träning i makt över det egna livet, den egna måluppfyllelsen måste läxor vara något man som elev kan välja och välja bort,  något man kan högprioritera eller lågprioritera. 

Delvis är det här med uppskjutna belöningar en klassfråga. Vilka är det som röker, som handlar chips, falukorv och frysta pommes frites? Som inte lägger undan pengar för en insats, som inte vidareutbildar sig?  Vissa barn får knappt lära sig ett smack om uppskjutna belöningar hemma. Det är de här barnen som behöver läxorna allra mest och det är de här barnen det är svårast att få på läxtåget.

Därför kräks jag åt alla medelklassföräldrar som ägnar sig åt ”whining and moaning” om sina barn och om sina upplevelser.  Är det inte bra absurt att vi diskuterar att slopa läxorna så att medelklassföräldrar inte ska behöva vara obekväma och ställa krav på sina barn, utan … hur var det hon formulerade sig i krönikan, Malin Wollin? Ha trevligt med sina barn istället för att tjata och gnata? Att vara förälder är ingen popularitetstävling, det är ett jobb. Det är det viktigaste och svåraste jobb vi någonsin tar på oss.

Av samma skäl kräks jag åt förståsigpåare som ska förklara hur föräldrar ska se till att just deras barn blir vinnare i läxkarusellen. ”Om ditt barn håller på med Karl den tolfte, låtsas att du är intresserad eller googla och kom med litet intressanta fakta som ditt barn kan glänsa med vid läxförhöret.”, ungefär så lät det på Godmorgon Sverige i går morse. Hur skulle det vara om man någon gång pratade om de barn som har föräldrar som ligger redlösa i soffan, sitter på kåken, som hånglar med flickvännen när läxorna ska göras, som sitter påtända på kvarterskrogen eller som skriker åt varandra varje kväll? Hur skulle det vara om några av alla de som sätter stämpeln privilegierad i den egna pannan skänkte en tanke till någon annans barn istället? Frågade ättelägget om det finns någon i skolan/klassen som verkar ha det kämpigt och inte få stöd hemifrån? Föreslog att bjuda hem den ungen för gemensam läxläsning, med mellanmål och läxhjälp?

Man kunde ju faktiskt göra precis det här av helt själviska skäl. För att ge det egna barnet högre tankar om sina föräldrar, bättre värdegrund och bättre skolresultat. Det skämmer väl ändå inte att man dessutom skulle göra världen litet bättre och skolan litet mer likvärdig?

Ett axplock av allt som just nu skrivs och sägs om läxor:  Malin Wollins krönika: Varför ska barnen ta med sig jobbet hem,  I SVD Sanna Raymans: Läxor är bra, läxor ska vi ha, i Skånskan: Vad är syftet med att ge läxor, I Expressen Jenny Madestams: Skippa läxan, UNT: Läxhjälp hjälpte inte, Jan Björklund i Aftonbladet: Läxförbud förödande för arbetarklassens barn. 

Bloggar: Magnus Blixt skriver #Rättläxa i Radio x2, Pernilla Alm är en lärare som vill slippa läxor: Läxornas to be or not to be. Igen. En till läxmotståndare hittar ni i Plåster för 110 miljoner?, Rasmus Liberal skriver Rätt läxor och rätt hjälp, Liberala Anna vill ha Annorlunda läxor, Pluraword efterlyser Återkoppling. 

Allt kanske inte är lärarnas fel? Det kanske är rektorernas?

 

 I förrgår publicerades artikeln: ”Ledningsansvaret bortglömt i svensk skoldebatt ” i GP. Elias Dietrichson var upphovsmannen, sedan är vi nog flera som skrivit, däribland jag. Det handlar om rektors roll och om en del av vad vi i Liberala Lärare tror krävs för att rektor återigen ska bli en person/funktion som stödjer lärare och utbildning. Det är ett viktigt ämne vi skriver om och ett i skoldebatten försummat sådant.  Läs och sprid gärna artikeln.

Ledningsansvaret har haft en undanskymd plats bakom alla Det är lärarnas fel (Här hittar ni hela min bloggserie: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10, 11, 12 och 13.) Men det är för den skull inte så att rektorernas del i skolans misslyckanden helt har ignorerats. Zaremba satte ett strålkastarljus både på de värsta avarterna och på några förebilder. I våra styrdokument har rektors befogenheter stärkts och ansvaret skärpts. Även Skolinspektionen har haft rektor i fokus. Man har både gjort en särskild tillsyn av rektors ledarskap runt om i landet och åkt land och rike kring och föreläst och instruerat huvudmän och skolledare i hur rektorskapet bäst utförs. Rektorsutbildningen har också blivit obligatorisk och enligt de rapporter jag har fått har även den ändrat inriktning. Fokus är idag är på att göra rektor till en tydlig pedagogisk chef som har en vision och som ser till att implementera den.

Med andra ord har man på vissa håll insett att den nya rektorsrollen inte var så bra, men istället för att backa några steg har man valt att knuffa rektor i en ny riktning. Men är det rätt riktning?

Traditionellt har rektor varit en ledare som rekryteras ur kollegiet. En ledare som står nära lärarna, som lyssnar på dem och har deras öra och förtroende och en ledare som företräder kollegiet när det behövs. Ofta var det mot skolöverstyrelsen, ibland mot politiker, ibland mot elever eller föräldrar. Den här rektorn kunde vi återse i den brittiska dokumentärserien om skolan: ”Den övervakade skolan”. En rektor som tar hand om de stökiga, arga eller hemifrån försummade eleverna så att lärarna kan bedriva undervisning. En rektor som talar föräldrar och politiker till rätta oftare än lärare – igen så att lärarna kan fokusera på undervisning.

Sedan kom den kommunala rektorn som framför allt är en budgetregulator. Det blev tjänstemän och politiker en rektor skulle hålla sig väl med, inte lärarna. Varje förslag, varje önskemål besvaras av en sådan rektor med budgetsvar som att det inte är kostnadseffektivt eller förenligt med budget. De förändringar som införs av denne rektor är i allmänhet besparingar nödtorftigt förklädda som skolutveckling. Lärare fick plötsligt höra sådant som passar inte galoscherna kan du söka dig en annan skola, eller ett annat yrke – en uppmaning som många lärare som bekant har hörsammat. Det blev viktigt med sådant som förändringsbenägenhet, samarbetsvilja – eller med andra ord lydnad. Ämnesdjup och undervisningsskicklighet kastades ut. In kom den trevlige handledaren som gör highfive med eleverna i korridoren och som stoltserar med sådan som okunskap och egna dåliga skolresultat.

Nu ska vi förstås inte ge SKL och huvudmännen hela skulden för omvandlingen av rektorsrollen.  Valfrihetsreformerna har även de haft en sänkande effekt. Numera är höga betyg viktigare än djupa kunskaper, nöjda elever och föräldrar viktigare än nöjda – viktigare än friska och arbetsföra lärare. Kunden har alltid rätt … ja till och med när kunden har ända in i bängen fel och konsekvensen av kundtänket inte bara är att läraren tappat arbetstid, auktoritet, trovärdighet, nattsömn och sinnesfrid utan även att eleven lär sig en negativ värdegrundsläxa som överskuggar alla försök att inpränta etik, moral och rättvise-pathos, detta för att vinna en pyrrhusseger som betalas i minskad trygghet, trivsel och kunskapsinhämtning.

Att omvandlingen av rektor till administratör och räknenisse inte var ett lyckat experiment, det har många som sagt redan insett. Den kundorienterade marknadskramaren är betydligt mindre ifrågasatt. Nu ser vi dessutom en omvandling av rektorsrollen från en ledarroll till en chefsroll.  Styrdokumenten är fulla av sådant rektor har ett särskilt ansvar för när det gäller lärarroll, kunskapssyn, undervisning och arbetssätt. Rektorsutbildningen styr också mot en ny chefsroll, snarare än mot den gamla ledarrollen. Det lilla man läser i media om rektorer pekar i samma riktning. Rektorerna måste ta sitt pedagogiska ledarskap på större allvar, med fast hand styra lärarna mot god undervisning.

Vad får det här för konsekvenser? Vilken effekt kan de nya cheferna, få på skolan? En räknenisse drar i allmänhet långsamt ner en skola. Han eller hon anställer bara de billigaste lärarna och låter dem jobba häcken av sig tills de lämnar skolan eller yrket. Men budgetrektorerna sitter på sitt kontor eller i möten på kommunen en stor del av tiden och låter lärarna undervisa i fred – så länge de inte gör av med pengar. En kunden-har-alltid-rätt drabbar i skurar och när skuren kommer vill man göra harakiri eller begå mord, men mellan varven förtränger man – likt kaninerna i Watership Down – både det som hänt och risken för att det händer igen.

En handfast chef med en vision, det skrämmer mig emellertid mer än både räknenissen och marknadskramaren. Det går nämligen varken ihop med ett kreativt, krävande yrke som läraryrket eller med en genuint målstyrd verksamhet. Passiva, lydiga lärare som snällt provar på rektors senaste hugskott kan omöjligt bli skickliga lärare. De kan inte heller göras ansvariga för bristande måluppfyllelse – they are just following orders.

Dessutom för den typen av rektorer oss rakt tillbaka i frälsningsläro-träsket. Vare sig det är entreprenöriellt lärande, learning study, job shadowing, formativ bedömning, PBL, ämnesövergripande arbetssätt eller en-till-en som är vägen för dagen till nirvana.

Dessutom är det sällan antingen eller utan betydligt oftare både och … och och. Budgetregulatorn, a.k.a ”kunden-har-alltid-rätt-och marknaden-styr-och-bör-styra-rektorn”, a.k.a. ”I have a Dream”-chefen som pekar med hela handen och stampar bestämt med foten. …

Om vi hade haft en systematisk resultatuppföljning skulle det aldrig ha kunnat gå så här. I en uppföljd och målstyrd verksamhet får man nämligen facit. I en sådan kan man räkna ut precis vad räknenissen, marknadskramaren och visionären kostar sin skola. I en sådan kan man också ta reda på vilket skolledarrecept som är det mest framgångsrika.

Men inte är det här rektorernas fel. Det här är ett klassiskt exempel av katten på råttan, råttan på repet. Om inte budgetkraven möts  och tjänstemän och politker hålls goda och glada kan rektor glömma karriär, kanske rent av rektorstjänsten. Ska man överleva på en marknad där produkten inte kontrolleras navigerar man systemet - eller försvinner. Säger styrdokumenten att rektor ska in och peta i arbetssätt och undervisning, ja då ska rektor förstås det. Precis som med alla allt är lärarnas fel är det igen det olycksaliga faktum att vi har en detaljstyrd, inte målstyrd skola som spökar. 

Som jag ser det har en rektor två huvudsakliga uppgifter i en skola där huvudprodukten är elevernas kunskaper, delaktighet, trygghet och trivsel. Den första är att se om sitt kollegium. Finns det kunniga, flitiga och skickliga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb, ja då är skolan antagligen mycket framgångsrik. En bra rektor rekryterar sålunda skickliga lärare och anstränger sig för att behålla dem. En bra rektor erbjuder redskap, bollplank och stöd för den som behöver förkovra, variera eller utveckla sig och talar omskolning i de enstaka fall det behövs. En bra rektor ser till att förutsättningarna och incitamenten att bedriva god undervisning är de bästa möjliga. Undervisningen måste gå först. Före möten, dokumentation och elevvård. I förutsättningarna ingår att skolan måste vara en trygg och trevlig arbetsplats, med högt i tak och fungerande arbetsplatsdemokrati.

Den andra uppgiften är att se om sin skola. I det ingår att slåss för tillräcklig budget, en god skolmiljö, gott samarbete med andra instanser, en ökad uppskattning för och ökat samarbete med lärarna från samhälle och föräldrar. I det ingår systematisk utvärdering och resultatkontroll och analys. Det skadar inte om rektor kan hålla medryckande och inspirerande tal vid avslutningar och föräldramöten, skriva små dikter till den lärare som går i pension eller på annat sätt behöver hedras eller uppmuntras.

Kanske är det ett fantasifoster jag målat upp. Det har kanske aldrig funnits sådana förträffliga skolledare, det kanske aldrig heller kommer att finnas sådana. Men what the heck, det är ju bara min vision. Och sådana är som bekant på modet. …

Korkat att bli hemspråkslärare? ... Eller är det något annat som är korkat?

Häromdagen tipsade Merit Wager mig om ett intressant och skakande blogginlägg. Ljuramannen är något så ovanligt som en behörig hemspråkslärare. Inte nog med det, han är behörig i finska, ett av våra fem inhemska språk – dvs i ett språk vi har ett särskilt ansvar att erbjuda, både lagligen och mänskligen. Inte nog med det han verkar i Norrköping – en kommun som sedan 2012 är ett förvaltningsområde för finska.  Med det följer ett åtagande att mer än andra kommuner trygga finskans särställning och kvalitet.  Norrköping är dessutom en stad där finskan traditionellt har en stark ställning, efter alla finnar som emigrerade hit för att arbeta i industrierna. Men trots att Ljuramannen har undervisat här sedan 80-talet och varit behörig lika länge har han aldrig fått en fast tjänst. Nu har han blivit förbigången av en obehörig person med motiveringen att personen är fast anställd i kommunen. Att det är så är för mig helt obegripligt. Man kan förstås tänka sig att Ljuramannen är en olämplig lärare, sådana finns ju också, men i så fall borde han inte ha tillåtits bedriva undervisning i ett antal decennier. I så fall borde man dessutom ha upplyst honom om den saken. Nej, det verkar helt enkelt som om anställningstryggheten för den som är fast anställd i Norrköpings kommun går före all annan hänsyn.

De svar på sina frågor Ljuramannen har fått från kommunen och från Skolverket var sorglustig läsning. Ingen hänvisar överhuvudtaget till elevernas rätt eller till god undervisning. Allt handlar om regelverk och vad man får och inte får göra, inget om vad som är vettigt, rimligt eller bra för eleverna.  ”I’m just following orders” som vore de alla anställda i Guantanamo. Att svaren kom från Tommy Fabricius, en skolchef jag uppfattar som en skicklig sådan och från Olle Johansson, en skolpolitiker jag gillar och har förtroende för gjorde läsningen till ett bittert piller för mig. Det ledde också till att jag ansträngde mig mer än jag kanske annars skulle ha gjort för att se det hela ur deras perspektiv. För Fabricius handlar det antagligen om att stötta sin personal som har fattat beslut i enlighet med kommunens riktlinjer. Svårt i den rollen också att tala om att man tycker reglementet är uppåt väggarna. Som tjänsteman ska man verkställa politiska beslut, inte recensera dem – åtminstone inte inför kommuninnevånare och media. När det gäller Olle Johansson gissar jag att det här är S politik som gäller hela kommunen. Då blir det svårt för honom att recensera den – annat än i partigruppen.

Men oberoende av bevekelsegrunderna är det här uppåt väggarna fel. Orsaken till att det inte finns behörighetskrav på hemspråkslärare är ju inte att det är mindre viktigt att de är behöriga utan ren krass verklighet - det är helt enkelt nästintill omöjligt att hitta sådana personer på många orter i många språk. Den behandling Ljuramannen utsatts för visar emellertid med all önskvärd tydlighet att skollagen behöver kompletteras. Självklart ska en behörig hemspråkslärare ha företräde framför någon som inte är hemspråkslärare – det finns varken orsak eller ursäkt för en annan ordning.  Utan en sådan ordning blir det för övrigt – vilket Ljuramannen påpekar – liktydigt med att slänga pengar i sjön att utbilda sig till hemspråkslärare.  Men ändringar i skollagen tar tid och tills det sker finns det ingen ursäkt för att sätta vuxnas anställningstrygghet framför barns rättighet till god och likvärdig undervisning. Så snälle, gode Norrköping, gör om och gör rätt!

Länk här till Ljuramannens både bittra och humoristiska rapport. Länk här till en angelägen och välskriven artikel i SVD av Merit Wager om vad den svenska skolan har att lära av den finska: Det finska skolexemplet. Länk här tillSpråklärarnas riksförbunds medlemsregistrering. Vi erbjuder ämnesutveckling, fortbildning, nätverk och stöd för lärare i ALLA främmande språk. Ljuramannen och alla övriga hemspråkslärare är hjärtligt välkomna till oss. Den som har en anställning ska också se till att skolan betalar medlemsavgiften. Yrkesutveckling är för många lärare ett fritidsintresse. Det må så vara. Jobb och egen passion för ämnet kan ibland vara svåra att hålla isär. Men det är huvudmannen som ska betala för fortbildning och lärarnätverk.

Nytt läsår, ny skola, nya elever, nytt lärarjobb

I mitten av juli tackade jag ja till ett nytt jobb. Jag jobbar nu på Vammarskolan i Valdemarsvik.
Att avveckla ett jobb och veckla upp ett nytt är aldrig en baggis. Att göra det på så kort varsel är det än mindre, så jag har jobbat väldigt långa dagar ända sedan vi kom hem från Italien. Jag tänker ibland på de fem-rätters middagar vi åt med silverbestick på hotellterrassen. Porlet från fontänen, solens sista röda strålar på alptopparna på andra sidan dalen, den lilla porslinsskylten där det stod Frau von Schantz med guldbokstäver.  Det var konstigt med det lyxiga halv-pensionatet redan då, litet som en tidsresa till trettiotalet. Nu känns alltsammans väldigt fjärran. Ett avlägset hedonistiskt liv i slow-motion. 

Så hur kommer det sig att jag började se mig om efter andra jobb efter fyra år på Djäkneparksskolan? Det förra läsåret var tungt. Det tyngsta hittills under min lärarkarriär och så tungt att det påverkade hälsa och sinnesfrid. Jag vet att det har varit så för många, för jag har haft fler kollegor och lärarvänner som lämnat yrket, varit långtidssjukskrivna och bara utledsna än någonsin tidigare. Som vanligt är det i allmänhet de flitigaste och mest lämpade lärarna som går i väggen eller byter bana.

 En  viktig orsak är de nya styrdokumenten och betygen. Tidigare betyg och ett nytt betygssystem innebär ett betydande merarbete. Dokumentationen av elever i behov av stöd har varit ett annat gissel. Först ska man skriva orosanmälan, sedan en pedagogisk kartläggning, därefter ett åtgärdsprogram - och det är så komplicerat (åtminstone i Norrköping) att vi hade kurs i att skriva dem, speciallärare som nagelfor utkasten och föreslog ändringar och ändå fick vi bakläxa på dem av Skolinspektionen. ... Ja och sedan ska åtgärdsprogrammet utvärderas inom en viss tidsram. Givetvis även det i skrift. Till det ska läggas att skolk ska skrivas in i betyget och att föräldrar ska kontaktas samma dag om frånvaro inte är anmäld. Somliga av reformerna är jag helhjärtat för, andra not so much, men alla tar de tid, tid som inte finns.

På min skola var det här året bekymmersamt även av andra skäl. Vi hade scheman som inte fungerade, med ideliga ändringar som följd. Vi hade två klasser fler än tidigare, fler elever än skolan bekvämt rymmer, men ingen korridorvärd. Det plus en kaotisk terminsstart ledde till att vi tappade greppet om ordningen. När det var som värst skrev jag flera händelserapporter varje dag. Det var rökning, skolk, stölder, skadegörelse, bråk av olika slag. I fjol gick vi också över till årskursvisa arbetslag. Jag var nyfiken på  arbetsmodellen och positiv till försöket, men det visade sig snabbt att den inte passade mig. Det var inte alls lika roligt att jobba bara med sjuor som att ha alla årskurser. Det påverkade också ordningsskapandet. Utan relation till åttor och nior blev rastvaktandet en helt ny och vansklig historia. Vår rektor påpekade inför reformen att vi inte är i skolan för oss själva utan för eleverna. Ett sant påstående och jag nickade instämmande när jag hörde det. Men jag har kommit att inse att en lärare som tappar sugen, humöret eller humorn varken är i skolan för sig själv eller för eleverna.

Vid jul slutade vår rektor och kort därefter studierektorn samtidigt som det stod klart att skolans ekonomi var ännu sämre än vi tidigare vetat. Utvecklingsledar-delen av min tjänst drogs in - eller för att använda min rektors ord - jag skulle vila från uppdraget. Det här startade några månader innan skolan skulle besökas av Skolinspektionen. Istället fick jag överta klasser som haft vikarie hela terminen för att en kollega först var långtidssjukskriven  och sedan sökte och fick jobb utanför skolans värld. Jag tog över klasserna i början av november, två nior och en sjua, och det var då tre klasser där arbetsmoral och arbetsro var i botten, det fanns inget betygsunderlag, inga omdömen, elever och föräldrar var upprörda och oroliga och det var jag som skulle sätta betyg till jul.  Kvällarna och helgerna räckte inte till när det var som värst.


I mitten av maj träffade jag min nye rektor för att tala om tjänsten inför nästa år. Jag fick veta att vilan från uppdraget som utvecklingsledare var permanent, att jag inte fick göra Qualis-granskningar i tjänsten, att den överfulla franskgruppen i år sju inte skulle delas. Allt konsekvenser av skolans stora budgetunderskott. Allt sådant som sade mig att nästa läsår skulle bli värre än det föregående. Som plåster på såren fick jag höra att jag är en skicklig och uppskattad lärare och blev uppmanad att söka en Förstelärartjänst.
Jag följde uppmaningen, men kände ingen tillförsikt för det. Vad betyder extra pengar om det är arbetsvillkoren det är fel på? Samma kväll som jag hade haft mötet med rektor skickade jag iväg två jobbansökningar. Inte så seriösa sådana, men det kändes ändå som ett stort steg efter fyra år på samma skola, en skola som väldigt mycket har känts som min skola, med kollegor jag är fäst vid, underbara elever och bra föräldrar.

I slutet av maj dök det så upp en tjänst vid Vammarskolan som jag erbjöds. Först ville jag avvakta och se om jag fick en Förstelärar-tjänst i Norrköping, men i juli ändrade jag mig och tackade ja till en tjänst som inkluderar ett uppdrag som engelskutvecklare i kommunen.
Det tar mig numera tio minuter att cykla till jobbet, och jag har fått många gratulationer till att slippa pendla. Men att pendla med våra bekväma 46:or och trevliga, snälla Ringarums-chaufförer är inget jag har lidit av och ingen faktor i mitt beslut. Bussresan har tvärtom varit min bästa arbetstid varje dag. Orsaken till att jag bestämde mig för att tacka ja till det här jobbet trots att jag förlorar mina kommunpoäng i Norrköping och har betydligt sämre chans att få en Förstelärartjänst är att Vammarskolan är en riktigt bra skola och en riktigt bra arbetsplats. Bra ledning, bra kollegor, bra rutiner och anda och betydligt bättre resurser än i vad man har i Norrköping. Jag jobbade på Vammarsolan från 2006 - 2008, och jag har en dotter som har gått där, så jag vet att det är så. Jag har dessutom ett digert jämförelsematerial på skolfronten. Jag har vid det här laget hunnit jobba på 13 olika skolor, de flesta kring Stockholm och Uppsala. På de reaktioner jag får märker jag att alla Valdemarsviksbor inte förstår vilka bra lärare och vilken bra skola vi har i vår kommun. Det är synd. Det behöver vi ändra på.

Jag jobbar väldigt mycket just nu, för mycket för att hinna blogga. Mina nya elever har jag inte hunnit lära känna och jag tänker ibland på mina förra elever och kollegor med saknad. Men det känns väldigt bra i magen och jag sover gott om nätterna. Jag är glad över mitt beslut, glad att få vara lärare på Vammarskolan i Valdemarsvik.

Inget bra skolrecept på DN:s ledarsida

Egentligen hade jag tänkt ta en paus från bloggandet under semestern i Tyskland och Italien, men här sitter jag nu och plitar fast vi bara precis passerat Mjölby. Varför? Jo, Johannes Åman har skrivit en skolartikel: ”Lita aldrig på skolminnen”. Det är inte lätt att hitta budskapet i denna långa text där skolan bara dyker upp i den sista tredjedelen, men jag vågar mig på ett försök: Politiska visioner när det gäller skolan grundar sig på egna skolminnen. Dessa minnen är otillförlitliga och därför har skolan letts på villovägar.  

Villovägarna? Åman nämner inledningsvis tre sådana ”politiska slutsatser”: Skolan bör locka mer färgstarka personer, eleverna borde oftare få känna lärandets glädje, skolan måste vänja eleverna vid att anstränga sig.  

   Det är bara det att inget av det klingar bekant ur den svenska skoldebatten. Att eleverna bör få känna lärandets glädje är inskrivet i våra styrdokument och något ingen bestrider. Att skolan behöver vänja eleverna vid att anstränga sig är inte heller det något som väcker politisk stridsvilja och debatt. Och det där med mer färgstarka lärare, vem har lyft det i debatten? Vilket parti har dragit den slutsatsen? Alla politiska reformer under mitt vuxenliv har hjälpt till att strömlinjeforma lärarkåren. Social kompetens, samarbetsförmåga, förändringsbenägenhet, anpasslighet, lydnad – där har vi de egenskaper som premierats. Akademiker, personer som tänker själva, som säger ifrån när kejsaren saknar kläder har aktivt motats bort. De få som finns kvar håller som bäst på att gå i pension. Andra som inte platsar i skolan är människor som är blyga, ironiska, kyliga, tystlåtna, förlästa, långsamma … listan kan göras lång. Bland oss lärare finns det en och annan som ropar stopp och belägg, som pekar på den utarmning och orättvisa likformigheten och avakademiseringen för  med sig. Barn med icke-akademisk bakgrund som inte möter någon med intellektuella intressen och vanor i skolan blir bestulna på massor av valmöjligheter. Det är inte bara det att de knappast gör någon karriärmässig klassresa. De får heller ingen ingång i konst, klassisk musik, litteratur, filosofi. Ingen tillgång till den enorma kulturskatt vi har, en kulturskatt som ger tröst i sorg, nya tankar, en känsla av samhörighet med tidigare generationer och sekel, en djupare förståelse för människan och mycket mer. Eleverna förtjänar också att möta olika sorters vuxna, olika sätt att vara vuxna i skolan så att de själva kan hitta en modell som passar dem, så att de kan hitta någon som talar till och förstår dem. Gudarna ska veta att inte alla elever är socialt kompetenta, samarbetsvilliga, förändringsbenägna och anpassliga. Dessutom är lydnad, anpasslighet och trevlighet farliga läraregenskaper. Eleverna förtjänar att möta lärare med ryggrad, med beredskap att vara ansvarskännande och ibland obekväma, inte bekräftelsetörstiga kompislärare. 

I slutet av artikeln ger Johannes Åman sitt recept. Eleverna måste bli sedda av sina lärare, känna att skolarbetet är viktigt och att de får den hjälp de behöver. När jag läste det här frågade jag min man om han blev sedd av sina lärare när han gick i skolan. Vi var rörande överens om att vi inte hade haft en enda lärare som ”såg oss” och vi var lika överens om att vi heller aldrig hade önskat oss något sådant (Givetvis då med reservation för att vi kan dra oss helt fel till minnes båda två). Då sa min man något som slog mig som väldigt sant. Han sa att när vi gick i skolan var det vi elever som anpassade oss till lärarna, men idag är det tvärtom lärarna som anpassar sig till eleverna. Det leder till unga vuxna som väntar sig att världen ska anpassa sig efter deras behov och önskemål, som inte är tränade i att observera koder, regler, vad världen väntar sig av dem. Det här är förstås en sanning med modifikation. En bra lärare anpassar sig efter sina elever, en framgångsrik elev läser av sina lärare, men min man är ändå något viktigt på spåren. Det är vuxna som ska fungera som modeller och förebilder för barn och unga och man får aldrig abdikera sitt vuxenansvar, hur illa det ibland än sitter. Nej, vi behöver inte lärare som ”ser eleverna mer”, snarare elever som ser och lyssnar mer på sina lärare, och lärare som har och håller fast vid sina principer.

Att få den hjälp man behöver är heller inte ett måste. En skola där alla alltid får den hjälp de behöver är knappast vare sig effektiv eller utvecklande. Frustration, egen tankeverksamhet, jakt på lösningar, att man frågar en klasskompis, letar i läroboken, på nätet eller i biblioteket, allt det kan vara mer utvecklande än att alltid få den hjälp man behöver. Det enda jag kan skriva under på är att eleverna behöver tycka att skolan är viktig. Och för att det ska ske behöver föräldrar, politiker och ledarskribenter tycka att skolan är viktig. Och den beklagliga sanningen är att vi inte har ett sådant samhälle idag. Bildning – allmän såväl som särskild – står lågt i kurs och vi är bara intresserade av förmågor som vi tror kan leda till framtida inkomster.  Istället för att se till att våra barn är väl rustade för den värld vi har idag ägnar vi oss ett evigt käbbel om vad vi tror ska komma att krävas i framtiden.

Mot slutet av artikeln lyfter Åman ytterligare villospår och recept: Det krävs inte mer mätande eller någon totalsummering av vad eleverna gör under sin skoltid. Istället ska skolans utveckling lämnas åt lärare och elever. Politiker och skolledare ska nöja sig med att ha tydliga förväntningar på att ”lärare tillsammans med sina kollegor ständigt ska sträva efter att förbättra sin undervisning.

Sverige är antagligen det enda västland där inte staten gör någon oberoende kontroll av kunskapsresultaten. Ska vi inte vara helt hänvisade åt Pisa och Timms måste vi förbättra vårt mätande.  Förslagsvis genom att införa centralrättning av de nationella proven i högstadiet. Någon totalsummering av vad eleverna gör under sin skoltid är det mig veterligen ingen som har föreslagit. Däremot en studentexamen som kontrollerar måluppfyllelsen i de viktigaste kunskaperna och färdigheterna. De vill säga en centralrättad examen som tar reda på – inte allt – men det väsentligaste om vad eleverna, lärarna, skolledarna och huvudmännen har gjort under elevens skoltid. Det instrument så gott som alla andra länder använder sig av för att utvärdera och följa upp sitt skolsystem och för urval till högre studier.

Finns det en sådan kontroll kan skolans utveckling gott lämnas åt elever och lärare. Utan en sådan ger jag inte många ruttna lingon för utsikterna att skapa en likvärdig och bra skola.

...  Och förväntningarna?  Jag betackar mig för skolledare som förväntar sig att jag och mina kollegor ständigt ska utveckla vår undervisning. Ständiga krav på ständig utveckling – det har vi haft länge och där har vi en av orsakerna till att det ser ut som det gör i skolan idag. Jag vill ha en rektor som ständigt frågar vad han eller hon kan göra för att underlätta, för att förbättra mina och mina kollegors förutsättningar att bedriva en god undervisning. Jag vill ha samarbeten som växer fram underifrån, födda ur egna behov och önskemål, inte uppifrån påbjudna sådana.

Sist vill jag problematisera Åmans påstående det gäller skolminnen. Visst kan det vara ett problem att alla uppfattar sig som experter på skolan, men det kan också vara en styrka. Det tycks mig som om det är en styrka vi inte använder oss av i tillräcklig utsträckning.  Det finns en svensk tendens att svartmåla det prövade och idealisera det nya och oprövade.  I den kollektiva bild vi har skapat oss var skolan förr auktoritär och ofri, präglad av korvstoppning, våld, pennalism och krav på lydnad. Jag vet att det inte var så i Finland, men jag har inga egna eller släktingars minnen i Sverige. Det jag har sett är emellertid många fantastiska äldre och nu pensionerade lärare, lärare som så gott som samtliga lämnade korridorer fulla av bölande elever när de gick i pension. Jag hade en kollega i Uppsala som fick tårar i ögonen när han beskrev vilken fantastisk lärare min svärfar hade varit (på sextiotalet) och om hur han aldrig hade blivit akademiker och mattelärare om det inte hade varit för honom. Den senaste minnesrösten var en insändare i DN som publicerades någon gång förra veckan. En äldre man berättade om sin gymnasietid, om deras spränglärde och skicklige svensklärare, om elevinflytande, om en skola som öppnade nya världar och som möjliggjorde klassresor. Tyvärr finns inte insändarna på nätet, så jag kan inte länka.

Problemet är inte att vi ägnar för mycket tid åt att minnas. Det är först när alla resultat så entydigt pekar i fel riktning som vi yrvaket börjat titta i backspegeln med något annat än förakt. Vad gjorde vi då som var bättre? Vad har vi infört som ledde fel? Den tunga sanningen är att vi alla som är vuxna i Sverige idag har ett ansvar för varje unge i vårt land, ett ansvar för att var och en av dem får en bra skolgång, får möjlighet att forma sitt liv, bli sin bästa version. Ska vi lyckas med det måste vi blicka både framåt, bakåt och åt sidan. Ska vi lyckas måste vi även skaffa oss redskap för att utvärdera vilka reformer som blir framgångsrika och vilka som bör förpassas tillbaka till ritbordet. Central och systematisk uppföljning av de viktigaste målen och resultaten i skolan.