Korkat att bli hemspråkslärare? ... Eller är det något annat som är korkat?

Häromdagen tipsade Merit Wager mig om ett intressant och skakande blogginlägg. Ljuramannen är något så ovanligt som en behörig hemspråkslärare. Inte nog med det, han är behörig i finska, ett av våra fem inhemska språk – dvs i ett språk vi har ett särskilt ansvar att erbjuda, både lagligen och mänskligen. Inte nog med det han verkar i Norrköping – en kommun som sedan 2012 är ett förvaltningsområde för finska.  Med det följer ett åtagande att mer än andra kommuner trygga finskans särställning och kvalitet.  Norrköping är dessutom en stad där finskan traditionellt har en stark ställning, efter alla finnar som emigrerade hit för att arbeta i industrierna. Men trots att Ljuramannen har undervisat här sedan 80-talet och varit behörig lika länge har han aldrig fått en fast tjänst. Nu har han blivit förbigången av en obehörig person med motiveringen att personen är fast anställd i kommunen. Att det är så är för mig helt obegripligt. Man kan förstås tänka sig att Ljuramannen är en olämplig lärare, sådana finns ju också, men i så fall borde han inte ha tillåtits bedriva undervisning i ett antal decennier. I så fall borde man dessutom ha upplyst honom om den saken. Nej, det verkar helt enkelt som om anställningstryggheten för den som är fast anställd i Norrköpings kommun går före all annan hänsyn.

De svar på sina frågor Ljuramannen har fått från kommunen och från Skolverket var sorglustig läsning. Ingen hänvisar överhuvudtaget till elevernas rätt eller till god undervisning. Allt handlar om regelverk och vad man får och inte får göra, inget om vad som är vettigt, rimligt eller bra för eleverna.  ”I’m just following orders” som vore de alla anställda i Guantanamo. Att svaren kom från Tommy Fabricius, en skolchef jag uppfattar som en skicklig sådan och från Olle Johansson, en skolpolitiker jag gillar och har förtroende för gjorde läsningen till ett bittert piller för mig. Det ledde också till att jag ansträngde mig mer än jag kanske annars skulle ha gjort för att se det hela ur deras perspektiv. För Fabricius handlar det antagligen om att stötta sin personal som har fattat beslut i enlighet med kommunens riktlinjer. Svårt i den rollen också att tala om att man tycker reglementet är uppåt väggarna. Som tjänsteman ska man verkställa politiska beslut, inte recensera dem – åtminstone inte inför kommuninnevånare och media. När det gäller Olle Johansson gissar jag att det här är S politik som gäller hela kommunen. Då blir det svårt för honom att recensera den – annat än i partigruppen.

Men oberoende av bevekelsegrunderna är det här uppåt väggarna fel. Orsaken till att det inte finns behörighetskrav på hemspråkslärare är ju inte att det är mindre viktigt att de är behöriga utan ren krass verklighet - det är helt enkelt nästintill omöjligt att hitta sådana personer på många orter i många språk. Den behandling Ljuramannen utsatts för visar emellertid med all önskvärd tydlighet att skollagen behöver kompletteras. Självklart ska en behörig hemspråkslärare ha företräde framför någon som inte är hemspråkslärare – det finns varken orsak eller ursäkt för en annan ordning.  Utan en sådan ordning blir det för övrigt – vilket Ljuramannen påpekar – liktydigt med att slänga pengar i sjön att utbilda sig till hemspråkslärare.  Men ändringar i skollagen tar tid och tills det sker finns det ingen ursäkt för att sätta vuxnas anställningstrygghet framför barns rättighet till god och likvärdig undervisning. Så snälle, gode Norrköping, gör om och gör rätt!

Länk här till Ljuramannens både bittra och humoristiska rapport. Länk här till en angelägen och välskriven artikel i SVD av Merit Wager om vad den svenska skolan har att lära av den finska: Det finska skolexemplet. Länk här tillSpråklärarnas riksförbunds medlemsregistrering. Vi erbjuder ämnesutveckling, fortbildning, nätverk och stöd för lärare i ALLA främmande språk. Ljuramannen och alla övriga hemspråkslärare är hjärtligt välkomna till oss. Den som har en anställning ska också se till att skolan betalar medlemsavgiften. Yrkesutveckling är för många lärare ett fritidsintresse. Det må så vara. Jobb och egen passion för ämnet kan ibland vara svåra att hålla isär. Men det är huvudmannen som ska betala för fortbildning och lärarnätverk.

Nytt läsår, ny skola, nya elever, nytt lärarjobb

I mitten av juli tackade jag ja till ett nytt jobb. Jag jobbar nu på Vammarskolan i Valdemarsvik.
Att avveckla ett jobb och veckla upp ett nytt är aldrig en baggis. Att göra det på så kort varsel är det än mindre, så jag har jobbat väldigt långa dagar ända sedan vi kom hem från Italien. Jag tänker ibland på de fem-rätters middagar vi åt med silverbestick på hotellterrassen. Porlet från fontänen, solens sista röda strålar på alptopparna på andra sidan dalen, den lilla porslinsskylten där det stod Frau von Schantz med guldbokstäver.  Det var konstigt med det lyxiga halv-pensionatet redan då, litet som en tidsresa till trettiotalet. Nu känns alltsammans väldigt fjärran. Ett avlägset hedonistiskt liv i slow-motion. 

Så hur kommer det sig att jag började se mig om efter andra jobb efter fyra år på Djäkneparksskolan? Det förra läsåret var tungt. Det tyngsta hittills under min lärarkarriär och så tungt att det påverkade hälsa och sinnesfrid. Jag vet att det har varit så för många, för jag har haft fler kollegor och lärarvänner som lämnat yrket, varit långtidssjukskrivna och bara utledsna än någonsin tidigare. Som vanligt är det i allmänhet de flitigaste och mest lämpade lärarna som går i väggen eller byter bana.

 En  viktig orsak är de nya styrdokumenten och betygen. Tidigare betyg och ett nytt betygssystem innebär ett betydande merarbete. Dokumentationen av elever i behov av stöd har varit ett annat gissel. Först ska man skriva orosanmälan, sedan en pedagogisk kartläggning, därefter ett åtgärdsprogram - och det är så komplicerat (åtminstone i Norrköping) att vi hade kurs i att skriva dem, speciallärare som nagelfor utkasten och föreslog ändringar och ändå fick vi bakläxa på dem av Skolinspektionen. ... Ja och sedan ska åtgärdsprogrammet utvärderas inom en viss tidsram. Givetvis även det i skrift. Till det ska läggas att skolk ska skrivas in i betyget och att föräldrar ska kontaktas samma dag om frånvaro inte är anmäld. Somliga av reformerna är jag helhjärtat för, andra not so much, men alla tar de tid, tid som inte finns.

På min skola var det här året bekymmersamt även av andra skäl. Vi hade scheman som inte fungerade, med ideliga ändringar som följd. Vi hade två klasser fler än tidigare, fler elever än skolan bekvämt rymmer, men ingen korridorvärd. Det plus en kaotisk terminsstart ledde till att vi tappade greppet om ordningen. När det var som värst skrev jag flera händelserapporter varje dag. Det var rökning, skolk, stölder, skadegörelse, bråk av olika slag. I fjol gick vi också över till årskursvisa arbetslag. Jag var nyfiken på  arbetsmodellen och positiv till försöket, men det visade sig snabbt att den inte passade mig. Det var inte alls lika roligt att jobba bara med sjuor som att ha alla årskurser. Det påverkade också ordningsskapandet. Utan relation till åttor och nior blev rastvaktandet en helt ny och vansklig historia. Vår rektor påpekade inför reformen att vi inte är i skolan för oss själva utan för eleverna. Ett sant påstående och jag nickade instämmande när jag hörde det. Men jag har kommit att inse att en lärare som tappar sugen, humöret eller humorn varken är i skolan för sig själv eller för eleverna.

Vid jul slutade vår rektor och kort därefter studierektorn samtidigt som det stod klart att skolans ekonomi var ännu sämre än vi tidigare vetat. Utvecklingsledar-delen av min tjänst drogs in - eller för att använda min rektors ord - jag skulle vila från uppdraget. Det här startade några månader innan skolan skulle besökas av Skolinspektionen. Istället fick jag överta klasser som haft vikarie hela terminen för att en kollega först var långtidssjukskriven  och sedan sökte och fick jobb utanför skolans värld. Jag tog över klasserna i början av november, två nior och en sjua, och det var då tre klasser där arbetsmoral och arbetsro var i botten, det fanns inget betygsunderlag, inga omdömen, elever och föräldrar var upprörda och oroliga och det var jag som skulle sätta betyg till jul.  Kvällarna och helgerna räckte inte till när det var som värst.


I mitten av maj träffade jag min nye rektor för att tala om tjänsten inför nästa år. Jag fick veta att vilan från uppdraget som utvecklingsledare var permanent, att jag inte fick göra Qualis-granskningar i tjänsten, att den överfulla franskgruppen i år sju inte skulle delas. Allt konsekvenser av skolans stora budgetunderskott. Allt sådant som sade mig att nästa läsår skulle bli värre än det föregående. Som plåster på såren fick jag höra att jag är en skicklig och uppskattad lärare och blev uppmanad att söka en Förstelärartjänst.
Jag följde uppmaningen, men kände ingen tillförsikt för det. Vad betyder extra pengar om det är arbetsvillkoren det är fel på? Samma kväll som jag hade haft mötet med rektor skickade jag iväg två jobbansökningar. Inte så seriösa sådana, men det kändes ändå som ett stort steg efter fyra år på samma skola, en skola som väldigt mycket har känts som min skola, med kollegor jag är fäst vid, underbara elever och bra föräldrar.

I slutet av maj dök det så upp en tjänst vid Vammarskolan som jag erbjöds. Först ville jag avvakta och se om jag fick en Förstelärar-tjänst i Norrköping, men i juli ändrade jag mig och tackade ja till en tjänst som inkluderar ett uppdrag som engelskutvecklare i kommunen.
Det tar mig numera tio minuter att cykla till jobbet, och jag har fått många gratulationer till att slippa pendla. Men att pendla med våra bekväma 46:or och trevliga, snälla Ringarums-chaufförer är inget jag har lidit av och ingen faktor i mitt beslut. Bussresan har tvärtom varit min bästa arbetstid varje dag. Orsaken till att jag bestämde mig för att tacka ja till det här jobbet trots att jag förlorar mina kommunpoäng i Norrköping och har betydligt sämre chans att få en Förstelärartjänst är att Vammarskolan är en riktigt bra skola och en riktigt bra arbetsplats. Bra ledning, bra kollegor, bra rutiner och anda och betydligt bättre resurser än i vad man har i Norrköping. Jag jobbade på Vammarsolan från 2006 - 2008, och jag har en dotter som har gått där, så jag vet att det är så. Jag har dessutom ett digert jämförelsematerial på skolfronten. Jag har vid det här laget hunnit jobba på 13 olika skolor, de flesta kring Stockholm och Uppsala. På de reaktioner jag får märker jag att alla Valdemarsviksbor inte förstår vilka bra lärare och vilken bra skola vi har i vår kommun. Det är synd. Det behöver vi ändra på.

Jag jobbar väldigt mycket just nu, för mycket för att hinna blogga. Mina nya elever har jag inte hunnit lära känna och jag tänker ibland på mina förra elever och kollegor med saknad. Men det känns väldigt bra i magen och jag sover gott om nätterna. Jag är glad över mitt beslut, glad att få vara lärare på Vammarskolan i Valdemarsvik.

Inget bra skolrecept på DN:s ledarsida

Egentligen hade jag tänkt ta en paus från bloggandet under semestern i Tyskland och Italien, men här sitter jag nu och plitar fast vi bara precis passerat Mjölby. Varför? Jo, Johannes Åman har skrivit en skolartikel: ”Lita aldrig på skolminnen”. Det är inte lätt att hitta budskapet i denna långa text där skolan bara dyker upp i den sista tredjedelen, men jag vågar mig på ett försök: Politiska visioner när det gäller skolan grundar sig på egna skolminnen. Dessa minnen är otillförlitliga och därför har skolan letts på villovägar.  

Villovägarna? Åman nämner inledningsvis tre sådana ”politiska slutsatser”: Skolan bör locka mer färgstarka personer, eleverna borde oftare få känna lärandets glädje, skolan måste vänja eleverna vid att anstränga sig.  

   Det är bara det att inget av det klingar bekant ur den svenska skoldebatten. Att eleverna bör få känna lärandets glädje är inskrivet i våra styrdokument och något ingen bestrider. Att skolan behöver vänja eleverna vid att anstränga sig är inte heller det något som väcker politisk stridsvilja och debatt. Och det där med mer färgstarka lärare, vem har lyft det i debatten? Vilket parti har dragit den slutsatsen? Alla politiska reformer under mitt vuxenliv har hjälpt till att strömlinjeforma lärarkåren. Social kompetens, samarbetsförmåga, förändringsbenägenhet, anpasslighet, lydnad – där har vi de egenskaper som premierats. Akademiker, personer som tänker själva, som säger ifrån när kejsaren saknar kläder har aktivt motats bort. De få som finns kvar håller som bäst på att gå i pension. Andra som inte platsar i skolan är människor som är blyga, ironiska, kyliga, tystlåtna, förlästa, långsamma … listan kan göras lång. Bland oss lärare finns det en och annan som ropar stopp och belägg, som pekar på den utarmning och orättvisa likformigheten och avakademiseringen för  med sig. Barn med icke-akademisk bakgrund som inte möter någon med intellektuella intressen och vanor i skolan blir bestulna på massor av valmöjligheter. Det är inte bara det att de knappast gör någon karriärmässig klassresa. De får heller ingen ingång i konst, klassisk musik, litteratur, filosofi. Ingen tillgång till den enorma kulturskatt vi har, en kulturskatt som ger tröst i sorg, nya tankar, en känsla av samhörighet med tidigare generationer och sekel, en djupare förståelse för människan och mycket mer. Eleverna förtjänar också att möta olika sorters vuxna, olika sätt att vara vuxna i skolan så att de själva kan hitta en modell som passar dem, så att de kan hitta någon som talar till och förstår dem. Gudarna ska veta att inte alla elever är socialt kompetenta, samarbetsvilliga, förändringsbenägna och anpassliga. Dessutom är lydnad, anpasslighet och trevlighet farliga läraregenskaper. Eleverna förtjänar att möta lärare med ryggrad, med beredskap att vara ansvarskännande och ibland obekväma, inte bekräftelsetörstiga kompislärare. 

I slutet av artikeln ger Johannes Åman sitt recept. Eleverna måste bli sedda av sina lärare, känna att skolarbetet är viktigt och att de får den hjälp de behöver. När jag läste det här frågade jag min man om han blev sedd av sina lärare när han gick i skolan. Vi var rörande överens om att vi inte hade haft en enda lärare som ”såg oss” och vi var lika överens om att vi heller aldrig hade önskat oss något sådant (Givetvis då med reservation för att vi kan dra oss helt fel till minnes båda två). Då sa min man något som slog mig som väldigt sant. Han sa att när vi gick i skolan var det vi elever som anpassade oss till lärarna, men idag är det tvärtom lärarna som anpassar sig till eleverna. Det leder till unga vuxna som väntar sig att världen ska anpassa sig efter deras behov och önskemål, som inte är tränade i att observera koder, regler, vad världen väntar sig av dem. Det här är förstås en sanning med modifikation. En bra lärare anpassar sig efter sina elever, en framgångsrik elev läser av sina lärare, men min man är ändå något viktigt på spåren. Det är vuxna som ska fungera som modeller och förebilder för barn och unga och man får aldrig abdikera sitt vuxenansvar, hur illa det ibland än sitter. Nej, vi behöver inte lärare som ”ser eleverna mer”, snarare elever som ser och lyssnar mer på sina lärare, och lärare som har och håller fast vid sina principer.

Att få den hjälp man behöver är heller inte ett måste. En skola där alla alltid får den hjälp de behöver är knappast vare sig effektiv eller utvecklande. Frustration, egen tankeverksamhet, jakt på lösningar, att man frågar en klasskompis, letar i läroboken, på nätet eller i biblioteket, allt det kan vara mer utvecklande än att alltid få den hjälp man behöver. Det enda jag kan skriva under på är att eleverna behöver tycka att skolan är viktig. Och för att det ska ske behöver föräldrar, politiker och ledarskribenter tycka att skolan är viktig. Och den beklagliga sanningen är att vi inte har ett sådant samhälle idag. Bildning – allmän såväl som särskild – står lågt i kurs och vi är bara intresserade av förmågor som vi tror kan leda till framtida inkomster.  Istället för att se till att våra barn är väl rustade för den värld vi har idag ägnar vi oss ett evigt käbbel om vad vi tror ska komma att krävas i framtiden.

Mot slutet av artikeln lyfter Åman ytterligare villospår och recept: Det krävs inte mer mätande eller någon totalsummering av vad eleverna gör under sin skoltid. Istället ska skolans utveckling lämnas åt lärare och elever. Politiker och skolledare ska nöja sig med att ha tydliga förväntningar på att ”lärare tillsammans med sina kollegor ständigt ska sträva efter att förbättra sin undervisning.

Sverige är antagligen det enda västland där inte staten gör någon oberoende kontroll av kunskapsresultaten. Ska vi inte vara helt hänvisade åt Pisa och Timms måste vi förbättra vårt mätande.  Förslagsvis genom att införa centralrättning av de nationella proven i högstadiet. Någon totalsummering av vad eleverna gör under sin skoltid är det mig veterligen ingen som har föreslagit. Däremot en studentexamen som kontrollerar måluppfyllelsen i de viktigaste kunskaperna och färdigheterna. De vill säga en centralrättad examen som tar reda på – inte allt – men det väsentligaste om vad eleverna, lärarna, skolledarna och huvudmännen har gjort under elevens skoltid. Det instrument så gott som alla andra länder använder sig av för att utvärdera och följa upp sitt skolsystem och för urval till högre studier.

Finns det en sådan kontroll kan skolans utveckling gott lämnas åt elever och lärare. Utan en sådan ger jag inte många ruttna lingon för utsikterna att skapa en likvärdig och bra skola.

...  Och förväntningarna?  Jag betackar mig för skolledare som förväntar sig att jag och mina kollegor ständigt ska utveckla vår undervisning. Ständiga krav på ständig utveckling – det har vi haft länge och där har vi en av orsakerna till att det ser ut som det gör i skolan idag. Jag vill ha en rektor som ständigt frågar vad han eller hon kan göra för att underlätta, för att förbättra mina och mina kollegors förutsättningar att bedriva en god undervisning. Jag vill ha samarbeten som växer fram underifrån, födda ur egna behov och önskemål, inte uppifrån påbjudna sådana.

Sist vill jag problematisera Åmans påstående det gäller skolminnen. Visst kan det vara ett problem att alla uppfattar sig som experter på skolan, men det kan också vara en styrka. Det tycks mig som om det är en styrka vi inte använder oss av i tillräcklig utsträckning.  Det finns en svensk tendens att svartmåla det prövade och idealisera det nya och oprövade.  I den kollektiva bild vi har skapat oss var skolan förr auktoritär och ofri, präglad av korvstoppning, våld, pennalism och krav på lydnad. Jag vet att det inte var så i Finland, men jag har inga egna eller släktingars minnen i Sverige. Det jag har sett är emellertid många fantastiska äldre och nu pensionerade lärare, lärare som så gott som samtliga lämnade korridorer fulla av bölande elever när de gick i pension. Jag hade en kollega i Uppsala som fick tårar i ögonen när han beskrev vilken fantastisk lärare min svärfar hade varit (på sextiotalet) och om hur han aldrig hade blivit akademiker och mattelärare om det inte hade varit för honom. Den senaste minnesrösten var en insändare i DN som publicerades någon gång förra veckan. En äldre man berättade om sin gymnasietid, om deras spränglärde och skicklige svensklärare, om elevinflytande, om en skola som öppnade nya världar och som möjliggjorde klassresor. Tyvärr finns inte insändarna på nätet, så jag kan inte länka.

Problemet är inte att vi ägnar för mycket tid åt att minnas. Det är först när alla resultat så entydigt pekar i fel riktning som vi yrvaket börjat titta i backspegeln med något annat än förakt. Vad gjorde vi då som var bättre? Vad har vi infört som ledde fel? Den tunga sanningen är att vi alla som är vuxna i Sverige idag har ett ansvar för varje unge i vårt land, ett ansvar för att var och en av dem får en bra skolgång, får möjlighet att forma sitt liv, bli sin bästa version. Ska vi lyckas med det måste vi blicka både framåt, bakåt och åt sidan. Ska vi lyckas måste vi även skaffa oss redskap för att utvärdera vilka reformer som blir framgångsrika och vilka som bör förpassas tillbaka till ritbordet. Central och systematisk uppföljning av de viktigaste målen och resultaten i skolan.

Sveriges kluvna skola

Jag har skrivit en replik på artikeln ”Den svenska skolan bättre ur ett finländskt perspektiv” som nu ligger på DN-debatt.se: ”Finlands mål är en likvärdig skola”. Min ursprungliga artikel var något mustigare och en gnutta spydigare, men huvudbudskapet är detsamma. Vi tävlar inte med våra grannländer, slutsatserna vilar på lösan sand och en god värd återgäldar inte sina gästers hyfs med förolämpningar. Det är en helt felaktig bild Strandgren målar upp, men jag hade uppfattat det som skämsigt av Strandgren att återgälda sina gäster på sådant vis även om han hade haft rätt i sak. Det fick mig att fundera litet över vett och etikett. Hur ser det ut med sådant nuförtiden? Larmrapporten om riksdagsledamöter som ”sänder oförskämda signaler” och går klädda i shorts i fel sammanhang tyder på ett problemområde. 

Nu låter vett och etikett kanske tråkigt, men det handlar i grunden om hänsyn, omtanke och ett gott bemötande mot sina medmänniskor. I det ingår att vara en uppskattande gäst. I det ingår också att vara en god värd. Blomma till värdfolket, ett litet tackmeddelande, en flaska whisky till den vän eller bekant som bogserade bilen eller vattnade blommorna under semestern, en avstängd mobil när man fikar med väninnan, att betala tillbaka även små lån, att återgälda en bjuden öl eller cigarett. 

.... I vårt nyttofixerade samhälle är det kanske bäst att samtidigt påpeka att det kostar både affärer, goodwill, samarbete och fördelar att reta upp folk och framstå som ohyfsade internationellt.

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.

Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.

I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det. Idag är föräldrarnas utbildningsgrad den viktigaste faktorn i elevens skolframgång och skillnaden mellan skolor stor. Som en följd av bristen på uppföljning och konkurrensen mellan skolor har vi glädjebetyg och glädjerättning av nationella prov. Studenter kommer därför in på högskolan utan förutsättningar att klara utbildningen, medan andra går miste om framtidsmöjligheter de egentligen hade förtjänat. Det finns också gymnasieprogram som utbildar till arbetslöshet. En orsak är att många program och linjer har lös koppling till arbetsmarknaden.  En annan orsak är att eleverna inte lär sig att ta ansvar, hålla tider, vara trevliga mot kunder. Parallellt med kunskapskrisen har vi en lärarkris. Andelen behöriga lärare är låg, lärarna mår dåligt, är överarbetade, flyr yrket och söktrycket till lärarutbildningarna är på tok för lågt.

Att den här dystra bilden är förhärskande beror på att den vilar på ett tämligen digert underlag. Den bygger på  statistik, på Skolverkets undersökningar, på Skolinspektionens kontroller, på IFAU:s och SNS: undersökningar, på internationella undersökningar och tester och på återkoppling från universiteten.

Det finns heller inga större politiska motsättningar när det gäller verklighetsbilden. Det är när det gäller åtgärderna och orsakerna som åsikterna går isär i partipolitiken. Inte alls så mycket isär som de gjorde tidigare, förtjänar att tilläggas. Det så uppenbart allvarliga läget har fått som konsekvens att samtalet om skolan har blivit mer allvarligt och mindre demagogiskt. Själv håller jag ofta med både Olle Johansson (skolråd i Norrköping, S) och Ibrahim Baylan.  Johan Kant och jag tillhör också olika politiska läger och är ändå så gott som alltid överens i skolfrågor. När det gäller breda politiska skollösningar känner jag mig mer hoppfull än någonsin tidigare. Det vore i sig en väldigt bra sak. Den ideologiska striden om skolan är typiskt svensk och en av orsakerna till våra problem.

Men det finns en motbild. Den säger att den svenska skolan är på framkant. Vi har frimodiga, frågvisa och talföra elever som trivs i skolan. Visst surrar det i svenska klassrum, men det handlar om ett produktivt surr, om elever som samspelar. Våra elever blir duktiga på sådant som inte är så lätt att mäta - som förmågan att reflektera och analysera, entreprenörskap, samarbete, socialt samspel. De får inte så mycket faktakunskaper - men vad gör det? Vi har ju Wikipedia. I Sverige är vi i täten när det gäller IKT. Svenska skolor har flest laptops i Europa och eleverna är bra på att använda dem (den svaga länken är vissa reaktionära lärare). Det kommer att ge oss en stor konkurrensfördel i framtiden. Faktakunskaper, punktlighet och arbetsro - sådant hör forntiden till. Framtidens arbetsmarknad kommer att vara annorlunda och den kräver en annorlunda skola. En skola där klassrummen öppnas upp, där gränserna mellan artificiella ämnen suddas ut.

När det gäller den här bilden är det svårare att hitta underlag. Den sprids ofta av lärare och rektorer som är trötta på larmrapporter om sin arbetsplats, som tycker att de själva är duktiga på sitt jobb och att de inte känner igen den dystra mediebilden på sina skolor. Det finns också en oro att den negativa bilden blir självförverkligande och en tro att en ljusare bild i sig skulle leda till en bättre skola. Det finns även forskare och skoldebattörer som sprider den ljusa bilden ( forskare med visioner - dvs den typ av forskare som gör mig orolig). 

Jag kan förstå de här reaktionerna. För det första ser verkligheten väldigt olika ut. Det finns skolor som är rena katastrofen och andra som är alldeles utmärkta. Och givetvis allt däremellan. Lärare och skolledare som protesterar kan därför göra det utifrån egen erfarenhet. De gör själva ett bra jobb, har duktiga kollegor, nöjda elever och föräldrar. En sådan skola är Nyströmska i Söderköping där min dotter går. Hon blir motiverad, stimulerad och utmanad och eftersom storebror gick i samma skola och precis har fullgjort sin examen vid KTH på utsatt tid har vi facit. Det är kunskaper och inte luftbetyg man får med sig från den skolan. Jag hoppas att det finns många lika bra skolor i Sverige och tycker att de alla förtjänar att lyftas. Visst är det också viktigt att vi lärare har yrkesstolthet och raka ryggar, att vi begär och får erkänsla för det goda arbete vi gör.

En mindre positiv orsak till att den här bilden får en sådan spridning är den svenska självbilden, en självbild som präglas av en hel del arrogans. Vi vill inte se vårt land som ett i mängden. Andra länder ska undersöka,  imponeras av och imitera den svenska modellen. Tanken att vi skulle ha orsak att följa andras exempel, att våra reformer har varit misslyckade och kontraproduktiva slår vi ifrån oss med kraft. Det är typiskt oss att gå längre än alla andra och sedan stoltsera med det. Sexköpslagen, friskolereformen, högskolebehörighet för alla, kvoteringen i föräldraförsäkringen är några exempel på det här.  Vi ska vara mest jämställda, mest moraliska, mest framgångsrika och vi hade också ställt siktet mot ”Världens bästa skola”. 

Den här självbilden är lika felaktig och lika destruktiv som den imperialistiska självgodhet som England så plågsamt fick göra sig av med under sjuttio- och åttiotalen. Men vi har vår i kärt behåll. 

Inte konstigt därför att den ljusa bilden är så lockande. Enligt den är vi ju fortfarande de visionära pionjärerna. Har vi bara litet is i magen är det snart hit alla kommer på studiebesök igen. Den är lockande, men den är också omoralisk. Vi är skyldiga alla de elever som slås ut bättre än så. Vi är också skyldiga alla de kollegor som lämnar läraryrket bättre än så.  (i min närhet finns det fler sådana i år än någonsin tidigare under min lärarkarriär). För även om det finns lärare som trivs och mår bra, elever som lär sig precis det de ska är det alldeles för många som inte gör det, ändå är den svenska skolan i kris. Och det är riktiga, viktiga barn och tonåringar som får sina liv och valmöjligheter krympta av det skälet, varje dag. Deras försummade möjligheter kompenseras inte av någon annans vinstlott. Det finns inga acceptabla förluster i en fungerande skola. Varje barn måste få tillgång till en fullgod utbildning, till en fullgod möjlighet att forma sitt eget liv efter egna önskemål och förutsättningar.

Att se till att de får den rätten är ett kollektivt ansvar.  Alla barn måste vara allas ansvar. Därför behöver skolan bli statlig. Därför måste vi få till stånd en systematisk kontroll av kunskapsresultaten så att lärare, skolor, huvudmän som inte håller måttet kan identiferas och gallras bort. Det räcker inte med ett facit som visar procentsatser för landet, länet eller en huvudman. Vi måste ha facit för varje elev. Det är bara då vi ger dem alla samma värde, samma rätt och samma möjlighet. 

Media: Maria Ludvigsson har skrivit en bra ledare om det här i SVD: Lägre krav ger inte gladare elever. 
Bloggar: Morrica skriver klokt om social kompetens och om sociala koder, Plura reflekterar över likvärdighet.

På Bråvalla-festivalen

De starkaste lyckominnena är knutna till familjen och nära vänner. Barn som föds, bröllop, kärlek, närhet. På god andra plats kommer de där riktigt starka kulturupplevelserna. En Romeo och Julia framförd av brittiska teaterelever på Söder i Stockholm för trettio år sedan. Branaghs fyra timmar långa Hamlet tillsammans med Komvux-eleverna från Östhammar. Valdemarsviksoperans Lohengrin, Ein Deutsches Requiem i Konserthuset i Stockholm, Messias i en kyrka i Singapore, Roxy Music i Stockholm under tidigt åttiotal, Metallica i Hultsfred, konstmuséerna i Venedig, Rammstein i Globen, Ann-Sofie Mutter i Norrköping ...  När det är som bäst kan man känna en intensiv lyckokänsla, en känsla av förhöjd medvetenhet och av gemenskap med alla man delar upplevelsen med. När det är som bäst känns det som om man blir en bättre människa. ... Kanske blir man det också.

Någon sådan känsla infann sig aldrig på Bråvalla - vare sig för mig eller för 17-åringen. Vi har båda satt en hel del tid på att försöka reda ut varför Sonispheres konsertdag på Hultsfred, en dag då vi också satt i köer, en dag då det regnade tre gånger så mycket som på Bråvalla, blev så magisk och varför Bråvalla blev ett sådant jaså.

Den tveksamma logistiken hade definitivt del i det  Det tog oss mer än tre timmar att ta oss dit när det borde ha räckt med en timme och det tog ännu längre tid att ta sig hem. I mer än en timme satt vi praktiskt taget utan att röra oss i kö på parkeringsplatsen. Dåligt skyltat var det också så till den dryga halvtimmes promenad vi hade från bilen till festivalplatsen fick man lägga tid på att virra runt och försöka reda ut var ingången fanns.

De funktionärer vi träffade på utanför festivalen var varken trevliga eller hjälpsamma. Svårt att se vad de verkligen gjorde - förutom att stå där och se uttråkade ut. Mycket av kaoset i trafiken hade kunnat undvikas med litet smidighet och arbetsvilja.

Jämför man det med Hultsfred (Metallica och 37 000 besökare) var köerna där mycket lindrigare och aldrig stillastående, parkeringen lätt att hitta och genomtänkt med många infarter och funktionärer som visste precis vad de sysslade med och som var vänliga och hjälpsamma. Även där hade man en kännbar promenad till festivalområdet, men det var en vacker promenad och betydligt kortare än den vi hade i Bråvalla.

En annan stor skillnad är att Bråvalla är ett så trist och fult ställe. I Hultsfred är området kuperat, det finns gott om uppvuxna träd och sittplatser och så sjön som vacker bakgrund. Att se Metallica där med sjön glittrande bakom scenen - det var magiskt. Att stå på en leråker omgiven av leråkrar med en rad snabbmatsstånd och några karuseller att vila blicken på ... surrealistiskt - ja. Magiskt- nej.

Men kanske hade det gått att sublimera bort allt det där om bara musiken hade låtit bra.  Det var helt enkelt inte riktigt bra ljud på någon av de största scenerna. Värst var Blå scenen. Gogol Bordello lät sådär och när Eva Dahlgren sjöng lät det rent ut bedrövligt. Sådan obalans, sådant missljud. Att öka avståndet hjälpte, men även om ljudet blir mer rätt infinner sig inte den rätta festivalkänslan när artisterna syns som knappnålshuvuden i fjärran.

In Flames tröttnade vi på på tio minuter. Istället såg vi cirkusshowen med Burnt Out Punks. Den var fantastisk. Halsbrytande konster, ständiga överraskningar och massor av humor, fart och fläkt. Vete sjutton om inte det var hela festivalens höjdpunkt?

Nu var det förstås Rammstein vi hade bespetsat oss på och vi lyckades också skaffa oss alldeles utmärkta platser. Det var en fartfylld och humoristisk show vi bjöds på. Frikostigt med fyrverkerier och överraskningar av olika slag. Problemet var att det var samma show vi såg 2010 i Globen. Skumsnoppen, fyrverkerierna, dockorna - det enda vi inte kände igen var Mein Teil. Annars var det här en kortare och blekare variant av samma konsert vi redan hade sett. Det tycker jag faktiskt är sloppy av Rammstein när de kommer till ett land de besöker så ofta, där de har så många hängivna fans.  Det andra problemet är litet svårare att sätta fingret på. Musikupplevelsen - den riktiga som genast infann sig i Globen i Stockholm - den kom aldrig. Det lät aldrig riktigt bra. Berodde det på Rammstein? Berodde det på scenen, på akustiken? Kanske både och. Vi var i varje fall inte ensamma om besvikelsen. Det blev aldrig något riktigt drag. Vi sjöng med, vi slog våra två finger beslutsamt i luften, vi hoppade, vi applåderade, vi skrek. Men vi gjorde det litet lagom och utan att få för mycket lera på skorna.

Bloggar: Dotters recension av samma festivaldag,

Media: DN, SVD, NT, Aftonbladet, 

Världens Bästa Skitskola - debatt i Kunskapskanalen i morgon

I morgon packar jag trunken och åker till Stockholm för att debattera skola i UR:s regi. Jag gillar att det är UR, för jag gillar UR. Jag har dem att tacka för många bra lektioner, fortbildning för oss lärare, bra dialog om utbud och även för kampen för en bättre skola. Just i franska är utbudet fantastiskt och har varit det länge. Det finns ett program om en marockansk guide som jag älskar, ett annat om med franska tonåringar i Marseille som berättar vad de vet om Sverige, kortfilmerna, serierna, musiken, Anaconda... Världens bästa skitskola är en serie som gjorde stor nytta. I Skolfront var jag med en gång och då handlade det om glädjerättning. Jag har också varit med i ett I Love Språk och i ett Skolministeriet.

Debatten i "Världens bästa Skitskola" i morgon /idag  ska  handla om likvärdighet, om det fria skolvalet, om vinsterna och om lärarnas status, löner och arbetsvillkor. Karriärtjänsterna kommer säkert upp. För min del blir det fokus på friskolorna och de två andra som bjuds ner till bordet i den frågan är Mikaela Valtersson, ny ordförande för Friskolornas riksförbund och Lina Axelsson, rektor för Ronnaskolan i Södertälje. Lina Axelsson är med i UR:serien Rektorerna och hon hon sa många kloka saker i en DN:intervju för en dryg vecka sedan: Regler och konkret pedagogik har lyft Ronnaelever.

Men först i debatten ska Ibrahim Baylan, Tobias Tobé och Freddy Grip prata om likvärdighet. Det blir intressant att höra krumbukterna. Alla representerar de grupper som inte kan kritisera det fria skolvalet - åtminstone inte mycket - och vad kan man då ge för recept för likvärdighet?
Ibrahim Baylan har jag debatterat med en gång tidigare, vid en konferens om flerspråkighet förra hösten. Han hade många kloka saker att säga då och talade helt uppenbart inte från något förbestämt manus. Men när det gäller språk har inte S någon central policy. När det gäller skolvalet finns en sådan och den är dessutom kontroversiell och omdiskuterad. Min gissning är att  läget hade varit ett annat om kongressen hade hållits efter JB-konkursen. Som läget är nu gäller walking on eggshells för Ibrahim.

Det är faktiskt rätt skönt att vara jag, känner jag när jag tänker efter. Jag kan säga precis vad jag tycker, vare sig det stämmer med FP:s politik eller hur vindar blåser eller inte. Om jag gör bort mig är det en axelryckning och bortglömt nästa vecka - även av mig själv.  Och vad kan väl vara häftigare än att få ställa sig på barrikaden när det gäller en bra skola? Inte en bättre skola, inte en mångfald skolor, utan en bra skola för varendaste enda unge i vårt avlånga land, hela mångfalden ungar, i hela mångfalden kommuner. Inget mindre duger.

Bloggar: Olle Johansson, Utbildningsråd i Norrköping håller i varje fall likvärdighetsfanan högt. Här skriver han om JB i Norrköping, här om likvärdigheten.  Tror att just Norrköping kommer upp även i övrigt i programmet. :) I förberedelserna ingår Jonas Vlachos guide till skoldebatten i bloggen Ekonomistas. Kanske en överflödsgärning då Jonas själv är med i debatten. :)

Vad är väl en knuff eller ett litet mordhot hit eller dit?

Det har skrivits en hel del om våldsutsatta och hotade lärare den senaste veckan. Först i DN:s reportage med uppföljning, men även på ledarsidorna. Det här är inget nytt. Vi har läst om det här många gånger tidigare. Skolrapporteringen följer en prediktabel ordning och samma ämnen återkommer som vore de nyheter med jämna intervaller. De dåliga resultaten, glädjebetygen och de dåliga lönerna. Varje höst skriver man om mobbning och beskärmar sig över alla flata och lata lärare som inte ingriper. Hot och våld mot lärare gör sig bättre på våren - ja om det inte har hänt något spektakulärt förstås. Analyser och utredningar - eller ens funderingar - kring varför lärare utsätts för hot och våld och varför de drar sig för att ingripa i slagsmål, mobbning och trakasserier, sådant får man däremot leta länge efter.

I DN-reportaget om våldsutsatta och hotade lärare handlar det inte om några bagateller. Lärarna berättar om mordhot, grovt våld och i vissa fall om permanenta skador och funktionsnedsättningar till följd av våld från elever. I de flesta av fallen har våldet och hoten kommit när de har ingripit för att skydda elever eller för att säkerställa arbetsron. I samtliga av fallen har våldet och hoten kommit när de gjorde sitt jobb. Ändå berättas det i reportaget att många lärare avstår från att anmäla på grund av skam.  Skall de skämmas över att tillhöra den blygsamma andel lärare som ingriper när det uppstår bråk och mobbning i skolan? Det verkar journalisterna tycka då de uttrycker sin uppskattning och beundran inför dessa modiga lärare som vågar träda fram med sina vittnesmål. Klart att de är modiga. Annars hade de inte satt sig i farozonen. Men krävs det mod för att berätta om saken, ska man skämmas över att ha blivit attackerad av en elev, då har det gått bra långt.

De lärare som inte är så modiga då? De lärare man beskärmar sig över varje höst? Det är inte att vara flat och lat att undvika situationer som kan kosta en jobb, hälsa och sinnesfrid. Det är inte att vara feg att undvika att utsätta sig för fara och förödmjukelse. Det är bara att ha normal självbevarelsedrift. Att ingripa är alltid riskabelt. Den som mobbar elever har för det mesta inga betänkligheter inför att mobba en lärare. Den som mobbar eller ägnar sig åt annat där lärare bör ingripa har oftare än andra föräldrar som antingen struntar i sina barn eller som försvarar dem in absurdum. Rektorer? De har varken verktyg eller uppbackning och har halkat långt från sin tidigare roll där de stöttade lärarna och hade allvarliga samtal med eleverna. I valet mellan att stötta sina lärare eller föräldrar och elever är det i allmänhet föräldrarna som drar det längsta strået. Därefter kommer eleverna och sist lärarna. Det här är en konsekvens av den konkurrens och det kundtänkande som kom med det fria skolvalet. Det är bättre att en duktig lärare tar sitt pick och drar än att en förälder sprider ett negativt omdöme i upptagningsområdet.

Om man som ingripande lärare varken blir hotad, misshandlad, misstänkliggjord, ifrågasatt, förlöjligad eller utsatt för hämndaktioner, trakasserier eller får minskad status på arbetsplatsen får man ändå räkna med stor tidsåtgång, mängder av dokumentation, uppföljningsmöten och dessutom risken att man förvärrar snarare än gör nytta. Att göra något åt mobbning eller att ta upp striden med tonåringar som ägnar sig åt ett lustfyllt ställningskrig mot vuxenvärlden är ingen barnlek. Ett valhänt eller klumpigt ingripande kan leda till allt möjligt elände.

Det märkliga är inte att så få ingriper. Det är mer anmärkningsvärt att så många trots allt gör det. Men de lär inte bli fler om den lärare som ingripit när en lärare ska ingripa dessutom ska skämmas. Just det är helt barockt inslag i ett sjukt och kontraproduktivt system.

 Jag har en hel drös nuvarande och före-detta kollegor som blivit utsatta för våld och hot och de är alla personer med ryggrad, ansvarskänsla och djupt elevengagemang. Att ha blivit utsatt för våld eller hot borde vara skäl till lönepåslag och ett hedersdiplom. Något att stoltsera med - inte att skämmas över.

Men jag känner inte igen att mina kollegor vare sig skämts eller stoltserat. Däremot har jag märkt att lärare som ingriper blir uppskattade och respekterade av eleverna. Jag har tidigare skrivit om ett hot jag fick när jag jobbade på gymnasiet i Uppsala.  Min mentorselev som även var gängledare och grovt kriminellt belastad upplyste mig inför en fullsatt korridor om att han skulle se till att jag fick ångra mig. Det hotet skrämde mig en hel del. Han var farlig och oberäknelig och bodde alldeles nära oss. Terminen innan hade han knivhuggit en 15-åring i ryggen inför många vittnen. Vittnen som alla glömde vad de hade sett inför rättegången. Veckorna efter hotet såg jag honom titt som tätt. Den sista gången ägnade han sig åt att karva ett stort hål i en parkbänk med kniv. Veckan därefter blev han arresterad och sedan dess har jag bara stött på honom i nyheterna. 

Hur hanterades situationen? Hoten blev polisanmälda och följdes även upp av polisen. Samma elever som gjorde livet surt för mig medan gängledaren gick kvar i skolan behandlade mig som en hjälte efter att han blev arrresterad och dömd till ungdomsvård. Ingen elev jäklades någonsin med mig efter det på den skolan. Tvärtom hälsade också de mest missanpassade bland våra elever artigt på mig när vi träffades. Reaktionerna från skolledningen var inte helt olik elevernas. Först anklagande och sedan stödjande. Jag blev alltså först behandlad som om jag borde ha skämts, sedan som om jag borde ha varit stolt. Minns inte att jag någonsin upplevde någondera känslan. Men jag minns hur sviken jag kände mig av min skolledning. Hur sviken och hur besviken. Gängledaren? Ett år senare sköt han ihjäl en annan gängledare mitt på dagen, ytterligare ett år senare intervjuades han i Insider under den dubiösa titeln Sveriges värsta ungdomsbrottsling.

På samma skola ingrep jag i ett mobbningsfall. Jag hade ett litet helvete i den klassen hela resten av terminen och min cykel hamnade på botten i Fyrisån, men mobbningen upphörde och jag lärde mig en viktig läxa. En läxa som jag tror nästan alla lärare som ingriper lär sig - att ingripa i mobbning i ett skolsystem som inte fungerar, där du som lärare står ensam är mycket riskfyllt. De här två gångerna förstod jag inte riskerna
Det gör jag nu. Därför ägnar jag mycket tid åt att förebygga mobbning, att arbeta med stämning och förhållningssätt i mina klasser. Sedan jag började med det har jag inte heller varit med om att mobbning förekommit i någon klass där jag är klassföreståndare. Men förr eller senare hamnar man ändå som lärare i skarpt läge. I ett sådant läge uppfattar jag inte att det finns något val. Man är skyldig att ingripa redan som medmänniska om man ser ett brott begås, om man ser någon fara illa. Som lärare och vuxen bland barn och tonåringar är den plikten ännu tyngre. Man gör det man måste, men känslan efteråt är närmast indignation. Indignation, vanmakt och ilska. Ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen, ibland går det illa. Men varje gång är man som lärare medveten om riskerna och ändå tvungen att ta dem.

Som gången då jag fick  se två elever som följda av en hejaklack bar in en tredje på toaletten. Jag följde efter och såg dem trycka ner hans huvud mot toalettstolen. Jag kommenderade dem att sluta. Den större av de två släppte då taget, vände sig om och knuffade mig med kraft så att jag föll bakåt mot väggen. En annan elev ingrep, han talade ner den som knuffat, och hela händelsen klingade av. Den polisanmäldes, förövaren avstängdes några dagar och jag skrev en anmälan till arbetsmiljöverket.  Men polisen hörde aldrig av sig och pojken var tillbaka på skolan några dagar senare.

Bara veckor efter den här händelsen - den första gången jag blev fysiskt attackerad i skolan - blev jag utsatt för nästa attack. Den gången var det en elev jag hade visat ut från lektionen som satte krokben för mig när jag var på väg ner för trappan med dator och böcker i famnen. Det var ingen slump att det hände. Det här var en elev med drösvis med soc- och polisanmälningar i bagaget som hade varit förtjust publik vid den första händelsen. Utan den förebilden och inspirationen skulle det här aldrig ha hänt. Trots polisanmälan och avstängning uppfattade alltså de andra eleverna att det går att göra litet vad som helst utan påföljder. Den gången gjorde jag ingen anmälan till arbetsmiljöverket. För att jag skämdes? Knappast. Jag orkade helt enkelt inte fylla i en lång och komplicerad blankett på tid jag inte hade, till ingen nytta och glädje för mig själv. Det fanns helt enkelt ingen vinst med att anmäla, enbart arbete, obehag och tidsförlust. Sjukskrivning? Det hade nog behövts, medan jag ville inte ta den kostnaden och det besväret. För karensdag blir det också om orsaken till sjukskrivningen är att man gjort sitt jobb och som lärare måste man ju planera och efterarbeta även om det sätts in en vikarie.

Vi har alltså ett system som gör det både olönsamt och riskabelt för lärare och övrig skolpersonal att ingripa när vi borde ingripa. Det här ökar förstås risken för skadegörelse, regelbrott, mobbning och våld i skolan. Men det jag uppfattar som betydligt allvarligare är att vi med det här systemet förser våra barn med usla förebilder. De växer upp omgivna av feghet, bortvända blickar, regler som inte respekteras, klyftor mellan ord och handling. I en sådan skola gör vi ett hån av läroplanens vackra ord om demokrati och respekt för allas lika värde.

För mig är det sistnämnda det främsta skälet till att jag framhärdar i att ingripa. Det, och ansvar  för och omtanke om både offren och förövarna. Skolans förövare är ju alla också offer. Alla elever jag och mina kollegor har drabbats av har farit illa under sin barndom och de verkar närmast predestinerade till korta och kriminella liv. Men vårt flata system ger dem heller inte några alternativ. Vi lämnar barn i grovt dysfunktionella familjer, vi låter barn flyttas från fosterfamilj till fosterfamilj utan någon chans att knyta an till någon, vi låter barn uppfostra barn på gatan och i skolan. Hur hanterar vi dem? Jo vi möter hårt med mjukt. Vi är snälla, empatiska, vi försöker knyta an, skapa en relation. Vi tycker synd om dem, vi hittar på ursäkter för dem. Och de fortsätter att pröva och förakta vuxenvärlden. De går litet längre och litet längre. Ända tills de är vuxna. Då kommer kraven och konsekvenserna. Då när det är för sent.

Jag tror inte på den modellen. Jag tror att det här medlidandet snarast är till skada. Det cementerar offerrollen och förstärker utanförskapet. Varje dag får de här eleverna bekräftat att det är andra regler som gäller för dem än för övriga elever. Varje dag får de bekräftat att de inte tilltros förmågan att kunna fungera i klassen, i skolan. Varje dag får de bekräftat att ingen bryr sig tillräckligt för att sätta gränser, ja att det knappt finns några gränser. Det budskapet får de i skolan, av socialtjänsten, av polisen. Så ser det ut ända tills de en dag gör något som inte går att ställa till rätta - tänder eld på skolan, skadar en skolkamrat för livet, gör sig skyldiga till våldtäkt, allvarlig misshandel eller mord.

Visst behöver de här eleverna anknytning, men först och framför allt behöver de vuxna som står för struktur, ordning, gränssättande och tydliga konsekvenser. De behöver också en god utbildning. Deras bästa chans att få makt och kontroll över sina vuxenliv är ju att lyckas i skolan. Kanske deras enda chans. När vi låter dem gå över den ena gränsen efter den andra, när vi låter dem skolka eller göra fritidsgård av skolan blir vi delaktiga i att ödelägga deras liv.

... Men i Sverige gör vi det här med rent samvete. Vi är ju empatiska och medlidsamma. Vi förstår ju att de är offer och behandlar dem som sådana. Vi förstår att de aldrig kan bli lika goda och lyckade som vi, och själva känner vi oss mer goda och lyckade för varje unge vi sviker. Vi är ju så väldigt mycket bättre än dem.


Media: DN,   SVD, DN2,
En bra ledare av Hanne Kjöller i DN,  LR