Tre betyg på samma uppgift … so what?

Tre högstadieelever vid Häggviksskolan använde samma inlämningsuppgift i syfte att kontrollera hur likvärdig bedömningen är. Sedan det visade sig att bedömningen inte var identisk har sociala och andra medier fyllts av indignerat upprörda kommentarer. Katastrof, säger gymnasieministern, allvarligt säger chefen för nationella prov, sjukt, flummigt, skrämmande, förbluffande kan man läsa på FB. Stämmor har darrat, ögon har tårats, de rättfärdiga har förfasats. ... Över vad då?

Vi har betygsinflation och godtycklig bedömning i Sverige. Det har vi vetat ungefär sedan millennieskiftet. Skolverket har kallat betygen ett lotteri. Skolinspektionen har slagit larm om att samma uppsats kan få betyg mellan F och A. Vi är medvetna om att betygen stiger som heliumballonger. Vi är medvetna om att det sker samtidigt som kunskaper och färdigheter sjunker som gråstenar. Har allt det här gett upphov till ramaskri? Upprördhet? Ilska? Svar: nej.  Probleminventering, centralrättning, nytt antagningssystem till högskolan, påföljder där uppenbara fel begåtts? Svar: ett lika rungande nej.  Men när tre elever konspirerar för att bevisa det vi alla redan vet och får ett resultat på en inlämningsuppgift som innan betygsreformen skulle ha inneburit samma betyg för alla tre - dvs när de inte riktigt lyckas i sitt uppsåt – ja då blir det ett herrans liv.

Men snälla nån, för det första är inlämningsuppgifter inte prov. För det andra finns det ett helt annat godtycke när det gäller att bedöma uppsatser och muntliga framträdanden i det egna språket än när det gäller de flesta övriga kunskaper och färdigheter skolan prövar. Att det svajar mellan närliggande betyg är inget att himla med ögonen över.  Att bedöma längre texter är alltid i viss mån subjektivt. Hur stor fokus ska läggas vid språklig korrekthet? Vid att varje instruktion följts korrekt? Vid skickligt berättande? Vid struktur och organisation? Vid analys och reflektion? Vi har tre stora betyg med kriterier: A, C och E. Om bedömningen av samma uppsats svajar mellan C och mellanbetygen D och B är det på inget sätt anmärkningsvärt. Att samma lärare bedömer en uppgift som D – ”nästan C” eller som C är inte heller anmärkningsvärt. En tanke jag fick var också – undrar hur eleverna presterar i övrigt? För oss lärare gäller det att undvika uppslitande betygsdiskussioner. I bästa fall med eleven, i värsta fall med rektor. I dessa tider av kundperspektiv kan man resonera som så att det är klokt att ge en elev som i övrigt ligger på D, D så man kan lämna in ett entydigt och odiskutabelt underlag vid tjafs. Inte bra och inte rätt, men förståeligt. Och mer systemfel än lärarfel.

Det förtjänar även att nämnas att vi lärare lägger olika krut på olika rättningshögar. Sådant man skriver hemma är till nytta i inlärningssyfte och till hjälp vid formativ bedömning. Somliga väljer att inte använda betyg här utan nöjer sig med formativa kommentarer. Det finns undersökningar som stödjer den modellen. Men man kan också använda betygssiffror på material som inte ingår i betygsunderlag i formativt syfte. Det förutsätter att eleverna vet vad som krävs för följande betygssteg, att de instrueras och lär sig att använda siffrorna som vägskyltar avsedda att hjälpa dem till rätt destination.

En elev som siktar mot A i svenska är helt enkelt hjälpt av att få veta både avstånd och rutt till målet. Jag skriver en formativ kommentar där jag anger utveckling i jämförelse med tidigare uppsatser och sätter betyg. För mig själv håller jag reda på klassens utveckling antingen genom effektstorleksmätning eller genom att använda +, -, 0 för att hålla reda på vilka elever som utvecklats mot nästa betygssteg, vilka som stampar och vilka som går bakåt.

 Det finns en annan effekt av betyg på läxförhör och annat som inte har någon bäring på betygen. Elever som upplever att de har ett F eller E stämplat i pannan kan med en tämligen måttlig arbetsinsats få smaka på hur det känns att se ett A och en stor smiley på något de får tillbaka. Sådant kan ge mersmak. Sådant kan leda till arbetsvilja. Sådant kan leda till att stämpeln i pannan försvinner.

Jag får ibland mothugg av kollegor. Inte ska du använda mellanbetygen på enskilda uppgifter! Inte får man använda betyg på läxförhör! Jag skulle önska mig att vi lärare var mer försiktiga med att recensera varandra och bättre på att stötta och live and let live. Det går att lyckas på en mängd olika sätt i det här yrket. Det viktiga är att vi följer styrdokumenten, tar vårt myndighetsuppdrag på allvar, utvärderar, prövar och inte nöjer oss innan varje elev är med på tåget. Min metod fungerar väl för mig. Jag får helt enkelt mina elever att jobba och att sikta högre på så vis. Därmed inte sagt att den är för alla.

… Inför slutbetyg då? En betygsgrundande uppsats eller uppgift skriver man i klassrummet utan hjälpmedel. Det åligger oss att noga se till att det inte går att fuska. Inte en mobil ska vara på eller i en ficka, inga ögon ska kunna vandra över till grannens svar. Här är inte fokus på att hitta förbättringsområden och på att se vad eleverna faktiskt har åtgärdat sedan föregående bedömningstillfälle. Här handlar det om att bedöma så rättssäkert och skickligt som möjligt. Här sker bedömningen strikt efter kunskapskrav och bedömningsanvisningarna till de nationella proven. Här ägnar man sig dessutom på de flesta skolor åt sambedömning eller dubbelbedömning. Något som ställer till med problem är att det finns lärare som helt enkelt inte skriver särskilt korrekt eller väl själva. Med vana, flit och ansvarskänsla blir de flesta av oss skickliga bedömare med tiden. Den som har bristande ämneskunskaper kan aldrig komma dit. Men vems är skulden när det är så? Antingen någon lärarhögskolas eller rektors – beroende på om det handlar om en behörig lärare eller en kvackare.

… Vi pratar en hel del om elevsyn, och det är bra. Det är en viktig sak att fundera över och diskutera. Men borde vi inte också prata lärarsyn? Vad är det för lärarsyn vi ser hos de här eleverna, hos media, hos rektorn, hos alla som beskärmar sig? Över viss svajighet i bedömningen av en sketen inlämningsuppgift? 

Jag befarar att jag har två kollegor som mår dåligt just nu. Kanske ännu fler. Det gör mig ont. Jag befarar att de läser en hel del av vad som skrivs i det utvidgade kollegiet just nu. Det gör mig också ont.  Önskar att vi var mer kollegiala än så här.

... Men som varje läsare av den här bloggen vet önskar jag mig också central bedömning av nationella prov, ämnesbetyg, ett nytt antagningssystem till högskolan, en studentexamen - dvs jag önskar mig att staten gör sitt jobb och SER TILL att elever får en likvärdig och rättssäker bedömning. Blir något av det resultatet av allt detta beskärmande kan något gott komma ur det här. De här två Häggvikslärarna förtjänar dock inte av något vad de har utsatts för. Hoppas de ingår i ett bra kollegium och har en klok rektor. 

http://www.dn.se/sthlm/tre-elever-lamnade-exakt-samma-svar-bedomdes-olika/

http://lajkat.aftonbladet.se/tre-svenska-elever-lamnade-in-exakt-samma-uppgift-har-ar-skillnaden-i-deras-betyg/

Extra hej till eventuella gamla kollegor. Det är länge sedan jag gästspelade på Häggviksskolan, men man vet ju aldrig…

Läxduellen – del 3 Praktiken

Så har tiden kommit för att gå från teori till praktik. Min läxpraktik.

Först av allt vill jag klargöra att jag på inget sätt inbillar mig att jag sitter inne med något tolkningsföreträde, eller facit när det gäller bra läxor. Det går att både lyckas och misslyckas på en lång rad olika sätt som lärare beroende på så många faktorer att det som ger high five i en klass kan vara Titanic möter isberget i en annan. En förutsättning är att eleverna är med och utformar konceptet - eller åtminstone köper det.

En lärare i en FB-tråd berättade att hennes rektor har infört totalt läxförbud på skolan. Om det hände på min skola skulle jag inte längre kunna göra ett bra jobb. Läxor är ett av mina viktigaste undervisningsinstrument. Framför allt gäller det i arbetet med elever med låg måluppfyllelse, låg motivation och/eller från hem med bristande studietradition.

… Det att inte kunna göra ett bra jobb kanske inte låter så alarmerande i alla öron, men att vara lärare och inte kunna göra ett bra jobb är skadligt både för den fysiska och psykiska hälsan. Det är som att befinna sig i någon av de nedre kretsarna i Dantes inferno. För mig är läxor sålunda blodigt allvar.

Det offentliga ifrågasättande av läxor som har pågått de senaste tre åren har påverkat elevernas inställning. För två år sedan hade jag aldrig haft en elev som ifrågasatte att det skulle finnas läxor. Jag hade heller aldrig haft någon elev som konsekvent vägrade göra sina läxor. Det kan jag inte längre stoltsera med. Och vem är det som vägrar och ifrågasätter? … Rätt gissat. Elever med låg måluppfyllelse, låg motivation och/eller från hem med bristande studietradition.

Läxans basingredienser

1. Förankring och överenskommelse med eleverna. Syfte, rimlig tidsåtgång, typ av läxa och uppföljning bör ingå.

2. Tydligt syfte kopplat till fakta, färdighet, förmåga eller förståelse.

3. Syftet och uppföljningen ska alltid vara kända av eleverna.

4. Riggning för framgång. Alla ska kunna lyckas utan större ansträngning.

5. Systematisk uppföljning med feedback.

6. Systematisk hantering av icke-gjorda läxor.

7.  Utvärdering.

Helenas bästa läxrecept del 1: Svenska

Väcka, väcka läslust, aldrig döda läslust – där har vi mitt svenskmantra. Det präglar min undervisning och det präglar även läxorna. Eftersom de två delarna hänger samman blir det här en lång redogörelse.  

Vid de högstadieskolor där jag jobbat har praxis varit tre valfria böcker som läxa varje termin. Det är den läxan jag använder mig av. Det här är också den viktigaste av alla läxor. Varje elev som blir en lustläsare har fått förutsättningar att lyckas i skolan.

Hur gör jag då för att maximera nyttan av denna ack så vanliga läxa?

För det första lägger jag mycket tid på syftet.  I åk 7 är alltid det övergripande målet i svenska att varje elev i klassen ska tycka att det är kul att läsa. Jag talar om att det är målet och varför jag uppfattar det som ett så himla viktigt mål.  Jag talar också om vad ingångsläget i klassen är. Hur många som redan gillar att läsa, hur många som är neutrala och hur många som hatar att läsa. På så vis blir målet hela klassens gemensamma.

Vi läser artiklar om läsning, jag och läs-glada elever berättar varför vi tycker så mycket om läsning – vad vi läser, när vi läser och vad vi får ut av det. Artiklarna läser jag högt, vi går genom svåra uttryck och diskuterar innehållet.

Parallellt med det här brukar jag alltid ha någon högläsningsbok. Vargbröder är favoriten i åk sju. I åk 8 brukar det bli Pionjärerna av Richard Powell.  Det fanns en sönderläst kopia av den boken på vårt sommarställe när jag var barn. Den var sönderläst av en anledning.  Moral, omoral, sensmoral, en stadigt ökande grad absurditet och en lika stadigt ökande mängd glada skratt. Tyvärr går det inte att köpa längre, men jag håller hårt i mitt ex. J

När allt detta bäddande är klart är det dags att hitta böcker. Vi går till skolbiblioteket och där hjälps alla åt med allas böcker. När det är elever som inte kan ange någon boksort de gillar frågar jag om filmer och tv-spel och försöker utröna om det är skräck, humor, fantasy, spänning eller verklighet vi ska leta efter. 

Uppföljning:

Under de 4 – 6 veckor eleverna har på sig gör jag en lista på vad de läser, ställer frågor om läsningen av typ, hur gillar du…, de läser läxboken i skolan vid flera tillfällen så att jag ser att alla har en bok och verkligen kommit in i den. Jag påminner om deadline och förbereder genomgången som består av muntlig eller skriftlig bokredovisning.

Muntlig bokredovisning.

Syften:

1.     Väcka läslust och öka kunskapen om läsutbud hos eleverna i klassen.

2.      Etablera en gynnsam miljö för muntliga redovisningar.

3.     Göra det lätt och lustfyllt att redovisa muntligt.

4.     Göra det lätt och lustfyllt att vara en god publik.

5.     Säkerställa att alla elever har läst en bok.

6.     Förbättra stämningen och sammanhållningen i klassen. Allas lika värde måste bevakas. Det gäller att se upp med alla former av särbehandling av klasskamrater – positiva som negativa. … Och några goda skratt skadar aldrig.  

Jag lägger en hel del tid på att tala om vad jag har för förväntningar på publiken och varför. Vänlig uppmärksamhet på den som redovisar från varje elev, flera frågor på varje redovisning och en applåd när det är avslutat. Jag talar om att initierade och bra frågor som visar lyssnande och intresse är bedömningsgrund i svenska.

Eleven som redovisar får sitta i lärarstolen och uppmanas snurra och njuta så mycket som möjligt. Jag ser till att klassen är knäpptyst och visar ingen pardon vid störmoment eller bristande uppmärksamhet. Kraven på den som redovisar är små, men alla ska berätta vad det var för slags bok, varför de valde just den, vad de tyckte om den och vem de tror skulle gilla just den boken.  På slutet ställer klasskamraterna och jag frågor. Det brukar bli många frågor och bra frågor.  Favoriten är ”Höll den dig uppe om nätterna?”.

 Det är inte bra med många redovisningar samma lektion. Några per lektion lättar upp stämningen och stimulerar. Fler än tre på raken anstränger publikens goda uppförande och intresse.

Jag försöker alltid rigga för att kunna ge beröm – dvs rigga för framgång.

Skriftlig bokredovisning:

Syften:

1.     Väcka läslust och öka kunskapen om läsutbud hos eleverna i klassen.

2.     Göra det lätt och lustfyllt att redovisa skriftligt.

3.     Väcka och aldrig döda /släcka skrivlust.

4.     Säkerställa att alla elever har läst en bok.

5.     Förbättra stämningen och sammanhållningen i klassen. Allas lika värde måste säkerställas.

Även här är det viktigast att eleverna talar om varför de valde boken, vad de tyckte om den och vem de rekommenderar den till. När alla har lämnat in sina redovisningar skriver jag en rapport som alla i klassen får där jag berättar vad var och en i klassen har läst, vad de har tyckt om sina böcker och citerar ur deras redovisningar.

Exempel ur en sådan för åk 9.

X har läst: Pojken som kallades Det av Dave Pelzer. Boken är verklighetsbaserad och handlar om Daves tragiska och svåra barndom. X tyckte att boken var värre än han hade väntat sig och chockerades av Daves uppväxt. Han rekommenderar boken till ”sådana som gillar verkligt spännande och läskiga böcker.”

X har också läst Pojken som kallades Det av Dave Peltzer. X tycker att boken är mycket gripande och att alla borde läsa den. ”Om jag skulle sitta med i nyhetsmorgon och recensera den här boken skulle den självklart få fem solar av fem möjliga. Det är en av de bästa böcker jag har läst.”

X har läst: Inte bara kompisar av Rosie Rushton.  Huvudtemat i boken är vänskap och X rekommenderar boken till alla som glömt bort vad kamratskap är och till alla som vill ha något att bita i. Så här beskriver han sin läsupplevelse: ”När jag började läsa den här boken kändes det som bortkastad tid, men jag kämpade mig ändå genom hela boken. Det är jag glad över för nu efteråt inser jag att boken hade ett så bra budskap att den blev bra.”

X har läst: Kukbruk av Manne Forsberg. En sexual och samlevnadshandledning som framförallt riktar sig till tonårspojkar. X tyckte att boken var intressant och tycker att alla tonåringar kan ha glädje av den. Så här skriver hon: ” Denna bok var kul att läsa. Ganska intressant att någon har gjort en sådan bok. Det var en sak som var dålig: att han skrev den som om den bara lästes av killar.”

X har läst Hoppsan jag är Död av Arto Paasilinna. Boken börjar med att huvudpersonen dör. Själen lever dock kvar och det är om det här ”spöket” boken handlar. X väntade sig att boken skulle vara rolig och det var den också, men han tyckte att den tappade tempo mot slutet. ”Boken var bra i början men sedan hände det något och den blev bara inte så bra.” Han rekommenderar ändå boken till alla som gillar humor.

Ogjorda läxor?

Vad händer om man inte har gjort sin läxa? När det gäller den muntliga redovisningen blir påföljden bara att jag förhör mig med eleverna om hur mycket de har kvar och när de tror att de kan göra redovisningen. Det här är alltid den första redovisningsformen för den motiverar eleverna mest och det är också lättast att verifiera att alla verkligen har läst och på rätt nivå. När det gäller skriftliga bokredovisningar får de som missat deadline skriva sina på vår återläsningstid – även här följer jag upp ända tills jag har fått in alla.  Går det att fuska? Man kan komma undan med att inte ha läst hela boken när det är skriftlig redovisning (att de är inne i boken verifierar jag ju under resans gång), men det är ovanligt att det händer mer än en gång. Det är inte kul att bli citerad och få frågor om boken av klasskamrater om man inte har läst den. Min generella erfarenhet är att nästan alla elever är ärliga om sin läxläsning om syftet är klart och uppföljningen hålls mellan dem och mig. Påstådd läxläsning ska också alltid ställas mot färdighetsutveckling. Om en elev inte visar läsutveckling ställer jag frågor om läxläsningen och följer upp mer noga.

När jag är säker på att alla läser och att läsmotståndet är brutet följer jag upp att det finns en progression och att böckernas svårighetsgrad motsvarar de egna ambitionerna.  Jag kopplar alltid läxläsningen till resultaten – ibland i form av frågor, ibland i form av konstateranden.  Det bästa jag vet är kunskapsresor – när någon i klassen har gjort ett jättelyft och kan bli intervjuad om hur det har gått till inför klasskamraterna.  Ett läshatande gossebarn gick från ett svagt G till MVG från åk 7 – 9. Sådant påverkar hela klassen i rätt riktning. Betygen i pannan suddas ut. Inget är längre hugget i sten.

I åk 9 kör jag mycket med klassiska noveller. Då är en vanlig variant att vi börjar med högläsning i skolan så intresset väcks, fortsätter som läxa och följer upp med skriftliga frågor och samtal om novellen i helklass. Det här är mina absoluta favoritlektioner i svenska. Det kommer fram så mycket klokt och det blir ofta både skratt och etik och moral under de lektionerna. Där gör jag ingen affär av om någon elev inte har läst varje novell. Det är konsekvens nog att inte kunna delta ordentligt i samtalet. Samtalet brukar dessutom väcka nyfikenhet. Elever som missat läser ofta novellerna efteråt.

Föräldrarna och svenskläxan? Jag brukar skriva ett brev till alla föräldrar där jag förklarar läxupplägget, mina mål och föreslår hur man som förälder kan hjälpa till. Inget läxtjat eller lästjat, däremot mycket gärna frågor om boken, intresse för läsandet och möjliggörande. Det kan handla om ”Tyst, Kalle läser.”, att hjälpa eleven/klassen/mig att detektiva fram rätt bok, läggdags med bok som sällskap eller ingen dator/smartphone efter nio på vardagar. Läxuppföljningen sköter jag. Misslyckas jag frågar jag eleven om stöttning hemma kan vara en bra idé och om jag ska tala med föräldrarna.  När det gäller läxor går jag aldrig över elevens huvud.  

Hur skulle det gå om jag gjorde allt det här men läsningen skedde i skolan?

Det som skulle gå förlorat är dels viljeyttringen, egenmakten och sannolikheten för klassresor och ett tydligt samband  mellan insats och utdelning. Men den största förlusten vore den minskade möjligheten att upptäcka det sällskap, den tröst, den underhållning och den klokskap en bok kan ge. Upptäckter som flera av eleverna jag citerar högre upp gjorde just tack vare sina läsläxor. 

Det finns få saker som går upp mot att bli så tagen av en bok att man inte kan sluta läsa, eller så wowad av det man läst att man inte kan sluta tänka på det. Helst ska boken läsas i sängen eller i favoritfåtöljen, inget får störa men gärna en kopp te på nattduksbordet. Om all läsning sker på hårda stolar, under lysrör, under tvång, med klasskamrater som fnissar, harklar sig, pruttar, skruvar sig på stolen, bilar som startar eller tutar utanför, ljudet från luftkonditioneringen, kurret i magen, ständiga avbrott … Hur tröstad, wowad, underhållen blir man på en skala?

Skolan är utmärkt lämpad för läsning som kollektiv upplevelse, men ska man verkligen få klart för sig vad skönlitteratur kan ge alldeles på tumanhand med en bok måste läsningen hem och det måste finnas ett element av egenmakt, av att vilja ge läslusten en chans. 

Varje elev som hatar att läsa är ett allvarligt skolmisslyckande. Varje elev behöver någon gång ha haft en bok som hållit dem uppe om natten.