Tre betyg på samma uppgift … so what?

Tre högstadieelever vid Häggviksskolan använde samma inlämningsuppgift i syfte att kontrollera hur likvärdig bedömningen är. Sedan det visade sig att bedömningen inte var identisk har sociala och andra medier fyllts av indignerat upprörda kommentarer. Katastrof, säger gymnasieministern, allvarligt säger chefen för nationella prov, sjukt, flummigt, skrämmande, förbluffande kan man läsa på FB. Stämmor har darrat, ögon har tårats, de rättfärdiga har förfasats. ... Över vad då?

Vi har betygsinflation och godtycklig bedömning i Sverige. Det har vi vetat ungefär sedan millennieskiftet. Skolverket har kallat betygen ett lotteri. Skolinspektionen har slagit larm om att samma uppsats kan få betyg mellan F och A. Vi är medvetna om att betygen stiger som heliumballonger. Vi är medvetna om att det sker samtidigt som kunskaper och färdigheter sjunker som gråstenar. Har allt det här gett upphov till ramaskri? Upprördhet? Ilska? Svar: nej.  Probleminventering, centralrättning, nytt antagningssystem till högskolan, påföljder där uppenbara fel begåtts? Svar: ett lika rungande nej.  Men när tre elever konspirerar för att bevisa det vi alla redan vet och får ett resultat på en inlämningsuppgift som innan betygsreformen skulle ha inneburit samma betyg för alla tre - dvs när de inte riktigt lyckas i sitt uppsåt – ja då blir det ett herrans liv.

Men snälla nån, för det första är inlämningsuppgifter inte prov. För det andra finns det ett helt annat godtycke när det gäller att bedöma uppsatser och muntliga framträdanden i det egna språket än när det gäller de flesta övriga kunskaper och färdigheter skolan prövar. Att det svajar mellan närliggande betyg är inget att himla med ögonen över.  Att bedöma längre texter är alltid i viss mån subjektivt. Hur stor fokus ska läggas vid språklig korrekthet? Vid att varje instruktion följts korrekt? Vid skickligt berättande? Vid struktur och organisation? Vid analys och reflektion? Vi har tre stora betyg med kriterier: A, C och E. Om bedömningen av samma uppsats svajar mellan C och mellanbetygen D och B är det på inget sätt anmärkningsvärt. Att samma lärare bedömer en uppgift som D – ”nästan C” eller som C är inte heller anmärkningsvärt. En tanke jag fick var också – undrar hur eleverna presterar i övrigt? För oss lärare gäller det att undvika uppslitande betygsdiskussioner. I bästa fall med eleven, i värsta fall med rektor. I dessa tider av kundperspektiv kan man resonera som så att det är klokt att ge en elev som i övrigt ligger på D, D så man kan lämna in ett entydigt och odiskutabelt underlag vid tjafs. Inte bra och inte rätt, men förståeligt. Och mer systemfel än lärarfel.

Det förtjänar även att nämnas att vi lärare lägger olika krut på olika rättningshögar. Sådant man skriver hemma är till nytta i inlärningssyfte och till hjälp vid formativ bedömning. Somliga väljer att inte använda betyg här utan nöjer sig med formativa kommentarer. Det finns undersökningar som stödjer den modellen. Men man kan också använda betygssiffror på material som inte ingår i betygsunderlag i formativt syfte. Det förutsätter att eleverna vet vad som krävs för följande betygssteg, att de instrueras och lär sig att använda siffrorna som vägskyltar avsedda att hjälpa dem till rätt destination.

En elev som siktar mot A i svenska är helt enkelt hjälpt av att få veta både avstånd och rutt till målet. Jag skriver en formativ kommentar där jag anger utveckling i jämförelse med tidigare uppsatser och sätter betyg. För mig själv håller jag reda på klassens utveckling antingen genom effektstorleksmätning eller genom att använda +, -, 0 för att hålla reda på vilka elever som utvecklats mot nästa betygssteg, vilka som stampar och vilka som går bakåt.

 Det finns en annan effekt av betyg på läxförhör och annat som inte har någon bäring på betygen. Elever som upplever att de har ett F eller E stämplat i pannan kan med en tämligen måttlig arbetsinsats få smaka på hur det känns att se ett A och en stor smiley på något de får tillbaka. Sådant kan ge mersmak. Sådant kan leda till arbetsvilja. Sådant kan leda till att stämpeln i pannan försvinner.

Jag får ibland mothugg av kollegor. Inte ska du använda mellanbetygen på enskilda uppgifter! Inte får man använda betyg på läxförhör! Jag skulle önska mig att vi lärare var mer försiktiga med att recensera varandra och bättre på att stötta och live and let live. Det går att lyckas på en mängd olika sätt i det här yrket. Det viktiga är att vi följer styrdokumenten, tar vårt myndighetsuppdrag på allvar, utvärderar, prövar och inte nöjer oss innan varje elev är med på tåget. Min metod fungerar väl för mig. Jag får helt enkelt mina elever att jobba och att sikta högre på så vis. Därmed inte sagt att den är för alla.

… Inför slutbetyg då? En betygsgrundande uppsats eller uppgift skriver man i klassrummet utan hjälpmedel. Det åligger oss att noga se till att det inte går att fuska. Inte en mobil ska vara på eller i en ficka, inga ögon ska kunna vandra över till grannens svar. Här är inte fokus på att hitta förbättringsområden och på att se vad eleverna faktiskt har åtgärdat sedan föregående bedömningstillfälle. Här handlar det om att bedöma så rättssäkert och skickligt som möjligt. Här sker bedömningen strikt efter kunskapskrav och bedömningsanvisningarna till de nationella proven. Här ägnar man sig dessutom på de flesta skolor åt sambedömning eller dubbelbedömning. Något som ställer till med problem är att det finns lärare som helt enkelt inte skriver särskilt korrekt eller väl själva. Med vana, flit och ansvarskänsla blir de flesta av oss skickliga bedömare med tiden. Den som har bristande ämneskunskaper kan aldrig komma dit. Men vems är skulden när det är så? Antingen någon lärarhögskolas eller rektors – beroende på om det handlar om en behörig lärare eller en kvackare.

… Vi pratar en hel del om elevsyn, och det är bra. Det är en viktig sak att fundera över och diskutera. Men borde vi inte också prata lärarsyn? Vad är det för lärarsyn vi ser hos de här eleverna, hos media, hos rektorn, hos alla som beskärmar sig? Över viss svajighet i bedömningen av en sketen inlämningsuppgift? 

Jag befarar att jag har två kollegor som mår dåligt just nu. Kanske ännu fler. Det gör mig ont. Jag befarar att de läser en hel del av vad som skrivs i det utvidgade kollegiet just nu. Det gör mig också ont.  Önskar att vi var mer kollegiala än så här.

... Men som varje läsare av den här bloggen vet önskar jag mig också central bedömning av nationella prov, ämnesbetyg, ett nytt antagningssystem till högskolan, en studentexamen - dvs jag önskar mig att staten gör sitt jobb och SER TILL att elever får en likvärdig och rättssäker bedömning. Blir något av det resultatet av allt detta beskärmande kan något gott komma ur det här. De här två Häggvikslärarna förtjänar dock inte av något vad de har utsatts för. Hoppas de ingår i ett bra kollegium och har en klok rektor. 

http://www.dn.se/sthlm/tre-elever-lamnade-exakt-samma-svar-bedomdes-olika/

http://lajkat.aftonbladet.se/tre-svenska-elever-lamnade-in-exakt-samma-uppgift-har-ar-skillnaden-i-deras-betyg/

Extra hej till eventuella gamla kollegor. Det är länge sedan jag gästspelade på Häggviksskolan, men man vet ju aldrig…

Individuella löner och karriärtjänster?

När det individuella lönesystemet infördes tyckte jag det lät som en bra idé. Jag hade  noterat att det kunde skilja mycket mellan olika lärares arbetsinsatser och trodde att det här både skulle bli mer rättvist och ha den goda effekten att flitiga, duktiga lärare känner sig uppmuntrade och blir än mer flitiga och duktiga samtidigt som latmaskarna får klart för sig att det är läge att skärpa sig. Åtminstone om de vill ha bra betalt.

Men det tog inte många år innan jag insåg hur fel jag hade tänkt. De lärare som förlorar på de individuella lönerna blir bittra, känner sig orättvist behandlade och sprider misstämning i kollegiet. Jag har ännu aldrig sett någon ta ett lågt lönelyft som en signal att förkovra sig eller arbeta hårdare.Tvärtom verkar det ha effekten att man tänker att det är läge att dra ner på arbetsinsatserna ytterligare så att de bättre harmoniserar med den upplevt orättvist usla lönen.

De som blir belönade då?`Antagligen har det en mer gynnsam effekt. Men min erfarenhet är att de lärare som lägger ner det största arbetet och tar yrket mest på allvar inte gör det i hopp om en löneökning utan snarare av mer diffusa skäl som yrkesstolthet, kärlek till eleverna, kärlek till uppdraget, hederskänsla, bekräftelsebehov, oförmåga eller ovilja att möta insikten om undervisningens bristfällighet i 30 par anklagande elevögon ....

Och tur är det för det är långt ifrån alltid de bästa lärarna som får de högsta lönelyften. Ofta premieras sådant som medhåll, foglighet, utpressning, vilja att ta på sig andra uppdrag än undervisning, vilja att ställa upp - till exempel i ämnen där man saknar behörighet, eller som vikarie trots att den egna undervisningen då haltar. Inte är det heller alltid så lätt för en rektor att veta vilka de bästa lärarna är. Är det de mest populära? Kompislärarna? De schyssta snubbarna och snubborna?  Eller de som kan sina saker, som ställer krav och får resultat? Jag vet då att min uppfattning om vilka mina bästa lärare var har ändrats med ett vuxet perspektiv (Här vill jag rikta ett särskilt senkommet tack till tyskfröken som gick under arbetsnamnet Stålulla).

När den på åttiotalet frispråkiga, högljudda och bråkiga lärarkåren så snabbt blev tyst och foglig var den individuella lönesättningen ett av de vapen man använde. En sak som gjorde det här extra synligt är att det länge i de flesta kollegier fanns någon bitter, högljudd sanningssägare i 60-års-åldern. En rektor som sätter individuella löner brukar nämligen inte bry sig om att lägga mer än nominella summor på folk över 55. De är ändå inte attraktiva på arbetsmarknaden så där är det onödigt att krusa - oberoende av hur duktiga de är.  Det här visste alla över 55 så de kunde unna sig lyxen att tala ur skägget - och var i allmänhet helt ensamma om att göra det. Det som gjorde det här extra stötande är att de äldsta lärarna hade väldigt bra löner innan de individuella lönerna infördes. De skulle ha haft en låg ingångslön och en hög slutlön och fick istället en låg ingångslön och en låg slutlön. Nu sitter de antagligen någonstans och muttrar över sin låga pension.

Jag kan förstå att det är trevligare att leda folk som håller käften, gör som de säger och skrattar åt ens lamaste skämt. Men sådan personal är lika mycket ett undergångsrecept i skolan som i näringslivet. Lydiga lärare som gör som de blir tillsagda och som undviker självständigt och kritiskt tänkande kan varken vara goda förebilder eller goda pedagoger. Den som inte själv får kritisera och föreslå förändringar på sin arbetsplats lär för övrigt knappast ta emot sådant från sina elever. Och precis lika litet som lydiga, okritiska lärare kan vara framgångsrika kan lydiga, okritiska elever vara det.

Något som också är både kontraproduktivt och paradoxalt är att det här systemet infördes parallellt med styrning mot nya samarbetsformer. Vi tvingades in i arbetslag, det starka ämnessamarbete som fanns ströps, vi uppmanades att samplanera, att arbeta ämnesövergripande, att ha ett koncerntänk. Samtidigt sattes vi att tävla med varandra om löneutrymme. Jag ska argumentera och jobba för att jag ska få 200 mer och kollegan 200 mindre vid nästa löneöversyn. Rektorn har en viss summa i lönekuvertet att fördela. Ska jag få mer måste någon annan få mindre. Har jag handlett en kollega och generöst spridit mitt bästa material är det kanske kollegan som får de 200. Lönemässigt tjänar en lärare på att vara den klart lysande stjärnan i ett mediokert kollegium. Men för eleven, för skolan och för huvudmannen är framgångsfaktorn en hög kvalitet på alla lärare. Vi lärare borde själva ragga duktiga kollegor till våra skolor och göra vad vi kan för att  kollegorna ska kunna göra ett bättre jobb, för att duktiga lärare ska trivas på skolan och vilja stanna. Men vill vi ha lönelyft ska vi göra precis tvärtom.

... Ytterligare en paradox är att det för de flesta rektorer är mer rationellt att anställa billiga lärare än  skickliga sådana. Budget i balans eller vinst är ett viktigt skolmantra och skolorna konkurrerar med en massa andra saker än med skickliga lärare. Den lärare som får de högsta lönelyften blir därför allt dyrare och därmed allt mer oattraktiv på arbetsmarknaden. Jag minns när jag erbjöds (och sedermera tackade nej till) jobb på Kunskapsgymnasiet i Norrköping och de fick klart för sig hur hög lön jag hade.  Det behövdes många diskussioner innan man motvilligt kunde gå med på att ge mig bibehållen lön - ett lyft vid anställningen var inte att tänka på. Då hade jag 24 500 i lön. Idag har jag drygt 6000 mer. Undrar just hur många rektorer som skulle vilja anställa mig när de kan få en nyutexaminerad lärare för 20 000? Undrar också vad jag hade haft för lön om jag tackat ja till jobbet på Kunskaps?


Sist men inte minst vill jag lyfta lärarnas maktlöshet och knappa manöverutrymme. Om min undervisning brister för att jag har för stora grupper, elever med stora sociala problem, elever med otillräckliga grundkunskaper, en för tung arbetsbelastning, dåligt undervisningsmaterial - vems fel är det? Är det rimligt att jag får lägre lön för att någon annan har bättre förutsättningar att göra ett bra jobb? ... Och om min lärarutbildning inte håller måttet? Om jag saknar kompetens för mitt uppdrag men inte ges möjlighet till kompetensutveckling? Vems fel är det? Är det igen rimligt att jag betalar för att jag ges dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb?

När ledarskribenter och politker upprepar mantrat att man ska belöna de duktiga lärarna känner jag sålunda bara en stor invärtes fnysning. Alla lärare förtjänar en rimlig lön och i vårt yrke som i alla andra borde det finnas en ”good enough” nivå. Lärare som missköter sitt jobb bör få sparken, sådana som inte borde ha blivit lärare borde få omskola sig på statens bekostnad - resten av oss bör framför allt få förutsättningar att bli de bästa lärare vi kan bli. I det ingår - och har alltid ingått - samarbete, generositet, att vi lärare stöttar och hjälper varandra. Det är ju precis det ordet kollegialitet handlar om. Att förstärka den individuella lönesättningen är däremot fel väg att gå.

Men LR:s och Jan Björklunds karriärtjänster för lärare, den reformen får en entusiastisk tumme upp av mig. Det tycks mig som ett sätt att belöna yrkesskickliga och ämnesskickliga lärare som är till gagn för hela skolsystemet.  Alla kan glädjas åt och vara stolta över  att en kollega blivit förstelärare. Gärna tar man emot handledning och hjälp av en sådan förträfflig person. Då kommer man ju själv närmare detta kännbara och alls icke ouppnåeliga lönelyft. På liknande sätt fungerar det med lektorstjänster. En naturlig länk till högskolan, en djupare ämneskompetens att tillgå, ett lyft för vilket gymnasium som helst både i reell kvalitet och i anseende.

Men det är inte bara på lärarnivå det här är en attraktiv morot. Troligt är att den rektor som erbjuder en god och fruktbar arbetsmiljö, goda undervisningsförutsättningar, som uppmuntrar till fortbildning och samarbete får sin belöning i form av många förstelärare på skolan. Lärare som är idel vinstlotter. Lärare som höjer skolans resultat, status och attraktionskraft utan att nagga på budgeten.

Min enda invändning är att det borde löna sig även för huvudmännen att göra rätt. Det kan se så otroligt olika ut från kommun till kommun både med arbetsvillkor och med fortbildning. Toppstyrning eller förtroende? Undervisningen i centrum eller dokumentationen? Rimliga resurser eller otillräckliga? Samtidigt vore det stötande och illa för likvärdigheten om staten belönade de kommuner där skolan redan är bäst. ...

Karriärtjänsterna kommer inte att revolutionera skolan. För det krävs mer genomgripande reformer. En systematisk kontroll av kunskapsresultaten i form av centralrättade prov och ett ändrat huvudmannaskap kommer först på min lista - för övrigt reformer som förordas av både  LR och FP.
Men till skillnad från de individuella lönerna kommer karriärtjänsterna att göra det lönsamt både att anställa duktiga lärare och att vara en duktig lärare utan att väcka missunnsamhet, känslor av oförrätt, utan att ställa lärare mot lärare. Vackert så, tycker jag. 

LR, Skolverket, Regeringen, FP, Sydsvenskan, 
Skolvärlden påpekar att det är bråttom med ansökan. Mellan 20 mars och 17 april ska ansökan göras. Påminn era kommuner!