I förrgår försvarade Jan Björklund sin skolpolitik i Agenda. Det var inte särskilt kul att titta på TV-inslaget. Agenda-redaktionen gjorde ett minst sagt halvdant jobb. Inte heller Jan Björklund visade sig från sin bästa sida.
Inledningen var en föraktfullt avfärdande kortfilm med fokus på Björklunds kritiserade Atlantångarliknelse. Man hade till och med bjudit in en fartygsexpert som visste berätta att det minsann gick geschwint att vända atlantångare. Ett enkelt grepp vid ratten, någon minut av väntan så var det klappat och klart. ... Och?
För det första är kritiken av liknelsen både gammal och spridd - närmast en gäspning för oss tittare. För det andra är det i sammanhanget ointressant om liknelsen är faktiskt relevant eller inte. Betydligt intressantare är om den underliggande tesen stämmer - en tes som jag tror de flesta uppfattade genom atlantångar-liknelsen: Tar det lång tid att få till stånd en förändring i skolans värld?
Det tyckte uppenbart inte programledaren. I fientlig ton upprepade hon samma frågor om och om igen. Hur lång tid är det rimligt att det dröjer innan resultaten förbättras? Hur länge kan en minister skylla på sina föregångare?
Jan Björklund gav igen med samma mynt och upprepade gång på gång att man har utfört stora och nödvändiga reformer - ny skollag, ny läroplan, nytt betygssystem, ny lärarutbildning. Det kändes inte helt övertygande. Varför inte nämna huvudmannaskapet? Och bristen på oberoende och fortlöpande kontroll av kunskapsresultaten? En bra skola förutsätter dessutom välutbildade skickliga lärare med goda förutsättningar att bedriva kvalitativ undervisning. De reformer som hittills genomförts har bara gett lärarna mer arbete, fler krav, mer dokumentation, mindre tid för undervisningen.
Jag gillade inte heller att Jan Björklund helt avfärdade att FP förlorat förtroende när det gäller skolpolitiken. Att alliansen ändå leder och att FP har mest skolförtroende i alliansen må vara sant. Men sant är också att FP har förlorat förtroende. Det märks i debatten, det märks i opinionsmätningar, det märks både bland lärare och bland folk i allmänhet. Bättre då att se den sanningen i vitögat och hantera den.
Jag tror att en viktig orsak till ökat vänsterförtroende i skolfrågor är valfrihetsreformerna och väljarkårens växande desillusionering inför den värld av marknadsföring, skandaler och skolsegregation som vi ser omkring oss. Här uppfattar jag FP som det mest pragmatiska av allianspartierna. Men även i FP är friskolereformen och vinsterna något av en helig ko.
I Finland har man haft likvärdigheten som ett övergripande mål i många decennier. I Sverige har man resignerat och gett upp om en likvärdig skola - och på köpet fått en skola som underpresterar. Pasi Sahlberg visade under ett seminarium på finska ambassaden att ökad likvärdighet och förbättrade resultat gått hand i hand i den finska skolan. Han visade också att alla de länder som ligger högst kunskapsmässigt även gör det i grenen likvärdighet. Sverige har istället tappat både i kunskaper och likvärdighet.
Likvärdighet och valfrihet går inte ihop utan här måste man välja. Jag tror inte att vi kan få en bra skola utan att beskära valfriheten, utan likvärdighet.
Bättre intryck gjorde då Björklunds franka konstaterande att skolan brottas med stora problem som glädjebetyg, bristande likvärdighet, avhopp, ointresse för att bli och förbli lärare och dåliga studieresultat. Det är väldigt viktigt att den bild man som minister målar upp stämmer med den bild väljarna ser i sin vardag. Det Björklund beskrev i Agenda kände åtminstone jag igen.
Jan Björklund har rätt i att förändringar tar tid i skolan. Regeringen förtjänar heller inte kritik för tröghet i reformgenomförande - tvärtom har man snarare haft litet för bråttom. Reformerna är också mestadels alldeles utmärkta. Men kommer de att ge oss en riktigt bra skola? Jag tror tyvärr inte det. Inte utan likvärdighet. Inte utan skickliga lärare som får tid, resurser och förtroendet att göra ett bra jobb.
Somliga har uppfattningen att Björklund nu är färdig och bör lämna över till någon annan. Andra menar att det enda skolan nu behöver är arbetsro. Men vad är poängen med att lämna ångaren kvar på fel kurs? Eller med att lämna över rodret till en mindre skicklig kapten?
Jag tycker istället att Björklund behöver fortsätta svängen ända tills atlantångaren är på rätt kurs. Tills vi har ett fungerande huvudmannaskap. Tills vi har en oberoende och systematisk kunskapskontroll. Tills läraryrket har återfått den frihet och den dragningskraft som krävs. Tills likvärdigheten återigen blir en svensk paradgren. ... Oberoende av hur lång tid det tar.
tisdag 26 februari 2013
lördag 9 februari 2013
Från pappersskola till kunskapsskola?
”Lovar dom att ta bort omdömena, då ska jag fan ta mig rösta på socialdemokraterna”. En röst i mitt kollegium som följdes av idel instämmande mummel dagen efter Ibrahim Baylans och Stefan Löfvens utspel om att minska lärarnas dokumentation. Eller muttranden snarare. De skriftliga omdömena väcker nämligen en hel del ont blod i lärarled. Varje termin har vi satt mängder av tid på att skriva dem. Varje termin har vi suttit i utvecklingssamtal och tillsammans med föräldrar och elever satt mängder av tid på att försöka tolka de omdömen våra kollegor skrivit. Ibland ger till och med de egna omdömena huvudbry. Det man skrev i december kanske inte alls stämmer i februari. Ibland stämmer det inte ens veckan därpå.
På senare tid har man vid Skolverket varit kritiska till hur vi har formulerat oss i omdömena, med påföljd att vi får våra små texter recenserade inte bara av eleven, föräldrarna, våra kollegor, den uppmärksamme och engagerade skolledaren utan även av Skolinspektionen. Just det här sistnämnda har lett till ett håll-ryggen-fri tänk hos många lärare. Istället för att skriva en personlig analys av elevens måluppfyllelse och utvecklingsområden klipper man och klistrar avsnitt ur kursplanen. Resultatet är omdömen som är så gott som obegripliga för både elever, föräldrar och mentorer och som alltså inte gör någon som helst nytta. ... Utöver att föreskrifterna följs och att Skolinspektionen inte kan hitta något fog för anmärkning.
Tänkte man helt fel när man en gång införde IUP och skriftliga omdömen? Det tror jag inte. Målen var att öka elevens förståelse för, inflytande över och delaktighet i sin egen inlärning och måluppfyllelse, att öka föräldrarnas insyn och också att skärpa kraven på att lärarna anpassar sin undervisning till de elever som verkligen sitter i klassrummet. Viktiga mål allesammans. Problemet är att kraven och även uppföljningen handlar om medlen - dvs om just IUP och skriftliga omdömen - inte om målen. Det man åstadkommer på så vis är att dokumentationen blir målet, och att kvittot på framgång blir att den inte kan kritiseras av Skolinspektionen. Klassisk håll-ryggen-fri-dokumentation med andra ord.
Mitt eget motstånd har långa rötter. Så här skrev jag i inlägget "Mitt omdöme om skriftliga omdömen" i mars 2010: "Mitt skriftliga omdöme om de skriftliga omdömena är att de inte når målen. De kommer ofta för sent och har sällan rätt material med sig. Dessutom stör de arbetsron, startar konflikter, försämrar kvaliteten på undervisningen och ger oss lärarna sömnlösa nätter. Snälla Jan Björklund, här räcker det inte med stramare tyglar, ta ungen ur skolan – åtminstone ur min skola."
Nu tre år senare verkar jag ha fått gehör för min vädjan. I veckan tillkännagavJan Björklund att han föreslår att både omdömen och IUP slopas helt på högstadiet. Eftersom förslag som läggs i regeringsställning rätt snabbt brukar bli verkstad är det troligt att mina kollegor inte kommer att ha just den här anledningen att rösta på socialdemokraterna i nästa val.
Vad händer då med de vällovliga målen? Räcker det med betyg som återkoppling? Självklart inte. Elevens och föräldrarnas rätt att få fortlöpande information om både uppnådda mål och utvecklingsbehov finns kvar i skollagen - likaså kravet att undervisningen ska bygga på elevernas önskemål och behov och att den ska planeras och utvärderas tillsammans med eleverna. Det är ju inte IUP och skriftliga omdömen man slopar utan kravet på dem. Allt det som var syften för dokumentationen finns kvar. Skillnaden är att man i framtiden förhoppningsvis kan välja medel och ge information som behövs och önskas, när den behövs och önskas. Själv föredrar jag samtal. Det ger mig möjlighet att ställa frågor, att höra vad eleven har för mål, att diskutera arbetssätt och vilken insats som krävs för just det målet. I ett samtal finns det också en ömsesidighet. Jag kan kritisera elevens arbetsinsatser, eleven kan kontra med kritik av upplägget och läxorna eller med egna önskemål eller åtgärdsförslag. Sist men inte minst får det mycket bättre effekt att svara på frågor än att erbjuda information ingen har efterlyst. Som till exempel när man får ett mejl från en elev som lyder så här: ”Helena, jag vill verkligen höja mig i engelska. Vad behöver jag göra? Har du nåt material?” Det omdöme man skriver då har man all orsak att lägga tid på för i det läget är det nästan säkert att det man föreslår blir verkstad. Jag kommer alltså inte att sluta skriva omdömen. Där det känns motiverat, där jag tror att det får rätt effekt kan jag tänka mig att skriva omdöme på omdöme. Men jag ser verkligen fram emot att få möjligheten att välja medel och metod efter elev och situation. Jag ser också fram emot att inte längre behöva störa den elev som får kunskaperna och färdigheterna som en biprodukt av passion och fritidsintresse med oönskade skriverier om betygssteg och kunskapskrav - skriverier som i bästa fall tråkar ut och distansierar eleven, i sämsta fall skadar passionen och motivationen.
Tummen upp för både Baylans löfte och Jan Björklunds förslag, med andra ord. Men jag hoppas att det inte stannar där. Det finns fler dokumentationskrav som behöver slopas. Åtgärdsprogrammen till exempel. Invecklade dokument som dessutom ska utvärderas skriftligen. Tänk om vi satte den tid vi idag lägger på att dokumentera problem på att åtgärda dem? Med dagens system är huvudsaken att det finns pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram skrivna och att de är skrivna så att Skolinspektionen inget har att anmärka - inte att eleven har fått rätt stöd och nått målen, dvs att åtgärderna har haft effekt. Det är till och med så illa att de skärpta dokumentationskraven ibland medför att det dröjer längre än tidigare innan åtgärder sätts in - något som är förödande för eleverna.
Hur borde det se ut istället? För det första ska varken krav eller uppföljning ha fokus på medlen utan både krav och uppföljning ska utgå ifrån de viktigaste målen: Elevernas kunskaper, färdigheter, trivsel, trygghet och delaktighet. Självklart måste man följa upp att eleverna får sina rättigheter tillgodosedda. Men ett mer konstruktivt dokumentationskrav vore en överlämnande dokumentation, dvs att man inför stadiebyten skriftligen redovisar vilka utredningar som har gjorts, vilka åtgärder som har satts in, vilken effekt de har haft tillsammans med underkända betyg. Sådan dokumentation fyller ett praktiskt behov och tjänar dessutom som kontrollerbar dokumentation när det gäller om skolan ger eleverna det stöd de har rätt till. Varför skulle det behöva finnas dokumentation på alla elever man har fått i mål? Varför skall det krävas en skriftlig pedagogisk utredning, när den mest effektiva utredningen kan vara ett fem minuters samtal mellan mentor och ämneslärare eller mentor och elev?
Dessutom borde den verkliga måluppfyllelsen kontrolleras betydligt bättre. Förstår eleverna målen? Får de konstruktiv och lärande bedömning av sina lärare? Får eleverna välja arbetssätt? Får de planera och utvärdera undervisningen? Får de tillfälle att visa sina färdigheter och kunskaper på olika sätt? Det borde vara en simpel sak att systematiskt begära svar på sådana frågor i nationella utvärderingar. Vid den regelbundna tillsynen kunde man följa upp med djupintervjuer och observationer. Här vore det dessutom betydligt mer konstruktivt att lyfta framgångsexempel än att publicera avvikelserapporter. Lägger vi till det en studentexamen som systematiskt mäter de viktigaste kunskaperna och färdigheterna och centralrättade nationella prov har vi en skola som får rätt incitament.
.En skola där tryggheten går före trygghetsplanen, där åtgärderna går före åtgärdsprogrammen, där betyg och provresultat står för samma saker överallt i landet, överallt i skolsystemet.
... En kunskapsskola istället för en pappersskola.
Media: Skolvärlden, SVT, Jan Björklunds nyhetsbrev. Aftonbladet, SVD,
Bloggar: Max Entin jublar i bild, Många folkpartister hurrar: Liberala Anna, Daniel Andersson, Rasmus Jonlund, Lotta Edholm, Staffan Werme, Helene Odenljung, Magister Björn tar avstamp i twitterflödet och Magnus Blixt resonerar om när och hur dokumentation får rätt effekt. Tankar om skolan i media,
Missa inte Max Entins: Kärnuppdraget.
På senare tid har man vid Skolverket varit kritiska till hur vi har formulerat oss i omdömena, med påföljd att vi får våra små texter recenserade inte bara av eleven, föräldrarna, våra kollegor, den uppmärksamme och engagerade skolledaren utan även av Skolinspektionen. Just det här sistnämnda har lett till ett håll-ryggen-fri tänk hos många lärare. Istället för att skriva en personlig analys av elevens måluppfyllelse och utvecklingsområden klipper man och klistrar avsnitt ur kursplanen. Resultatet är omdömen som är så gott som obegripliga för både elever, föräldrar och mentorer och som alltså inte gör någon som helst nytta. ... Utöver att föreskrifterna följs och att Skolinspektionen inte kan hitta något fog för anmärkning.
Tänkte man helt fel när man en gång införde IUP och skriftliga omdömen? Det tror jag inte. Målen var att öka elevens förståelse för, inflytande över och delaktighet i sin egen inlärning och måluppfyllelse, att öka föräldrarnas insyn och också att skärpa kraven på att lärarna anpassar sin undervisning till de elever som verkligen sitter i klassrummet. Viktiga mål allesammans. Problemet är att kraven och även uppföljningen handlar om medlen - dvs om just IUP och skriftliga omdömen - inte om målen. Det man åstadkommer på så vis är att dokumentationen blir målet, och att kvittot på framgång blir att den inte kan kritiseras av Skolinspektionen. Klassisk håll-ryggen-fri-dokumentation med andra ord.
Mitt eget motstånd har långa rötter. Så här skrev jag i inlägget "Mitt omdöme om skriftliga omdömen" i mars 2010: "Mitt skriftliga omdöme om de skriftliga omdömena är att de inte når målen. De kommer ofta för sent och har sällan rätt material med sig. Dessutom stör de arbetsron, startar konflikter, försämrar kvaliteten på undervisningen och ger oss lärarna sömnlösa nätter. Snälla Jan Björklund, här räcker det inte med stramare tyglar, ta ungen ur skolan – åtminstone ur min skola."
Nu tre år senare verkar jag ha fått gehör för min vädjan. I veckan tillkännagavJan Björklund att han föreslår att både omdömen och IUP slopas helt på högstadiet. Eftersom förslag som läggs i regeringsställning rätt snabbt brukar bli verkstad är det troligt att mina kollegor inte kommer att ha just den här anledningen att rösta på socialdemokraterna i nästa val.
Vad händer då med de vällovliga målen? Räcker det med betyg som återkoppling? Självklart inte. Elevens och föräldrarnas rätt att få fortlöpande information om både uppnådda mål och utvecklingsbehov finns kvar i skollagen - likaså kravet att undervisningen ska bygga på elevernas önskemål och behov och att den ska planeras och utvärderas tillsammans med eleverna. Det är ju inte IUP och skriftliga omdömen man slopar utan kravet på dem. Allt det som var syften för dokumentationen finns kvar. Skillnaden är att man i framtiden förhoppningsvis kan välja medel och ge information som behövs och önskas, när den behövs och önskas. Själv föredrar jag samtal. Det ger mig möjlighet att ställa frågor, att höra vad eleven har för mål, att diskutera arbetssätt och vilken insats som krävs för just det målet. I ett samtal finns det också en ömsesidighet. Jag kan kritisera elevens arbetsinsatser, eleven kan kontra med kritik av upplägget och läxorna eller med egna önskemål eller åtgärdsförslag. Sist men inte minst får det mycket bättre effekt att svara på frågor än att erbjuda information ingen har efterlyst. Som till exempel när man får ett mejl från en elev som lyder så här: ”Helena, jag vill verkligen höja mig i engelska. Vad behöver jag göra? Har du nåt material?” Det omdöme man skriver då har man all orsak att lägga tid på för i det läget är det nästan säkert att det man föreslår blir verkstad. Jag kommer alltså inte att sluta skriva omdömen. Där det känns motiverat, där jag tror att det får rätt effekt kan jag tänka mig att skriva omdöme på omdöme. Men jag ser verkligen fram emot att få möjligheten att välja medel och metod efter elev och situation. Jag ser också fram emot att inte längre behöva störa den elev som får kunskaperna och färdigheterna som en biprodukt av passion och fritidsintresse med oönskade skriverier om betygssteg och kunskapskrav - skriverier som i bästa fall tråkar ut och distansierar eleven, i sämsta fall skadar passionen och motivationen.
Tummen upp för både Baylans löfte och Jan Björklunds förslag, med andra ord. Men jag hoppas att det inte stannar där. Det finns fler dokumentationskrav som behöver slopas. Åtgärdsprogrammen till exempel. Invecklade dokument som dessutom ska utvärderas skriftligen. Tänk om vi satte den tid vi idag lägger på att dokumentera problem på att åtgärda dem? Med dagens system är huvudsaken att det finns pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram skrivna och att de är skrivna så att Skolinspektionen inget har att anmärka - inte att eleven har fått rätt stöd och nått målen, dvs att åtgärderna har haft effekt. Det är till och med så illa att de skärpta dokumentationskraven ibland medför att det dröjer längre än tidigare innan åtgärder sätts in - något som är förödande för eleverna.
Hur borde det se ut istället? För det första ska varken krav eller uppföljning ha fokus på medlen utan både krav och uppföljning ska utgå ifrån de viktigaste målen: Elevernas kunskaper, färdigheter, trivsel, trygghet och delaktighet. Självklart måste man följa upp att eleverna får sina rättigheter tillgodosedda. Men ett mer konstruktivt dokumentationskrav vore en överlämnande dokumentation, dvs att man inför stadiebyten skriftligen redovisar vilka utredningar som har gjorts, vilka åtgärder som har satts in, vilken effekt de har haft tillsammans med underkända betyg. Sådan dokumentation fyller ett praktiskt behov och tjänar dessutom som kontrollerbar dokumentation när det gäller om skolan ger eleverna det stöd de har rätt till. Varför skulle det behöva finnas dokumentation på alla elever man har fått i mål? Varför skall det krävas en skriftlig pedagogisk utredning, när den mest effektiva utredningen kan vara ett fem minuters samtal mellan mentor och ämneslärare eller mentor och elev?
Dessutom borde den verkliga måluppfyllelsen kontrolleras betydligt bättre. Förstår eleverna målen? Får de konstruktiv och lärande bedömning av sina lärare? Får eleverna välja arbetssätt? Får de planera och utvärdera undervisningen? Får de tillfälle att visa sina färdigheter och kunskaper på olika sätt? Det borde vara en simpel sak att systematiskt begära svar på sådana frågor i nationella utvärderingar. Vid den regelbundna tillsynen kunde man följa upp med djupintervjuer och observationer. Här vore det dessutom betydligt mer konstruktivt att lyfta framgångsexempel än att publicera avvikelserapporter. Lägger vi till det en studentexamen som systematiskt mäter de viktigaste kunskaperna och färdigheterna och centralrättade nationella prov har vi en skola som får rätt incitament.
.En skola där tryggheten går före trygghetsplanen, där åtgärderna går före åtgärdsprogrammen, där betyg och provresultat står för samma saker överallt i landet, överallt i skolsystemet.
... En kunskapsskola istället för en pappersskola.
Media: Skolvärlden, SVT, Jan Björklunds nyhetsbrev. Aftonbladet, SVD,
Bloggar: Max Entin jublar i bild, Många folkpartister hurrar: Liberala Anna, Daniel Andersson, Rasmus Jonlund, Lotta Edholm, Staffan Werme, Helene Odenljung, Magister Björn tar avstamp i twitterflödet och Magnus Blixt resonerar om när och hur dokumentation får rätt effekt. Tankar om skolan i media,
Missa inte Max Entins: Kärnuppdraget.
söndag 3 februari 2013
Anna Wahlgrens och mina barn
Jag köpte Anna Wahlgrens Barnaboken redan när jag var gravid för första gången,1986. Det är nämligen så vi akademiker tar oss an det mesta som händer i livet. Vi köper böckerna och läser in oss. Jag läste Doktor Spock, Penelope Leach, varenda bok om barnafödande och barnafostrande jag kunde uppbringa. Men ingen bok satte så djupa spår i mig som Barnaboken. Jag uppskattade och följde många av de handfasta steg-för-steg råden om hur man hanterar de stötestenar varje förälder måste hantera. Men det som gjorde djupast intryck på mig var samhällskritiken, resonemanget om vad det är att vara förälder, vad ens plikt och roll är ... Föräldrafilosofin.
Jag höll med Anna Wahlgren då och jag gör det idag - att vara förälder är ett viktigt arbete och slutmålet är en självständig, kompetent och empatisk vuxen person som står på egna ben, stakar ut sin egen framtid, som kan både ta och ge hjälp, men som tar ansvar för sig själv och för andra. Hennes budskap är ett anti-curlingbudskap som behövdes under det åttiotal då jag började föda barn och som behövs ännu mer idag. Det samhälle hon beskriver där vi håller barn i en värld för sig och vuxna i en annan värld ser ut på samma sätt idag. Dagens tendens att föräldrar sätter sina barn på piedestal är lika skadlig - om inte värre - än att behandla barn som som andra klassens medborgare. Alla människors lika värde är hörnstenen i ett gott familjeliv, likväl som i ett gott samhälle.
Att Anna Wahlgren inte hade rätt i varje detalj visste jag redan efter förlossningen. Jag studerade noga allt hon skrev om andning, inställning och avslappning. Jag läste att förlossningar inte alls behöver göra ont om man gör på rätt sätt. Jag tränade, förberedde mig och åkte till Danderyds sjukhus nysminkad och förväntansfull som till en fest. Jag visste ju hur en slipsten skulle dras, min förlossning skulle bli en barnlek. Efter 28 timmar av plågor som på slutet var av sådan art att jag skulle ha bett om ett nackskott om rösten hade burit tänkte jag att Anna Wahlgren skulle ha tjänat på litet ödmjukhet, på att lägga in några ord som kanske, ofta, ibland och ”tror jag” i sin text.
Det tänkte jag också i fredags när vi tittade på Skavlan, jag dottern och maken.
Skavlan är inte något vanligt fredagsnöje i vår familj precis. Och inte var det odelat ett nöje heller. Så mycket smärta, bitterhet, ilska, självömkan och sorg ser man inte ofta, som i intervjun med Anna Wahlgren. Inte så mycket jävlar anamma heller. Hon är varken ödmjuk eller tveksam, Anna, det har hon knappast någonsin varit. Sådant kan vara kostsamt när man tillhör det kön som förväntas vara det ödmjuka och tveksamma. Det är nog också den höga svansföringen, självsäkerheten, kaxigheten som fick så många att vända sig mot henne efter programmet.
Men hade hon varit ödmjuk och tveksam skulle Anna Wahlgren knappast ha ifrågasatt hela grunden för svensk barnuppfostran. En ödmjuk person skulle aldrig ha rekommenderat föräldrar att låta sina barn slå sig litet lagom, att låta dem röra vid spisen för att förstå vad det är att bränna sig i en tid då föräldrar skröt med sina säkerhetsåtgärder. ... Är det lika illa idag som det var i slutet på åttio-talet? Jag hade en granne som stolt berättade att hon körde bredvid sina barn med varningsblinkers när de cyklade till skolan. Hur många liv hon riskerade och hur mycket tid hon kostade sina stackars medtrafikanter genom att köra i 15 kilometer i timmen på en högtrafikerad 70-väg i rustningstrafik tänkte hon nog aldrig på. Knappast heller på vilken signal hon sände sina barn om deras överordning och andra människors underordning. De föräldrar jag umgicks med hade hjälmar och knäskydd på sina telningar så fort de var utanför dörren och de tävlade i att rabbla upp sådant deras barn minsann aldrig skulle få göra. Segrarinnan, en äldre mamma med sitt första barn, hade precis alla säkerhetsattiraljer som kunde köpas för pengar och hon följde ängsligt efter sitt barn och undanröjde faror dagarna i ända. Men så ringde telefonen, eller något annat tog mammas uppmärksamhet och det slog aldrig fel - då hamnade ungen i trubbel - flera gånger så allvarligt att det slutade i sjukhusbesök.
När jag tittade på Skavlan tänkte jag många saker. Jag tänkte att Skavlan ställde rätt jävliga frågor, jag tänkte att Skavlan inte verkade särskilt opartisk och jag tänkte att Anna Wahlgrens bitterhet och självömkan inte var särskilt attraktiva. Jag tyckte också rejält synd om henne. Hennes lidande var både naket och stort. Jag undrar hur många föräldrar som skulle klara en sådan granskning som den hon utsatts för? När jag växte upp rökte de flesta vuxna som borstbindare i bilen och inomhus och fanns det säkerhetsbälten i bilarna använde vi dem i varje fall inte. Sex år gammal vet jag att jag vinglade omkring i stadstrafiken på en vuxencykel, för kort för att nå sadeln utan vare sig hjälm eller vuxensällskap. Dåliga föräldrar? Det var helt enkelt så man växte upp där jag växte upp på den tiden. Faktum är att just den försumligheten, att vi barn inte var särskilt påpassade är något jag uppskattar i efterhand. Vi växte upp i viss fara, tveklöst, men vi växte också upp utomhus, i frihet, med fantasi och lek.
Alkoholen? Vuxna drack sig redlösa betydligt oftare. Det vi idag associerar till uteliggare och missbrukare var vanligt helgbeteende bland många vuxna. Åtminstone var det så i Finland. Jag såg det inte i min egen familj, men både i kamraters familjer, på stan, på festställen. Någons mamma spyende i en buske, någons pappa brölande otidigheter över en flaska vodka.
Barnens ställning? För inte särskilt länge sedan uppfattades barn som ofärdiga vuxna, en slags andra klassens varelser som skulle förädlas, tuktas, civiliseras. Barn skulle ses men inte höras, barn skulle ha stryk, straff, lyda, arbeta hårt. Barn kunde gott ha sämre mat, sämre kläder än vuxna - det var bara karaktärsdanande. Dessutom var de helt enkelt inte värda lika mycket som vuxna.
Går vi tillbaka ännu längre var barn inte några man nödvändigtvis fäste sig vid överhuvudtaget. Adelns barn uppfostrades av tjänstefolk, böndernas barn var gratis arbetskraft som man kramade allt man kunde ur. Man lade ut handikappade barn i skogen, blev barnen för många kvävde man den mun man inte kunde eller ville mätta.
Så ser det fortfarande ut på många håll i världen. Man säljer sina barn, sätter dem i arbete, fjärran från våra sockersöta drömmar om de goda, självuppoffrande föräldrarna som älskar sina barn över allt i världen och är beredda att göra vilka uppoffringar som helst för dem.
Så är det bättre att vara barn idag? Att inte få skrapa upp knäna och klättra i träd, men vara omhuldad, köras till skolan, få smörgåsarna bredda och gärna spela på mammas och pappas mobiler? Spårad och spårbar varje minut? Att få varje mojäng man vill ha genast man vill ha den? Kärlek är aldrig fel. Jag tror kanske att barn får mer kärlek, de får definitivt mer tid och uppmärksamhet av sina pappor än när jag växte upp. Men de växer också upp med mer ängslan, restriktioner, mindre fri lek och mer styrd aktivitet. Många växer upp med en omedelbar behovstillfredställelse som vad jag förstår måste leda till betydligt mindre tillfredsställelse än när man får kämpa, vänta, spara och drömma för att få det man vill ha. Som lärare är jag förfärad över hur illa vårt sociala skyddsnät fungerar, under hur bristfälliga och rent ut destruktiva förhållanden barn kan växa upp i vårt samhälle. Jag blir också förfärad över curling-avarterna. Föräldrar som skriver sina barns inlämningsuppgifter, som försvarar dem till sista blodsdroppen oberoende av vad de gjort och vad det gäller. Föräldrar som verkar helt oförmögna att vara just föräldrar.
Ser man föräldraskapet som ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag där kvittot är självständiga, kompetenta och ansvarstagande unga vuxna får dagens svenska föräldrar knappast någon toppnotering. ... Undrar om det kommer några sådana uppgörelser? Curlade barn som skoningslöst vädrar sina föräldrars konflikträdsla och själviska undfallenhet? Var går gränsen för när det är okej att hänga ut en förälder? Har Anna Wahlgren verkligen trätt över den gränsen. Det kan inte jag bedöma. Jag vet inte hur Anna Wahlgrens barn har vuxit upp. Jag har inte läst hennes dotters bok och kommer heller inte att göra det.
Det jag däremot känner mig säker på är att Anna Wahlgren har gjort en viktig insats för både mina och andras barn. Hon var en klok samtalspartner medan jag gjorde min praktik inom det svåraste jobbet av dem alla - föräldraskapet. Den insatsen är på intet sätt förminskad av Anna Wahlgrens dotters bok eller av vad som är sant eller inte sant om hur hennes egna barn växte upp. Så mitt i alla fördömanden vill jag skicka Anna Wahlgren ett stort, hjärtligt och personligt tack. Tack för hjälpen med mina barn, tack för modet och styrkan att gå emot trender och etablerade uppfattningar, tack för allt sunt förnuft.
Tack, Anna!
Och idag har jag skickat efter tre exemplar av Barnaboken som jag lägger undan tills de behövs. En för vart och ett av mina egna barn. Den visade sig vara slut från förlaget och svår att få tag på, men på CDON, fanns den kvar.
Media: DN, Expressen, Skavlan
Jag höll med Anna Wahlgren då och jag gör det idag - att vara förälder är ett viktigt arbete och slutmålet är en självständig, kompetent och empatisk vuxen person som står på egna ben, stakar ut sin egen framtid, som kan både ta och ge hjälp, men som tar ansvar för sig själv och för andra. Hennes budskap är ett anti-curlingbudskap som behövdes under det åttiotal då jag började föda barn och som behövs ännu mer idag. Det samhälle hon beskriver där vi håller barn i en värld för sig och vuxna i en annan värld ser ut på samma sätt idag. Dagens tendens att föräldrar sätter sina barn på piedestal är lika skadlig - om inte värre - än att behandla barn som som andra klassens medborgare. Alla människors lika värde är hörnstenen i ett gott familjeliv, likväl som i ett gott samhälle.
Att Anna Wahlgren inte hade rätt i varje detalj visste jag redan efter förlossningen. Jag studerade noga allt hon skrev om andning, inställning och avslappning. Jag läste att förlossningar inte alls behöver göra ont om man gör på rätt sätt. Jag tränade, förberedde mig och åkte till Danderyds sjukhus nysminkad och förväntansfull som till en fest. Jag visste ju hur en slipsten skulle dras, min förlossning skulle bli en barnlek. Efter 28 timmar av plågor som på slutet var av sådan art att jag skulle ha bett om ett nackskott om rösten hade burit tänkte jag att Anna Wahlgren skulle ha tjänat på litet ödmjukhet, på att lägga in några ord som kanske, ofta, ibland och ”tror jag” i sin text.
Det tänkte jag också i fredags när vi tittade på Skavlan, jag dottern och maken.
Skavlan är inte något vanligt fredagsnöje i vår familj precis. Och inte var det odelat ett nöje heller. Så mycket smärta, bitterhet, ilska, självömkan och sorg ser man inte ofta, som i intervjun med Anna Wahlgren. Inte så mycket jävlar anamma heller. Hon är varken ödmjuk eller tveksam, Anna, det har hon knappast någonsin varit. Sådant kan vara kostsamt när man tillhör det kön som förväntas vara det ödmjuka och tveksamma. Det är nog också den höga svansföringen, självsäkerheten, kaxigheten som fick så många att vända sig mot henne efter programmet.
Men hade hon varit ödmjuk och tveksam skulle Anna Wahlgren knappast ha ifrågasatt hela grunden för svensk barnuppfostran. En ödmjuk person skulle aldrig ha rekommenderat föräldrar att låta sina barn slå sig litet lagom, att låta dem röra vid spisen för att förstå vad det är att bränna sig i en tid då föräldrar skröt med sina säkerhetsåtgärder. ... Är det lika illa idag som det var i slutet på åttio-talet? Jag hade en granne som stolt berättade att hon körde bredvid sina barn med varningsblinkers när de cyklade till skolan. Hur många liv hon riskerade och hur mycket tid hon kostade sina stackars medtrafikanter genom att köra i 15 kilometer i timmen på en högtrafikerad 70-väg i rustningstrafik tänkte hon nog aldrig på. Knappast heller på vilken signal hon sände sina barn om deras överordning och andra människors underordning. De föräldrar jag umgicks med hade hjälmar och knäskydd på sina telningar så fort de var utanför dörren och de tävlade i att rabbla upp sådant deras barn minsann aldrig skulle få göra. Segrarinnan, en äldre mamma med sitt första barn, hade precis alla säkerhetsattiraljer som kunde köpas för pengar och hon följde ängsligt efter sitt barn och undanröjde faror dagarna i ända. Men så ringde telefonen, eller något annat tog mammas uppmärksamhet och det slog aldrig fel - då hamnade ungen i trubbel - flera gånger så allvarligt att det slutade i sjukhusbesök.
När jag tittade på Skavlan tänkte jag många saker. Jag tänkte att Skavlan ställde rätt jävliga frågor, jag tänkte att Skavlan inte verkade särskilt opartisk och jag tänkte att Anna Wahlgrens bitterhet och självömkan inte var särskilt attraktiva. Jag tyckte också rejält synd om henne. Hennes lidande var både naket och stort. Jag undrar hur många föräldrar som skulle klara en sådan granskning som den hon utsatts för? När jag växte upp rökte de flesta vuxna som borstbindare i bilen och inomhus och fanns det säkerhetsbälten i bilarna använde vi dem i varje fall inte. Sex år gammal vet jag att jag vinglade omkring i stadstrafiken på en vuxencykel, för kort för att nå sadeln utan vare sig hjälm eller vuxensällskap. Dåliga föräldrar? Det var helt enkelt så man växte upp där jag växte upp på den tiden. Faktum är att just den försumligheten, att vi barn inte var särskilt påpassade är något jag uppskattar i efterhand. Vi växte upp i viss fara, tveklöst, men vi växte också upp utomhus, i frihet, med fantasi och lek.
Alkoholen? Vuxna drack sig redlösa betydligt oftare. Det vi idag associerar till uteliggare och missbrukare var vanligt helgbeteende bland många vuxna. Åtminstone var det så i Finland. Jag såg det inte i min egen familj, men både i kamraters familjer, på stan, på festställen. Någons mamma spyende i en buske, någons pappa brölande otidigheter över en flaska vodka.
Barnens ställning? För inte särskilt länge sedan uppfattades barn som ofärdiga vuxna, en slags andra klassens varelser som skulle förädlas, tuktas, civiliseras. Barn skulle ses men inte höras, barn skulle ha stryk, straff, lyda, arbeta hårt. Barn kunde gott ha sämre mat, sämre kläder än vuxna - det var bara karaktärsdanande. Dessutom var de helt enkelt inte värda lika mycket som vuxna.
Går vi tillbaka ännu längre var barn inte några man nödvändigtvis fäste sig vid överhuvudtaget. Adelns barn uppfostrades av tjänstefolk, böndernas barn var gratis arbetskraft som man kramade allt man kunde ur. Man lade ut handikappade barn i skogen, blev barnen för många kvävde man den mun man inte kunde eller ville mätta.
Så ser det fortfarande ut på många håll i världen. Man säljer sina barn, sätter dem i arbete, fjärran från våra sockersöta drömmar om de goda, självuppoffrande föräldrarna som älskar sina barn över allt i världen och är beredda att göra vilka uppoffringar som helst för dem.
Så är det bättre att vara barn idag? Att inte få skrapa upp knäna och klättra i träd, men vara omhuldad, köras till skolan, få smörgåsarna bredda och gärna spela på mammas och pappas mobiler? Spårad och spårbar varje minut? Att få varje mojäng man vill ha genast man vill ha den? Kärlek är aldrig fel. Jag tror kanske att barn får mer kärlek, de får definitivt mer tid och uppmärksamhet av sina pappor än när jag växte upp. Men de växer också upp med mer ängslan, restriktioner, mindre fri lek och mer styrd aktivitet. Många växer upp med en omedelbar behovstillfredställelse som vad jag förstår måste leda till betydligt mindre tillfredsställelse än när man får kämpa, vänta, spara och drömma för att få det man vill ha. Som lärare är jag förfärad över hur illa vårt sociala skyddsnät fungerar, under hur bristfälliga och rent ut destruktiva förhållanden barn kan växa upp i vårt samhälle. Jag blir också förfärad över curling-avarterna. Föräldrar som skriver sina barns inlämningsuppgifter, som försvarar dem till sista blodsdroppen oberoende av vad de gjort och vad det gäller. Föräldrar som verkar helt oförmögna att vara just föräldrar.
Ser man föräldraskapet som ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag där kvittot är självständiga, kompetenta och ansvarstagande unga vuxna får dagens svenska föräldrar knappast någon toppnotering. ... Undrar om det kommer några sådana uppgörelser? Curlade barn som skoningslöst vädrar sina föräldrars konflikträdsla och själviska undfallenhet? Var går gränsen för när det är okej att hänga ut en förälder? Har Anna Wahlgren verkligen trätt över den gränsen. Det kan inte jag bedöma. Jag vet inte hur Anna Wahlgrens barn har vuxit upp. Jag har inte läst hennes dotters bok och kommer heller inte att göra det.
Det jag däremot känner mig säker på är att Anna Wahlgren har gjort en viktig insats för både mina och andras barn. Hon var en klok samtalspartner medan jag gjorde min praktik inom det svåraste jobbet av dem alla - föräldraskapet. Den insatsen är på intet sätt förminskad av Anna Wahlgrens dotters bok eller av vad som är sant eller inte sant om hur hennes egna barn växte upp. Så mitt i alla fördömanden vill jag skicka Anna Wahlgren ett stort, hjärtligt och personligt tack. Tack för hjälpen med mina barn, tack för modet och styrkan att gå emot trender och etablerade uppfattningar, tack för allt sunt förnuft.
Tack, Anna!
Och idag har jag skickat efter tre exemplar av Barnaboken som jag lägger undan tills de behövs. En för vart och ett av mina egna barn. Den visade sig vara slut från förlaget och svår att få tag på, men på CDON, fanns den kvar.
Media: DN, Expressen, Skavlan
lördag 26 januari 2013
Skolket och Skulden
Att föra in skolk i betyget ger fel signaler, säger barnombudsmannen. Det är att skifta skulden från skolan till eleven. Ursäkta mig, hur sa? Är det skolans ansvar att se till att elever inte skolkar? Och hur är det tänkt att vi ska verkställa? Åka runt med en minibuss och kofösare på morgnarna? Jag kan gå med på att vi har ett ansvar att göra skoldagen så trevligt välkomnande att man inte vill skolka, men ansvaret för att en unge ska dyka upp i skolan är inte skolans utan föräldrarnas. Vårt ansvar är att se till att de genast blir informerade när deras barn inte dyker upp i skolan. På högstadiet är eleverna så stora att man kan vänta sig att de tar en viss del av skulden själva även om det är föräldrarna som har det största ansvaret. Gymnasiet är en frivillig skolform med nästan vuxna elever. Skulle de eleverna vara utan ansvar och skuld för sitt eget skolk?
Juridiskt ligger ansvaret på föräldrarna och kommunen, men rent praktiskt lägger vi ner mycket tid på att komma till rätta med skolket på skolorna. Problemet är att det ger mycket klent resultat. Som mentor får man ofta ett varmt och nära förhållande till sina skolkelever, så ofta som man umgås på tumanhand med dem, men att komma till rätta med skolket är en annan femma. Hemmasittare och elever som skolkar mycket har för det mesta någon slags social problematik. Psykisk sjukdom, diagnoser, missbruk eller annan belastning i familjen. Här skulle det behövas samlade kraftinsatser på kommunal nivå så att man snabbt utreder och hjälper de här barnen. Det skulle också behövas fler tvångsinsatser. Idag finns det ingenting mellan frivilliga insatser och tvångsomhändertagande. I sådana fall påverkas barn och föräldrar kanske inte så mycket av information om skolk i betyget. Däremot innebär plikten att föra in skolket att vi lärare tvingas skärpa uppföljningen samtidigt som det fungerar som en extra alarmklocka för Socialtjänsten. Nästvanligast är skoltrötta eller hedonistiska elever med curlande föräldrar. Där tror jag att det att se den totala tiden eleven skolkat bredvid betygen kan få effekt. Idag kan man få hantera indignerade föräldrar som undrar varför man inte har slagit larm trots att man ringt från skolan stup i ett och även skrivit om skolket i omdömena. De fattar helt enkelt inte att det är så allvarligt som det är. Ofta har de i de tidigare kontakterna ägnat mest krut åt att hitta ursäkter både för eleverna och för sig själva. Man känner sig uppenbarligen anklagad vid skolksamtal från skolan. Åtminstone har jag fått lyssna på många självrättfärdiganden och försvarstal från föräldrar i sådana lägen.
På gymnasiet är det den sistnämnda gruppen som överväger. Där är skolkandet väldigt utbrett och vanliga orsaker är att man inte orkade stiga upp, träffade någon trevlig i cafeterian, ville gå på stan, eller hade något annat roligare för sig. När elever har kommit upp i den här åldern har många föräldrar tappat greppet. De kan tjata, något som ungarna fnyser åt, men de har inga disciplinära redskap. Inte ens pengar när väl barnbidraget börjat betalas ut direkt till eleven. Jag vet inte hur många utvecklingssamtal jag har varit med om där en förälder utan övertygelse läxar upp sin tonåring som sardoniskt leende hänger över en stol. Där det bara handlar om att ”talk the talk”, där alla i rummet vet att även om ungen inte visar oss fingret rent fysiskt gör han eller hon det mentalt.
Ska vi komma till rätta med gymnasieskolket måste vi först se till att gymnasiet är frivilligt mer än till namnet. Där har mycket av arbetet redan gjorts. Men vi behöver också komma till rätta med ett samhälle där myndigheterna curlar föräldrarna och föräldrarna curlar barnen. Skolan ska inte behöva konkurrera med WoW, shopping och mysiga sovmornar på lika villkor. Om inte föräldrarna kan göra sitt jobb behövs det tydliga och upptrappade konsekvenser från samhällets sida. Indraget studiemedel är en sådan konsekvens, men det behövs mer. Vad? Förlorad studieplats? Det är något vi behöver diskutera. Det som definitivt inte behövs är mer curlande. I bästa fall kostar skolket eleverna flera extra skolår, i värsta fall kostar det dem deras framtid. Att i pappersform se till att de och deras föräldrar är medvetna om den omständigheten är det minsta vi kan göra.
Media: DN, SVD, SVD, SVD, SVD, Expressen, Aftonbladet, Sanna Raymans utmärkta ledare i dagens SVD, Miljöpartiets protest, dagens DN-ledare, en märklig artikel av liberaldemokraten Jerlerup i SVD.
Bloggar: Jag skrev ett långt inlägg om skolk i augusti i fjol. Här är länken. Ordklyverier, Metabolism, Christermagister, Mina Moderata Karameller, Edvin Ala, Örfilar & Gladsparkar, Blogge Bloggelito, Karin Granbom Ellison, Kryssa Mattias, Radikalen, Niklas Frykman, Tankar hos en gråsäl, Mathias Sundin, Daniel Rohdin i Eslövsbloggen, Pluraword, Liberala Anna.
Juridiskt ligger ansvaret på föräldrarna och kommunen, men rent praktiskt lägger vi ner mycket tid på att komma till rätta med skolket på skolorna. Problemet är att det ger mycket klent resultat. Som mentor får man ofta ett varmt och nära förhållande till sina skolkelever, så ofta som man umgås på tumanhand med dem, men att komma till rätta med skolket är en annan femma. Hemmasittare och elever som skolkar mycket har för det mesta någon slags social problematik. Psykisk sjukdom, diagnoser, missbruk eller annan belastning i familjen. Här skulle det behövas samlade kraftinsatser på kommunal nivå så att man snabbt utreder och hjälper de här barnen. Det skulle också behövas fler tvångsinsatser. Idag finns det ingenting mellan frivilliga insatser och tvångsomhändertagande. I sådana fall påverkas barn och föräldrar kanske inte så mycket av information om skolk i betyget. Däremot innebär plikten att föra in skolket att vi lärare tvingas skärpa uppföljningen samtidigt som det fungerar som en extra alarmklocka för Socialtjänsten. Nästvanligast är skoltrötta eller hedonistiska elever med curlande föräldrar. Där tror jag att det att se den totala tiden eleven skolkat bredvid betygen kan få effekt. Idag kan man få hantera indignerade föräldrar som undrar varför man inte har slagit larm trots att man ringt från skolan stup i ett och även skrivit om skolket i omdömena. De fattar helt enkelt inte att det är så allvarligt som det är. Ofta har de i de tidigare kontakterna ägnat mest krut åt att hitta ursäkter både för eleverna och för sig själva. Man känner sig uppenbarligen anklagad vid skolksamtal från skolan. Åtminstone har jag fått lyssna på många självrättfärdiganden och försvarstal från föräldrar i sådana lägen.
På gymnasiet är det den sistnämnda gruppen som överväger. Där är skolkandet väldigt utbrett och vanliga orsaker är att man inte orkade stiga upp, träffade någon trevlig i cafeterian, ville gå på stan, eller hade något annat roligare för sig. När elever har kommit upp i den här åldern har många föräldrar tappat greppet. De kan tjata, något som ungarna fnyser åt, men de har inga disciplinära redskap. Inte ens pengar när väl barnbidraget börjat betalas ut direkt till eleven. Jag vet inte hur många utvecklingssamtal jag har varit med om där en förälder utan övertygelse läxar upp sin tonåring som sardoniskt leende hänger över en stol. Där det bara handlar om att ”talk the talk”, där alla i rummet vet att även om ungen inte visar oss fingret rent fysiskt gör han eller hon det mentalt.
Ska vi komma till rätta med gymnasieskolket måste vi först se till att gymnasiet är frivilligt mer än till namnet. Där har mycket av arbetet redan gjorts. Men vi behöver också komma till rätta med ett samhälle där myndigheterna curlar föräldrarna och föräldrarna curlar barnen. Skolan ska inte behöva konkurrera med WoW, shopping och mysiga sovmornar på lika villkor. Om inte föräldrarna kan göra sitt jobb behövs det tydliga och upptrappade konsekvenser från samhällets sida. Indraget studiemedel är en sådan konsekvens, men det behövs mer. Vad? Förlorad studieplats? Det är något vi behöver diskutera. Det som definitivt inte behövs är mer curlande. I bästa fall kostar skolket eleverna flera extra skolår, i värsta fall kostar det dem deras framtid. Att i pappersform se till att de och deras föräldrar är medvetna om den omständigheten är det minsta vi kan göra.
Media: DN, SVD, SVD, SVD, SVD, Expressen, Aftonbladet, Sanna Raymans utmärkta ledare i dagens SVD, Miljöpartiets protest, dagens DN-ledare, en märklig artikel av liberaldemokraten Jerlerup i SVD.
Bloggar: Jag skrev ett långt inlägg om skolk i augusti i fjol. Här är länken. Ordklyverier, Metabolism, Christermagister, Mina Moderata Karameller, Edvin Ala, Örfilar & Gladsparkar, Blogge Bloggelito, Karin Granbom Ellison, Kryssa Mattias, Radikalen, Niklas Frykman, Tankar hos en gråsäl, Mathias Sundin, Daniel Rohdin i Eslövsbloggen, Pluraword, Liberala Anna.
lördag 19 januari 2013
Jämställdheten i toppen?
Vad beror det på att det är mest män i toppen av näringslivspyramiden?
Har samhället med saken att skaffa? Spelar det någon roll att det är så?
På dagens DN-debatt: "Vi måste lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer" besvarar Nyamko Sabuni de här tre frågorna. Hon kommer även med tre konkreta FP-förslag till åtgärder. Bra svar och rimliga åtgärder (så vitt jag med min begränsade business expertis kan bedöma), men är de tillräckliga?
Nyamko Sabuni svarar ja på de två senare frågorna och anger diskriminering som svar på frågan ”varför”. Hon skriver om glastak och om diskriminerande strukturer. Hon skriver också om den allmänna acceptansen för meritokrati som företeelse, men ifrågasätter att vi har meritokrati i praktiken. ... Visst finns det både manskvotering och könsdiskriminering i Sverige - likväl som i andra länder - men är förklaringen till att det är svårare för kvinnor att göra karriär i Sverige än annorstädes att vi har ett kraftigare glastak än andra länder? Jag tror inte det. Jag tror att vi därvidlag är ungefär lika goda kålsupare som andra västländer - varken bättre (trots att vi gärna vill tro det) eller sämre. Vad är det då som gör att vi hör till de sämsta i klassen i den här grenen? Som gör att både kvinnor och invandrare har svårt att klättra i karriären just i vårt land?
Mitt svar på den frågan är detsamma som Nyamkos. Vi har inte meritokrati i Sverige, utan ett system där relationer är viktigare än meriter, där en stor del av arbetsmarknaden är informell, där det är mer värt att vara i rätt jaktsällskap eller golfklubb än att ha rätt utbildning och bakgrund. Ett sådant system diskriminerar inte bara kvinnor och invandrare, utan alla som saknar de rätta kontakterna. Ett sådant system medför också att man gör klokare i att smörja och utöka sina kontakter än i att öka sin kompetens om man vill klättra i karriären. Ett sådant system är sålunda djupt skadligt för vår konkurrenskraft. Man kan också fråga sig vad det innebär för forskning och innovation att det är så viktigt att vara en god sällskapsmänniska som syns i rätt sammanhang i Sverige? Var Einstein det? Är Stephen Hawking det? Var Marie Curie en trevlig prick? Ju äldre jag blir desto fler exempel har jag sett på rövslickeri, svågerpolitik och märkliga tillsättningar, på fall där egennytta och relationer har gått före både anständighet och lönsamhet.
Nyamko Sabuni har rätt i att vår acceptans för begreppet meritokrati bör åtföljas av verkstad. Hon har också rätt i att samhället har med saken att skaffa. Näringslivets svågerpolitik, diskriminering och kortsynthet angår oss alla och bör åtgärdas av oss alla. Till de förslag som tas upp i artikeln skulle jag därför vilja lägga krav på utlysning av tjänster och ett öppet anställningsförfarande. Om man till det lägger obligatorisk jämställdhetsdeklarering av företag så att vi som skulle svara obetingat ja även på den tredje frågan kan rösta med fötterna, då tror jag att vi får ett mer jämställt samhälle, ett mer effektivt samhälle och ett mer lönsamt samhälle.
Bloggar: Vetenskapskvinnan, Chefsbloggen, Motpol,Politikken
Har samhället med saken att skaffa? Spelar det någon roll att det är så?
På dagens DN-debatt: "Vi måste lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer" besvarar Nyamko Sabuni de här tre frågorna. Hon kommer även med tre konkreta FP-förslag till åtgärder. Bra svar och rimliga åtgärder (så vitt jag med min begränsade business expertis kan bedöma), men är de tillräckliga?
Nyamko Sabuni svarar ja på de två senare frågorna och anger diskriminering som svar på frågan ”varför”. Hon skriver om glastak och om diskriminerande strukturer. Hon skriver också om den allmänna acceptansen för meritokrati som företeelse, men ifrågasätter att vi har meritokrati i praktiken. ... Visst finns det både manskvotering och könsdiskriminering i Sverige - likväl som i andra länder - men är förklaringen till att det är svårare för kvinnor att göra karriär i Sverige än annorstädes att vi har ett kraftigare glastak än andra länder? Jag tror inte det. Jag tror att vi därvidlag är ungefär lika goda kålsupare som andra västländer - varken bättre (trots att vi gärna vill tro det) eller sämre. Vad är det då som gör att vi hör till de sämsta i klassen i den här grenen? Som gör att både kvinnor och invandrare har svårt att klättra i karriären just i vårt land?
Mitt svar på den frågan är detsamma som Nyamkos. Vi har inte meritokrati i Sverige, utan ett system där relationer är viktigare än meriter, där en stor del av arbetsmarknaden är informell, där det är mer värt att vara i rätt jaktsällskap eller golfklubb än att ha rätt utbildning och bakgrund. Ett sådant system diskriminerar inte bara kvinnor och invandrare, utan alla som saknar de rätta kontakterna. Ett sådant system medför också att man gör klokare i att smörja och utöka sina kontakter än i att öka sin kompetens om man vill klättra i karriären. Ett sådant system är sålunda djupt skadligt för vår konkurrenskraft. Man kan också fråga sig vad det innebär för forskning och innovation att det är så viktigt att vara en god sällskapsmänniska som syns i rätt sammanhang i Sverige? Var Einstein det? Är Stephen Hawking det? Var Marie Curie en trevlig prick? Ju äldre jag blir desto fler exempel har jag sett på rövslickeri, svågerpolitik och märkliga tillsättningar, på fall där egennytta och relationer har gått före både anständighet och lönsamhet.
Nyamko Sabuni har rätt i att vår acceptans för begreppet meritokrati bör åtföljas av verkstad. Hon har också rätt i att samhället har med saken att skaffa. Näringslivets svågerpolitik, diskriminering och kortsynthet angår oss alla och bör åtgärdas av oss alla. Till de förslag som tas upp i artikeln skulle jag därför vilja lägga krav på utlysning av tjänster och ett öppet anställningsförfarande. Om man till det lägger obligatorisk jämställdhetsdeklarering av företag så att vi som skulle svara obetingat ja även på den tredje frågan kan rösta med fötterna, då tror jag att vi får ett mer jämställt samhälle, ett mer effektivt samhälle och ett mer lönsamt samhälle.
Bloggar: Vetenskapskvinnan, Chefsbloggen, Motpol,Politikken
onsdag 16 januari 2013
Björklund och Fridolin i destruktiv debatt
Nu har jag skrivit en replik till NT, en artikel till Lingua, LMS egen tidning, en artikel till vår danska systerförenings tidning Spraglaeraren och en till nästa nummer av Alfa. Dessutom har jag besvarat nästan alla mejl och kommentarer. Allt beställt skrivande undanstökat, ingen deadline i sikte - sålunda äntligen utrymme för litet skolbloggande. Och nog finns det saker att skriva om...
MP har varit flitiga i skoldebatten på sistone. I måndagens DN föreslår man minskad administration - ett uppdrag utbildningsministern redan har gett våra myndigheter att arbeta med - och att lärare själva får besluta om stöd - något som knappast skulle leda till större rättssäkerhet och likvärdighet för eleverna. Minskad administration var även ett nyårslöfte från Tobias Tobé och Maria Stockhaus, men läser man det finstilta: ”Vi tar ledarskapet för minskad administration och mer undervisningstid”, ser man att undervisningskvantitet och sparade kronor fortfarande gäller framför undervisningskvalitet och inlärning för moderaterna. Den finstilta texten verkar Fridolin också ha uppfattat, för han påpekar att det är för för- och efterarbete det behövs tid.
Men det är inte om administration det ska handla i det här inlägget - hur väl behövligt det än vore - utan om skolan och integrationen. Utgångspunkten är den upphettade duellen mellan Fridolin och Björklund om integration och skola i P1-morgon förra måndagen, en duell som togs upp på DN:s ledarsida dagen därpå i "Skendebatt om skolan". Det var en debatt där ingen av de två visade sig från sin bästa sida, en debatt där båda hade både rätt och fel. Det är sant att det är ett sidospår att lyfta invandringen i samband med de sjunkande svenska skolresultaten. Men när Gustav Fridolin påstår att Björklund och Reinfeldt friar till SD-väljare när de lyfter våra integrationsproblem och utmaningar har han fel.
Han inte bara har fel utan han gör fel. För det första - om vi vill att SD ska förlora stöd måste alla partier ”fria till deras väljare”. Som det är nu är det SD som friar till de andra partiernas väljare. Samtidigt - vad är att fria som politiker? Uppdraget för politiker är till stor del just att identifiera problem och föreslå lösningar. Är förslag dåliga kan de mosas med sakargument, är de bra förtjänar de att bli verkstad. Populism är att erbjuda enkla och på sikt skadliga lösningar, att spela på människors rädsla och okunnighet. Men okunnighet ska med kunskap besegras och rädsla minskar inte av att sopas under mattan - vare sig den är befogad eller inte. Det handlar inte heller bara om vad som är befogat och inte. Det handlar också om att vi lever i olika världar. Vissa drar nytta av globaliseringen - andra förlorar, vissa njuter och berikas av möten med andra kulturer - andra utsätts för dagliga kulturkrockar. Det krävs lyssnande för en meningsfull dialog. Vi kan inte utgå ifrån att vi alla ser samma saker, upplever samma saker.
(För intressant resonansbotten rekommenderar jag Patrik Kronqvists ledarartikel i Expressen: ”Populisten Fridolin”. )
När det gäller vårt flyktingmottagande är allt inte frid och fröjd. Sverige tar emot fler asylsökande än andra länder, ändå är vi sämre än andra på integration - ingen lyckad kombination. Det tar alldeles för lång tid för nyanlända att lära sig språket, att etablera sig på arbetsmarknaden, att komma in i och framåt i skolsystemet. I detta jämställdhetens förlovade land har vi gott om hedersvåld, minderåriga som blir bortgifta och det tar orimligt lång tid för invandrade kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden. Även när det gäller karriär för invandrare utmärker vi oss negativt jämfört med andra länder. Internationellt sett har vi både få invandrare och få kvinnor i ledande positioner.
Det ska väl inte vara en nitlott att välja att söka sig till just Sverige? Men varje gång man vill diskutera justeringar i vår integrationspolitik knuffas diskussionen från sakfrågan till ett ifrågasättande av motiven bakom justeringsförslagen - en diskussion som aldrig kan bli något annat än pajkastning. Om folks motiv kan man alltid spekulera, men spekulationerna går aldrig att leda i bevis. Just den här politiska ovanan att anklaga andra partiföreträdare för att vilja skada samhället, sko sig själva, lura väljarna, eller på något annat sätt förtjäna medborgarnas misstro och eller förakt ökar dessutom det allmänna politikerföraktet och skadar på så vis både de som nu är förtroendevalda och människors intresse för att engagera sig politiskt. Samhällsproblem lämnas utan lösningar och främlingsfientliga krafter får syre varje gång en diskussion om en sakfråga eller ett förslag på en lösning ersätts av anklagelser om fiske i grumliga vatten eller andra varianter på ifrågasättande av motiven bakom förslagen. Det är också att blanda ihop rollerna. Det är pressen och medborgarna som ska granska politikerna - inte andra politiker.
Just för att det här mönstret är både välbekant och skadligt förstår jag Jan Björklunds irritation och frustration i radiodebatten. Han har rätt i att man inte kan lösa problem utan att först uppmärksamma dem. Han har också rätt i att det finns problem i vårt mottagande av nyanlända barn och unga. Men precis som både Fridolin och DN-s ledarredaktion konstaterar är inte det misslyckandet någon förklaring till de sjunkande svenska skolresultaten.
Men det är inte bara där diskussionen halkar snett. Man verkar utgå ifrån att nyanlända elever alltid är en belastning för en kommun eller en skola. Så är det inte. Sverige är ett land där kunskap och utbildning skattas lågt. De flesta nyanlända värderar utbildning högt - även de med bristfällig skolbakgrund. De är i allmänhet tacksamma över lärarnas insatser och villiga att lägga ner mycket arbete för att lära sig svenska och komma in i en vanlig klass. En sådan elev kan lyfta en hel klass. Även när det gäller övriga elever med invandrarbakgrund är attityden till utbildning generellt mer positiv än hos infödda svenskar.
Elever som visar tacksamhet, artighet och respekt mot sina lärare, elever som uppfattar det som mycket viktigt att lämna skolan med goda kunskaper och höga betyg, elever som är villiga att göra uppoffringar och lägga ner mycket arbete för att nå sina mål. ... Sådana elever blir både goda föredömen och väckarklockor för sina klasskamrater. Sådana elever lyfter den svenska skolan.
Det finns nyanlända som är en belastning för skolan också. Men det är inte de asylsökandes bristande skolbakgrund som ger skolor problem. Sådana elever tar resurser i anspråk och försämrar skolans resultatstatistik, men det handlar om små effekter och dessutom om sådant vi lärare är rustade att hantera.
Det som verkligen kan förstöra för en skola är om en gängkultur får fotfäste. Destruktiva subkulturer som gärna uppstår i områden med sociala problem, snabb invandring och icke fungerande integration. Det här är inte ett individproblem utan ett grupproblem. Ett grupproblem som uppstår ur vår bristande integration och som förvärras av det fria skolvalet.
Vi låter massor av nyanlända hamna på samma ställe, något som innebär att både normer och kontakter skapas inom gruppen. Svenska normer och kontakter blir nästan oåtkomliga och i allmänhet olönsamma. Lägger man till det stora, trångbodda familjer, arbetslösa, deprimerade föräldrar som drömmer om att kunna återvända, skolor där det finns väldigt få motorer och förebilder - ja då har vi grogrund både för svåra skolproblem och de motsättningar i samhället som ger SD en stor del av sina väljare.
Många av de här eleverna har hög kapacitet och kunde lika gärna tillhöra den första kategorin. Om de hade haft turen att hamna på en annan ort, i en annan skola, i ett annat land. En fråga vi borde ställa oss betydligt oftare är hur stor valmöjlighet de här eleverna har? För tonåringar är det sociala livet väldigt viktigt. Om du ställer dig utanför din grupp - i det här fallet det destruktiva gänget - vad händer då? Min erfarenhet är att du ofta i praktiken inte har något val. Ställer du dig utanför gruppen riskerar du inte bara utfrysning, mobbning, förödmjukelser, utan aktiva attacker och fysisk fara. Ungefär samma läge som för den tonåring som vill lämna en främlingsfientlig eller rasistisk grupp. Det här är vad som händer när barn uppfostrar barn, när vuxna tappat greppet, när samhället tappat greppet. Vi borde alltså inte demonisera vare sig unga Sverigedemokrater eller gängmedlemmar, vi borde tvärtom be dem om ursäkt. De är ett facit på vuxenvärldens misslyckanden - och många av dem betalar priset hela livet.
Nästa fråga vi borde ställa oss är vad kan vi göra för att förebygga och stoppa det här fenomenet? Det här fenomenet som är en produkt av vårt samhälle, inte av invandringen i sig. Men sådana diskussioner kantrar nästan alltid. Dels för att vi lever i olika världar och har en så segregerad skola. Vissa lärare träffar bara tacksamma, skötsamma elever medan andra får avvärja knivslagsmål, ta emot hot och stoppa knarkförsäljning på skolgården. Men framför allt för att vi inte kan diskutera vår egen misslyckade integrationspolitik och vår segregerade skola utan att diskussionen urartar i misstänkliggöranden och pajkastning - utan en diskussion om diskussionen.
.... Under tiden skickar regeringen superlärare till Rosengård. Under tiden rekryterar SD rekordmånga medlemmar. Under tiden förstörs unga människors liv.
MP har varit flitiga i skoldebatten på sistone. I måndagens DN föreslår man minskad administration - ett uppdrag utbildningsministern redan har gett våra myndigheter att arbeta med - och att lärare själva får besluta om stöd - något som knappast skulle leda till större rättssäkerhet och likvärdighet för eleverna. Minskad administration var även ett nyårslöfte från Tobias Tobé och Maria Stockhaus, men läser man det finstilta: ”Vi tar ledarskapet för minskad administration och mer undervisningstid”, ser man att undervisningskvantitet och sparade kronor fortfarande gäller framför undervisningskvalitet och inlärning för moderaterna. Den finstilta texten verkar Fridolin också ha uppfattat, för han påpekar att det är för för- och efterarbete det behövs tid.
Men det är inte om administration det ska handla i det här inlägget - hur väl behövligt det än vore - utan om skolan och integrationen. Utgångspunkten är den upphettade duellen mellan Fridolin och Björklund om integration och skola i P1-morgon förra måndagen, en duell som togs upp på DN:s ledarsida dagen därpå i "Skendebatt om skolan". Det var en debatt där ingen av de två visade sig från sin bästa sida, en debatt där båda hade både rätt och fel. Det är sant att det är ett sidospår att lyfta invandringen i samband med de sjunkande svenska skolresultaten. Men när Gustav Fridolin påstår att Björklund och Reinfeldt friar till SD-väljare när de lyfter våra integrationsproblem och utmaningar har han fel.
Han inte bara har fel utan han gör fel. För det första - om vi vill att SD ska förlora stöd måste alla partier ”fria till deras väljare”. Som det är nu är det SD som friar till de andra partiernas väljare. Samtidigt - vad är att fria som politiker? Uppdraget för politiker är till stor del just att identifiera problem och föreslå lösningar. Är förslag dåliga kan de mosas med sakargument, är de bra förtjänar de att bli verkstad. Populism är att erbjuda enkla och på sikt skadliga lösningar, att spela på människors rädsla och okunnighet. Men okunnighet ska med kunskap besegras och rädsla minskar inte av att sopas under mattan - vare sig den är befogad eller inte. Det handlar inte heller bara om vad som är befogat och inte. Det handlar också om att vi lever i olika världar. Vissa drar nytta av globaliseringen - andra förlorar, vissa njuter och berikas av möten med andra kulturer - andra utsätts för dagliga kulturkrockar. Det krävs lyssnande för en meningsfull dialog. Vi kan inte utgå ifrån att vi alla ser samma saker, upplever samma saker.
(För intressant resonansbotten rekommenderar jag Patrik Kronqvists ledarartikel i Expressen: ”Populisten Fridolin”. )
När det gäller vårt flyktingmottagande är allt inte frid och fröjd. Sverige tar emot fler asylsökande än andra länder, ändå är vi sämre än andra på integration - ingen lyckad kombination. Det tar alldeles för lång tid för nyanlända att lära sig språket, att etablera sig på arbetsmarknaden, att komma in i och framåt i skolsystemet. I detta jämställdhetens förlovade land har vi gott om hedersvåld, minderåriga som blir bortgifta och det tar orimligt lång tid för invandrade kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden. Även när det gäller karriär för invandrare utmärker vi oss negativt jämfört med andra länder. Internationellt sett har vi både få invandrare och få kvinnor i ledande positioner.
Det ska väl inte vara en nitlott att välja att söka sig till just Sverige? Men varje gång man vill diskutera justeringar i vår integrationspolitik knuffas diskussionen från sakfrågan till ett ifrågasättande av motiven bakom justeringsförslagen - en diskussion som aldrig kan bli något annat än pajkastning. Om folks motiv kan man alltid spekulera, men spekulationerna går aldrig att leda i bevis. Just den här politiska ovanan att anklaga andra partiföreträdare för att vilja skada samhället, sko sig själva, lura väljarna, eller på något annat sätt förtjäna medborgarnas misstro och eller förakt ökar dessutom det allmänna politikerföraktet och skadar på så vis både de som nu är förtroendevalda och människors intresse för att engagera sig politiskt. Samhällsproblem lämnas utan lösningar och främlingsfientliga krafter får syre varje gång en diskussion om en sakfråga eller ett förslag på en lösning ersätts av anklagelser om fiske i grumliga vatten eller andra varianter på ifrågasättande av motiven bakom förslagen. Det är också att blanda ihop rollerna. Det är pressen och medborgarna som ska granska politikerna - inte andra politiker.
Just för att det här mönstret är både välbekant och skadligt förstår jag Jan Björklunds irritation och frustration i radiodebatten. Han har rätt i att man inte kan lösa problem utan att först uppmärksamma dem. Han har också rätt i att det finns problem i vårt mottagande av nyanlända barn och unga. Men precis som både Fridolin och DN-s ledarredaktion konstaterar är inte det misslyckandet någon förklaring till de sjunkande svenska skolresultaten.
Men det är inte bara där diskussionen halkar snett. Man verkar utgå ifrån att nyanlända elever alltid är en belastning för en kommun eller en skola. Så är det inte. Sverige är ett land där kunskap och utbildning skattas lågt. De flesta nyanlända värderar utbildning högt - även de med bristfällig skolbakgrund. De är i allmänhet tacksamma över lärarnas insatser och villiga att lägga ner mycket arbete för att lära sig svenska och komma in i en vanlig klass. En sådan elev kan lyfta en hel klass. Även när det gäller övriga elever med invandrarbakgrund är attityden till utbildning generellt mer positiv än hos infödda svenskar.
Elever som visar tacksamhet, artighet och respekt mot sina lärare, elever som uppfattar det som mycket viktigt att lämna skolan med goda kunskaper och höga betyg, elever som är villiga att göra uppoffringar och lägga ner mycket arbete för att nå sina mål. ... Sådana elever blir både goda föredömen och väckarklockor för sina klasskamrater. Sådana elever lyfter den svenska skolan.
Det finns nyanlända som är en belastning för skolan också. Men det är inte de asylsökandes bristande skolbakgrund som ger skolor problem. Sådana elever tar resurser i anspråk och försämrar skolans resultatstatistik, men det handlar om små effekter och dessutom om sådant vi lärare är rustade att hantera.
Det som verkligen kan förstöra för en skola är om en gängkultur får fotfäste. Destruktiva subkulturer som gärna uppstår i områden med sociala problem, snabb invandring och icke fungerande integration. Det här är inte ett individproblem utan ett grupproblem. Ett grupproblem som uppstår ur vår bristande integration och som förvärras av det fria skolvalet.
Vi låter massor av nyanlända hamna på samma ställe, något som innebär att både normer och kontakter skapas inom gruppen. Svenska normer och kontakter blir nästan oåtkomliga och i allmänhet olönsamma. Lägger man till det stora, trångbodda familjer, arbetslösa, deprimerade föräldrar som drömmer om att kunna återvända, skolor där det finns väldigt få motorer och förebilder - ja då har vi grogrund både för svåra skolproblem och de motsättningar i samhället som ger SD en stor del av sina väljare.
Många av de här eleverna har hög kapacitet och kunde lika gärna tillhöra den första kategorin. Om de hade haft turen att hamna på en annan ort, i en annan skola, i ett annat land. En fråga vi borde ställa oss betydligt oftare är hur stor valmöjlighet de här eleverna har? För tonåringar är det sociala livet väldigt viktigt. Om du ställer dig utanför din grupp - i det här fallet det destruktiva gänget - vad händer då? Min erfarenhet är att du ofta i praktiken inte har något val. Ställer du dig utanför gruppen riskerar du inte bara utfrysning, mobbning, förödmjukelser, utan aktiva attacker och fysisk fara. Ungefär samma läge som för den tonåring som vill lämna en främlingsfientlig eller rasistisk grupp. Det här är vad som händer när barn uppfostrar barn, när vuxna tappat greppet, när samhället tappat greppet. Vi borde alltså inte demonisera vare sig unga Sverigedemokrater eller gängmedlemmar, vi borde tvärtom be dem om ursäkt. De är ett facit på vuxenvärldens misslyckanden - och många av dem betalar priset hela livet.
Nästa fråga vi borde ställa oss är vad kan vi göra för att förebygga och stoppa det här fenomenet? Det här fenomenet som är en produkt av vårt samhälle, inte av invandringen i sig. Men sådana diskussioner kantrar nästan alltid. Dels för att vi lever i olika världar och har en så segregerad skola. Vissa lärare träffar bara tacksamma, skötsamma elever medan andra får avvärja knivslagsmål, ta emot hot och stoppa knarkförsäljning på skolgården. Men framför allt för att vi inte kan diskutera vår egen misslyckade integrationspolitik och vår segregerade skola utan att diskussionen urartar i misstänkliggöranden och pajkastning - utan en diskussion om diskussionen.
.... Under tiden skickar regeringen superlärare till Rosengård. Under tiden rekryterar SD rekordmånga medlemmar. Under tiden förstörs unga människors liv.
onsdag 2 januari 2013
Man bör vara aktsam om orden...
Nytt år, nya föresatser och den välbehövda tiden i ide med familj, böcker och god mat är slut. Artiklar och blogginlägg att skriva, lektioner att planera, föredrag att förbereda ... jag kanske till och med tittar in på Twitter och uppdaterar FB någon av de närmaste dagarna. :) Just att jag har försummat bloggen och bloggvännerna de senaste månaderna är för mig en sorg. Bloggen har gett mig vänner, skratt, nya tankar, hopp - mängder av goda saker. Att skriva blogginlägg är också betydligt mer lustfyllt än att skriva artiklar och mejl. Det friaste skrivandet. Men det är inte en plikt och eftersom allt det andra som fyller min tid är just plikter blir det bloggandet som får stryka på foten.
Nu är det förstås också så att jag har två bloggar. Skolbloggen och min lokalpolitiska blogg i NT.
Det händer rätt ofta att jag publicerar mina skolinlägg i min Valdemarsviksblogg i NT. Mer sällan att jag gör tvärtom. Idag gör jag ett undantag. Dels för att jag tycker att jag har en del allmängiltigt att säga. Ibland tittar man i sin lilla ankdamm och ser en liten ankdamm. Ibland ser man en större bild.
Men det blir också så för att tiden som vanligt inte räckte till. Tanken idag var att jag skulle hinna skriva två inlägg, ett lokalpolitiskt ett för skolbloggen. Hade också tänkt hinna med en del av de många obesvarade mejl som väntar. Men här sitter jag fortfarande i nattlinne och har bara hunnit med ett enda blogginlägg. Det är ofta så det går för mig. Jag fastnar i en text, i en detalj. Samtidigt är det just det fastnandet som ger nya insikter.
Man bör vara aktsam om orden...
det var rubriken på en replik om budgeten skriven av socialdemokraterna i Valdemarsvik. Vad som är att vara aktsam om orden och vilka ord som representerar ”sanningen” kan man givetvis alltid diskutera. Med så många nykomlingar i Valdemarsvikspolitiken har det varit mycket sårad oskuld och rättfärdig indignation i debatten. Rutinerade politiker skiljer på sak och person - med undantag för Bengt Westerberg och Lars Ohly - nykomlingar tenderar att ta saker personligt och präglas inte sällan (ironiskt nog) av politikerförakt. Själva har de satsat på politik för att ställa saker till rätta, trötta på maktmissbruk och mygel. Själva står de för det nya goda som står i skarp kontrast mot det gamla och dåliga. De anser sig förtjäna hurrarop och små barn som strör rosor vid deras fötter - inte mothugg och misstänkliggöranden. De är heller inte benägna till kompromisser och köpslående. Inte köpslog Churchill med Hitler. Inte köpslår Batman med the Joker.
Jag är en av nykomlingarna och har själv haft del i det jag nu kritiserar. När jag ser tillbaka på mina första steg i kommunpolitiken ser jag både naivitet, feltolkningar och självgodhet. Till exempel såg jag alla kompromisser och det faktum att det så sällan rådde politisk oenighet i Valdemarsvik som ett svaghetstecken. Det var dumt av mig. Tvärtom förtjänar de tidigare ledarna beröm för att de så ofta lyckades samla en bred enighet bakom stora beslut. Det finns inget egenvärde i bråk och split och de flesta kommunala frågor har inget med höger och vänster att skaffa. Men samtidigt är det viktigt att beslut stöts och blöts, att alla aspekter ventileras, att det finns en levande politisk diskussion där olika perspektiv möts. Att beslut inte tas för lättvindigt. Helt klart är att man som invånare i Valdemarsvik ofta har bjudits in för sent i beslutsprocessen och fått veta för litet om diskussionerna och motiven bakom beslut. Helt klart även att beslut ibland tagits på otillräckligt underlag. Förr som nu.
Inget av det här är nya tankar, men alltsammans ställdes på sin spets och kastades runt vid förra kommunfullmäktige. Ett möte som uppriktigt chockerade mig.
Trots att det hölls så kort före jul fanns det nämligen personangrepp och hätskhet i portioner jag inte tidigare upplevt. Men här var det nykomlingarna som var mottagare, inte leverantörer av giftigheterna. Med undantag för kommunfullmäktiges ordförande Charlotte Kettle (S) som väl fortfarande får räknas som nykomling. När det visade sig att hon hade missat en länge uppsträckt hand slängde hon en ilsken blick i sidled på sina kollegor på podiet och sa: ”Vad tråkigt då att jag inte har något stöd här”.
Detta kort efter att Bror-Tommy Sturk (MP) hade intagit podiet för att tala om Valdemarsviks ”motborgare”, ”dysterkvistar”, ”gnällspikar” och ”bytänk”.
Men den som tog priset när det gällde personangrepp var Lars Beckman (S). Värst gick han åt Stefan Kemle, som man fick förstå var omöjlig att göra till lags och inställd på att gnälla och hugga vilka beslut som än fattades. Tony Toft (SD) fick som vanligt sig också några slängar trots att han varken intagit talarstolen, drivit någon fråga eller skrivit någon motion - bara deltagit, lyssnat och röstat - något som gör det här till ett klassiskt fall av person framför sak. Vi vet ju faktiskt inte mycket mer om vad han vill än att han tar sitt uppdrag på allvar och gör ett vänligt intryck. Men Beckman chockerade mig också genom att gång på gång angripa två allianspolitiker som inte var på plats. Lägger man till det Erland Olaussons (S) sedvanliga misstänkliggörande av motsidans goda intentioner, det lika sedvanliga misstänkliggörandet av Anna Nilsson (M) som i vanlig ordning fick instruera både presidiet och kommunalråden i kommunallagen, blir det sammantagna intrycket minst sagt deprimerande. Anna fick dock sista ordet i det utbytet och det utan något som helst personangrepp. Så här bet hon av: ”Det gäller inte att försöka följa några intentioner, utan att följa lagen”. Nästa gång kan hon kanske också förklara varför vi har en kommunallag. Erland Olausson (S) skriver nämligen i sin blogg att man ska studera kommunallagen för att inte ge oppositionen saker att anmärka på och det känns kanske inte som helt rätt motiv för att lära sig och följa lagen.
Aktsam om orden ja...
Kommunfullmäktige var alltså illa nog, men det slutade tyvärr inte där. Både Lars Beckman och (till min förvåning) Helen Johansson Kokkonen (S) skrev på FB att Stefan och Lina Kemle var mot bygget av en ny förskola i Gusum. De skrev bara om förskolan i Gusum trots att det i själva verket handlar om både Gusum och Loviseberg. De skrev bara om Stefan och Lina när det i själva verket handlade om den samlade oppositionen. De skrev att Stefan och Lina var mot byggandet, när de i själva verket - precis som alla vi andra -begärde skriftligt och bättre underlag än att majoriteten säger så inför ett så stort beslut. Vi har begått många misstag på skolfronten. Bygget i Sörby, Carl Malmsten, musikalprogrammet för att nämna några. Till det får läggas att de problem vi nu tvingas lösa inte är brist på byggen utan dåliga byggen. Felaktiga konstruktioner på fel ställen. Av det drar åtminstone jag slutsatsen att förhastade beslut är farliga beslut. Men här var förstås inte det viktiga att diskutera en sakfråga utan målet var att angripa två personer: Stefan och Lina Kemle. Orsaken är förstås att de är två Gusumbor med ett starkt politiskt stöd, ett stöd som man hoppades försvaga på det här sättet. Att man samtidigt handskas vårdslöst med sanningen och skadar dem som personer, som Valdemarsviksbor är tydligen konsekvenser man är villiga att ta.
Man bör vara aktsam om orden...
Här skulle man tycka att det räcker, men det gjorde det tyvärr inte. Lina Kemle ringde upp sitt kommunalråd Lars Beckman och ifrågasatte FB inlägget. Här är ett urklipp ur det brev hon skickade ut till oss övriga politiker om det som hände:
”Han säger då till mig lite sarkastiskt ”Vad vill du hjärtat?” Jag blev chockad över det nedlåtande tilltalet och frågade vad han håller på med. Då svarade Lars Beckman mig så här: ”Vad vet du om politik egentligen?…inte ett skit!!!” Ännu mer chockad försökte jag förklara att jag är ung och håller på och lär mig. Jag hann knappt säga klart min mening innan Lars Beckman slängde på luren i örat på mig.
Jag har nog aldrig känt mig så kränkt och värdelös som jag gjorde efter samtalet med Lars Beckman. Här försöker jag lära mig om och intressera mig för politik Det har inte varit lätt att vara kvinna och så pass ung och försöka påverka i kommunen bland alla ”gamla rävar” och så försöker jag visa min besvikelse på en vuxen nivå och då hoppar vårt kommunalråd på mig och nedvärderar mig.”
I svar på det här brevet som gick ut till väldigt många politiker kom Beckman med följande ursäkt:
”Hej alla som tagit del av mail från Lina. Ja jag blev uppringd häromkvällen när jag stod vid spisen och lagade mat. Kanske var jag inte på det bästa humör heller den kvällen. Någon viss koppling kan jag också se till att Lina tillsammans med övriga familjemedlemmar under en längre tid inte varit så kärvänliga mot undertecknad på bloggar och andra medier. Mitt ordval blev därefter och jag ber självklart om ursäkt för detta. mvh Lars ”
Det var givetvis bra att Beckman kom med en offentlig ursäkt. Jag hoppas verkligen att han också gjort det personligen till Lina själv. Det är nämligen så man gör när man varit oaktsam om sina ord och sårat och kränkt någon. Man ber personen om ursäkt. Inte världen. Inte sina kollegor.
Jag började den här texten med att konstatera att vad det innebär att vara aktsam om orden är subjektivt när det handlar om saker. Men det är också subjektivt när det gäller personer. Många människor behandlar andra helt olika beroende på deras makt och status. Flinar uppåt och sparkar neråt. Hade Lars Beckman talat så där om jag hade ringt? Knappast. Jag är för gammal, för inflytelserik och för bråkig för att han skulle våga sig på det. Lina däremot som är ung, som inte hittills gått upp i talarstolen, som inte har ett parti bakom sig, som själv varken bloggar eller skriver artiklar - henne verkade det mer tryggt att ge sig på. Bra därför att Lina tog till pennan, att hon inte gick med på att vara någon det var tryggt att ge sig på.
Många tycker också att vissa människor är fritt villebråd. De tycker att det är okej att förödmjuka och nedvärdera varghatare, sverigedemokrater, kristna, bögar, invandrare, kvinnor, unga, gamla, feta, missbrukare, veganer ... man får förstås noga hålla reda på att man smutskastar rätt person i rätt grupp, men är man bara aktsam med den saken kan man vara lugn för att man får gillande nickar hur oaktsam om orden man än är. Många inte bara tycker att det är okej, utan är stolta över sitt förakt och sitt avståndstagande. Som om det att vara taskig mot den man ostraffat får vara taskig mot gör en mer moralisk.
Min fasta övertygelse är att vägen till en bättre värld är att i praktiken och hela tiden tillmäta alla människor samma värde, rättigheter och skyldigheter. Det är därför jag tillhör just det liberala partiet och inte ett annat, Det är ingen lätt sak att praktisera, men jag är övertygad om att vi skulle få en bättre värld om vi hade alla människors grundläggande värde som rättesnöre. Har man det finns inget fritt villebråd. Inga offer som ska klappas på huvudet. Inga automatiska skurkar och förövare. Har man det är det lika viktigt att behandla alla med en grundläggande respekt. Oberoende av ålder, ras, åsikter, kön, makt, yrke - oberoende av allt.
Vi behöver definitivt bli mer aktsamma om orden.
Och det är den egna trappan som behöver sopas först.
Nu är det förstås också så att jag har två bloggar. Skolbloggen och min lokalpolitiska blogg i NT.
Det händer rätt ofta att jag publicerar mina skolinlägg i min Valdemarsviksblogg i NT. Mer sällan att jag gör tvärtom. Idag gör jag ett undantag. Dels för att jag tycker att jag har en del allmängiltigt att säga. Ibland tittar man i sin lilla ankdamm och ser en liten ankdamm. Ibland ser man en större bild.
Men det blir också så för att tiden som vanligt inte räckte till. Tanken idag var att jag skulle hinna skriva två inlägg, ett lokalpolitiskt ett för skolbloggen. Hade också tänkt hinna med en del av de många obesvarade mejl som väntar. Men här sitter jag fortfarande i nattlinne och har bara hunnit med ett enda blogginlägg. Det är ofta så det går för mig. Jag fastnar i en text, i en detalj. Samtidigt är det just det fastnandet som ger nya insikter.
Man bör vara aktsam om orden...
det var rubriken på en replik om budgeten skriven av socialdemokraterna i Valdemarsvik. Vad som är att vara aktsam om orden och vilka ord som representerar ”sanningen” kan man givetvis alltid diskutera. Med så många nykomlingar i Valdemarsvikspolitiken har det varit mycket sårad oskuld och rättfärdig indignation i debatten. Rutinerade politiker skiljer på sak och person - med undantag för Bengt Westerberg och Lars Ohly - nykomlingar tenderar att ta saker personligt och präglas inte sällan (ironiskt nog) av politikerförakt. Själva har de satsat på politik för att ställa saker till rätta, trötta på maktmissbruk och mygel. Själva står de för det nya goda som står i skarp kontrast mot det gamla och dåliga. De anser sig förtjäna hurrarop och små barn som strör rosor vid deras fötter - inte mothugg och misstänkliggöranden. De är heller inte benägna till kompromisser och köpslående. Inte köpslog Churchill med Hitler. Inte köpslår Batman med the Joker.
Jag är en av nykomlingarna och har själv haft del i det jag nu kritiserar. När jag ser tillbaka på mina första steg i kommunpolitiken ser jag både naivitet, feltolkningar och självgodhet. Till exempel såg jag alla kompromisser och det faktum att det så sällan rådde politisk oenighet i Valdemarsvik som ett svaghetstecken. Det var dumt av mig. Tvärtom förtjänar de tidigare ledarna beröm för att de så ofta lyckades samla en bred enighet bakom stora beslut. Det finns inget egenvärde i bråk och split och de flesta kommunala frågor har inget med höger och vänster att skaffa. Men samtidigt är det viktigt att beslut stöts och blöts, att alla aspekter ventileras, att det finns en levande politisk diskussion där olika perspektiv möts. Att beslut inte tas för lättvindigt. Helt klart är att man som invånare i Valdemarsvik ofta har bjudits in för sent i beslutsprocessen och fått veta för litet om diskussionerna och motiven bakom beslut. Helt klart även att beslut ibland tagits på otillräckligt underlag. Förr som nu.
Inget av det här är nya tankar, men alltsammans ställdes på sin spets och kastades runt vid förra kommunfullmäktige. Ett möte som uppriktigt chockerade mig.
Trots att det hölls så kort före jul fanns det nämligen personangrepp och hätskhet i portioner jag inte tidigare upplevt. Men här var det nykomlingarna som var mottagare, inte leverantörer av giftigheterna. Med undantag för kommunfullmäktiges ordförande Charlotte Kettle (S) som väl fortfarande får räknas som nykomling. När det visade sig att hon hade missat en länge uppsträckt hand slängde hon en ilsken blick i sidled på sina kollegor på podiet och sa: ”Vad tråkigt då att jag inte har något stöd här”.
Detta kort efter att Bror-Tommy Sturk (MP) hade intagit podiet för att tala om Valdemarsviks ”motborgare”, ”dysterkvistar”, ”gnällspikar” och ”bytänk”.
Men den som tog priset när det gällde personangrepp var Lars Beckman (S). Värst gick han åt Stefan Kemle, som man fick förstå var omöjlig att göra till lags och inställd på att gnälla och hugga vilka beslut som än fattades. Tony Toft (SD) fick som vanligt sig också några slängar trots att han varken intagit talarstolen, drivit någon fråga eller skrivit någon motion - bara deltagit, lyssnat och röstat - något som gör det här till ett klassiskt fall av person framför sak. Vi vet ju faktiskt inte mycket mer om vad han vill än att han tar sitt uppdrag på allvar och gör ett vänligt intryck. Men Beckman chockerade mig också genom att gång på gång angripa två allianspolitiker som inte var på plats. Lägger man till det Erland Olaussons (S) sedvanliga misstänkliggörande av motsidans goda intentioner, det lika sedvanliga misstänkliggörandet av Anna Nilsson (M) som i vanlig ordning fick instruera både presidiet och kommunalråden i kommunallagen, blir det sammantagna intrycket minst sagt deprimerande. Anna fick dock sista ordet i det utbytet och det utan något som helst personangrepp. Så här bet hon av: ”Det gäller inte att försöka följa några intentioner, utan att följa lagen”. Nästa gång kan hon kanske också förklara varför vi har en kommunallag. Erland Olausson (S) skriver nämligen i sin blogg att man ska studera kommunallagen för att inte ge oppositionen saker att anmärka på och det känns kanske inte som helt rätt motiv för att lära sig och följa lagen.
Aktsam om orden ja...
Kommunfullmäktige var alltså illa nog, men det slutade tyvärr inte där. Både Lars Beckman och (till min förvåning) Helen Johansson Kokkonen (S) skrev på FB att Stefan och Lina Kemle var mot bygget av en ny förskola i Gusum. De skrev bara om förskolan i Gusum trots att det i själva verket handlar om både Gusum och Loviseberg. De skrev bara om Stefan och Lina när det i själva verket handlade om den samlade oppositionen. De skrev att Stefan och Lina var mot byggandet, när de i själva verket - precis som alla vi andra -begärde skriftligt och bättre underlag än att majoriteten säger så inför ett så stort beslut. Vi har begått många misstag på skolfronten. Bygget i Sörby, Carl Malmsten, musikalprogrammet för att nämna några. Till det får läggas att de problem vi nu tvingas lösa inte är brist på byggen utan dåliga byggen. Felaktiga konstruktioner på fel ställen. Av det drar åtminstone jag slutsatsen att förhastade beslut är farliga beslut. Men här var förstås inte det viktiga att diskutera en sakfråga utan målet var att angripa två personer: Stefan och Lina Kemle. Orsaken är förstås att de är två Gusumbor med ett starkt politiskt stöd, ett stöd som man hoppades försvaga på det här sättet. Att man samtidigt handskas vårdslöst med sanningen och skadar dem som personer, som Valdemarsviksbor är tydligen konsekvenser man är villiga att ta.
Man bör vara aktsam om orden...
Här skulle man tycka att det räcker, men det gjorde det tyvärr inte. Lina Kemle ringde upp sitt kommunalråd Lars Beckman och ifrågasatte FB inlägget. Här är ett urklipp ur det brev hon skickade ut till oss övriga politiker om det som hände:
”Han säger då till mig lite sarkastiskt ”Vad vill du hjärtat?” Jag blev chockad över det nedlåtande tilltalet och frågade vad han håller på med. Då svarade Lars Beckman mig så här: ”Vad vet du om politik egentligen?…inte ett skit!!!” Ännu mer chockad försökte jag förklara att jag är ung och håller på och lär mig. Jag hann knappt säga klart min mening innan Lars Beckman slängde på luren i örat på mig.
Jag har nog aldrig känt mig så kränkt och värdelös som jag gjorde efter samtalet med Lars Beckman. Här försöker jag lära mig om och intressera mig för politik Det har inte varit lätt att vara kvinna och så pass ung och försöka påverka i kommunen bland alla ”gamla rävar” och så försöker jag visa min besvikelse på en vuxen nivå och då hoppar vårt kommunalråd på mig och nedvärderar mig.”
I svar på det här brevet som gick ut till väldigt många politiker kom Beckman med följande ursäkt:
”Hej alla som tagit del av mail från Lina. Ja jag blev uppringd häromkvällen när jag stod vid spisen och lagade mat. Kanske var jag inte på det bästa humör heller den kvällen. Någon viss koppling kan jag också se till att Lina tillsammans med övriga familjemedlemmar under en längre tid inte varit så kärvänliga mot undertecknad på bloggar och andra medier. Mitt ordval blev därefter och jag ber självklart om ursäkt för detta. mvh Lars ”
Det var givetvis bra att Beckman kom med en offentlig ursäkt. Jag hoppas verkligen att han också gjort det personligen till Lina själv. Det är nämligen så man gör när man varit oaktsam om sina ord och sårat och kränkt någon. Man ber personen om ursäkt. Inte världen. Inte sina kollegor.
Jag började den här texten med att konstatera att vad det innebär att vara aktsam om orden är subjektivt när det handlar om saker. Men det är också subjektivt när det gäller personer. Många människor behandlar andra helt olika beroende på deras makt och status. Flinar uppåt och sparkar neråt. Hade Lars Beckman talat så där om jag hade ringt? Knappast. Jag är för gammal, för inflytelserik och för bråkig för att han skulle våga sig på det. Lina däremot som är ung, som inte hittills gått upp i talarstolen, som inte har ett parti bakom sig, som själv varken bloggar eller skriver artiklar - henne verkade det mer tryggt att ge sig på. Bra därför att Lina tog till pennan, att hon inte gick med på att vara någon det var tryggt att ge sig på.
Många tycker också att vissa människor är fritt villebråd. De tycker att det är okej att förödmjuka och nedvärdera varghatare, sverigedemokrater, kristna, bögar, invandrare, kvinnor, unga, gamla, feta, missbrukare, veganer ... man får förstås noga hålla reda på att man smutskastar rätt person i rätt grupp, men är man bara aktsam med den saken kan man vara lugn för att man får gillande nickar hur oaktsam om orden man än är. Många inte bara tycker att det är okej, utan är stolta över sitt förakt och sitt avståndstagande. Som om det att vara taskig mot den man ostraffat får vara taskig mot gör en mer moralisk.
Min fasta övertygelse är att vägen till en bättre värld är att i praktiken och hela tiden tillmäta alla människor samma värde, rättigheter och skyldigheter. Det är därför jag tillhör just det liberala partiet och inte ett annat, Det är ingen lätt sak att praktisera, men jag är övertygad om att vi skulle få en bättre värld om vi hade alla människors grundläggande värde som rättesnöre. Har man det finns inget fritt villebråd. Inga offer som ska klappas på huvudet. Inga automatiska skurkar och förövare. Har man det är det lika viktigt att behandla alla med en grundläggande respekt. Oberoende av ålder, ras, åsikter, kön, makt, yrke - oberoende av allt.
Vi behöver definitivt bli mer aktsamma om orden.
Och det är den egna trappan som behöver sopas först.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
">