Göran Persson åsamkade skolan dubbel skada i och med kommunaliseringen. Dels fick skolan en otydlig och inkompetent styrning, dels orsakade hans hårdhänta metoder en splittring inom landets lärarkår. Klasslärarna, daghems- och fritidspedagogerna i Lärarförbundet gick med på kommunaliseringen och belönades med löneökningar, medan ämneslärarna i Lärarnas Riksförbund, bestraffades för sina protester med försämrade arbetsvillkor och lönemässig stagnation. Sedan dess har det rått misstro mellan de två lärarfacken. Ett annat resultat av att nederlaget blev så kostsamt är att man inom LR har tystat ner medlemmar som velat verka för ett återförstatligande.
I augusti väckte så Jan Björklund liv i den politiskt dödförklarade frågan. Konsekvenserna av kommunaliseringen skulle utredas och om slutsatserna kom att motsvara farhågorna kunde skolan återförstatligas. Kommunförbundet lämnade snabbt in sin protest. (DN 21/8) Eventuella brister i skolan sades bero på staten och lärarna hade redan hög status. Som stöd för det påståendet hänvisade man till undersökningar som visar att föräldrar och elever är nöjda med lärarna – en argumentation som haltar betänkligt. Enligt samma logik skulle gatsopare och diskare, eftersom de mer sällan orsakar missnöje, ha högre status än politiker och advokater.
Kommunförbundet ser alltså ingen orsak till självrannsakan. Det trots att vi lärare är djupt missnöjda med både lön och arbetsvillkor. Det trots att vår skola uppvisar allt sämre resultat i internationella undersökningar. Så allvarlig är situationen i skolan att de två lärarfacken i ovanlig samarbetsanda skrev en artikel med den alarmerande titeln ”Vårt utbildningssystem håller på att haverera”(DN 16/10). Fokus i artikeln ligger på det låga sökandetrycket till lärarutbildningarna som artikelförfattarna kopplar till den dåliga löneutvecklingen.
I likhet med de flesta av mina kollegor skulle jag gärna se att det fanns en bättre överensstämmelse mellan lön och utbildning. Ändå är inte den låga lönen den allvarligaste konsekvensen av kommunaliseringen för min trivsel i yrket. Det kommunförbundet har berövat mig är möjligheten att vara en skicklig lärare. När jag hade mitt första heltidsarbete som lärare – 89 var läraryrket kreativt, fritt och stimulerande. När jag var färdig gymnasielärare -94 kom jag till en kraftigt förändrad arbetsplats. En välvillig arbetsgivare hade bytts ut mot en huvudman som mötte lärarna med fientlighet.
Kommunförbundets avoga inställning till lärarkåren har flera orsaker. Den främsta är att kommunerna behöver spara pengar. Skolan är en stor utgiftspost som är politiskt lättare att skära i än många andra. En annan orsak är den kränkande utbredda synen på lärare som dagdrivare som gör minsta möjliga mellan de långa loven. Sist men inte minst finns det på många håll en allmän misstänksamhet mot akademiker. Universitetsutbildning ses inte som den kostsamma investering den de facto är. Man tycker att en kommunarbetare är så god som en ann och att löneskillnaderna därför skall vara små – helst obefintliga. En annan konsekvens av att beslutsfattarna ofta själva saknar akademisk utbildning är att de tror att vem som helst kan göra vårt jobb. Därför fyller de lika gärna skolorna med ”vuxna” som med lärare.
Så vad har man gjort mer konkret för att sätta lärarna på plats? Några tidiga åtgärder var att förlänga undervisningstiden, detaljreglera arbetstiden och införa 45 timmars arbetsvecka. Nästa steg var lärarlag som gjorde det möjligt att lägga fler uppgifter på lärarna. I de nya arbetsuppgifterna fanns en stadig förskjutning från kunskap mot omsorg. Vi lärare skall vara kuratorer, extraföräldrar, poliser och administratörer och de här rollerna verkar i många kommuner uppfattas som viktigare än den pedagogiska. Men man nöjde sig inte med att vidga läraruppdraget. Nästa steg blev att slopa den fasta undervisningsplikten i syfte att kunna lägga ut ännu mer undervisning på varje lärare.
Sammantaget innebar de här förändringarna en kraftigt ökad arbetsbörda, minskad frihet och flexibilitet – paradoxalt nog samtidigt som man i resten av samhället går i motsatt riktning. Men problemet är inte bara att vi går på knäna. Många av de nya uppgifterna är sådana som vi varken är utbildade eller lämpade för – dvs. uppgifter vi utför mindre väl. Dessutom innebär alla nya arbetsuppgifter och den ökade undervisningsplikten att det har blivit allt svårare att göra ett bra arbete i klassrummet. Kvaliteten på undervisningen och därmed på den utbildning våra barn får är givetvis det största offret. Men lidande blir också lärarnas yrkesstolthet, arbetsmoral och trivsel. Det är tillfredsställande att gå väl förberedd till ett arbete man utför skickligt. Det påminner om tortyr att ägna en lektion åt en fåfäng och pinsam kamp att upprätthålla ordningen när en klass har bestämt att man inte har något vettigt att komma med och därför inte förtjänar deras samarbete. Händer sådant alltför ofta mals man ner. Som lärare står man ständigt på en estrad och den publik man möter är öppenhjärtig och svår att tillfredsställa.
Men kommunförbundet vill inte ha lärarna i talarstol – varken i klassrummet eller i samhället. Katederundervisning bekämpar man kraftfullt. Lärarna skall vara handledare och eleverna skall ”söka sin egen kunskap”. Orsaken till Kommunförbundets iver är att man med läraren i en handledarroll hoppas kunna minska behovet av ämneskunskaper och samtidigt ytterligare öka undervisningsplikten. Med sedvanlig indoktrineringsretorik utger man sig för att gå elevernas ärenden. Utan att gå in i en pedagogisk diskussion kan man ändå konstatera att Kommunförbundets tilltro till våra barns kunskapstörst är överdriven och missriktad. Människan vill lära sig, det är sant. Men den kunskap tonåringen söker är snarare hur man trimmar en moppe, döljer en finne eller får ett tuggummi att sitta fast under en stol än hur man böjer starka verb och förklarar fotosyntesen. Lusten att söka den kunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden kommer i allmänhet först när en skicklig lärare har tagit plats i katedern för att motivera och entusiasmera och även då tar ”raketbränslet” snabbt slut.
Men det är som sagt inte bara i katedern som lärarna tar mindre plats, utan även i församlingen. Trots kommunal klåfingrighet, missförhållanden och försämrade arbetsvillkor har landets lärare blivit tysta och fogliga. Den individuella lönesättning som var tänkt att förbättra kvaliteten på undervisningen används istället för att uppnå rättning i ledet. Ekonomiska påtryckningar både på individnivå och på skolnivå i kombination med skönmålande propaganda inför varje besparing som man maskerat som skolreform har gjort rädda ja-sägare av en tidigare högröstad och kritiskt sinnad yrkeskår. Detta skadar också vår trivsel, yrkesstolthet och status. Dessutom försämras kvaliteten ytterligare av att missförhållanden inte synliggörs och åtgärdas.
Alla kommuner missköter inte sina skolor och Kommunförbundet eftersträvar givetvis inte dåliga resultat i skolan. Problemet är att resultatet kommer långt efter kostnaden i prioriteringarna. Utbildning är en osäker och långsiktig gröda. Det som sås i Haparanda kan lika gärna skördas i Malmö, och aldrig i tid för nästa mandatperiod. Därför är kopplingen mellan utbildning och välstånd inte självklar på lokal nivå. Däremot är den kommunalpolitiska överlevnaden beroende av en budget i balans och av att man avvärjer de mest högljudda missnöjesyttringarna. Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen. Budget i balans underlättas också av att tonåringar hålls från gator och torg så att de inte belastar polis, socialtjänst och övrig renhållningspersonal. Den värsting som försvinner som skolkostnad dyker snabbt upp på något annat och betydligt dyrare konto. Omsorg är det alltså uppenbart lönsamt att ägna sig åt. Ur ett statligt perspektiv är däremot skolan den viktigaste av alla investeringar. Ur ett statligt perspektiv är en god och likvärdig grundutbildning en förutsättning för ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft och demokrati. Ur ett statligt perspektiv ser man också att världen har krympt, att vår kompetens ständigt måste höjas för att vi skall behålla vårt välstånd i konkurrens med andra länder, att andelen arbetstillfällen för lågutbildade krymper, att det blir alltmer ovanligt att man kan behålla samma arbetsuppgifter ett helt yrkesliv.
Många elever är nöjda med sina lärare, så långt har Kommunförbundet rätt. Men de är inte nöjda för att skolan är bra utan för att de inte har upplevt något annat. De vet inte att lektionerna har blivit mer fantasilösa och mindre effektiva för att lärarnas arbetsuppgifter har ökat. De vet inte att vårt kreativa, roliga och för deras inspiration så viktiga planeringsarbete har bytts ut mot trist och ofta meningslös pappersexercis, konferenser och social fostran. De har inte de referenser som krävs för att se att lektionerna ofta är improviserade och otillräckligt förberedda. De har vant sig vid att läroböcker är inaktuella och trasiga. De vet inte att deras lärare måste välja mellan torftigt arbetsmaterial och olaglig kopiering.
Nöjda eller inte förtjänar eleverna bättre. Det gör också vi lärare. Vi förtjänar rimliga arbetsvillkor och en skälig lön. Vi förtjänar förtroende, samarbete och uppmuntran från vår arbetsgivare. För att fel skall rättas till krävs dessutom ett uppriktigt samtalsklimat där kritik ses som ett redskap i förbättringsarbetet, inte som bakåtsträvande kinkighet. Vi behöver helt enkelt en arbetsgivare som inser att det inte är kronorna man spenderar utan vad man får för pengarna som är det viktiga. Pengar spenderade på en skola som desillusionerar och tråkar ut sina elever och luckrar upp deras arbetsvilja och moral är värre än bortslängda medan pengar som ger våra barn vidgade vyer, god allmänbildning och ett gott självförtroende har investerats till gagn för hela samhället.
På de stora dagstidningarnas ledarsidor har man ända sedan reformen genomfördes framfört skarp kritik mot kommunaliseringen av skolan. Ändå argumenterade man i en huvudledare i DN mot ett återförstatligande (18/8) med motiveringen att det skulle bli för dyrt. Att det blir dyrt stämmer säkert, de flesta misstag kostar. Men inte för dyrt. Att låta kommunerna fortsätta att ”haverera vårt utbildningssystem” är däremot något vi inte har råd med, för då räcker det inte med det pris vi betalar idag. Då intecknar vi dessutom vår framtid.
Helena von Schantz (2007)
tisdag 26 mars 2013
”Kommunaliseringen är en politiskt död fråga!"
, det var det svar LR-ombudet vid bruksgymnasiet i Gimo, Hans Johansson, fick när han bad sitt förbund agera för en återgång till statlig skola. Min kollega och medkämpe lät sig emellertid inte nedslås. Han skrev debattartiklar och pläderade outtröttligt för ett större statligt ansvar. Det gjorde även jag. Det hann bli många debattartiklar i UNT och en i DN som hette ”Kommunförbund i fårakläder”. När händer det här? Min artikel i DN publicerades i mars 1999, för precis 14 år sedan.
Efter den långa kampen för en statlig skola var dagens DN-debatt-artikel: "Staten måste ta ansvar för den svenska skolan" en bitterljuv läsning. Först en skolgranskning som lyfter valfrihetsreformerna och segregationen som det största skolproblemet, ironiskt nog med besök på en skola i just Gimo. Därefter en artikel på DN-debatt där en lång rad omaka debattörer lyfter kommunaliseringen som ett stort misstag. Artikeln verkar vara litet snabbt skriven - eller också handlar det om många kockar - för det finns både upprepningar och dunkla formuleringar.
Men när det gäller vikten av likvärdighet finns det ingen otydlighet - och det gladde mig verkligen. Det går inte att få en bra skola utan att likvärdigheten är hög. I de internationella mätningar som görs går likvärdighet och höga kunskapsresultat hand i hand i land efter land. Men vad som är ännu viktigare är att vi inte kan få ett bra samhälle utan en likvärdig skola. Om föräldrars bakgrund är den främsta framgångsfaktorn för våra barn har vi inte ett samhälle där alla har samma värde, förutsättningar och utrymme. Om det är den viktigaste framgångsfaktorn har vi dessutom ett samhälle som förslösar sitt humankapital.
Det var Folkpartiet och Jan Björklund som väckte frågan till liv igen. LR följde snart därefter. Idag driver även Vänsterpartiet ett återförstatligande av skolan. Det har gått sex år sedan Jan Björklund uttalade sig för ett återförstatligande. Två år senare, vid landsmötet 2009, blev det officiell folkpartipolitik. Sedan dess har det blåst allt starkare vindar för ett återförstatligande, där dagens DN-artiklar bör uppfattas som minst en kulingvarning av SKL. Hoppas det blåser starkt nog för att både socialdemokrater och moderater också tar ställning för ett återförstatligande så att det äntligen blir verkstad i den här frågan.
Hur skulle då ett återförstatligande gå till? Man behöver inte rasera det som fungerar. Det som framför allt behövs är att det är staten som håller i resursfördelningen och att det är staten som systematiskt följer upp både kunskapsresultat och elevernas trivsel, trygghet och delaktighet. Centralrättade nationella prov i år 6 och år 9, en centralrättad studentexamen som gör snuttifieringen och uppsjön av nationella prov på gymnasiet överflödig och på det statliga enkäter där man följer upp resten. Allt det här kan man finansiera genom att skrota Skolinspektionen. Eller om man föredrar behålla den i en annan mer positiv och stöttande form.
Media: Viktigast för skolresultat: familjebakgrunden (DN), "Det hjälper inte med mer pengar" (DN), Metta Fjelkner i DN,
Bloggar: Morrica vänder sig mot förhastade slutsatser och tvära kast i DN-granskningen, Plura,
Lars P Syll skriver om friskolorna och segregationen,
Men något som inte lyfts i vare sig debattartikeln eller i reportagen är vad kommunaliseringen har kostat lärarna - och med tanke på hur viktiga vi är för skolans kvalitet - eleverna i bristfällig undervisning. Därför lägger jag upp ett ytterligare inlägg. En artikel som jag skrev för sex år sedan (även om vissa avsnitt är betydligt äldre än så). Den handlar framför allt om konsekvenserna av kommunaliseringen för lärarkåren.
Efter den långa kampen för en statlig skola var dagens DN-debatt-artikel: "Staten måste ta ansvar för den svenska skolan" en bitterljuv läsning. Först en skolgranskning som lyfter valfrihetsreformerna och segregationen som det största skolproblemet, ironiskt nog med besök på en skola i just Gimo. Därefter en artikel på DN-debatt där en lång rad omaka debattörer lyfter kommunaliseringen som ett stort misstag. Artikeln verkar vara litet snabbt skriven - eller också handlar det om många kockar - för det finns både upprepningar och dunkla formuleringar.
Men när det gäller vikten av likvärdighet finns det ingen otydlighet - och det gladde mig verkligen. Det går inte att få en bra skola utan att likvärdigheten är hög. I de internationella mätningar som görs går likvärdighet och höga kunskapsresultat hand i hand i land efter land. Men vad som är ännu viktigare är att vi inte kan få ett bra samhälle utan en likvärdig skola. Om föräldrars bakgrund är den främsta framgångsfaktorn för våra barn har vi inte ett samhälle där alla har samma värde, förutsättningar och utrymme. Om det är den viktigaste framgångsfaktorn har vi dessutom ett samhälle som förslösar sitt humankapital.
Det var Folkpartiet och Jan Björklund som väckte frågan till liv igen. LR följde snart därefter. Idag driver även Vänsterpartiet ett återförstatligande av skolan. Det har gått sex år sedan Jan Björklund uttalade sig för ett återförstatligande. Två år senare, vid landsmötet 2009, blev det officiell folkpartipolitik. Sedan dess har det blåst allt starkare vindar för ett återförstatligande, där dagens DN-artiklar bör uppfattas som minst en kulingvarning av SKL. Hoppas det blåser starkt nog för att både socialdemokrater och moderater också tar ställning för ett återförstatligande så att det äntligen blir verkstad i den här frågan.
Hur skulle då ett återförstatligande gå till? Man behöver inte rasera det som fungerar. Det som framför allt behövs är att det är staten som håller i resursfördelningen och att det är staten som systematiskt följer upp både kunskapsresultat och elevernas trivsel, trygghet och delaktighet. Centralrättade nationella prov i år 6 och år 9, en centralrättad studentexamen som gör snuttifieringen och uppsjön av nationella prov på gymnasiet överflödig och på det statliga enkäter där man följer upp resten. Allt det här kan man finansiera genom att skrota Skolinspektionen. Eller om man föredrar behålla den i en annan mer positiv och stöttande form.
Media: Viktigast för skolresultat: familjebakgrunden (DN), "Det hjälper inte med mer pengar" (DN), Metta Fjelkner i DN,
Bloggar: Morrica vänder sig mot förhastade slutsatser och tvära kast i DN-granskningen, Plura,
Lars P Syll skriver om friskolorna och segregationen,
Men något som inte lyfts i vare sig debattartikeln eller i reportagen är vad kommunaliseringen har kostat lärarna - och med tanke på hur viktiga vi är för skolans kvalitet - eleverna i bristfällig undervisning. Därför lägger jag upp ett ytterligare inlägg. En artikel som jag skrev för sex år sedan (även om vissa avsnitt är betydligt äldre än så). Den handlar framför allt om konsekvenserna av kommunaliseringen för lärarkåren.
lördag 16 mars 2013
Skolförvaltningen, politikerna och Djäkneparksskolan under forskarlupp
I går var jag på Olga Yttermyrs disputation på Linköpings Universitet. ”Varför blev det (bara) en? En studie av en offentlig marknad i förändring.” heter avhandlingen. Den enda det blev är Djäkneparksskolan (dvs den enda kommunala friskolan i Norrköping) och den offentliga marknaden i förändring är skolområdet i Norrköpings kommun.
Den som väntar sig att lära sig något om kommunala friskolor i allmänhet eller om Djäkneparksskolan i synnerhet behöver inte besvära sig med att läsa avhandlingen. Inte heller den som söker svar på frågan ”Varför blev det (bara) en?” Däremot kan man få insikter om människans natur, om kommunal verksamhet, om enskilda personers inflytande, om effekterna när motstridiga intressen krockar, om de praktiska konsekvenserna av valfrihetsreformerna.
När jag skummade igenom avhandlingen letade jag framför allt efter åsikter, insikter, slutsatser. Men jag letade förgäves, för den här avhandlingen är mycket neutralt hållen. Om Olga Yttermyr har en åsikt om konkurrensen i skolvärlden, om den nya skolmarknad vi har, om förvaltning eller politiker i Norrköpings kommun, håller hon den nogsamt för sig själv. Det här var också något opponenten professor Bengt Jacobsson från Södertörns högskola lyfte som en brist i avhandlingen. Han talade om den svaga intellektuella aggressivitet som kännetecknar svenska forskare och lyfte den här avhandlingen som ett exempel på det. Han formulerade sig så här ”det är väldigt svårt att se vem du (Olga Yttermyr) tycker illa om”. Han önskade också att mer fokus hade lagts vid alla konflikter som skymtar fram i materialet, att studien hade gjorts komparativ - synpunkter som jag tolkar som önskemål om ställningstagande, tuggmotstånd. Resultat, slutsatser var annat Jacobsson efterlyste. ”Tror du att du har påverkat processen i Norrköping?” ”Om man trodde att det här skulle jämna ut konkurrensen trodde man fel.” ”Varför inte jämföra med friskolorna istället?” ”Varför just det här caset?” ”Varför bara ett case?” ”Om det fanns litet folk från kommunen här kunde vi höra vari mättnaden och missnöjet består.”
Kanske beror det på min egen personlighet att jag fann avhandlingen otillfredsställande? På att jag för att låna mina barns ord ”är så damp”? Kanske är orsaken att det här är ett område där jag har starka åsikter och ett digert eget ”empiriskt material”? Vad än orsaken är kändes läsningen av den här avhandlingen litet som att driva runt i en båt utan åror. Man ser en massa saker, ställen man vill åka till, men utan att kunna ta sig dit. Det är rätt frustrerande. För mig blev det också en krock mellan det ljumma accepterandet av konkurrensen, marknadsläget och min egen övertygelse att skolan måste vara likvärdig och att varje elevs rätt till en god och likvärdig skolgång är oändligt mycket viktigare än valfrihet. Det här känns kanske som ett märkligt ställningstagande för en liberal. Men utan en bra och likvärdig skola finns det ingen jämlikhet, ingen valfrihet längre fram. Då blir det bakgrunden och slumpen som styr, snarare än de egna drömmarna och arbetsinsatserna.
Någonstans under läsningens gång blev jag stolt över Norrköping som skolkommun. Stolt över ansvarstagandet, över att man inser och baserar beslut på insikten att alla skolelever i kommunen är kommunens ansvar, vare sig man gillar det rådande läget efter valfrihetsreformerna eller inte. Öppnandet för kommunala friskolor var en sådan åtgärd. Samarbetsavtalet med kommunens övriga friskolor en annan.
Jag läste ett svar på en debattartikel skriven av Henrik Birkebo, en blogg- och språklärarvän, där de styrande socialdemokraterna gjorde precis tvärtom. De skyllde problemen på nationella politiska beslut och tvådde sina händer. Gör man så är man villig att offra de barn som just nu finns i skolan för att göra en politisk poäng. Jag är glad att man inte resonerar så i Norrköping. Självklart behöver vi arbeta långsiktigt och nationellt för att få en bättre skola. Men det ska inte ske på bekostnad av de barn som finns där just nu. De måste få den bästa skolgång vi kan ge dem. Lektion för lektion, dag för dag.
... Förstod jag rätt har professor Elisabeth Sundin varit Olgas handledare. Elisabeth har varit vår årsmötestalare i Liberala Kvinnor Östergötland och jag hörde henne även i Valdemarsvik i Winnet:s regi. En mycket inspirerande kvinna. Och en kvinna med många åsikter.
Missa inte ledaren i måndagens Expressen: Vinstintresset förstör skolan.
Den som väntar sig att lära sig något om kommunala friskolor i allmänhet eller om Djäkneparksskolan i synnerhet behöver inte besvära sig med att läsa avhandlingen. Inte heller den som söker svar på frågan ”Varför blev det (bara) en?” Däremot kan man få insikter om människans natur, om kommunal verksamhet, om enskilda personers inflytande, om effekterna när motstridiga intressen krockar, om de praktiska konsekvenserna av valfrihetsreformerna.
När jag skummade igenom avhandlingen letade jag framför allt efter åsikter, insikter, slutsatser. Men jag letade förgäves, för den här avhandlingen är mycket neutralt hållen. Om Olga Yttermyr har en åsikt om konkurrensen i skolvärlden, om den nya skolmarknad vi har, om förvaltning eller politiker i Norrköpings kommun, håller hon den nogsamt för sig själv. Det här var också något opponenten professor Bengt Jacobsson från Södertörns högskola lyfte som en brist i avhandlingen. Han talade om den svaga intellektuella aggressivitet som kännetecknar svenska forskare och lyfte den här avhandlingen som ett exempel på det. Han formulerade sig så här ”det är väldigt svårt att se vem du (Olga Yttermyr) tycker illa om”. Han önskade också att mer fokus hade lagts vid alla konflikter som skymtar fram i materialet, att studien hade gjorts komparativ - synpunkter som jag tolkar som önskemål om ställningstagande, tuggmotstånd. Resultat, slutsatser var annat Jacobsson efterlyste. ”Tror du att du har påverkat processen i Norrköping?” ”Om man trodde att det här skulle jämna ut konkurrensen trodde man fel.” ”Varför inte jämföra med friskolorna istället?” ”Varför just det här caset?” ”Varför bara ett case?” ”Om det fanns litet folk från kommunen här kunde vi höra vari mättnaden och missnöjet består.”
Kanske beror det på min egen personlighet att jag fann avhandlingen otillfredsställande? På att jag för att låna mina barns ord ”är så damp”? Kanske är orsaken att det här är ett område där jag har starka åsikter och ett digert eget ”empiriskt material”? Vad än orsaken är kändes läsningen av den här avhandlingen litet som att driva runt i en båt utan åror. Man ser en massa saker, ställen man vill åka till, men utan att kunna ta sig dit. Det är rätt frustrerande. För mig blev det också en krock mellan det ljumma accepterandet av konkurrensen, marknadsläget och min egen övertygelse att skolan måste vara likvärdig och att varje elevs rätt till en god och likvärdig skolgång är oändligt mycket viktigare än valfrihet. Det här känns kanske som ett märkligt ställningstagande för en liberal. Men utan en bra och likvärdig skola finns det ingen jämlikhet, ingen valfrihet längre fram. Då blir det bakgrunden och slumpen som styr, snarare än de egna drömmarna och arbetsinsatserna.
Någonstans under läsningens gång blev jag stolt över Norrköping som skolkommun. Stolt över ansvarstagandet, över att man inser och baserar beslut på insikten att alla skolelever i kommunen är kommunens ansvar, vare sig man gillar det rådande läget efter valfrihetsreformerna eller inte. Öppnandet för kommunala friskolor var en sådan åtgärd. Samarbetsavtalet med kommunens övriga friskolor en annan.
Jag läste ett svar på en debattartikel skriven av Henrik Birkebo, en blogg- och språklärarvän, där de styrande socialdemokraterna gjorde precis tvärtom. De skyllde problemen på nationella politiska beslut och tvådde sina händer. Gör man så är man villig att offra de barn som just nu finns i skolan för att göra en politisk poäng. Jag är glad att man inte resonerar så i Norrköping. Självklart behöver vi arbeta långsiktigt och nationellt för att få en bättre skola. Men det ska inte ske på bekostnad av de barn som finns där just nu. De måste få den bästa skolgång vi kan ge dem. Lektion för lektion, dag för dag.
... Förstod jag rätt har professor Elisabeth Sundin varit Olgas handledare. Elisabeth har varit vår årsmötestalare i Liberala Kvinnor Östergötland och jag hörde henne även i Valdemarsvik i Winnet:s regi. En mycket inspirerande kvinna. Och en kvinna med många åsikter.
Missa inte ledaren i måndagens Expressen: Vinstintresset förstör skolan.
lördag 9 mars 2013
Individuella löner och karriärtjänster?
När det individuella lönesystemet infördes tyckte jag det lät som en bra idé. Jag hade noterat att det kunde skilja mycket mellan olika lärares arbetsinsatser och trodde att det här både skulle bli mer rättvist och ha den goda effekten att flitiga, duktiga lärare känner sig uppmuntrade och blir än mer flitiga och duktiga samtidigt som latmaskarna får klart för sig att det är läge att skärpa sig. Åtminstone om de vill ha bra betalt.
Men det tog inte många år innan jag insåg hur fel jag hade tänkt. De lärare som förlorar på de individuella lönerna blir bittra, känner sig orättvist behandlade och sprider misstämning i kollegiet. Jag har ännu aldrig sett någon ta ett lågt lönelyft som en signal att förkovra sig eller arbeta hårdare.Tvärtom verkar det ha effekten att man tänker att det är läge att dra ner på arbetsinsatserna ytterligare så att de bättre harmoniserar med den upplevt orättvist usla lönen.
De som blir belönade då?`Antagligen har det en mer gynnsam effekt. Men min erfarenhet är att de lärare som lägger ner det största arbetet och tar yrket mest på allvar inte gör det i hopp om en löneökning utan snarare av mer diffusa skäl som yrkesstolthet, kärlek till eleverna, kärlek till uppdraget, hederskänsla, bekräftelsebehov, oförmåga eller ovilja att möta insikten om undervisningens bristfällighet i 30 par anklagande elevögon ....
Och tur är det för det är långt ifrån alltid de bästa lärarna som får de högsta lönelyften. Ofta premieras sådant som medhåll, foglighet, utpressning, vilja att ta på sig andra uppdrag än undervisning, vilja att ställa upp - till exempel i ämnen där man saknar behörighet, eller som vikarie trots att den egna undervisningen då haltar. Inte är det heller alltid så lätt för en rektor att veta vilka de bästa lärarna är. Är det de mest populära? Kompislärarna? De schyssta snubbarna och snubborna? Eller de som kan sina saker, som ställer krav och får resultat? Jag vet då att min uppfattning om vilka mina bästa lärare var har ändrats med ett vuxet perspektiv (Här vill jag rikta ett särskilt senkommet tack till tyskfröken som gick under arbetsnamnet Stålulla).
När den på åttiotalet frispråkiga, högljudda och bråkiga lärarkåren så snabbt blev tyst och foglig var den individuella lönesättningen ett av de vapen man använde. En sak som gjorde det här extra synligt är att det länge i de flesta kollegier fanns någon bitter, högljudd sanningssägare i 60-års-åldern. En rektor som sätter individuella löner brukar nämligen inte bry sig om att lägga mer än nominella summor på folk över 55. De är ändå inte attraktiva på arbetsmarknaden så där är det onödigt att krusa - oberoende av hur duktiga de är. Det här visste alla över 55 så de kunde unna sig lyxen att tala ur skägget - och var i allmänhet helt ensamma om att göra det. Det som gjorde det här extra stötande är att de äldsta lärarna hade väldigt bra löner innan de individuella lönerna infördes. De skulle ha haft en låg ingångslön och en hög slutlön och fick istället en låg ingångslön och en låg slutlön. Nu sitter de antagligen någonstans och muttrar över sin låga pension.
Jag kan förstå att det är trevligare att leda folk som håller käften, gör som de säger och skrattar åt ens lamaste skämt. Men sådan personal är lika mycket ett undergångsrecept i skolan som i näringslivet. Lydiga lärare som gör som de blir tillsagda och som undviker självständigt och kritiskt tänkande kan varken vara goda förebilder eller goda pedagoger. Den som inte själv får kritisera och föreslå förändringar på sin arbetsplats lär för övrigt knappast ta emot sådant från sina elever. Och precis lika litet som lydiga, okritiska lärare kan vara framgångsrika kan lydiga, okritiska elever vara det.
Något som också är både kontraproduktivt och paradoxalt är att det här systemet infördes parallellt med styrning mot nya samarbetsformer. Vi tvingades in i arbetslag, det starka ämnessamarbete som fanns ströps, vi uppmanades att samplanera, att arbeta ämnesövergripande, att ha ett koncerntänk. Samtidigt sattes vi att tävla med varandra om löneutrymme. Jag ska argumentera och jobba för att jag ska få 200 mer och kollegan 200 mindre vid nästa löneöversyn. Rektorn har en viss summa i lönekuvertet att fördela. Ska jag få mer måste någon annan få mindre. Har jag handlett en kollega och generöst spridit mitt bästa material är det kanske kollegan som får de 200. Lönemässigt tjänar en lärare på att vara den klart lysande stjärnan i ett mediokert kollegium. Men för eleven, för skolan och för huvudmannen är framgångsfaktorn en hög kvalitet på alla lärare. Vi lärare borde själva ragga duktiga kollegor till våra skolor och göra vad vi kan för att kollegorna ska kunna göra ett bättre jobb, för att duktiga lärare ska trivas på skolan och vilja stanna. Men vill vi ha lönelyft ska vi göra precis tvärtom.
... Ytterligare en paradox är att det för de flesta rektorer är mer rationellt att anställa billiga lärare än skickliga sådana. Budget i balans eller vinst är ett viktigt skolmantra och skolorna konkurrerar med en massa andra saker än med skickliga lärare. Den lärare som får de högsta lönelyften blir därför allt dyrare och därmed allt mer oattraktiv på arbetsmarknaden. Jag minns när jag erbjöds (och sedermera tackade nej till) jobb på Kunskapsgymnasiet i Norrköping och de fick klart för sig hur hög lön jag hade. Det behövdes många diskussioner innan man motvilligt kunde gå med på att ge mig bibehållen lön - ett lyft vid anställningen var inte att tänka på. Då hade jag 24 500 i lön. Idag har jag drygt 6000 mer. Undrar just hur många rektorer som skulle vilja anställa mig när de kan få en nyutexaminerad lärare för 20 000? Undrar också vad jag hade haft för lön om jag tackat ja till jobbet på Kunskaps?
Sist men inte minst vill jag lyfta lärarnas maktlöshet och knappa manöverutrymme. Om min undervisning brister för att jag har för stora grupper, elever med stora sociala problem, elever med otillräckliga grundkunskaper, en för tung arbetsbelastning, dåligt undervisningsmaterial - vems fel är det? Är det rimligt att jag får lägre lön för att någon annan har bättre förutsättningar att göra ett bra jobb? ... Och om min lärarutbildning inte håller måttet? Om jag saknar kompetens för mitt uppdrag men inte ges möjlighet till kompetensutveckling? Vems fel är det? Är det igen rimligt att jag betalar för att jag ges dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb?
När ledarskribenter och politker upprepar mantrat att man ska belöna de duktiga lärarna känner jag sålunda bara en stor invärtes fnysning. Alla lärare förtjänar en rimlig lön och i vårt yrke som i alla andra borde det finnas en ”good enough” nivå. Lärare som missköter sitt jobb bör få sparken, sådana som inte borde ha blivit lärare borde få omskola sig på statens bekostnad - resten av oss bör framför allt få förutsättningar att bli de bästa lärare vi kan bli. I det ingår - och har alltid ingått - samarbete, generositet, att vi lärare stöttar och hjälper varandra. Det är ju precis det ordet kollegialitet handlar om. Att förstärka den individuella lönesättningen är däremot fel väg att gå.
Men LR:s och Jan Björklunds karriärtjänster för lärare, den reformen får en entusiastisk tumme upp av mig. Det tycks mig som ett sätt att belöna yrkesskickliga och ämnesskickliga lärare som är till gagn för hela skolsystemet. Alla kan glädjas åt och vara stolta över att en kollega blivit förstelärare. Gärna tar man emot handledning och hjälp av en sådan förträfflig person. Då kommer man ju själv närmare detta kännbara och alls icke ouppnåeliga lönelyft. På liknande sätt fungerar det med lektorstjänster. En naturlig länk till högskolan, en djupare ämneskompetens att tillgå, ett lyft för vilket gymnasium som helst både i reell kvalitet och i anseende.
Men det är inte bara på lärarnivå det här är en attraktiv morot. Troligt är att den rektor som erbjuder en god och fruktbar arbetsmiljö, goda undervisningsförutsättningar, som uppmuntrar till fortbildning och samarbete får sin belöning i form av många förstelärare på skolan. Lärare som är idel vinstlotter. Lärare som höjer skolans resultat, status och attraktionskraft utan att nagga på budgeten.
Min enda invändning är att det borde löna sig även för huvudmännen att göra rätt. Det kan se så otroligt olika ut från kommun till kommun både med arbetsvillkor och med fortbildning. Toppstyrning eller förtroende? Undervisningen i centrum eller dokumentationen? Rimliga resurser eller otillräckliga? Samtidigt vore det stötande och illa för likvärdigheten om staten belönade de kommuner där skolan redan är bäst. ...
Karriärtjänsterna kommer inte att revolutionera skolan. För det krävs mer genomgripande reformer. En systematisk kontroll av kunskapsresultaten i form av centralrättade prov och ett ändrat huvudmannaskap kommer först på min lista - för övrigt reformer som förordas av både LR och FP.
Men till skillnad från de individuella lönerna kommer karriärtjänsterna att göra det lönsamt både att anställa duktiga lärare och att vara en duktig lärare utan att väcka missunnsamhet, känslor av oförrätt, utan att ställa lärare mot lärare. Vackert så, tycker jag.
LR, Skolverket, Regeringen, FP, Sydsvenskan,
Skolvärlden påpekar att det är bråttom med ansökan. Mellan 20 mars och 17 april ska ansökan göras. Påminn era kommuner!
Men det tog inte många år innan jag insåg hur fel jag hade tänkt. De lärare som förlorar på de individuella lönerna blir bittra, känner sig orättvist behandlade och sprider misstämning i kollegiet. Jag har ännu aldrig sett någon ta ett lågt lönelyft som en signal att förkovra sig eller arbeta hårdare.Tvärtom verkar det ha effekten att man tänker att det är läge att dra ner på arbetsinsatserna ytterligare så att de bättre harmoniserar med den upplevt orättvist usla lönen.
De som blir belönade då?`Antagligen har det en mer gynnsam effekt. Men min erfarenhet är att de lärare som lägger ner det största arbetet och tar yrket mest på allvar inte gör det i hopp om en löneökning utan snarare av mer diffusa skäl som yrkesstolthet, kärlek till eleverna, kärlek till uppdraget, hederskänsla, bekräftelsebehov, oförmåga eller ovilja att möta insikten om undervisningens bristfällighet i 30 par anklagande elevögon ....
Och tur är det för det är långt ifrån alltid de bästa lärarna som får de högsta lönelyften. Ofta premieras sådant som medhåll, foglighet, utpressning, vilja att ta på sig andra uppdrag än undervisning, vilja att ställa upp - till exempel i ämnen där man saknar behörighet, eller som vikarie trots att den egna undervisningen då haltar. Inte är det heller alltid så lätt för en rektor att veta vilka de bästa lärarna är. Är det de mest populära? Kompislärarna? De schyssta snubbarna och snubborna? Eller de som kan sina saker, som ställer krav och får resultat? Jag vet då att min uppfattning om vilka mina bästa lärare var har ändrats med ett vuxet perspektiv (Här vill jag rikta ett särskilt senkommet tack till tyskfröken som gick under arbetsnamnet Stålulla).
När den på åttiotalet frispråkiga, högljudda och bråkiga lärarkåren så snabbt blev tyst och foglig var den individuella lönesättningen ett av de vapen man använde. En sak som gjorde det här extra synligt är att det länge i de flesta kollegier fanns någon bitter, högljudd sanningssägare i 60-års-åldern. En rektor som sätter individuella löner brukar nämligen inte bry sig om att lägga mer än nominella summor på folk över 55. De är ändå inte attraktiva på arbetsmarknaden så där är det onödigt att krusa - oberoende av hur duktiga de är. Det här visste alla över 55 så de kunde unna sig lyxen att tala ur skägget - och var i allmänhet helt ensamma om att göra det. Det som gjorde det här extra stötande är att de äldsta lärarna hade väldigt bra löner innan de individuella lönerna infördes. De skulle ha haft en låg ingångslön och en hög slutlön och fick istället en låg ingångslön och en låg slutlön. Nu sitter de antagligen någonstans och muttrar över sin låga pension.
Jag kan förstå att det är trevligare att leda folk som håller käften, gör som de säger och skrattar åt ens lamaste skämt. Men sådan personal är lika mycket ett undergångsrecept i skolan som i näringslivet. Lydiga lärare som gör som de blir tillsagda och som undviker självständigt och kritiskt tänkande kan varken vara goda förebilder eller goda pedagoger. Den som inte själv får kritisera och föreslå förändringar på sin arbetsplats lär för övrigt knappast ta emot sådant från sina elever. Och precis lika litet som lydiga, okritiska lärare kan vara framgångsrika kan lydiga, okritiska elever vara det.
Något som också är både kontraproduktivt och paradoxalt är att det här systemet infördes parallellt med styrning mot nya samarbetsformer. Vi tvingades in i arbetslag, det starka ämnessamarbete som fanns ströps, vi uppmanades att samplanera, att arbeta ämnesövergripande, att ha ett koncerntänk. Samtidigt sattes vi att tävla med varandra om löneutrymme. Jag ska argumentera och jobba för att jag ska få 200 mer och kollegan 200 mindre vid nästa löneöversyn. Rektorn har en viss summa i lönekuvertet att fördela. Ska jag få mer måste någon annan få mindre. Har jag handlett en kollega och generöst spridit mitt bästa material är det kanske kollegan som får de 200. Lönemässigt tjänar en lärare på att vara den klart lysande stjärnan i ett mediokert kollegium. Men för eleven, för skolan och för huvudmannen är framgångsfaktorn en hög kvalitet på alla lärare. Vi lärare borde själva ragga duktiga kollegor till våra skolor och göra vad vi kan för att kollegorna ska kunna göra ett bättre jobb, för att duktiga lärare ska trivas på skolan och vilja stanna. Men vill vi ha lönelyft ska vi göra precis tvärtom.
... Ytterligare en paradox är att det för de flesta rektorer är mer rationellt att anställa billiga lärare än skickliga sådana. Budget i balans eller vinst är ett viktigt skolmantra och skolorna konkurrerar med en massa andra saker än med skickliga lärare. Den lärare som får de högsta lönelyften blir därför allt dyrare och därmed allt mer oattraktiv på arbetsmarknaden. Jag minns när jag erbjöds (och sedermera tackade nej till) jobb på Kunskapsgymnasiet i Norrköping och de fick klart för sig hur hög lön jag hade. Det behövdes många diskussioner innan man motvilligt kunde gå med på att ge mig bibehållen lön - ett lyft vid anställningen var inte att tänka på. Då hade jag 24 500 i lön. Idag har jag drygt 6000 mer. Undrar just hur många rektorer som skulle vilja anställa mig när de kan få en nyutexaminerad lärare för 20 000? Undrar också vad jag hade haft för lön om jag tackat ja till jobbet på Kunskaps?
Sist men inte minst vill jag lyfta lärarnas maktlöshet och knappa manöverutrymme. Om min undervisning brister för att jag har för stora grupper, elever med stora sociala problem, elever med otillräckliga grundkunskaper, en för tung arbetsbelastning, dåligt undervisningsmaterial - vems fel är det? Är det rimligt att jag får lägre lön för att någon annan har bättre förutsättningar att göra ett bra jobb? ... Och om min lärarutbildning inte håller måttet? Om jag saknar kompetens för mitt uppdrag men inte ges möjlighet till kompetensutveckling? Vems fel är det? Är det igen rimligt att jag betalar för att jag ges dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb?
När ledarskribenter och politker upprepar mantrat att man ska belöna de duktiga lärarna känner jag sålunda bara en stor invärtes fnysning. Alla lärare förtjänar en rimlig lön och i vårt yrke som i alla andra borde det finnas en ”good enough” nivå. Lärare som missköter sitt jobb bör få sparken, sådana som inte borde ha blivit lärare borde få omskola sig på statens bekostnad - resten av oss bör framför allt få förutsättningar att bli de bästa lärare vi kan bli. I det ingår - och har alltid ingått - samarbete, generositet, att vi lärare stöttar och hjälper varandra. Det är ju precis det ordet kollegialitet handlar om. Att förstärka den individuella lönesättningen är däremot fel väg att gå.
Men LR:s och Jan Björklunds karriärtjänster för lärare, den reformen får en entusiastisk tumme upp av mig. Det tycks mig som ett sätt att belöna yrkesskickliga och ämnesskickliga lärare som är till gagn för hela skolsystemet. Alla kan glädjas åt och vara stolta över att en kollega blivit förstelärare. Gärna tar man emot handledning och hjälp av en sådan förträfflig person. Då kommer man ju själv närmare detta kännbara och alls icke ouppnåeliga lönelyft. På liknande sätt fungerar det med lektorstjänster. En naturlig länk till högskolan, en djupare ämneskompetens att tillgå, ett lyft för vilket gymnasium som helst både i reell kvalitet och i anseende.
Men det är inte bara på lärarnivå det här är en attraktiv morot. Troligt är att den rektor som erbjuder en god och fruktbar arbetsmiljö, goda undervisningsförutsättningar, som uppmuntrar till fortbildning och samarbete får sin belöning i form av många förstelärare på skolan. Lärare som är idel vinstlotter. Lärare som höjer skolans resultat, status och attraktionskraft utan att nagga på budgeten.
Min enda invändning är att det borde löna sig även för huvudmännen att göra rätt. Det kan se så otroligt olika ut från kommun till kommun både med arbetsvillkor och med fortbildning. Toppstyrning eller förtroende? Undervisningen i centrum eller dokumentationen? Rimliga resurser eller otillräckliga? Samtidigt vore det stötande och illa för likvärdigheten om staten belönade de kommuner där skolan redan är bäst. ...
Karriärtjänsterna kommer inte att revolutionera skolan. För det krävs mer genomgripande reformer. En systematisk kontroll av kunskapsresultaten i form av centralrättade prov och ett ändrat huvudmannaskap kommer först på min lista - för övrigt reformer som förordas av både LR och FP.
Men till skillnad från de individuella lönerna kommer karriärtjänsterna att göra det lönsamt både att anställa duktiga lärare och att vara en duktig lärare utan att väcka missunnsamhet, känslor av oförrätt, utan att ställa lärare mot lärare. Vackert så, tycker jag.
LR, Skolverket, Regeringen, FP, Sydsvenskan,
Skolvärlden påpekar att det är bråttom med ansökan. Mellan 20 mars och 17 april ska ansökan göras. Påminn era kommuner!
tisdag 26 februari 2013
Björklund i Agenda
I förrgår försvarade Jan Björklund sin skolpolitik i Agenda. Det var inte särskilt kul att titta på TV-inslaget. Agenda-redaktionen gjorde ett minst sagt halvdant jobb. Inte heller Jan Björklund visade sig från sin bästa sida.
Inledningen var en föraktfullt avfärdande kortfilm med fokus på Björklunds kritiserade Atlantångarliknelse. Man hade till och med bjudit in en fartygsexpert som visste berätta att det minsann gick geschwint att vända atlantångare. Ett enkelt grepp vid ratten, någon minut av väntan så var det klappat och klart. ... Och?
För det första är kritiken av liknelsen både gammal och spridd - närmast en gäspning för oss tittare. För det andra är det i sammanhanget ointressant om liknelsen är faktiskt relevant eller inte. Betydligt intressantare är om den underliggande tesen stämmer - en tes som jag tror de flesta uppfattade genom atlantångar-liknelsen: Tar det lång tid att få till stånd en förändring i skolans värld?
Det tyckte uppenbart inte programledaren. I fientlig ton upprepade hon samma frågor om och om igen. Hur lång tid är det rimligt att det dröjer innan resultaten förbättras? Hur länge kan en minister skylla på sina föregångare?
Jan Björklund gav igen med samma mynt och upprepade gång på gång att man har utfört stora och nödvändiga reformer - ny skollag, ny läroplan, nytt betygssystem, ny lärarutbildning. Det kändes inte helt övertygande. Varför inte nämna huvudmannaskapet? Och bristen på oberoende och fortlöpande kontroll av kunskapsresultaten? En bra skola förutsätter dessutom välutbildade skickliga lärare med goda förutsättningar att bedriva kvalitativ undervisning. De reformer som hittills genomförts har bara gett lärarna mer arbete, fler krav, mer dokumentation, mindre tid för undervisningen.
Jag gillade inte heller att Jan Björklund helt avfärdade att FP förlorat förtroende när det gäller skolpolitiken. Att alliansen ändå leder och att FP har mest skolförtroende i alliansen må vara sant. Men sant är också att FP har förlorat förtroende. Det märks i debatten, det märks i opinionsmätningar, det märks både bland lärare och bland folk i allmänhet. Bättre då att se den sanningen i vitögat och hantera den.
Jag tror att en viktig orsak till ökat vänsterförtroende i skolfrågor är valfrihetsreformerna och väljarkårens växande desillusionering inför den värld av marknadsföring, skandaler och skolsegregation som vi ser omkring oss. Här uppfattar jag FP som det mest pragmatiska av allianspartierna. Men även i FP är friskolereformen och vinsterna något av en helig ko.
I Finland har man haft likvärdigheten som ett övergripande mål i många decennier. I Sverige har man resignerat och gett upp om en likvärdig skola - och på köpet fått en skola som underpresterar. Pasi Sahlberg visade under ett seminarium på finska ambassaden att ökad likvärdighet och förbättrade resultat gått hand i hand i den finska skolan. Han visade också att alla de länder som ligger högst kunskapsmässigt även gör det i grenen likvärdighet. Sverige har istället tappat både i kunskaper och likvärdighet.
Likvärdighet och valfrihet går inte ihop utan här måste man välja. Jag tror inte att vi kan få en bra skola utan att beskära valfriheten, utan likvärdighet.
Bättre intryck gjorde då Björklunds franka konstaterande att skolan brottas med stora problem som glädjebetyg, bristande likvärdighet, avhopp, ointresse för att bli och förbli lärare och dåliga studieresultat. Det är väldigt viktigt att den bild man som minister målar upp stämmer med den bild väljarna ser i sin vardag. Det Björklund beskrev i Agenda kände åtminstone jag igen.
Jan Björklund har rätt i att förändringar tar tid i skolan. Regeringen förtjänar heller inte kritik för tröghet i reformgenomförande - tvärtom har man snarare haft litet för bråttom. Reformerna är också mestadels alldeles utmärkta. Men kommer de att ge oss en riktigt bra skola? Jag tror tyvärr inte det. Inte utan likvärdighet. Inte utan skickliga lärare som får tid, resurser och förtroendet att göra ett bra jobb.
Somliga har uppfattningen att Björklund nu är färdig och bör lämna över till någon annan. Andra menar att det enda skolan nu behöver är arbetsro. Men vad är poängen med att lämna ångaren kvar på fel kurs? Eller med att lämna över rodret till en mindre skicklig kapten?
Jag tycker istället att Björklund behöver fortsätta svängen ända tills atlantångaren är på rätt kurs. Tills vi har ett fungerande huvudmannaskap. Tills vi har en oberoende och systematisk kunskapskontroll. Tills läraryrket har återfått den frihet och den dragningskraft som krävs. Tills likvärdigheten återigen blir en svensk paradgren. ... Oberoende av hur lång tid det tar.
Inledningen var en föraktfullt avfärdande kortfilm med fokus på Björklunds kritiserade Atlantångarliknelse. Man hade till och med bjudit in en fartygsexpert som visste berätta att det minsann gick geschwint att vända atlantångare. Ett enkelt grepp vid ratten, någon minut av väntan så var det klappat och klart. ... Och?
För det första är kritiken av liknelsen både gammal och spridd - närmast en gäspning för oss tittare. För det andra är det i sammanhanget ointressant om liknelsen är faktiskt relevant eller inte. Betydligt intressantare är om den underliggande tesen stämmer - en tes som jag tror de flesta uppfattade genom atlantångar-liknelsen: Tar det lång tid att få till stånd en förändring i skolans värld?
Det tyckte uppenbart inte programledaren. I fientlig ton upprepade hon samma frågor om och om igen. Hur lång tid är det rimligt att det dröjer innan resultaten förbättras? Hur länge kan en minister skylla på sina föregångare?
Jan Björklund gav igen med samma mynt och upprepade gång på gång att man har utfört stora och nödvändiga reformer - ny skollag, ny läroplan, nytt betygssystem, ny lärarutbildning. Det kändes inte helt övertygande. Varför inte nämna huvudmannaskapet? Och bristen på oberoende och fortlöpande kontroll av kunskapsresultaten? En bra skola förutsätter dessutom välutbildade skickliga lärare med goda förutsättningar att bedriva kvalitativ undervisning. De reformer som hittills genomförts har bara gett lärarna mer arbete, fler krav, mer dokumentation, mindre tid för undervisningen.
Jag gillade inte heller att Jan Björklund helt avfärdade att FP förlorat förtroende när det gäller skolpolitiken. Att alliansen ändå leder och att FP har mest skolförtroende i alliansen må vara sant. Men sant är också att FP har förlorat förtroende. Det märks i debatten, det märks i opinionsmätningar, det märks både bland lärare och bland folk i allmänhet. Bättre då att se den sanningen i vitögat och hantera den.
Jag tror att en viktig orsak till ökat vänsterförtroende i skolfrågor är valfrihetsreformerna och väljarkårens växande desillusionering inför den värld av marknadsföring, skandaler och skolsegregation som vi ser omkring oss. Här uppfattar jag FP som det mest pragmatiska av allianspartierna. Men även i FP är friskolereformen och vinsterna något av en helig ko.
I Finland har man haft likvärdigheten som ett övergripande mål i många decennier. I Sverige har man resignerat och gett upp om en likvärdig skola - och på köpet fått en skola som underpresterar. Pasi Sahlberg visade under ett seminarium på finska ambassaden att ökad likvärdighet och förbättrade resultat gått hand i hand i den finska skolan. Han visade också att alla de länder som ligger högst kunskapsmässigt även gör det i grenen likvärdighet. Sverige har istället tappat både i kunskaper och likvärdighet.
Likvärdighet och valfrihet går inte ihop utan här måste man välja. Jag tror inte att vi kan få en bra skola utan att beskära valfriheten, utan likvärdighet.
Bättre intryck gjorde då Björklunds franka konstaterande att skolan brottas med stora problem som glädjebetyg, bristande likvärdighet, avhopp, ointresse för att bli och förbli lärare och dåliga studieresultat. Det är väldigt viktigt att den bild man som minister målar upp stämmer med den bild väljarna ser i sin vardag. Det Björklund beskrev i Agenda kände åtminstone jag igen.
Jan Björklund har rätt i att förändringar tar tid i skolan. Regeringen förtjänar heller inte kritik för tröghet i reformgenomförande - tvärtom har man snarare haft litet för bråttom. Reformerna är också mestadels alldeles utmärkta. Men kommer de att ge oss en riktigt bra skola? Jag tror tyvärr inte det. Inte utan likvärdighet. Inte utan skickliga lärare som får tid, resurser och förtroendet att göra ett bra jobb.
Somliga har uppfattningen att Björklund nu är färdig och bör lämna över till någon annan. Andra menar att det enda skolan nu behöver är arbetsro. Men vad är poängen med att lämna ångaren kvar på fel kurs? Eller med att lämna över rodret till en mindre skicklig kapten?
Jag tycker istället att Björklund behöver fortsätta svängen ända tills atlantångaren är på rätt kurs. Tills vi har ett fungerande huvudmannaskap. Tills vi har en oberoende och systematisk kunskapskontroll. Tills läraryrket har återfått den frihet och den dragningskraft som krävs. Tills likvärdigheten återigen blir en svensk paradgren. ... Oberoende av hur lång tid det tar.
lördag 9 februari 2013
Från pappersskola till kunskapsskola?
”Lovar dom att ta bort omdömena, då ska jag fan ta mig rösta på socialdemokraterna”. En röst i mitt kollegium som följdes av idel instämmande mummel dagen efter Ibrahim Baylans och Stefan Löfvens utspel om att minska lärarnas dokumentation. Eller muttranden snarare. De skriftliga omdömena väcker nämligen en hel del ont blod i lärarled. Varje termin har vi satt mängder av tid på att skriva dem. Varje termin har vi suttit i utvecklingssamtal och tillsammans med föräldrar och elever satt mängder av tid på att försöka tolka de omdömen våra kollegor skrivit. Ibland ger till och med de egna omdömena huvudbry. Det man skrev i december kanske inte alls stämmer i februari. Ibland stämmer det inte ens veckan därpå.
På senare tid har man vid Skolverket varit kritiska till hur vi har formulerat oss i omdömena, med påföljd att vi får våra små texter recenserade inte bara av eleven, föräldrarna, våra kollegor, den uppmärksamme och engagerade skolledaren utan även av Skolinspektionen. Just det här sistnämnda har lett till ett håll-ryggen-fri tänk hos många lärare. Istället för att skriva en personlig analys av elevens måluppfyllelse och utvecklingsområden klipper man och klistrar avsnitt ur kursplanen. Resultatet är omdömen som är så gott som obegripliga för både elever, föräldrar och mentorer och som alltså inte gör någon som helst nytta. ... Utöver att föreskrifterna följs och att Skolinspektionen inte kan hitta något fog för anmärkning.
Tänkte man helt fel när man en gång införde IUP och skriftliga omdömen? Det tror jag inte. Målen var att öka elevens förståelse för, inflytande över och delaktighet i sin egen inlärning och måluppfyllelse, att öka föräldrarnas insyn och också att skärpa kraven på att lärarna anpassar sin undervisning till de elever som verkligen sitter i klassrummet. Viktiga mål allesammans. Problemet är att kraven och även uppföljningen handlar om medlen - dvs om just IUP och skriftliga omdömen - inte om målen. Det man åstadkommer på så vis är att dokumentationen blir målet, och att kvittot på framgång blir att den inte kan kritiseras av Skolinspektionen. Klassisk håll-ryggen-fri-dokumentation med andra ord.
Mitt eget motstånd har långa rötter. Så här skrev jag i inlägget "Mitt omdöme om skriftliga omdömen" i mars 2010: "Mitt skriftliga omdöme om de skriftliga omdömena är att de inte når målen. De kommer ofta för sent och har sällan rätt material med sig. Dessutom stör de arbetsron, startar konflikter, försämrar kvaliteten på undervisningen och ger oss lärarna sömnlösa nätter. Snälla Jan Björklund, här räcker det inte med stramare tyglar, ta ungen ur skolan – åtminstone ur min skola."
Nu tre år senare verkar jag ha fått gehör för min vädjan. I veckan tillkännagavJan Björklund att han föreslår att både omdömen och IUP slopas helt på högstadiet. Eftersom förslag som läggs i regeringsställning rätt snabbt brukar bli verkstad är det troligt att mina kollegor inte kommer att ha just den här anledningen att rösta på socialdemokraterna i nästa val.
Vad händer då med de vällovliga målen? Räcker det med betyg som återkoppling? Självklart inte. Elevens och föräldrarnas rätt att få fortlöpande information om både uppnådda mål och utvecklingsbehov finns kvar i skollagen - likaså kravet att undervisningen ska bygga på elevernas önskemål och behov och att den ska planeras och utvärderas tillsammans med eleverna. Det är ju inte IUP och skriftliga omdömen man slopar utan kravet på dem. Allt det som var syften för dokumentationen finns kvar. Skillnaden är att man i framtiden förhoppningsvis kan välja medel och ge information som behövs och önskas, när den behövs och önskas. Själv föredrar jag samtal. Det ger mig möjlighet att ställa frågor, att höra vad eleven har för mål, att diskutera arbetssätt och vilken insats som krävs för just det målet. I ett samtal finns det också en ömsesidighet. Jag kan kritisera elevens arbetsinsatser, eleven kan kontra med kritik av upplägget och läxorna eller med egna önskemål eller åtgärdsförslag. Sist men inte minst får det mycket bättre effekt att svara på frågor än att erbjuda information ingen har efterlyst. Som till exempel när man får ett mejl från en elev som lyder så här: ”Helena, jag vill verkligen höja mig i engelska. Vad behöver jag göra? Har du nåt material?” Det omdöme man skriver då har man all orsak att lägga tid på för i det läget är det nästan säkert att det man föreslår blir verkstad. Jag kommer alltså inte att sluta skriva omdömen. Där det känns motiverat, där jag tror att det får rätt effekt kan jag tänka mig att skriva omdöme på omdöme. Men jag ser verkligen fram emot att få möjligheten att välja medel och metod efter elev och situation. Jag ser också fram emot att inte längre behöva störa den elev som får kunskaperna och färdigheterna som en biprodukt av passion och fritidsintresse med oönskade skriverier om betygssteg och kunskapskrav - skriverier som i bästa fall tråkar ut och distansierar eleven, i sämsta fall skadar passionen och motivationen.
Tummen upp för både Baylans löfte och Jan Björklunds förslag, med andra ord. Men jag hoppas att det inte stannar där. Det finns fler dokumentationskrav som behöver slopas. Åtgärdsprogrammen till exempel. Invecklade dokument som dessutom ska utvärderas skriftligen. Tänk om vi satte den tid vi idag lägger på att dokumentera problem på att åtgärda dem? Med dagens system är huvudsaken att det finns pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram skrivna och att de är skrivna så att Skolinspektionen inget har att anmärka - inte att eleven har fått rätt stöd och nått målen, dvs att åtgärderna har haft effekt. Det är till och med så illa att de skärpta dokumentationskraven ibland medför att det dröjer längre än tidigare innan åtgärder sätts in - något som är förödande för eleverna.
Hur borde det se ut istället? För det första ska varken krav eller uppföljning ha fokus på medlen utan både krav och uppföljning ska utgå ifrån de viktigaste målen: Elevernas kunskaper, färdigheter, trivsel, trygghet och delaktighet. Självklart måste man följa upp att eleverna får sina rättigheter tillgodosedda. Men ett mer konstruktivt dokumentationskrav vore en överlämnande dokumentation, dvs att man inför stadiebyten skriftligen redovisar vilka utredningar som har gjorts, vilka åtgärder som har satts in, vilken effekt de har haft tillsammans med underkända betyg. Sådan dokumentation fyller ett praktiskt behov och tjänar dessutom som kontrollerbar dokumentation när det gäller om skolan ger eleverna det stöd de har rätt till. Varför skulle det behöva finnas dokumentation på alla elever man har fått i mål? Varför skall det krävas en skriftlig pedagogisk utredning, när den mest effektiva utredningen kan vara ett fem minuters samtal mellan mentor och ämneslärare eller mentor och elev?
Dessutom borde den verkliga måluppfyllelsen kontrolleras betydligt bättre. Förstår eleverna målen? Får de konstruktiv och lärande bedömning av sina lärare? Får eleverna välja arbetssätt? Får de planera och utvärdera undervisningen? Får de tillfälle att visa sina färdigheter och kunskaper på olika sätt? Det borde vara en simpel sak att systematiskt begära svar på sådana frågor i nationella utvärderingar. Vid den regelbundna tillsynen kunde man följa upp med djupintervjuer och observationer. Här vore det dessutom betydligt mer konstruktivt att lyfta framgångsexempel än att publicera avvikelserapporter. Lägger vi till det en studentexamen som systematiskt mäter de viktigaste kunskaperna och färdigheterna och centralrättade nationella prov har vi en skola som får rätt incitament.
.En skola där tryggheten går före trygghetsplanen, där åtgärderna går före åtgärdsprogrammen, där betyg och provresultat står för samma saker överallt i landet, överallt i skolsystemet.
... En kunskapsskola istället för en pappersskola.
Media: Skolvärlden, SVT, Jan Björklunds nyhetsbrev. Aftonbladet, SVD,
Bloggar: Max Entin jublar i bild, Många folkpartister hurrar: Liberala Anna, Daniel Andersson, Rasmus Jonlund, Lotta Edholm, Staffan Werme, Helene Odenljung, Magister Björn tar avstamp i twitterflödet och Magnus Blixt resonerar om när och hur dokumentation får rätt effekt. Tankar om skolan i media,
Missa inte Max Entins: Kärnuppdraget.
På senare tid har man vid Skolverket varit kritiska till hur vi har formulerat oss i omdömena, med påföljd att vi får våra små texter recenserade inte bara av eleven, föräldrarna, våra kollegor, den uppmärksamme och engagerade skolledaren utan även av Skolinspektionen. Just det här sistnämnda har lett till ett håll-ryggen-fri tänk hos många lärare. Istället för att skriva en personlig analys av elevens måluppfyllelse och utvecklingsområden klipper man och klistrar avsnitt ur kursplanen. Resultatet är omdömen som är så gott som obegripliga för både elever, föräldrar och mentorer och som alltså inte gör någon som helst nytta. ... Utöver att föreskrifterna följs och att Skolinspektionen inte kan hitta något fog för anmärkning.
Tänkte man helt fel när man en gång införde IUP och skriftliga omdömen? Det tror jag inte. Målen var att öka elevens förståelse för, inflytande över och delaktighet i sin egen inlärning och måluppfyllelse, att öka föräldrarnas insyn och också att skärpa kraven på att lärarna anpassar sin undervisning till de elever som verkligen sitter i klassrummet. Viktiga mål allesammans. Problemet är att kraven och även uppföljningen handlar om medlen - dvs om just IUP och skriftliga omdömen - inte om målen. Det man åstadkommer på så vis är att dokumentationen blir målet, och att kvittot på framgång blir att den inte kan kritiseras av Skolinspektionen. Klassisk håll-ryggen-fri-dokumentation med andra ord.
Mitt eget motstånd har långa rötter. Så här skrev jag i inlägget "Mitt omdöme om skriftliga omdömen" i mars 2010: "Mitt skriftliga omdöme om de skriftliga omdömena är att de inte når målen. De kommer ofta för sent och har sällan rätt material med sig. Dessutom stör de arbetsron, startar konflikter, försämrar kvaliteten på undervisningen och ger oss lärarna sömnlösa nätter. Snälla Jan Björklund, här räcker det inte med stramare tyglar, ta ungen ur skolan – åtminstone ur min skola."
Nu tre år senare verkar jag ha fått gehör för min vädjan. I veckan tillkännagavJan Björklund att han föreslår att både omdömen och IUP slopas helt på högstadiet. Eftersom förslag som läggs i regeringsställning rätt snabbt brukar bli verkstad är det troligt att mina kollegor inte kommer att ha just den här anledningen att rösta på socialdemokraterna i nästa val.
Vad händer då med de vällovliga målen? Räcker det med betyg som återkoppling? Självklart inte. Elevens och föräldrarnas rätt att få fortlöpande information om både uppnådda mål och utvecklingsbehov finns kvar i skollagen - likaså kravet att undervisningen ska bygga på elevernas önskemål och behov och att den ska planeras och utvärderas tillsammans med eleverna. Det är ju inte IUP och skriftliga omdömen man slopar utan kravet på dem. Allt det som var syften för dokumentationen finns kvar. Skillnaden är att man i framtiden förhoppningsvis kan välja medel och ge information som behövs och önskas, när den behövs och önskas. Själv föredrar jag samtal. Det ger mig möjlighet att ställa frågor, att höra vad eleven har för mål, att diskutera arbetssätt och vilken insats som krävs för just det målet. I ett samtal finns det också en ömsesidighet. Jag kan kritisera elevens arbetsinsatser, eleven kan kontra med kritik av upplägget och läxorna eller med egna önskemål eller åtgärdsförslag. Sist men inte minst får det mycket bättre effekt att svara på frågor än att erbjuda information ingen har efterlyst. Som till exempel när man får ett mejl från en elev som lyder så här: ”Helena, jag vill verkligen höja mig i engelska. Vad behöver jag göra? Har du nåt material?” Det omdöme man skriver då har man all orsak att lägga tid på för i det läget är det nästan säkert att det man föreslår blir verkstad. Jag kommer alltså inte att sluta skriva omdömen. Där det känns motiverat, där jag tror att det får rätt effekt kan jag tänka mig att skriva omdöme på omdöme. Men jag ser verkligen fram emot att få möjligheten att välja medel och metod efter elev och situation. Jag ser också fram emot att inte längre behöva störa den elev som får kunskaperna och färdigheterna som en biprodukt av passion och fritidsintresse med oönskade skriverier om betygssteg och kunskapskrav - skriverier som i bästa fall tråkar ut och distansierar eleven, i sämsta fall skadar passionen och motivationen.
Tummen upp för både Baylans löfte och Jan Björklunds förslag, med andra ord. Men jag hoppas att det inte stannar där. Det finns fler dokumentationskrav som behöver slopas. Åtgärdsprogrammen till exempel. Invecklade dokument som dessutom ska utvärderas skriftligen. Tänk om vi satte den tid vi idag lägger på att dokumentera problem på att åtgärda dem? Med dagens system är huvudsaken att det finns pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram skrivna och att de är skrivna så att Skolinspektionen inget har att anmärka - inte att eleven har fått rätt stöd och nått målen, dvs att åtgärderna har haft effekt. Det är till och med så illa att de skärpta dokumentationskraven ibland medför att det dröjer längre än tidigare innan åtgärder sätts in - något som är förödande för eleverna.
Hur borde det se ut istället? För det första ska varken krav eller uppföljning ha fokus på medlen utan både krav och uppföljning ska utgå ifrån de viktigaste målen: Elevernas kunskaper, färdigheter, trivsel, trygghet och delaktighet. Självklart måste man följa upp att eleverna får sina rättigheter tillgodosedda. Men ett mer konstruktivt dokumentationskrav vore en överlämnande dokumentation, dvs att man inför stadiebyten skriftligen redovisar vilka utredningar som har gjorts, vilka åtgärder som har satts in, vilken effekt de har haft tillsammans med underkända betyg. Sådan dokumentation fyller ett praktiskt behov och tjänar dessutom som kontrollerbar dokumentation när det gäller om skolan ger eleverna det stöd de har rätt till. Varför skulle det behöva finnas dokumentation på alla elever man har fått i mål? Varför skall det krävas en skriftlig pedagogisk utredning, när den mest effektiva utredningen kan vara ett fem minuters samtal mellan mentor och ämneslärare eller mentor och elev?
Dessutom borde den verkliga måluppfyllelsen kontrolleras betydligt bättre. Förstår eleverna målen? Får de konstruktiv och lärande bedömning av sina lärare? Får eleverna välja arbetssätt? Får de planera och utvärdera undervisningen? Får de tillfälle att visa sina färdigheter och kunskaper på olika sätt? Det borde vara en simpel sak att systematiskt begära svar på sådana frågor i nationella utvärderingar. Vid den regelbundna tillsynen kunde man följa upp med djupintervjuer och observationer. Här vore det dessutom betydligt mer konstruktivt att lyfta framgångsexempel än att publicera avvikelserapporter. Lägger vi till det en studentexamen som systematiskt mäter de viktigaste kunskaperna och färdigheterna och centralrättade nationella prov har vi en skola som får rätt incitament.
.En skola där tryggheten går före trygghetsplanen, där åtgärderna går före åtgärdsprogrammen, där betyg och provresultat står för samma saker överallt i landet, överallt i skolsystemet.
... En kunskapsskola istället för en pappersskola.
Media: Skolvärlden, SVT, Jan Björklunds nyhetsbrev. Aftonbladet, SVD,
Bloggar: Max Entin jublar i bild, Många folkpartister hurrar: Liberala Anna, Daniel Andersson, Rasmus Jonlund, Lotta Edholm, Staffan Werme, Helene Odenljung, Magister Björn tar avstamp i twitterflödet och Magnus Blixt resonerar om när och hur dokumentation får rätt effekt. Tankar om skolan i media,
Missa inte Max Entins: Kärnuppdraget.
söndag 3 februari 2013
Anna Wahlgrens och mina barn
Jag köpte Anna Wahlgrens Barnaboken redan när jag var gravid för första gången,1986. Det är nämligen så vi akademiker tar oss an det mesta som händer i livet. Vi köper böckerna och läser in oss. Jag läste Doktor Spock, Penelope Leach, varenda bok om barnafödande och barnafostrande jag kunde uppbringa. Men ingen bok satte så djupa spår i mig som Barnaboken. Jag uppskattade och följde många av de handfasta steg-för-steg råden om hur man hanterar de stötestenar varje förälder måste hantera. Men det som gjorde djupast intryck på mig var samhällskritiken, resonemanget om vad det är att vara förälder, vad ens plikt och roll är ... Föräldrafilosofin.
Jag höll med Anna Wahlgren då och jag gör det idag - att vara förälder är ett viktigt arbete och slutmålet är en självständig, kompetent och empatisk vuxen person som står på egna ben, stakar ut sin egen framtid, som kan både ta och ge hjälp, men som tar ansvar för sig själv och för andra. Hennes budskap är ett anti-curlingbudskap som behövdes under det åttiotal då jag började föda barn och som behövs ännu mer idag. Det samhälle hon beskriver där vi håller barn i en värld för sig och vuxna i en annan värld ser ut på samma sätt idag. Dagens tendens att föräldrar sätter sina barn på piedestal är lika skadlig - om inte värre - än att behandla barn som som andra klassens medborgare. Alla människors lika värde är hörnstenen i ett gott familjeliv, likväl som i ett gott samhälle.
Att Anna Wahlgren inte hade rätt i varje detalj visste jag redan efter förlossningen. Jag studerade noga allt hon skrev om andning, inställning och avslappning. Jag läste att förlossningar inte alls behöver göra ont om man gör på rätt sätt. Jag tränade, förberedde mig och åkte till Danderyds sjukhus nysminkad och förväntansfull som till en fest. Jag visste ju hur en slipsten skulle dras, min förlossning skulle bli en barnlek. Efter 28 timmar av plågor som på slutet var av sådan art att jag skulle ha bett om ett nackskott om rösten hade burit tänkte jag att Anna Wahlgren skulle ha tjänat på litet ödmjukhet, på att lägga in några ord som kanske, ofta, ibland och ”tror jag” i sin text.
Det tänkte jag också i fredags när vi tittade på Skavlan, jag dottern och maken.
Skavlan är inte något vanligt fredagsnöje i vår familj precis. Och inte var det odelat ett nöje heller. Så mycket smärta, bitterhet, ilska, självömkan och sorg ser man inte ofta, som i intervjun med Anna Wahlgren. Inte så mycket jävlar anamma heller. Hon är varken ödmjuk eller tveksam, Anna, det har hon knappast någonsin varit. Sådant kan vara kostsamt när man tillhör det kön som förväntas vara det ödmjuka och tveksamma. Det är nog också den höga svansföringen, självsäkerheten, kaxigheten som fick så många att vända sig mot henne efter programmet.
Men hade hon varit ödmjuk och tveksam skulle Anna Wahlgren knappast ha ifrågasatt hela grunden för svensk barnuppfostran. En ödmjuk person skulle aldrig ha rekommenderat föräldrar att låta sina barn slå sig litet lagom, att låta dem röra vid spisen för att förstå vad det är att bränna sig i en tid då föräldrar skröt med sina säkerhetsåtgärder. ... Är det lika illa idag som det var i slutet på åttio-talet? Jag hade en granne som stolt berättade att hon körde bredvid sina barn med varningsblinkers när de cyklade till skolan. Hur många liv hon riskerade och hur mycket tid hon kostade sina stackars medtrafikanter genom att köra i 15 kilometer i timmen på en högtrafikerad 70-väg i rustningstrafik tänkte hon nog aldrig på. Knappast heller på vilken signal hon sände sina barn om deras överordning och andra människors underordning. De föräldrar jag umgicks med hade hjälmar och knäskydd på sina telningar så fort de var utanför dörren och de tävlade i att rabbla upp sådant deras barn minsann aldrig skulle få göra. Segrarinnan, en äldre mamma med sitt första barn, hade precis alla säkerhetsattiraljer som kunde köpas för pengar och hon följde ängsligt efter sitt barn och undanröjde faror dagarna i ända. Men så ringde telefonen, eller något annat tog mammas uppmärksamhet och det slog aldrig fel - då hamnade ungen i trubbel - flera gånger så allvarligt att det slutade i sjukhusbesök.
När jag tittade på Skavlan tänkte jag många saker. Jag tänkte att Skavlan ställde rätt jävliga frågor, jag tänkte att Skavlan inte verkade särskilt opartisk och jag tänkte att Anna Wahlgrens bitterhet och självömkan inte var särskilt attraktiva. Jag tyckte också rejält synd om henne. Hennes lidande var både naket och stort. Jag undrar hur många föräldrar som skulle klara en sådan granskning som den hon utsatts för? När jag växte upp rökte de flesta vuxna som borstbindare i bilen och inomhus och fanns det säkerhetsbälten i bilarna använde vi dem i varje fall inte. Sex år gammal vet jag att jag vinglade omkring i stadstrafiken på en vuxencykel, för kort för att nå sadeln utan vare sig hjälm eller vuxensällskap. Dåliga föräldrar? Det var helt enkelt så man växte upp där jag växte upp på den tiden. Faktum är att just den försumligheten, att vi barn inte var särskilt påpassade är något jag uppskattar i efterhand. Vi växte upp i viss fara, tveklöst, men vi växte också upp utomhus, i frihet, med fantasi och lek.
Alkoholen? Vuxna drack sig redlösa betydligt oftare. Det vi idag associerar till uteliggare och missbrukare var vanligt helgbeteende bland många vuxna. Åtminstone var det så i Finland. Jag såg det inte i min egen familj, men både i kamraters familjer, på stan, på festställen. Någons mamma spyende i en buske, någons pappa brölande otidigheter över en flaska vodka.
Barnens ställning? För inte särskilt länge sedan uppfattades barn som ofärdiga vuxna, en slags andra klassens varelser som skulle förädlas, tuktas, civiliseras. Barn skulle ses men inte höras, barn skulle ha stryk, straff, lyda, arbeta hårt. Barn kunde gott ha sämre mat, sämre kläder än vuxna - det var bara karaktärsdanande. Dessutom var de helt enkelt inte värda lika mycket som vuxna.
Går vi tillbaka ännu längre var barn inte några man nödvändigtvis fäste sig vid överhuvudtaget. Adelns barn uppfostrades av tjänstefolk, böndernas barn var gratis arbetskraft som man kramade allt man kunde ur. Man lade ut handikappade barn i skogen, blev barnen för många kvävde man den mun man inte kunde eller ville mätta.
Så ser det fortfarande ut på många håll i världen. Man säljer sina barn, sätter dem i arbete, fjärran från våra sockersöta drömmar om de goda, självuppoffrande föräldrarna som älskar sina barn över allt i världen och är beredda att göra vilka uppoffringar som helst för dem.
Så är det bättre att vara barn idag? Att inte få skrapa upp knäna och klättra i träd, men vara omhuldad, köras till skolan, få smörgåsarna bredda och gärna spela på mammas och pappas mobiler? Spårad och spårbar varje minut? Att få varje mojäng man vill ha genast man vill ha den? Kärlek är aldrig fel. Jag tror kanske att barn får mer kärlek, de får definitivt mer tid och uppmärksamhet av sina pappor än när jag växte upp. Men de växer också upp med mer ängslan, restriktioner, mindre fri lek och mer styrd aktivitet. Många växer upp med en omedelbar behovstillfredställelse som vad jag förstår måste leda till betydligt mindre tillfredsställelse än när man får kämpa, vänta, spara och drömma för att få det man vill ha. Som lärare är jag förfärad över hur illa vårt sociala skyddsnät fungerar, under hur bristfälliga och rent ut destruktiva förhållanden barn kan växa upp i vårt samhälle. Jag blir också förfärad över curling-avarterna. Föräldrar som skriver sina barns inlämningsuppgifter, som försvarar dem till sista blodsdroppen oberoende av vad de gjort och vad det gäller. Föräldrar som verkar helt oförmögna att vara just föräldrar.
Ser man föräldraskapet som ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag där kvittot är självständiga, kompetenta och ansvarstagande unga vuxna får dagens svenska föräldrar knappast någon toppnotering. ... Undrar om det kommer några sådana uppgörelser? Curlade barn som skoningslöst vädrar sina föräldrars konflikträdsla och själviska undfallenhet? Var går gränsen för när det är okej att hänga ut en förälder? Har Anna Wahlgren verkligen trätt över den gränsen. Det kan inte jag bedöma. Jag vet inte hur Anna Wahlgrens barn har vuxit upp. Jag har inte läst hennes dotters bok och kommer heller inte att göra det.
Det jag däremot känner mig säker på är att Anna Wahlgren har gjort en viktig insats för både mina och andras barn. Hon var en klok samtalspartner medan jag gjorde min praktik inom det svåraste jobbet av dem alla - föräldraskapet. Den insatsen är på intet sätt förminskad av Anna Wahlgrens dotters bok eller av vad som är sant eller inte sant om hur hennes egna barn växte upp. Så mitt i alla fördömanden vill jag skicka Anna Wahlgren ett stort, hjärtligt och personligt tack. Tack för hjälpen med mina barn, tack för modet och styrkan att gå emot trender och etablerade uppfattningar, tack för allt sunt förnuft.
Tack, Anna!
Och idag har jag skickat efter tre exemplar av Barnaboken som jag lägger undan tills de behövs. En för vart och ett av mina egna barn. Den visade sig vara slut från förlaget och svår att få tag på, men på CDON, fanns den kvar.
Media: DN, Expressen, Skavlan
Jag höll med Anna Wahlgren då och jag gör det idag - att vara förälder är ett viktigt arbete och slutmålet är en självständig, kompetent och empatisk vuxen person som står på egna ben, stakar ut sin egen framtid, som kan både ta och ge hjälp, men som tar ansvar för sig själv och för andra. Hennes budskap är ett anti-curlingbudskap som behövdes under det åttiotal då jag började föda barn och som behövs ännu mer idag. Det samhälle hon beskriver där vi håller barn i en värld för sig och vuxna i en annan värld ser ut på samma sätt idag. Dagens tendens att föräldrar sätter sina barn på piedestal är lika skadlig - om inte värre - än att behandla barn som som andra klassens medborgare. Alla människors lika värde är hörnstenen i ett gott familjeliv, likväl som i ett gott samhälle.
Att Anna Wahlgren inte hade rätt i varje detalj visste jag redan efter förlossningen. Jag studerade noga allt hon skrev om andning, inställning och avslappning. Jag läste att förlossningar inte alls behöver göra ont om man gör på rätt sätt. Jag tränade, förberedde mig och åkte till Danderyds sjukhus nysminkad och förväntansfull som till en fest. Jag visste ju hur en slipsten skulle dras, min förlossning skulle bli en barnlek. Efter 28 timmar av plågor som på slutet var av sådan art att jag skulle ha bett om ett nackskott om rösten hade burit tänkte jag att Anna Wahlgren skulle ha tjänat på litet ödmjukhet, på att lägga in några ord som kanske, ofta, ibland och ”tror jag” i sin text.
Det tänkte jag också i fredags när vi tittade på Skavlan, jag dottern och maken.
Skavlan är inte något vanligt fredagsnöje i vår familj precis. Och inte var det odelat ett nöje heller. Så mycket smärta, bitterhet, ilska, självömkan och sorg ser man inte ofta, som i intervjun med Anna Wahlgren. Inte så mycket jävlar anamma heller. Hon är varken ödmjuk eller tveksam, Anna, det har hon knappast någonsin varit. Sådant kan vara kostsamt när man tillhör det kön som förväntas vara det ödmjuka och tveksamma. Det är nog också den höga svansföringen, självsäkerheten, kaxigheten som fick så många att vända sig mot henne efter programmet.
Men hade hon varit ödmjuk och tveksam skulle Anna Wahlgren knappast ha ifrågasatt hela grunden för svensk barnuppfostran. En ödmjuk person skulle aldrig ha rekommenderat föräldrar att låta sina barn slå sig litet lagom, att låta dem röra vid spisen för att förstå vad det är att bränna sig i en tid då föräldrar skröt med sina säkerhetsåtgärder. ... Är det lika illa idag som det var i slutet på åttio-talet? Jag hade en granne som stolt berättade att hon körde bredvid sina barn med varningsblinkers när de cyklade till skolan. Hur många liv hon riskerade och hur mycket tid hon kostade sina stackars medtrafikanter genom att köra i 15 kilometer i timmen på en högtrafikerad 70-väg i rustningstrafik tänkte hon nog aldrig på. Knappast heller på vilken signal hon sände sina barn om deras överordning och andra människors underordning. De föräldrar jag umgicks med hade hjälmar och knäskydd på sina telningar så fort de var utanför dörren och de tävlade i att rabbla upp sådant deras barn minsann aldrig skulle få göra. Segrarinnan, en äldre mamma med sitt första barn, hade precis alla säkerhetsattiraljer som kunde köpas för pengar och hon följde ängsligt efter sitt barn och undanröjde faror dagarna i ända. Men så ringde telefonen, eller något annat tog mammas uppmärksamhet och det slog aldrig fel - då hamnade ungen i trubbel - flera gånger så allvarligt att det slutade i sjukhusbesök.
När jag tittade på Skavlan tänkte jag många saker. Jag tänkte att Skavlan ställde rätt jävliga frågor, jag tänkte att Skavlan inte verkade särskilt opartisk och jag tänkte att Anna Wahlgrens bitterhet och självömkan inte var särskilt attraktiva. Jag tyckte också rejält synd om henne. Hennes lidande var både naket och stort. Jag undrar hur många föräldrar som skulle klara en sådan granskning som den hon utsatts för? När jag växte upp rökte de flesta vuxna som borstbindare i bilen och inomhus och fanns det säkerhetsbälten i bilarna använde vi dem i varje fall inte. Sex år gammal vet jag att jag vinglade omkring i stadstrafiken på en vuxencykel, för kort för att nå sadeln utan vare sig hjälm eller vuxensällskap. Dåliga föräldrar? Det var helt enkelt så man växte upp där jag växte upp på den tiden. Faktum är att just den försumligheten, att vi barn inte var särskilt påpassade är något jag uppskattar i efterhand. Vi växte upp i viss fara, tveklöst, men vi växte också upp utomhus, i frihet, med fantasi och lek.
Alkoholen? Vuxna drack sig redlösa betydligt oftare. Det vi idag associerar till uteliggare och missbrukare var vanligt helgbeteende bland många vuxna. Åtminstone var det så i Finland. Jag såg det inte i min egen familj, men både i kamraters familjer, på stan, på festställen. Någons mamma spyende i en buske, någons pappa brölande otidigheter över en flaska vodka.
Barnens ställning? För inte särskilt länge sedan uppfattades barn som ofärdiga vuxna, en slags andra klassens varelser som skulle förädlas, tuktas, civiliseras. Barn skulle ses men inte höras, barn skulle ha stryk, straff, lyda, arbeta hårt. Barn kunde gott ha sämre mat, sämre kläder än vuxna - det var bara karaktärsdanande. Dessutom var de helt enkelt inte värda lika mycket som vuxna.
Går vi tillbaka ännu längre var barn inte några man nödvändigtvis fäste sig vid överhuvudtaget. Adelns barn uppfostrades av tjänstefolk, böndernas barn var gratis arbetskraft som man kramade allt man kunde ur. Man lade ut handikappade barn i skogen, blev barnen för många kvävde man den mun man inte kunde eller ville mätta.
Så ser det fortfarande ut på många håll i världen. Man säljer sina barn, sätter dem i arbete, fjärran från våra sockersöta drömmar om de goda, självuppoffrande föräldrarna som älskar sina barn över allt i världen och är beredda att göra vilka uppoffringar som helst för dem.
Så är det bättre att vara barn idag? Att inte få skrapa upp knäna och klättra i träd, men vara omhuldad, köras till skolan, få smörgåsarna bredda och gärna spela på mammas och pappas mobiler? Spårad och spårbar varje minut? Att få varje mojäng man vill ha genast man vill ha den? Kärlek är aldrig fel. Jag tror kanske att barn får mer kärlek, de får definitivt mer tid och uppmärksamhet av sina pappor än när jag växte upp. Men de växer också upp med mer ängslan, restriktioner, mindre fri lek och mer styrd aktivitet. Många växer upp med en omedelbar behovstillfredställelse som vad jag förstår måste leda till betydligt mindre tillfredsställelse än när man får kämpa, vänta, spara och drömma för att få det man vill ha. Som lärare är jag förfärad över hur illa vårt sociala skyddsnät fungerar, under hur bristfälliga och rent ut destruktiva förhållanden barn kan växa upp i vårt samhälle. Jag blir också förfärad över curling-avarterna. Föräldrar som skriver sina barns inlämningsuppgifter, som försvarar dem till sista blodsdroppen oberoende av vad de gjort och vad det gäller. Föräldrar som verkar helt oförmögna att vara just föräldrar.
Ser man föräldraskapet som ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag där kvittot är självständiga, kompetenta och ansvarstagande unga vuxna får dagens svenska föräldrar knappast någon toppnotering. ... Undrar om det kommer några sådana uppgörelser? Curlade barn som skoningslöst vädrar sina föräldrars konflikträdsla och själviska undfallenhet? Var går gränsen för när det är okej att hänga ut en förälder? Har Anna Wahlgren verkligen trätt över den gränsen. Det kan inte jag bedöma. Jag vet inte hur Anna Wahlgrens barn har vuxit upp. Jag har inte läst hennes dotters bok och kommer heller inte att göra det.
Det jag däremot känner mig säker på är att Anna Wahlgren har gjort en viktig insats för både mina och andras barn. Hon var en klok samtalspartner medan jag gjorde min praktik inom det svåraste jobbet av dem alla - föräldraskapet. Den insatsen är på intet sätt förminskad av Anna Wahlgrens dotters bok eller av vad som är sant eller inte sant om hur hennes egna barn växte upp. Så mitt i alla fördömanden vill jag skicka Anna Wahlgren ett stort, hjärtligt och personligt tack. Tack för hjälpen med mina barn, tack för modet och styrkan att gå emot trender och etablerade uppfattningar, tack för allt sunt förnuft.
Tack, Anna!
Och idag har jag skickat efter tre exemplar av Barnaboken som jag lägger undan tills de behövs. En för vart och ett av mina egna barn. Den visade sig vara slut från förlaget och svår att få tag på, men på CDON, fanns den kvar.
Media: DN, Expressen, Skavlan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
">