Nytt läsår, ny skola, nya elever, nytt lärarjobb

I mitten av juli tackade jag ja till ett nytt jobb. Jag jobbar nu på Vammarskolan i Valdemarsvik.
Att avveckla ett jobb och veckla upp ett nytt är aldrig en baggis. Att göra det på så kort varsel är det än mindre, så jag har jobbat väldigt långa dagar ända sedan vi kom hem från Italien. Jag tänker ibland på de fem-rätters middagar vi åt med silverbestick på hotellterrassen. Porlet från fontänen, solens sista röda strålar på alptopparna på andra sidan dalen, den lilla porslinsskylten där det stod Frau von Schantz med guldbokstäver.  Det var konstigt med det lyxiga halv-pensionatet redan då, litet som en tidsresa till trettiotalet. Nu känns alltsammans väldigt fjärran. Ett avlägset hedonistiskt liv i slow-motion. 

Så hur kommer det sig att jag började se mig om efter andra jobb efter fyra år på Djäkneparksskolan? Det förra läsåret var tungt. Det tyngsta hittills under min lärarkarriär och så tungt att det påverkade hälsa och sinnesfrid. Jag vet att det har varit så för många, för jag har haft fler kollegor och lärarvänner som lämnat yrket, varit långtidssjukskrivna och bara utledsna än någonsin tidigare. Som vanligt är det i allmänhet de flitigaste och mest lämpade lärarna som går i väggen eller byter bana.

 En  viktig orsak är de nya styrdokumenten och betygen. Tidigare betyg och ett nytt betygssystem innebär ett betydande merarbete. Dokumentationen av elever i behov av stöd har varit ett annat gissel. Först ska man skriva orosanmälan, sedan en pedagogisk kartläggning, därefter ett åtgärdsprogram - och det är så komplicerat (åtminstone i Norrköping) att vi hade kurs i att skriva dem, speciallärare som nagelfor utkasten och föreslog ändringar och ändå fick vi bakläxa på dem av Skolinspektionen. ... Ja och sedan ska åtgärdsprogrammet utvärderas inom en viss tidsram. Givetvis även det i skrift. Till det ska läggas att skolk ska skrivas in i betyget och att föräldrar ska kontaktas samma dag om frånvaro inte är anmäld. Somliga av reformerna är jag helhjärtat för, andra not so much, men alla tar de tid, tid som inte finns.

På min skola var det här året bekymmersamt även av andra skäl. Vi hade scheman som inte fungerade, med ideliga ändringar som följd. Vi hade två klasser fler än tidigare, fler elever än skolan bekvämt rymmer, men ingen korridorvärd. Det plus en kaotisk terminsstart ledde till att vi tappade greppet om ordningen. När det var som värst skrev jag flera händelserapporter varje dag. Det var rökning, skolk, stölder, skadegörelse, bråk av olika slag. I fjol gick vi också över till årskursvisa arbetslag. Jag var nyfiken på  arbetsmodellen och positiv till försöket, men det visade sig snabbt att den inte passade mig. Det var inte alls lika roligt att jobba bara med sjuor som att ha alla årskurser. Det påverkade också ordningsskapandet. Utan relation till åttor och nior blev rastvaktandet en helt ny och vansklig historia. Vår rektor påpekade inför reformen att vi inte är i skolan för oss själva utan för eleverna. Ett sant påstående och jag nickade instämmande när jag hörde det. Men jag har kommit att inse att en lärare som tappar sugen, humöret eller humorn varken är i skolan för sig själv eller för eleverna.

Vid jul slutade vår rektor och kort därefter studierektorn samtidigt som det stod klart att skolans ekonomi var ännu sämre än vi tidigare vetat. Utvecklingsledar-delen av min tjänst drogs in - eller för att använda min rektors ord - jag skulle vila från uppdraget. Det här startade några månader innan skolan skulle besökas av Skolinspektionen. Istället fick jag överta klasser som haft vikarie hela terminen för att en kollega först var långtidssjukskriven  och sedan sökte och fick jobb utanför skolans värld. Jag tog över klasserna i början av november, två nior och en sjua, och det var då tre klasser där arbetsmoral och arbetsro var i botten, det fanns inget betygsunderlag, inga omdömen, elever och föräldrar var upprörda och oroliga och det var jag som skulle sätta betyg till jul.  Kvällarna och helgerna räckte inte till när det var som värst.


I mitten av maj träffade jag min nye rektor för att tala om tjänsten inför nästa år. Jag fick veta att vilan från uppdraget som utvecklingsledare var permanent, att jag inte fick göra Qualis-granskningar i tjänsten, att den överfulla franskgruppen i år sju inte skulle delas. Allt konsekvenser av skolans stora budgetunderskott. Allt sådant som sade mig att nästa läsår skulle bli värre än det föregående. Som plåster på såren fick jag höra att jag är en skicklig och uppskattad lärare och blev uppmanad att söka en Förstelärartjänst.
Jag följde uppmaningen, men kände ingen tillförsikt för det. Vad betyder extra pengar om det är arbetsvillkoren det är fel på? Samma kväll som jag hade haft mötet med rektor skickade jag iväg två jobbansökningar. Inte så seriösa sådana, men det kändes ändå som ett stort steg efter fyra år på samma skola, en skola som väldigt mycket har känts som min skola, med kollegor jag är fäst vid, underbara elever och bra föräldrar.

I slutet av maj dök det så upp en tjänst vid Vammarskolan som jag erbjöds. Först ville jag avvakta och se om jag fick en Förstelärar-tjänst i Norrköping, men i juli ändrade jag mig och tackade ja till en tjänst som inkluderar ett uppdrag som engelskutvecklare i kommunen.
Det tar mig numera tio minuter att cykla till jobbet, och jag har fått många gratulationer till att slippa pendla. Men att pendla med våra bekväma 46:or och trevliga, snälla Ringarums-chaufförer är inget jag har lidit av och ingen faktor i mitt beslut. Bussresan har tvärtom varit min bästa arbetstid varje dag. Orsaken till att jag bestämde mig för att tacka ja till det här jobbet trots att jag förlorar mina kommunpoäng i Norrköping och har betydligt sämre chans att få en Förstelärartjänst är att Vammarskolan är en riktigt bra skola och en riktigt bra arbetsplats. Bra ledning, bra kollegor, bra rutiner och anda och betydligt bättre resurser än i vad man har i Norrköping. Jag jobbade på Vammarsolan från 2006 - 2008, och jag har en dotter som har gått där, så jag vet att det är så. Jag har dessutom ett digert jämförelsematerial på skolfronten. Jag har vid det här laget hunnit jobba på 13 olika skolor, de flesta kring Stockholm och Uppsala. På de reaktioner jag får märker jag att alla Valdemarsviksbor inte förstår vilka bra lärare och vilken bra skola vi har i vår kommun. Det är synd. Det behöver vi ändra på.

Jag jobbar väldigt mycket just nu, för mycket för att hinna blogga. Mina nya elever har jag inte hunnit lära känna och jag tänker ibland på mina förra elever och kollegor med saknad. Men det känns väldigt bra i magen och jag sover gott om nätterna. Jag är glad över mitt beslut, glad att få vara lärare på Vammarskolan i Valdemarsvik.