I morgon packar jag trunken och åker till Stockholm för att debattera skola i UR:s regi. Jag gillar att det är UR, för jag gillar UR. Jag har dem att tacka för många bra lektioner, fortbildning för oss lärare, bra dialog om utbud och även för kampen för en bättre skola. Just i franska är utbudet fantastiskt och har varit det länge. Det finns ett program om en marockansk guide som jag älskar, ett annat om med franska tonåringar i Marseille som berättar vad de vet om Sverige, kortfilmerna, serierna, musiken, Anaconda... Världens bästa skitskola är en serie som gjorde stor nytta. I Skolfront var jag med en gång och då handlade det om glädjerättning. Jag har också varit med i ett I Love Språk och i ett Skolministeriet.
Debatten i "Världens bästa Skitskola" i morgon /idag ska handla om likvärdighet, om det fria skolvalet, om vinsterna och om lärarnas status, löner och arbetsvillkor. Karriärtjänsterna kommer säkert upp. För min del blir det fokus på friskolorna och de två andra som bjuds ner till bordet i den frågan är Mikaela Valtersson, ny ordförande för Friskolornas riksförbund och Lina Axelsson, rektor för Ronnaskolan i Södertälje. Lina Axelsson är med i UR:serien Rektorerna och hon hon sa många kloka saker i en DN:intervju för en dryg vecka sedan: Regler och konkret pedagogik har lyft Ronnaelever.
Men först i debatten ska Ibrahim Baylan, Tobias Tobé och Freddy Grip prata om likvärdighet. Det blir intressant att höra krumbukterna. Alla representerar de grupper som inte kan kritisera det fria skolvalet - åtminstone inte mycket - och vad kan man då ge för recept för likvärdighet?
Ibrahim Baylan har jag debatterat med en gång tidigare, vid en konferens om flerspråkighet förra hösten. Han hade många kloka saker att säga då och talade helt uppenbart inte från något förbestämt manus. Men när det gäller språk har inte S någon central policy. När det gäller skolvalet finns en sådan och den är dessutom kontroversiell och omdiskuterad. Min gissning är att läget hade varit ett annat om kongressen hade hållits efter JB-konkursen. Som läget är nu gäller walking on eggshells för Ibrahim.
Det är faktiskt rätt skönt att vara jag, känner jag när jag tänker efter. Jag kan säga precis vad jag tycker, vare sig det stämmer med FP:s politik eller hur vindar blåser eller inte. Om jag gör bort mig är det en axelryckning och bortglömt nästa vecka - även av mig själv. Och vad kan väl vara häftigare än att få ställa sig på barrikaden när det gäller en bra skola? Inte en bättre skola, inte en mångfald skolor, utan en bra skola för varendaste enda unge i vårt avlånga land, hela mångfalden ungar, i hela mångfalden kommuner. Inget mindre duger.
Bloggar: Olle Johansson, Utbildningsråd i Norrköping håller i varje fall likvärdighetsfanan högt. Här skriver han om JB i Norrköping, här om likvärdigheten. Tror att just Norrköping kommer upp även i övrigt i programmet. :) I förberedelserna ingår Jonas Vlachos guide till skoldebatten i bloggen Ekonomistas. Kanske en överflödsgärning då Jonas själv är med i debatten. :)
onsdag 19 juni 2013
söndag 9 juni 2013
Vad är väl en knuff eller ett litet mordhot hit eller dit?
Det har skrivits en hel del om våldsutsatta och hotade lärare den senaste veckan. Först i DN:s reportage med uppföljning, men även på ledarsidorna. Det här är inget nytt. Vi har läst om det här många gånger tidigare. Skolrapporteringen följer en prediktabel ordning och samma ämnen återkommer som vore de nyheter med jämna intervaller. De dåliga resultaten, glädjebetygen och de dåliga lönerna. Varje höst skriver man om mobbning och beskärmar sig över alla flata och lata lärare som inte ingriper. Hot och våld mot lärare gör sig bättre på våren - ja om det inte har hänt något spektakulärt förstås. Analyser och utredningar - eller ens funderingar - kring varför lärare utsätts för hot och våld och varför de drar sig för att ingripa i slagsmål, mobbning och trakasserier, sådant får man däremot leta länge efter.
I DN-reportaget om våldsutsatta och hotade lärare handlar det inte om några bagateller. Lärarna berättar om mordhot, grovt våld och i vissa fall om permanenta skador och funktionsnedsättningar till följd av våld från elever. I de flesta av fallen har våldet och hoten kommit när de har ingripit för att skydda elever eller för att säkerställa arbetsron. I samtliga av fallen har våldet och hoten kommit när de gjorde sitt jobb. Ändå berättas det i reportaget att många lärare avstår från att anmäla på grund av skam. Skall de skämmas över att tillhöra den blygsamma andel lärare som ingriper när det uppstår bråk och mobbning i skolan? Det verkar journalisterna tycka då de uttrycker sin uppskattning och beundran inför dessa modiga lärare som vågar träda fram med sina vittnesmål. Klart att de är modiga. Annars hade de inte satt sig i farozonen. Men krävs det mod för att berätta om saken, ska man skämmas över att ha blivit attackerad av en elev, då har det gått bra långt.
De lärare som inte är så modiga då? De lärare man beskärmar sig över varje höst? Det är inte att vara flat och lat att undvika situationer som kan kosta en jobb, hälsa och sinnesfrid. Det är inte att vara feg att undvika att utsätta sig för fara och förödmjukelse. Det är bara att ha normal självbevarelsedrift. Att ingripa är alltid riskabelt. Den som mobbar elever har för det mesta inga betänkligheter inför att mobba en lärare. Den som mobbar eller ägnar sig åt annat där lärare bör ingripa har oftare än andra föräldrar som antingen struntar i sina barn eller som försvarar dem in absurdum. Rektorer? De har varken verktyg eller uppbackning och har halkat långt från sin tidigare roll där de stöttade lärarna och hade allvarliga samtal med eleverna. I valet mellan att stötta sina lärare eller föräldrar och elever är det i allmänhet föräldrarna som drar det längsta strået. Därefter kommer eleverna och sist lärarna. Det här är en konsekvens av den konkurrens och det kundtänkande som kom med det fria skolvalet. Det är bättre att en duktig lärare tar sitt pick och drar än att en förälder sprider ett negativt omdöme i upptagningsområdet.
Om man som ingripande lärare varken blir hotad, misshandlad, misstänkliggjord, ifrågasatt, förlöjligad eller utsatt för hämndaktioner, trakasserier eller får minskad status på arbetsplatsen får man ändå räkna med stor tidsåtgång, mängder av dokumentation, uppföljningsmöten och dessutom risken att man förvärrar snarare än gör nytta. Att göra något åt mobbning eller att ta upp striden med tonåringar som ägnar sig åt ett lustfyllt ställningskrig mot vuxenvärlden är ingen barnlek. Ett valhänt eller klumpigt ingripande kan leda till allt möjligt elände.
Det märkliga är inte att så få ingriper. Det är mer anmärkningsvärt att så många trots allt gör det. Men de lär inte bli fler om den lärare som ingripit när en lärare ska ingripa dessutom ska skämmas. Just det är helt barockt inslag i ett sjukt och kontraproduktivt system.
Jag har en hel drös nuvarande och före-detta kollegor som blivit utsatta för våld och hot och de är alla personer med ryggrad, ansvarskänsla och djupt elevengagemang. Att ha blivit utsatt för våld eller hot borde vara skäl till lönepåslag och ett hedersdiplom. Något att stoltsera med - inte att skämmas över.
Men jag känner inte igen att mina kollegor vare sig skämts eller stoltserat. Däremot har jag märkt att lärare som ingriper blir uppskattade och respekterade av eleverna. Jag har tidigare skrivit om ett hot jag fick när jag jobbade på gymnasiet i Uppsala. Min mentorselev som även var gängledare och grovt kriminellt belastad upplyste mig inför en fullsatt korridor om att han skulle se till att jag fick ångra mig. Det hotet skrämde mig en hel del. Han var farlig och oberäknelig och bodde alldeles nära oss. Terminen innan hade han knivhuggit en 15-åring i ryggen inför många vittnen. Vittnen som alla glömde vad de hade sett inför rättegången. Veckorna efter hotet såg jag honom titt som tätt. Den sista gången ägnade han sig åt att karva ett stort hål i en parkbänk med kniv. Veckan därefter blev han arresterad och sedan dess har jag bara stött på honom i nyheterna.
Hur hanterades situationen? Hoten blev polisanmälda och följdes även upp av polisen. Samma elever som gjorde livet surt för mig medan gängledaren gick kvar i skolan behandlade mig som en hjälte efter att han blev arrresterad och dömd till ungdomsvård. Ingen elev jäklades någonsin med mig efter det på den skolan. Tvärtom hälsade också de mest missanpassade bland våra elever artigt på mig när vi träffades. Reaktionerna från skolledningen var inte helt olik elevernas. Först anklagande och sedan stödjande. Jag blev alltså först behandlad som om jag borde ha skämts, sedan som om jag borde ha varit stolt. Minns inte att jag någonsin upplevde någondera känslan. Men jag minns hur sviken jag kände mig av min skolledning. Hur sviken och hur besviken. Gängledaren? Ett år senare sköt han ihjäl en annan gängledare mitt på dagen, ytterligare ett år senare intervjuades han i Insider under den dubiösa titeln Sveriges värsta ungdomsbrottsling.
På samma skola ingrep jag i ett mobbningsfall. Jag hade ett litet helvete i den klassen hela resten av terminen och min cykel hamnade på botten i Fyrisån, men mobbningen upphörde och jag lärde mig en viktig läxa. En läxa som jag tror nästan alla lärare som ingriper lär sig - att ingripa i mobbning i ett skolsystem som inte fungerar, där du som lärare står ensam är mycket riskfyllt. De här två gångerna förstod jag inte riskerna
Det gör jag nu. Därför ägnar jag mycket tid åt att förebygga mobbning, att arbeta med stämning och förhållningssätt i mina klasser. Sedan jag började med det har jag inte heller varit med om att mobbning förekommit i någon klass där jag är klassföreståndare. Men förr eller senare hamnar man ändå som lärare i skarpt läge. I ett sådant läge uppfattar jag inte att det finns något val. Man är skyldig att ingripa redan som medmänniska om man ser ett brott begås, om man ser någon fara illa. Som lärare och vuxen bland barn och tonåringar är den plikten ännu tyngre. Man gör det man måste, men känslan efteråt är närmast indignation. Indignation, vanmakt och ilska. Ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen, ibland går det illa. Men varje gång är man som lärare medveten om riskerna och ändå tvungen att ta dem.
Som gången då jag fick se två elever som följda av en hejaklack bar in en tredje på toaletten. Jag följde efter och såg dem trycka ner hans huvud mot toalettstolen. Jag kommenderade dem att sluta. Den större av de två släppte då taget, vände sig om och knuffade mig med kraft så att jag föll bakåt mot väggen. En annan elev ingrep, han talade ner den som knuffat, och hela händelsen klingade av. Den polisanmäldes, förövaren avstängdes några dagar och jag skrev en anmälan till arbetsmiljöverket. Men polisen hörde aldrig av sig och pojken var tillbaka på skolan några dagar senare.
Bara veckor efter den här händelsen - den första gången jag blev fysiskt attackerad i skolan - blev jag utsatt för nästa attack. Den gången var det en elev jag hade visat ut från lektionen som satte krokben för mig när jag var på väg ner för trappan med dator och böcker i famnen. Det var ingen slump att det hände. Det här var en elev med drösvis med soc- och polisanmälningar i bagaget som hade varit förtjust publik vid den första händelsen. Utan den förebilden och inspirationen skulle det här aldrig ha hänt. Trots polisanmälan och avstängning uppfattade alltså de andra eleverna att det går att göra litet vad som helst utan påföljder. Den gången gjorde jag ingen anmälan till arbetsmiljöverket. För att jag skämdes? Knappast. Jag orkade helt enkelt inte fylla i en lång och komplicerad blankett på tid jag inte hade, till ingen nytta och glädje för mig själv. Det fanns helt enkelt ingen vinst med att anmäla, enbart arbete, obehag och tidsförlust. Sjukskrivning? Det hade nog behövts, medan jag ville inte ta den kostnaden och det besväret. För karensdag blir det också om orsaken till sjukskrivningen är att man gjort sitt jobb och som lärare måste man ju planera och efterarbeta även om det sätts in en vikarie.
Vi har alltså ett system som gör det både olönsamt och riskabelt för lärare och övrig skolpersonal att ingripa när vi borde ingripa. Det här ökar förstås risken för skadegörelse, regelbrott, mobbning och våld i skolan. Men det jag uppfattar som betydligt allvarligare är att vi med det här systemet förser våra barn med usla förebilder. De växer upp omgivna av feghet, bortvända blickar, regler som inte respekteras, klyftor mellan ord och handling. I en sådan skola gör vi ett hån av läroplanens vackra ord om demokrati och respekt för allas lika värde.
För mig är det sistnämnda det främsta skälet till att jag framhärdar i att ingripa. Det, och ansvar för och omtanke om både offren och förövarna. Skolans förövare är ju alla också offer. Alla elever jag och mina kollegor har drabbats av har farit illa under sin barndom och de verkar närmast predestinerade till korta och kriminella liv. Men vårt flata system ger dem heller inte några alternativ. Vi lämnar barn i grovt dysfunktionella familjer, vi låter barn flyttas från fosterfamilj till fosterfamilj utan någon chans att knyta an till någon, vi låter barn uppfostra barn på gatan och i skolan. Hur hanterar vi dem? Jo vi möter hårt med mjukt. Vi är snälla, empatiska, vi försöker knyta an, skapa en relation. Vi tycker synd om dem, vi hittar på ursäkter för dem. Och de fortsätter att pröva och förakta vuxenvärlden. De går litet längre och litet längre. Ända tills de är vuxna. Då kommer kraven och konsekvenserna. Då när det är för sent.
Jag tror inte på den modellen. Jag tror att det här medlidandet snarast är till skada. Det cementerar offerrollen och förstärker utanförskapet. Varje dag får de här eleverna bekräftat att det är andra regler som gäller för dem än för övriga elever. Varje dag får de bekräftat att de inte tilltros förmågan att kunna fungera i klassen, i skolan. Varje dag får de bekräftat att ingen bryr sig tillräckligt för att sätta gränser, ja att det knappt finns några gränser. Det budskapet får de i skolan, av socialtjänsten, av polisen. Så ser det ut ända tills de en dag gör något som inte går att ställa till rätta - tänder eld på skolan, skadar en skolkamrat för livet, gör sig skyldiga till våldtäkt, allvarlig misshandel eller mord.
Visst behöver de här eleverna anknytning, men först och framför allt behöver de vuxna som står för struktur, ordning, gränssättande och tydliga konsekvenser. De behöver också en god utbildning. Deras bästa chans att få makt och kontroll över sina vuxenliv är ju att lyckas i skolan. Kanske deras enda chans. När vi låter dem gå över den ena gränsen efter den andra, när vi låter dem skolka eller göra fritidsgård av skolan blir vi delaktiga i att ödelägga deras liv.
... Men i Sverige gör vi det här med rent samvete. Vi är ju empatiska och medlidsamma. Vi förstår ju att de är offer och behandlar dem som sådana. Vi förstår att de aldrig kan bli lika goda och lyckade som vi, och själva känner vi oss mer goda och lyckade för varje unge vi sviker. Vi är ju så väldigt mycket bättre än dem.
Media: DN, SVD, DN2,
En bra ledare av Hanne Kjöller i DN, LR
I DN-reportaget om våldsutsatta och hotade lärare handlar det inte om några bagateller. Lärarna berättar om mordhot, grovt våld och i vissa fall om permanenta skador och funktionsnedsättningar till följd av våld från elever. I de flesta av fallen har våldet och hoten kommit när de har ingripit för att skydda elever eller för att säkerställa arbetsron. I samtliga av fallen har våldet och hoten kommit när de gjorde sitt jobb. Ändå berättas det i reportaget att många lärare avstår från att anmäla på grund av skam. Skall de skämmas över att tillhöra den blygsamma andel lärare som ingriper när det uppstår bråk och mobbning i skolan? Det verkar journalisterna tycka då de uttrycker sin uppskattning och beundran inför dessa modiga lärare som vågar träda fram med sina vittnesmål. Klart att de är modiga. Annars hade de inte satt sig i farozonen. Men krävs det mod för att berätta om saken, ska man skämmas över att ha blivit attackerad av en elev, då har det gått bra långt.
De lärare som inte är så modiga då? De lärare man beskärmar sig över varje höst? Det är inte att vara flat och lat att undvika situationer som kan kosta en jobb, hälsa och sinnesfrid. Det är inte att vara feg att undvika att utsätta sig för fara och förödmjukelse. Det är bara att ha normal självbevarelsedrift. Att ingripa är alltid riskabelt. Den som mobbar elever har för det mesta inga betänkligheter inför att mobba en lärare. Den som mobbar eller ägnar sig åt annat där lärare bör ingripa har oftare än andra föräldrar som antingen struntar i sina barn eller som försvarar dem in absurdum. Rektorer? De har varken verktyg eller uppbackning och har halkat långt från sin tidigare roll där de stöttade lärarna och hade allvarliga samtal med eleverna. I valet mellan att stötta sina lärare eller föräldrar och elever är det i allmänhet föräldrarna som drar det längsta strået. Därefter kommer eleverna och sist lärarna. Det här är en konsekvens av den konkurrens och det kundtänkande som kom med det fria skolvalet. Det är bättre att en duktig lärare tar sitt pick och drar än att en förälder sprider ett negativt omdöme i upptagningsområdet.
Om man som ingripande lärare varken blir hotad, misshandlad, misstänkliggjord, ifrågasatt, förlöjligad eller utsatt för hämndaktioner, trakasserier eller får minskad status på arbetsplatsen får man ändå räkna med stor tidsåtgång, mängder av dokumentation, uppföljningsmöten och dessutom risken att man förvärrar snarare än gör nytta. Att göra något åt mobbning eller att ta upp striden med tonåringar som ägnar sig åt ett lustfyllt ställningskrig mot vuxenvärlden är ingen barnlek. Ett valhänt eller klumpigt ingripande kan leda till allt möjligt elände.
Det märkliga är inte att så få ingriper. Det är mer anmärkningsvärt att så många trots allt gör det. Men de lär inte bli fler om den lärare som ingripit när en lärare ska ingripa dessutom ska skämmas. Just det är helt barockt inslag i ett sjukt och kontraproduktivt system.
Jag har en hel drös nuvarande och före-detta kollegor som blivit utsatta för våld och hot och de är alla personer med ryggrad, ansvarskänsla och djupt elevengagemang. Att ha blivit utsatt för våld eller hot borde vara skäl till lönepåslag och ett hedersdiplom. Något att stoltsera med - inte att skämmas över.
Men jag känner inte igen att mina kollegor vare sig skämts eller stoltserat. Däremot har jag märkt att lärare som ingriper blir uppskattade och respekterade av eleverna. Jag har tidigare skrivit om ett hot jag fick när jag jobbade på gymnasiet i Uppsala. Min mentorselev som även var gängledare och grovt kriminellt belastad upplyste mig inför en fullsatt korridor om att han skulle se till att jag fick ångra mig. Det hotet skrämde mig en hel del. Han var farlig och oberäknelig och bodde alldeles nära oss. Terminen innan hade han knivhuggit en 15-åring i ryggen inför många vittnen. Vittnen som alla glömde vad de hade sett inför rättegången. Veckorna efter hotet såg jag honom titt som tätt. Den sista gången ägnade han sig åt att karva ett stort hål i en parkbänk med kniv. Veckan därefter blev han arresterad och sedan dess har jag bara stött på honom i nyheterna.
Hur hanterades situationen? Hoten blev polisanmälda och följdes även upp av polisen. Samma elever som gjorde livet surt för mig medan gängledaren gick kvar i skolan behandlade mig som en hjälte efter att han blev arrresterad och dömd till ungdomsvård. Ingen elev jäklades någonsin med mig efter det på den skolan. Tvärtom hälsade också de mest missanpassade bland våra elever artigt på mig när vi träffades. Reaktionerna från skolledningen var inte helt olik elevernas. Först anklagande och sedan stödjande. Jag blev alltså först behandlad som om jag borde ha skämts, sedan som om jag borde ha varit stolt. Minns inte att jag någonsin upplevde någondera känslan. Men jag minns hur sviken jag kände mig av min skolledning. Hur sviken och hur besviken. Gängledaren? Ett år senare sköt han ihjäl en annan gängledare mitt på dagen, ytterligare ett år senare intervjuades han i Insider under den dubiösa titeln Sveriges värsta ungdomsbrottsling.
På samma skola ingrep jag i ett mobbningsfall. Jag hade ett litet helvete i den klassen hela resten av terminen och min cykel hamnade på botten i Fyrisån, men mobbningen upphörde och jag lärde mig en viktig läxa. En läxa som jag tror nästan alla lärare som ingriper lär sig - att ingripa i mobbning i ett skolsystem som inte fungerar, där du som lärare står ensam är mycket riskfyllt. De här två gångerna förstod jag inte riskerna
Det gör jag nu. Därför ägnar jag mycket tid åt att förebygga mobbning, att arbeta med stämning och förhållningssätt i mina klasser. Sedan jag började med det har jag inte heller varit med om att mobbning förekommit i någon klass där jag är klassföreståndare. Men förr eller senare hamnar man ändå som lärare i skarpt läge. I ett sådant läge uppfattar jag inte att det finns något val. Man är skyldig att ingripa redan som medmänniska om man ser ett brott begås, om man ser någon fara illa. Som lärare och vuxen bland barn och tonåringar är den plikten ännu tyngre. Man gör det man måste, men känslan efteråt är närmast indignation. Indignation, vanmakt och ilska. Ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen, ibland går det illa. Men varje gång är man som lärare medveten om riskerna och ändå tvungen att ta dem.
Som gången då jag fick se två elever som följda av en hejaklack bar in en tredje på toaletten. Jag följde efter och såg dem trycka ner hans huvud mot toalettstolen. Jag kommenderade dem att sluta. Den större av de två släppte då taget, vände sig om och knuffade mig med kraft så att jag föll bakåt mot väggen. En annan elev ingrep, han talade ner den som knuffat, och hela händelsen klingade av. Den polisanmäldes, förövaren avstängdes några dagar och jag skrev en anmälan till arbetsmiljöverket. Men polisen hörde aldrig av sig och pojken var tillbaka på skolan några dagar senare.
Bara veckor efter den här händelsen - den första gången jag blev fysiskt attackerad i skolan - blev jag utsatt för nästa attack. Den gången var det en elev jag hade visat ut från lektionen som satte krokben för mig när jag var på väg ner för trappan med dator och böcker i famnen. Det var ingen slump att det hände. Det här var en elev med drösvis med soc- och polisanmälningar i bagaget som hade varit förtjust publik vid den första händelsen. Utan den förebilden och inspirationen skulle det här aldrig ha hänt. Trots polisanmälan och avstängning uppfattade alltså de andra eleverna att det går att göra litet vad som helst utan påföljder. Den gången gjorde jag ingen anmälan till arbetsmiljöverket. För att jag skämdes? Knappast. Jag orkade helt enkelt inte fylla i en lång och komplicerad blankett på tid jag inte hade, till ingen nytta och glädje för mig själv. Det fanns helt enkelt ingen vinst med att anmäla, enbart arbete, obehag och tidsförlust. Sjukskrivning? Det hade nog behövts, medan jag ville inte ta den kostnaden och det besväret. För karensdag blir det också om orsaken till sjukskrivningen är att man gjort sitt jobb och som lärare måste man ju planera och efterarbeta även om det sätts in en vikarie.
Vi har alltså ett system som gör det både olönsamt och riskabelt för lärare och övrig skolpersonal att ingripa när vi borde ingripa. Det här ökar förstås risken för skadegörelse, regelbrott, mobbning och våld i skolan. Men det jag uppfattar som betydligt allvarligare är att vi med det här systemet förser våra barn med usla förebilder. De växer upp omgivna av feghet, bortvända blickar, regler som inte respekteras, klyftor mellan ord och handling. I en sådan skola gör vi ett hån av läroplanens vackra ord om demokrati och respekt för allas lika värde.
För mig är det sistnämnda det främsta skälet till att jag framhärdar i att ingripa. Det, och ansvar för och omtanke om både offren och förövarna. Skolans förövare är ju alla också offer. Alla elever jag och mina kollegor har drabbats av har farit illa under sin barndom och de verkar närmast predestinerade till korta och kriminella liv. Men vårt flata system ger dem heller inte några alternativ. Vi lämnar barn i grovt dysfunktionella familjer, vi låter barn flyttas från fosterfamilj till fosterfamilj utan någon chans att knyta an till någon, vi låter barn uppfostra barn på gatan och i skolan. Hur hanterar vi dem? Jo vi möter hårt med mjukt. Vi är snälla, empatiska, vi försöker knyta an, skapa en relation. Vi tycker synd om dem, vi hittar på ursäkter för dem. Och de fortsätter att pröva och förakta vuxenvärlden. De går litet längre och litet längre. Ända tills de är vuxna. Då kommer kraven och konsekvenserna. Då när det är för sent.
Jag tror inte på den modellen. Jag tror att det här medlidandet snarast är till skada. Det cementerar offerrollen och förstärker utanförskapet. Varje dag får de här eleverna bekräftat att det är andra regler som gäller för dem än för övriga elever. Varje dag får de bekräftat att de inte tilltros förmågan att kunna fungera i klassen, i skolan. Varje dag får de bekräftat att ingen bryr sig tillräckligt för att sätta gränser, ja att det knappt finns några gränser. Det budskapet får de i skolan, av socialtjänsten, av polisen. Så ser det ut ända tills de en dag gör något som inte går att ställa till rätta - tänder eld på skolan, skadar en skolkamrat för livet, gör sig skyldiga till våldtäkt, allvarlig misshandel eller mord.
Visst behöver de här eleverna anknytning, men först och framför allt behöver de vuxna som står för struktur, ordning, gränssättande och tydliga konsekvenser. De behöver också en god utbildning. Deras bästa chans att få makt och kontroll över sina vuxenliv är ju att lyckas i skolan. Kanske deras enda chans. När vi låter dem gå över den ena gränsen efter den andra, när vi låter dem skolka eller göra fritidsgård av skolan blir vi delaktiga i att ödelägga deras liv.
... Men i Sverige gör vi det här med rent samvete. Vi är ju empatiska och medlidsamma. Vi förstår ju att de är offer och behandlar dem som sådana. Vi förstår att de aldrig kan bli lika goda och lyckade som vi, och själva känner vi oss mer goda och lyckade för varje unge vi sviker. Vi är ju så väldigt mycket bättre än dem.
Media: DN, SVD, DN2,
En bra ledare av Hanne Kjöller i DN, LR
måndag 27 maj 2013
Språklärare - ett framtidsyrke?
Nu är söktrycket för att bli språklärare så lågt att det blivit förstasidesnyhet. Jag har blivit intervjuad både för en artikel på SVT:s hemsida: "Osäker arbetsmarknad avskräcker språklärare" och för morgonnyheterna.
Det här är förstås mycket illavarslande. Hoppet står till att det katastrofala läget kan leda till politiska beslut som stärker språkens ställning i skolan - och därmed även språklärarna. Det trots att signalerna på senare tid varit dystra. Vi har en omläggning av meritpoängssystemet som missgynnar moderna språk på gymnasiet och vi har framskridna planer på att introducera kinesiska som ett fjärde språk i grundskolan. Ett språk till kan låta som en god nyhet, men på verkstadsgolvet innebär ett nytt språk att andra slås ut och att anställningstryggheten minskar för alla språklärare - inklusive de i det nyaste språket. Är arbetsvillkor, trygghet och status i botten för språklärarna vill ingen ha yrket och då står vi där utan valfrihet, utan språkstudier - med skägget i brevlådan.
När jag valde att bli språklärare hade språklärare hög status och antagligen bättre arbetsvillkor än många andra lärare. Regelbundna fortbildningskurser utomlands och - om du ville - årliga språkresor med eleverna. Ofta små grupper av motiverade till mycket motiverade elever, elever som drömde om att se världen, jobba utomlands och som tyckte att språk var viktigt och roligt. Det fanns två språk att välja mellan och relationen mellan språken var rätt konstant.
Men samtidigt som jag blev färdig språklärare genomfördes språkreformen och vad blev resultatet? På gymnasiet försvann språken nästan helt. Under mina år på gymnasiet hade jag aldrig en kurs i franska, utan enbart undervisning i engelska. På hela Bolandsgymnasiet,med cirka 1600 elever, hade vi en liten grupp i varje språk - det var allt. Att utbilda sig till gymnasielärare i engelska och franska visade sig alltså vara en dundertabbe. På högstadiet finns språken i varje fall kvar. Men statusen är lägre än för andra ämneslärare och arbetsvillkoren för en lärare i våra konkurrerande och frivilliga ämnen både osäkra och förödmjukande.
Har tillräckligt många elever valt mitt språk för att det ska finnas en grupp till hösten? Om de inte har valt mitt språk, är det för att jag inte är tillräckligt rolig (mycket film)? Tillräckligt snäll (sluta tidigare/inga läxor)? Tillräckligt duktig på att motivera dem (godis till filmen)? När de väl har valt kan de när som helst under de tre åren välja att hoppa av till SV/EN gruppen. Eller också kommer de på att man tittar mer på film och att de roligaste kompisarna finns i en annan språkgrupp. Så kommer vi till lönesamtalet: ”Din språkgrupp har halverats. Har du några teorier om vad det kan bero på? Hur har du lagt upp undervisningen? Eleverna säger att ditt språk är tråkigt. Att du ger för mycket läxor. Vad säger du om det?”
Du kanske själv blir orolig efter ett sådant nedslående lönesamtal. Har rektor rätt? Är jag otillräckligt rolig/duktig/engagerande? Kanske det, kanske behövs det litet fortbildning. En kurs i målspråkslandet så du kan fylla på både språkreservoaren, kulturreservoaren och materialbanken. Dream on, säger jag om det. Fortbildningspengar är svåra att skaka loss när det gäller all ämnes- eller didaktisk fortbildning, men extra svårt är det för språk. Ett frivilligt ämne (som inte behövs för det räcker ju med engelska) satsar man inte något extra på. Kurser utomlands är dessutom dyrt. Språkresor för eleverna? Bara om det går att få loss ett EU-bidrag. Fortbildningsläget för språklärare är att de fortbildar sig flitigt, men på egen tid och på egen bekostnad. Ett exempel på det är de stipendier för fortbildning utomlands vi delar ut i Språklärarnas riksförbund. De pengarna kommer ju från medlemsavgifter - dvs från lärarna själva, och kurserna ligger oftast under sommarlovet.
Jag skaffade examen samma år som just min ämneskombination kördes i botten. Uppvaknandet kom under en fortbildningsdag i Uppsala under sent nittiotal då en kvinna från Skolverket läxade upp oss språklärare för att vi inte hade gjort oss förtjänta av det dukade bord statsmakten hade gett oss (gissa vem som var generaldirektör för Skolverket på den tiden?) Här hade vi fått möjlighet att motivera alla elever att lära sig språk. Istället drev vi bort de små stackrarna med vår ålderdomliga tråkiga undervisning. Det här i mästrande otrevlig ton, i ett läge där vi som satt där fortfarande yrvaket tittade oss omkring och undrade hur det gick till när det stimulerande, roliga, trygga och behagliga jobb vi haft förvandlades till det jag nu beskriver - ett jobb där vi saknar anställningstrygghet, utvecklingsmöjligheter och ständigt blir utsatta för förödmjukande utkvalningar ... och dessutom uppläxningar.
... Så vad behöver då göras? Jo därom vet jag ge besked. Språklyft för Sverige 1, Språklyft för Sverige 2, Språklyft för Sverige 3. .... och Språklyft för Sverige 4, om jag hinner bli klar med den. Allt motioner till Folkpartiet, men det går lika bra för mig om det blir någon annan som verkställer. Och så måste förstås vi ämneslärare kämpa för våra ämnen och våra elever - så gå med i Språklärarnas riksförbund så hjälps vi åt att slåss.
Bloggar: Språk och gatsten , Perfect foreign language teachers: who are they?
Media: K-märk språklärarna i Sundsvalls Tidning,
Plus de français, s'il vous plaît i Allehanda.
Det här är förstås mycket illavarslande. Hoppet står till att det katastrofala läget kan leda till politiska beslut som stärker språkens ställning i skolan - och därmed även språklärarna. Det trots att signalerna på senare tid varit dystra. Vi har en omläggning av meritpoängssystemet som missgynnar moderna språk på gymnasiet och vi har framskridna planer på att introducera kinesiska som ett fjärde språk i grundskolan. Ett språk till kan låta som en god nyhet, men på verkstadsgolvet innebär ett nytt språk att andra slås ut och att anställningstryggheten minskar för alla språklärare - inklusive de i det nyaste språket. Är arbetsvillkor, trygghet och status i botten för språklärarna vill ingen ha yrket och då står vi där utan valfrihet, utan språkstudier - med skägget i brevlådan.
När jag valde att bli språklärare hade språklärare hög status och antagligen bättre arbetsvillkor än många andra lärare. Regelbundna fortbildningskurser utomlands och - om du ville - årliga språkresor med eleverna. Ofta små grupper av motiverade till mycket motiverade elever, elever som drömde om att se världen, jobba utomlands och som tyckte att språk var viktigt och roligt. Det fanns två språk att välja mellan och relationen mellan språken var rätt konstant.
Men samtidigt som jag blev färdig språklärare genomfördes språkreformen och vad blev resultatet? På gymnasiet försvann språken nästan helt. Under mina år på gymnasiet hade jag aldrig en kurs i franska, utan enbart undervisning i engelska. På hela Bolandsgymnasiet,med cirka 1600 elever, hade vi en liten grupp i varje språk - det var allt. Att utbilda sig till gymnasielärare i engelska och franska visade sig alltså vara en dundertabbe. På högstadiet finns språken i varje fall kvar. Men statusen är lägre än för andra ämneslärare och arbetsvillkoren för en lärare i våra konkurrerande och frivilliga ämnen både osäkra och förödmjukande.
Har tillräckligt många elever valt mitt språk för att det ska finnas en grupp till hösten? Om de inte har valt mitt språk, är det för att jag inte är tillräckligt rolig (mycket film)? Tillräckligt snäll (sluta tidigare/inga läxor)? Tillräckligt duktig på att motivera dem (godis till filmen)? När de väl har valt kan de när som helst under de tre åren välja att hoppa av till SV/EN gruppen. Eller också kommer de på att man tittar mer på film och att de roligaste kompisarna finns i en annan språkgrupp. Så kommer vi till lönesamtalet: ”Din språkgrupp har halverats. Har du några teorier om vad det kan bero på? Hur har du lagt upp undervisningen? Eleverna säger att ditt språk är tråkigt. Att du ger för mycket läxor. Vad säger du om det?”
Du kanske själv blir orolig efter ett sådant nedslående lönesamtal. Har rektor rätt? Är jag otillräckligt rolig/duktig/engagerande? Kanske det, kanske behövs det litet fortbildning. En kurs i målspråkslandet så du kan fylla på både språkreservoaren, kulturreservoaren och materialbanken. Dream on, säger jag om det. Fortbildningspengar är svåra att skaka loss när det gäller all ämnes- eller didaktisk fortbildning, men extra svårt är det för språk. Ett frivilligt ämne (som inte behövs för det räcker ju med engelska) satsar man inte något extra på. Kurser utomlands är dessutom dyrt. Språkresor för eleverna? Bara om det går att få loss ett EU-bidrag. Fortbildningsläget för språklärare är att de fortbildar sig flitigt, men på egen tid och på egen bekostnad. Ett exempel på det är de stipendier för fortbildning utomlands vi delar ut i Språklärarnas riksförbund. De pengarna kommer ju från medlemsavgifter - dvs från lärarna själva, och kurserna ligger oftast under sommarlovet.
Jag skaffade examen samma år som just min ämneskombination kördes i botten. Uppvaknandet kom under en fortbildningsdag i Uppsala under sent nittiotal då en kvinna från Skolverket läxade upp oss språklärare för att vi inte hade gjort oss förtjänta av det dukade bord statsmakten hade gett oss (gissa vem som var generaldirektör för Skolverket på den tiden?) Här hade vi fått möjlighet att motivera alla elever att lära sig språk. Istället drev vi bort de små stackrarna med vår ålderdomliga tråkiga undervisning. Det här i mästrande otrevlig ton, i ett läge där vi som satt där fortfarande yrvaket tittade oss omkring och undrade hur det gick till när det stimulerande, roliga, trygga och behagliga jobb vi haft förvandlades till det jag nu beskriver - ett jobb där vi saknar anställningstrygghet, utvecklingsmöjligheter och ständigt blir utsatta för förödmjukande utkvalningar ... och dessutom uppläxningar.
... Så vad behöver då göras? Jo därom vet jag ge besked. Språklyft för Sverige 1, Språklyft för Sverige 2, Språklyft för Sverige 3. .... och Språklyft för Sverige 4, om jag hinner bli klar med den. Allt motioner till Folkpartiet, men det går lika bra för mig om det blir någon annan som verkställer. Och så måste förstås vi ämneslärare kämpa för våra ämnen och våra elever - så gå med i Språklärarnas riksförbund så hjälps vi åt att slåss.
Bloggar: Språk och gatsten , Perfect foreign language teachers: who are they?
Media: K-märk språklärarna i Sundsvalls Tidning,
Plus de français, s'il vous plaît i Allehanda.
Ett språklyft för Sverige 3
att partistyrelsen verkar för att elevernas möjlighet att läsa fler än två främmande språk säkerställs inom såväl det obligatoriska skolväsendet som inom det frivilliga.
att partistyrelsen verkar för att elevernas möjlighet att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket säkerställs inom samtliga gymnasieprogram, samt inom vuxenutbildningen.
I början av nittiotalet kunde svenska högstadieelever välja tre främmande språk redan i högstadiet. För den språkintresserade fanns möjligheten att både fortsätta med de tre föregående och att läsa ytterligare ett språk på gymnasiet eller på Komvux. Idag är studietakten i språk låg och möjligheten att läsa fler språk sällsynt till obefintlig på högstadiet. På gymnasiet är möjligheten att välja ett tredje främmande språk begränsad till humanistiskt program och skolor med internationell inriktning. Många gymnasieelever saknar redan möjligheten att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket, det trots att de då går miste om både om meritpoäng och den konkurrensfördel språkkunskaper ger på arbetsmarknaden. Inom vuxenutbildningen erbjuds numera endast undantagsvis språk utöver engelska. Istället är det universiteten som idag erbjuder nybörjarundervisning i språk - en märklig användning av disputerade forskare.
Breda språkstudier som erbjuder funktionell kompetens i två främmande språk är bra för skolans kunskapsresultat, för demokratin, för turismen, för integrationen och för rörligheten. Men vi behöver också återfå den språkkunniga spetskompetens vi har förlorat. Vi behöver tolkar, översättare, forskare, författare, ekonomer, ingenjörer och jurister som behärskar flera språk på en högre nivå. Elevernas rätt att fördjupa sig i det tredje språket, och deras rätt lära sig fler språk än tre behöver därför stärkas både i grundskolan, på gymnasiet och inom vuxenutbildningen. Nybörjarspråk bör dessutom företrädesvis undervisas i skolan, inte på universiteten. Säkerställ därför elevernas möjlighet att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket och att välja ett tredje - och gärna ett fjärde -främmande språk.
att partistyrelsen verkar för att elevernas möjlighet att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket säkerställs inom samtliga gymnasieprogram, samt inom vuxenutbildningen.
I början av nittiotalet kunde svenska högstadieelever välja tre främmande språk redan i högstadiet. För den språkintresserade fanns möjligheten att både fortsätta med de tre föregående och att läsa ytterligare ett språk på gymnasiet eller på Komvux. Idag är studietakten i språk låg och möjligheten att läsa fler språk sällsynt till obefintlig på högstadiet. På gymnasiet är möjligheten att välja ett tredje främmande språk begränsad till humanistiskt program och skolor med internationell inriktning. Många gymnasieelever saknar redan möjligheten att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket, det trots att de då går miste om både om meritpoäng och den konkurrensfördel språkkunskaper ger på arbetsmarknaden. Inom vuxenutbildningen erbjuds numera endast undantagsvis språk utöver engelska. Istället är det universiteten som idag erbjuder nybörjarundervisning i språk - en märklig användning av disputerade forskare.
Breda språkstudier som erbjuder funktionell kompetens i två främmande språk är bra för skolans kunskapsresultat, för demokratin, för turismen, för integrationen och för rörligheten. Men vi behöver också återfå den språkkunniga spetskompetens vi har förlorat. Vi behöver tolkar, översättare, forskare, författare, ekonomer, ingenjörer och jurister som behärskar flera språk på en högre nivå. Elevernas rätt att fördjupa sig i det tredje språket, och deras rätt lära sig fler språk än tre behöver därför stärkas både i grundskolan, på gymnasiet och inom vuxenutbildningen. Nybörjarspråk bör dessutom företrädesvis undervisas i skolan, inte på universiteten. Säkerställ därför elevernas möjlighet att fördjupa kunskaperna i det andra främmande språket och att välja ett tredje - och gärna ett fjärde -främmande språk.
Ett språklyft för Sverige 2
att partistyrelsen verkar för att språkval svenska/engelska tas bort.
SV/EN- valet, det alternativ som väntar den elev som väljer bort sitt andra främmande språk i grundskolan, är i det närmaste oreglerat. Det finns varken kursplan eller uppföljning. Hur man använder tiden och vem som undervisar elevgruppen varierar väsentligt från skola till skola. Inte ens skolinspektionen vet hur man ska hantera språkvalet och gör olika bedömningar från skola till skola. Detta enligt en kartläggning gjord av Jörgen Tholin och Anna-Karin Lindqvist som beställdes av Skolverket.
Resultatmässigt är nödutgången en förödande förlustaffär. Språklärarna tvingas sänka kraven för att inte tappa alla sina elever och SV/EN-lektionerna är ineffektiva. En orsak är att grupperna är både stora och heterogena och dessutom förändras under terminerna. En annan orsak är att verksamheten saknar både piska och morot och alltför ofta handlar om läxläsning eller rastverksamhet. Den allmänna temposänkning som SV/EN-valet innebär gör dessutom eleverna passiva och får därigenom en negativ effekt både på elevernas språkinlärning och på hela deras skolsituation. Detta samtidigt som språkinlärningens effekt på kognition och allmän språklig förmåga går förlorad.
Sist men inte minst är valsituationen olämplig. Här ställer man inte likvärdiga alternativ mot varandra, utan man ställer ett regelrätt ämne med läxor och lektionsinnehåll mot fyra kravlösa lektionspass i veckan, pass där man många gånger kan göra läxor i andra ämnen, eller bara prata bort tiden. Det slappa alternativet ställs mot studier och läxor i ett nytt språk. Det märkliga är inte att så många som en tredjedel av eleverna väljer nödutgången - snarare att så många inte gör det. Det är orimligt att ställa tonåringar inför ett sådant val - ett val mellan arbetslinje och glidarlinje. Möjligheten att välja bort språken minskar dessutom likvärdigheten. Det är elever som saknar drivande, engagerade och pålästa föräldrar som väljer bort språket och som därmed radikalt minskar sina egna valmöjligheter i framtiden.
Ingen tonåring ska placeras i en sådan situation. Placera språkval svenska/engelska på den soptipp där det hör hemma.
SV/EN- valet, det alternativ som väntar den elev som väljer bort sitt andra främmande språk i grundskolan, är i det närmaste oreglerat. Det finns varken kursplan eller uppföljning. Hur man använder tiden och vem som undervisar elevgruppen varierar väsentligt från skola till skola. Inte ens skolinspektionen vet hur man ska hantera språkvalet och gör olika bedömningar från skola till skola. Detta enligt en kartläggning gjord av Jörgen Tholin och Anna-Karin Lindqvist som beställdes av Skolverket.
Resultatmässigt är nödutgången en förödande förlustaffär. Språklärarna tvingas sänka kraven för att inte tappa alla sina elever och SV/EN-lektionerna är ineffektiva. En orsak är att grupperna är både stora och heterogena och dessutom förändras under terminerna. En annan orsak är att verksamheten saknar både piska och morot och alltför ofta handlar om läxläsning eller rastverksamhet. Den allmänna temposänkning som SV/EN-valet innebär gör dessutom eleverna passiva och får därigenom en negativ effekt både på elevernas språkinlärning och på hela deras skolsituation. Detta samtidigt som språkinlärningens effekt på kognition och allmän språklig förmåga går förlorad.
Sist men inte minst är valsituationen olämplig. Här ställer man inte likvärdiga alternativ mot varandra, utan man ställer ett regelrätt ämne med läxor och lektionsinnehåll mot fyra kravlösa lektionspass i veckan, pass där man många gånger kan göra läxor i andra ämnen, eller bara prata bort tiden. Det slappa alternativet ställs mot studier och läxor i ett nytt språk. Det märkliga är inte att så många som en tredjedel av eleverna väljer nödutgången - snarare att så många inte gör det. Det är orimligt att ställa tonåringar inför ett sådant val - ett val mellan arbetslinje och glidarlinje. Möjligheten att välja bort språken minskar dessutom likvärdigheten. Det är elever som saknar drivande, engagerade och pålästa föräldrar som väljer bort språket och som därmed radikalt minskar sina egna valmöjligheter i framtiden.
Ingen tonåring ska placeras i en sådan situation. Placera språkval svenska/engelska på den soptipp där det hör hemma.
Ett språklyft för Sverige 1
1. att Folkpartiet ställer sig bakom att det andra främmande språket blir ett obligatoriskt och behörighetsgivande ämne i grundskolan,
Internationellt lyfts flerspråkighet som en allt viktigare kompetens i vår tid av globalisering. En funktionell kompetens i två främmande språk är också en av EU:s åtta nyckelkompetenser. Men i Sverige är resultatet av språkstudierna skrala och motivationen för att läsa språk utöver engelska lägre än i övriga Europa. Varför är det så?
Det ointresse som har tagit form under de två senaste decennierna kan direkt kopplas till nittiotalets språkreform, en reform som i praktiken gjorde språkstudierna frivilliga. Särställningen som det enda frivilliga ämnet i grundskolan har medfört en annan särställning - den som det enda skolämne vars nytta och värde i vardagslag diskuteras vid svenska köksbord. En behandling få - om något - skolämne skulle klara.
En orsak till språkens särställning är att språkkunskaper av hävd har uppfattats som något som bara är av intresse för en intellektuell elit. I dagens krympande och allt mer kulturellt sammanvävda och blandade värld är emellertid den snäva synen på språkstudier och språkkunskaper både otidsenlig och kostsam.
Den kostnad som har uppmärksammats mest i debatten är att näringslivets behov av språkkunskaper inte tillgodoses av dagens skolsystem. Våra bristande språkkunskaper innebär en minskad export och en konkurrensnackdel på den internationella marknaden.
En kostnad som inte uppmärksammas lika mycket är att de bristande språkkunskaperna har lett till att svenska studenters val av universitetsstudier utomlands snedvrids och till att svenska forskare inte har tillräcklig kunskap om forskning på andra språk än engelska och svenska. ”Om Sverige vill hävda sig som kunskapsnation måste kunskaper i språk prioriteras högre inom universitetsvärlden”, skriver LR och Svenskt Näringsliv i en rapport från 2011.
Men det finns många fler vinster med flerspråkighet. En sådan är tillgången till en internationell arbetsmarknad. EU-medlemskapet innebär en viktig möjlighet att söka jobb på en starkare marknad vid hög arbetslöshet i det egna området. Det här ökar konkurrenskraften och förutsättningarna för god försörjning både för individen och för samhället - men förutsättningen är funktionella språkkunskaper i flera språk.
Språkkunskaper påverkar även våra attityder. I vårt mångkulturella land ger flerspråkighet bättre förutsättningar för integration, förståelse och tolerans inom landets gränser. För en mångspråkig befolkning är den globalisering vår tid präglas av inte lika hotfull. Språkkunskaper ökar vår interkulturella kunskap och förståelse och ger oss bättre förutsättningar att dra fördel av både globaliseringen och av vårt eget mångkulturella samhälle.
När det gäller projektet EU är den språkliga och kulturella variationen både ett hot och en potentiell styrka. För ett lyckat samarbete krävs kunskap, förståelse och språkkunskaper - inte bara hos en mindre skara utan hos EU-medborgarna allmänt. Lär vi oss att kommunicera, lär vi oss om och av varandra kan det lyfta hela Europa. Inte bara ekonomiskt, utan även kulturellt, intellektuellt och socialt.
En aspekt av flerspråkighet som ofta lyfts internationellt men mer sällan i Sverige är att forskning visar att flerspråkighet är bra för hjärnan. Det handlar både om en gynnsam effekt på de tidigare språken, om förmågan att lära sig nya språk och om effekten på kognition och hjärnans flexibilitet. Högre IQ hos flerspråkiga, lägre förekomst av Alzheimers, förbättring av arbetsminnet, med mera.
Ser vi på fjolårets Pearson rankning av utbildningssystem förefaller flerspråkighet vara en framgångsfaktor. Av de tio länder som placerar sig på topp är majoriteten länder där man satsar på språk. Finland, Hong Kong, Singapore, Canada och Schweiz är alla flerspråkiga länder. Både Finland och Singapore lyfter just flerspråkigheten som en av sina främsta framgångsfaktorer. I Korea lär sig barnen tre språk i skolan och holländarna är antagligen den mest språkkunniga befolkningen i Europa.
Nyttan av att lära sig språk sträcker sig från näringslivets behov och skolans generella kunskapsresultat till individens frihet, försörjningsmöjligheter och kommunikativa och kognitiva utveckling. Den nyttan bör både kommuniceras bättre och komma alla elever till del: Likställ moderna språk med övriga ämnen och gör det till ett behörighetsgivande och obligatoriskt ämne i grundskolan.
Internationellt lyfts flerspråkighet som en allt viktigare kompetens i vår tid av globalisering. En funktionell kompetens i två främmande språk är också en av EU:s åtta nyckelkompetenser. Men i Sverige är resultatet av språkstudierna skrala och motivationen för att läsa språk utöver engelska lägre än i övriga Europa. Varför är det så?
Det ointresse som har tagit form under de två senaste decennierna kan direkt kopplas till nittiotalets språkreform, en reform som i praktiken gjorde språkstudierna frivilliga. Särställningen som det enda frivilliga ämnet i grundskolan har medfört en annan särställning - den som det enda skolämne vars nytta och värde i vardagslag diskuteras vid svenska köksbord. En behandling få - om något - skolämne skulle klara.
En orsak till språkens särställning är att språkkunskaper av hävd har uppfattats som något som bara är av intresse för en intellektuell elit. I dagens krympande och allt mer kulturellt sammanvävda och blandade värld är emellertid den snäva synen på språkstudier och språkkunskaper både otidsenlig och kostsam.
Den kostnad som har uppmärksammats mest i debatten är att näringslivets behov av språkkunskaper inte tillgodoses av dagens skolsystem. Våra bristande språkkunskaper innebär en minskad export och en konkurrensnackdel på den internationella marknaden.
En kostnad som inte uppmärksammas lika mycket är att de bristande språkkunskaperna har lett till att svenska studenters val av universitetsstudier utomlands snedvrids och till att svenska forskare inte har tillräcklig kunskap om forskning på andra språk än engelska och svenska. ”Om Sverige vill hävda sig som kunskapsnation måste kunskaper i språk prioriteras högre inom universitetsvärlden”, skriver LR och Svenskt Näringsliv i en rapport från 2011.
Men det finns många fler vinster med flerspråkighet. En sådan är tillgången till en internationell arbetsmarknad. EU-medlemskapet innebär en viktig möjlighet att söka jobb på en starkare marknad vid hög arbetslöshet i det egna området. Det här ökar konkurrenskraften och förutsättningarna för god försörjning både för individen och för samhället - men förutsättningen är funktionella språkkunskaper i flera språk.
Språkkunskaper påverkar även våra attityder. I vårt mångkulturella land ger flerspråkighet bättre förutsättningar för integration, förståelse och tolerans inom landets gränser. För en mångspråkig befolkning är den globalisering vår tid präglas av inte lika hotfull. Språkkunskaper ökar vår interkulturella kunskap och förståelse och ger oss bättre förutsättningar att dra fördel av både globaliseringen och av vårt eget mångkulturella samhälle.
När det gäller projektet EU är den språkliga och kulturella variationen både ett hot och en potentiell styrka. För ett lyckat samarbete krävs kunskap, förståelse och språkkunskaper - inte bara hos en mindre skara utan hos EU-medborgarna allmänt. Lär vi oss att kommunicera, lär vi oss om och av varandra kan det lyfta hela Europa. Inte bara ekonomiskt, utan även kulturellt, intellektuellt och socialt.
En aspekt av flerspråkighet som ofta lyfts internationellt men mer sällan i Sverige är att forskning visar att flerspråkighet är bra för hjärnan. Det handlar både om en gynnsam effekt på de tidigare språken, om förmågan att lära sig nya språk och om effekten på kognition och hjärnans flexibilitet. Högre IQ hos flerspråkiga, lägre förekomst av Alzheimers, förbättring av arbetsminnet, med mera.
Ser vi på fjolårets Pearson rankning av utbildningssystem förefaller flerspråkighet vara en framgångsfaktor. Av de tio länder som placerar sig på topp är majoriteten länder där man satsar på språk. Finland, Hong Kong, Singapore, Canada och Schweiz är alla flerspråkiga länder. Både Finland och Singapore lyfter just flerspråkigheten som en av sina främsta framgångsfaktorer. I Korea lär sig barnen tre språk i skolan och holländarna är antagligen den mest språkkunniga befolkningen i Europa.
Nyttan av att lära sig språk sträcker sig från näringslivets behov och skolans generella kunskapsresultat till individens frihet, försörjningsmöjligheter och kommunikativa och kognitiva utveckling. Den nyttan bör både kommuniceras bättre och komma alla elever till del: Likställ moderna språk med övriga ämnen och gör det till ett behörighetsgivande och obligatoriskt ämne i grundskolan.
fredag 24 maj 2013
Resultatuppföljningen i gymnasieskolan
En till motion till Folkpartiets landsmöte i november:
- att partistyrelsen verkar för ett centralrättat examensprov med preliminärbedömning och möjlighet att begära överprövning av den centrala bedömningen för den undervisande läraren.
- att partistyrelsen verkar för att studentexamen utformas som ett komplement till slutbetyget.
- att partistyrelsen verkar för att eleverna har möjlighet att göra om examensprovet.
- att partistyrelsen verkar för att examensprovet ersätter samtliga nationella prov i gymnasieskolan.
- att partistyrelsen verkar för att de nuvarande kursbetygen ersätts med slutbetyg samt att eleverna medges möjlighet att få prövning för ett högre betyg.
En studentexamen fyller många viktiga funktioner. Ett examensprov möjliggör en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten i skolan, en kontroll av enskilda lärares, skolors, huvudmäns måluppfyllelse och bedömning, samtidigt som den ger en kompletterande, oberoende och rättssäker bedömning av elevens färdigheter och kunskaper. En förutsättning för att examensprovet fungerar som ett uppföljningsinstrument är emellertid att det rättas centralt. Med preliminärbedömning når man både en kontroll av och en utveckling av bedömningsskickligheten hos den undervisande läraren, samtidigt som den undervisande läraren har möjlighet att se och anmärka mot en tveksam, eller tveksamt motiverad central bedömning. Därmed förbättras både internkontrollen i systemet och rättssäkerheten i bedömningen av varje enskild elev.
I ett examensprov kan man pröva de centrala färdigheterna, men man kan inte pröva alla kunskapskrav i ett enskilt ämne, därför bör ett examensbetyg utformas som ett komplement till ämnesbetygen. Examensbetyget ska varken vara styrande för ämnesbetygen eller ha som ambition att vara heltäckande.
En elevs framtid får inte hänga på enskilda provtillfällen. Ämnesbetygen bör även av det skälet vara separata från studentexamensbetygen.
Av samma skäl bör det finnas möjlighet att tentera underkända resultat och att förbättra ett studentexamensbetyg. Förslagsvis ett begränsat antal gånger och till viss kostnad.
I dagens gymnasieskola har vi en betygshets och en uppsjö nationella prov och slutbetyg. Med en avslutande studentexamen försvinner behovet av nationella prov i gymnasieskolan. Övriga nationella prov på gymnasienivå bör därför dras tillbaka.
I samband med en examensreform bör den nuvarande kursutformningen slopas. Kursutformningen bidrar till snuttifiering och stress för såväl elever som lärare. I färdighetsämnen får kursutformningen dessutom den absurda konsekvensen att en elev kan gå ut med ett lägre betyg i steg ett än i de följande kurserna i ett ämne, trots att den högsta måluppfyllelsen på steg ett är given i och med den högsta måluppfyllelsen på ett högre steg. Kursutformningen innebär vidare att elever som mognar och väljer att satsa på skolan under den senare halvan av gymnasietiden går ut med sämre betyg än en kamrat med en jämnare prestation, trots att de kan gå ut med bättre kunskaper. Slutbetyg med möjlighet att begära prövning för ett högre betyg ger eleverna bättre incitament att anstränga sig och mer rättvisa möjligheter att lyckas i sin skolgång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
">