Bort med Potemkinkulisserna på gymnasiet!

I utfrågningen av Jan Björklund i SVT figurerade en Christoffer som tycker om att jobba med händerna men som verkade missnöjd över att det skall bli mindre matte, svenska och engelska på de praktiska programmen i framtiden. Honom skulle jag vilja träffa och fråga ut litet grann. Dels för att han är så udda. Under alla mina år som gymnasielärare har jag aldrig träffat någon som honom. Inte ens någon som liknar honom. Däremot har jag träffat många som kräks åt de teoretiska ämnena, som ber att få slippa dem och som saboterar den undervisningen.

Men framför allt skulle jag vilja förklara för honom att den högskolebehörighet man får när man går ett praktiskt program bara existerar på pappret, inte i verkligheten. De högskolekurser där det räcker med ett G på A-kurserna i svenska, engelska och matte, var finns de? Och vad leder de till? En annan sak jag skulle vilja förklara för honom är nämligen att vi i Sverige har en kännbar arbetslöshet bland akademiker. Att vara arbetslös är aldrig strålande, men att vara det med 300 000 i studieskuld?

Sist skulle jag påpeka att de ”högskolebehörighetsgivande” betygen inte står för några egentliga kunskaper. De A-kurser i kärnämnen man läser är en ren repetition av nians kurser och innehåller inga nya moment. En annan sak som inte är så kul är att komma in på en utbildning man inte har någon som helst förutsättning att klara.

Ingenstans har vi kommit så nära Rysslands Potemkinkulisser som i gymnasiets högskolebehörighet för alla. Nu säger de röd-gröna att de vill behålla den.

Jag hoppas innerligt att de inte får chansen.



Media: SVD, Aftonbladet, Aftonbladet, SVD, Expressen.
Bloggar: Ravenna, Ohly with friends, Björn Brändevall, Rasmus Jonlund.

FP enda partiet med en integrationspolitik

Förra veckan gick två miljöpartister till hårt angrepp mot Folkpartiet i NT. Folkpartiet är främlingsfientligt påstod de och tyckte att det är läge för de röd-gröna att följa Bengt Westerbergs exempel och resa sig och gå när en folkpartist kliver in i tv-studion. Eftersom NT inte publicerar debattartiklar lägger jag in bemötandet här:

FP enda partiet med en integrationspolitik.

Hur kommer det sig att vi i Sverige är så dåliga på integration? Hur kommer det sig att invandrare lär sig språket och kommer in på arbetsmarknaden bättre och snabbare i andra länder? Hur kommer det sig att brottsligheten bland invandrare är högre här än i andra länder? Vad gör vi fel och andra rätt?

Det här är frågor som ingen annan verkar ställa än Folkpartiet. Sverigedemokraterna ser invandrarna i sig som ett problem. I FP ser vi mångfalden som en tillgång. Däremot uppfattar vi vår passiviserande flyktingpolitik och bristfälliga integration som problem - problem som det är varje politikers skyldighet att göra något åt.

I NT den 23 augusti går två miljöpartister till skarp attack mot FP. I artikeln står inget om deras egen politik. Man ska helt enkelt rösta på dem för att Folkpartiet är ”skrämmande främlingsfientligt”.

Vilka är då anklagelsepunkterna? Det första man nämner är ”kravet på språktester”. Språk är nyckeln till en god integration. Det är alla partier överens om. Men där andra partier lider av beröringsångest har folkpartiet kommit med en rad konkreta åtgärder och förslag. Skärpta krav på kommunernas SFI undervisning, statliga kursplaner, prov och resultatuppföljning innebär en kraftfull stärkning av rätten till god svenskundervisning. Det förslag om krav på svenskkunskaper för medborgarskap som antogs vid folkpartiets förra landsmöte är en tämligen anspråkslös skärpning av skyldigheter. Att medborgarskap knyts till grundläggande kunskaper i svenska är något vi hoppas kan fungera som en morot att lära sig svenska. Någon piska är det ju inte. Att ansöka om medborgarskap är inget villkor för att bo här. Det är något man gör när man har bestämt sig för att rota sig i Sverige och vill axla både de rättigheter och skyldigheter som följer med ett medborgarskap.

Nästa anklagelsepunkt är förslag som Nyamko Sabuni tar upp i sin nyutgivna, självbiografiska bok. Sabuni ser framför sig riktiga människor av kött och blod och kommer med några förslag för att minska lågutbildade kvinnors utanförskap. Förslag som är Sabunis egna och inget som hittills diskuterats i Folkpartiet. Självklart kan Miljöpartisterna i likhet med många folkpartister ifrågasätta förslagen. Men när de ifrågsätter Sabunis rätt att diskutera ett utanförskap hon som invandrarkvinna sett på nära håll är det de själva som gör sig skyldiga till främlingsfientlighet.

Den sista anklagelsepunkten är den mest absurda. Man kallar Henrik Emilsson Sabunis närmaste medarbetare och ondgör sig över att han kunnat ha inflytande över regeringens politik. Den tjänsteman som jämförde islam med kommunism var anställd på departementet långt innan Sabuni blev minister och har enligt egen utsago träffat henne en gång. Han har aldrig haft något inflytande över något partis politik. Däremot borde vi politiker anstränga oss mer för att skydda Emilssons rätt till religionsfrihet - den inkluderar nämligen rätten att förhålla sig kritisk till religion.

Det känns ironiskt att miljöpartiets dräpa mot FP finns i samma tidning där en huvudnyhet är att somaliska folkpartister för andra gången blivit misshandlade och hotade till livet av en landsman när de bedriver valkampanj. Ett skriande exempel på både bristande integration och bristande rättssäkerhet.
Att se de samhällsproblem och det utanförskap som finns och försöka göra något åt saken är inte främlingsfientligt, det kallas integrationspolitik. Det är något fler partier borde ägna sig åt. Då kanske Miljöpartiet skulle kunna diskutera problem och lösningar istället för att på tveksam grund ifrågasätta andras goda avsikter.

Helena von Schantz FP Valdemarsvik
Mattias Sundin FP Norrköping
Anders Nordin FP Norrköping

Press: Aftonbladet, Expressen, SVD, Expressen.
Bloggar: Youbetterthink, Niklas Hellgren, In Your Face.

Ett slutdatum på empati och solidaritet?

För någon vecka sedan skrev Cordelia Edvardsson en krönika där hon förundrade sig över vanligt folks oföretagsamhet i samband med Förintelsen. Att analysera Hitler var mindre intressant, menade hon. Det är den vanliga människans nonchalans inför hemskheter som är obegriplig. Här är hennes egen teori: "Denna brist på intresse och empati för nästans väl och ve kan kanske förklaras med att även de fullkomligt assimilerade tyska judarna i grunden aldrig räknades som en av oss, de äkta tyskarna. Judarna tolererades."

Jag minns att Plura berömde den här krönikan. Själv satt jag vid frukostbordet och sa till min man att nu börjar Edvardsson bli för gammal. Hennes fråga är ju faktiskt besvarad av forskare. Milgramexperimentet visar att 62% av oss är beredda att följa vilken dum order som helst, oberoende av etik och moral.

Dessutom, varför skulle hon leta efter en specifik orsak till nonchalansen just under Förintelsen när samma sak har hänt igen och igen? Vem gjorde något åt Idi Amin? Pol Pot? När det gällde Rwanda satt vi alla på våra händer trots att FN fick starka larmrapporter under det halvår som föregick folkmordet och trots att ingen kan påskina att vi inte visste hur illa det var. Forna Jugoslavien? Vi ropade på storebror USA för att slippa öppna våra egna plånböcker och riskera våra egna nackar.

Helt oberoende av ras, kultur, tidsperiod och geografi kan man konstatera att människans benägenhet att riskera sitt liv för någon annan inte är så där påtagligt stor.

En annan faktor är vår benägenhet att oreflekterat lyda auktoriteter och sätta vår egen ställning i gruppen främst. Milgrams lydnadsexperiment följdes härom året av ett intressant franskt tv program. 80% av deltagarna var beredda att ge en man dödliga elchocker på kommando. Vi blir tydligen snäppet grymmare om vi får vara med på tv.

Där tycker jag att de intressanta frågorna uppstår. Hur ser det samhälle ut där vi blir som mest generösa, empatiska och toleranta? Vilka villkor gör oss extra benägna att skicka våra medmänniskor in i gaskamrarna?

Mot den bakgrunden är jag omåttligt stolt över att det finns svenska soldater som är villiga att riskera sina liv och sätta år av sin tid på att se till att biståndsarbetet fungerar och små flickor kan gå till skolan i Afghanistan. Jag vill skicka dem blommor, jag vill läsa reportage om dem i tidningen, jag vill veta vad de ser, vad de upplever, jag vill tala om att jag beundrar dem och jag vill säga ett varmt tack ur djupet av mitt hjärta.

När det gäller internationella insatser för att få stopp på kriminella ledare och skydda civilbefolkning mot organiserade övergrepp är vi ute på nytt och okänt territorium. Något facit har vi inte och att ansträngningarna kommer att krönas med framgång kan vi inte veta. Men åtminstone tittar vi inte åt andra hållet den här gången. Åtminstone vet de flickor som går till skolan med fara för sina liv och de afghanska kvinnnor och män som utsätts för förtryck, våld, ofrihet och fattigdom att resten av världen ser, bryr sig och är villig att räcka dem en hjälpande hand.

På det vill Mona Sahlin sätta ett slutdatum. Jag hoppas innerligt att hon inte får tillfälle till det.


">

Media: I en ledartikel i DN applåderas beslutet. "Det var inte fel att hörsamma kallelsen till internationell solidaritet. Men utvecklingen har gått åt fel håll." Så vi ska bry oss om vad som händer i andra länder bara om vår insatser kröns med snabb framgång? Jag ger inte mycket för deras jämförelse med Vietnamkriget heller. Andra tidningar>: SVD, Aftonbladet, Expressen, SVD. Extra rekommendation att läsa den här artikeln i Expressen. "En gåva till talibanerna"., SVD. SVD.

Bloggar: Martin Hall, Victor Zetterman, Catrins texter, In Your Face, Svensson, Ulf Bjereld, Jonas Sjöstedt, Carl Bildt, Bawar Ismail, Don Christos värld.

Softball eller hardball för våra studenter?

Björklund aviserar en höjning av lånedelen av studiemedlen. Där tycker jag alliansen är helt rätt ute. Man ska inte vara tvungen att ta ett extraknäck för att klara sig och man ska inte behöva vända på varje slant medan man pluggar. De röd-gröna vill istället höja bidragsdelen. Men det är inte att studera som ska vara lönsamt utan att ha studerat. Eller rättare sagt att ställa sin examen till arbetsmarknadens förfogande.

När jag pluggade var studielivet väldigt attraktivt, betydligt mer attraktivt än många akademiska yrken. Så var också studentkorridorerna på Frescati fulla av övervintrare. Folk som skrev poesi på servetterna på lunchrestaurangen och läste sådant som vanligt folk inte ens visste existerade. Inte alls ovanligt att man valde att lägga en doktorsexamen på föregående. Det var helt enkelt trevligare att plugga än att arbeta och skillnaden i levnadsstandard mellan studielivet och arbetslivet inte tillräcklig för att ge den där sparken ut. Ju högre studieskulden tornade sig desto mindre lockande blev det dessutom att börja betala av på den. Många hade ju också studerat sig bort från arbetsmarknaden snarare än mot den.
En slags förlöpare till miljöpartiets medborgarlön.

Det var ett urbota korkat system och det vore ett stort misstag att låta de röd-gröna föra oss tillbaka i den riktningen. Att studera är att göra en investering i sin egen och landets framtid. Det behöver finnas ett element av egen risk och kostnad för att investeringen ska bli klokt placerad och bevakad. Dessutom betalar den som studerar bara en del av kostnaden för studierna. Resten betalar alla vi andra. Vi förtjänar att få igen våra investeringar genom att studenterna själva blir produktiva skattebetalare.

Det finns alltså ingen som helst orsak att göra själva studentlivet mer lönsamt. Däremot får det gärna bli betydligt mer lönsamt att ha studerat. Framför allt gäller det läraryrket. Lärarutbildningen är erkänt luftig, slapp och lätt att komma in på, läraryrket däremot är slitigt, krävande, osäkert och illa betalt. Idag får man sålunda se en lärarutbildning som en riktigt dålig investering.

Det behöver du också göra något åt, Björklund!



Media: DN, DN, Aftonbladet, SVD, Expressen.
Bloggar: Politikerbloggen, Agneta Berliner, Marcus Grundén, Pär Gustafsson, Christoffer Fagerberg, Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Liberala Anna, Carl Nettelblad, magnusblogg, Peter Soilander, dom ljuger, Motpol, Krassman, Radikalen, Per Altenberg, Peter Andersson, Röda Malmö, Ravennas blogg.

Vi lärare har redan utvärderat: Skrota eländet!

Nu vill alliansen utvärdera kommunaliseringen. Jag inser att det är en bra sak och att Björklund har vunnit en betydande seger. Det är trots allt inte möjligt för de andra partierna att så där bara konstatera att de har ändrat sig och plötsligt är för ett återförstatligande. Inte utan att tappa ansikte i varje fall. Men för alla oss lärare som har skrikit oss blåa ända sedan Göran Persson och Lärarförbundet stack oss i ryggen känns en utvärdering av kommunaliseringen ungefär lika nödvändig som att utvärdera Titanic. Vi vet redan att skiten sjönk, vad mera behövs?

Hela tänket bakom kommunaliseringen var fel. Skolan skulle anpassas efter lokala behov och omständigheter. Men av alla verksamheter vi går ihop och sköter gemensamt är skolan den sista vi ska decentralisera. Att våra barn lär sig det de ska i skolan är grunden för hela landets tillväxt och framtid och att skolan är likvärdig och håller god kvalitet är den främsta hörnstenen i en demokrati.
Om man i Haparanda dumpar soporna på torget eller har sophämtning en gång i månaden angår det strängt taget bara Haparandaborna, men om Haparandas kommunpolitiker missköter skolan påverkar det oss alla. Dessutom hör det till ett anständigt och demokratiskt samhälle att alla ska ha möjlighet att forma sina liv efter eget huvud och egen kapacitet, inte efter vilken kommun de har haft turen eller oturen att hamna i.

Vill vi ha en bra skola måste också läraryrket återupprättas. Vår nuvarande arbetsgivare SKL är i klass med mattfabrikörerna i Pakistan när det gäller att missköta sin personal. Misstro, kontrollbehov, dålig lön, dåliga arbetsvillkor och noll dialog är vad vi har haft sedan kommunerna tog över. Det är hög tid att vi får en huvudman som räknar resultat istället för minuter och kunskapsförmedling framför dokumentation.

Ingen sådan halvmesyr som LR:s skolpeng alltså utan både karta, roder, skattkista och planka tillbaka till staten. Förste man på den kan förslagsvis bli Ingela Gardner Sundström.



Media: DN, SVD, Expressen.
Bloggar: Rasmus Jonlund, Christoffer Fagerberg, Olov Lindqvist, Jan Sjöberg.

Det är farligt med politik ...

även i Sverige.

För en vecka sedan blev en somalisk folkpartist illa misshandlad när han ägnade sig åt sin grundlagsskyddade rätt att bedriva politisk kampanj utanför biblioteket i Norrköping. Den likaså somaliske gärningsmannen arresterades snabbt. Men "han kom ut från polisen snabbare än vad offret kom ut från akuten” enligt folkpartiets starke man i Norrköping, Mathias Sundin. En dryg vecka senare misshandlar samme man ytterligare en och hotar två kampanjande folkpartister till livet. Då kan man tycka att det är lett i bevis att han är en fara för allmänheten. Men se det tycker inte åklagaren. Mannen sätts på fri fot igen.

Vad ska det till för att myndigheterna ska agera? ... Ett sexköp?


Tidningar: NT
Blogg: Mathias Sundin, Johan Nopp

Jag tänker på Nyamko Sabuni ...

och hoppas att hon är duktig på att skaka av sig. Inte ens Folkpartiet tar Sabuni på allvar, skriver Martin Ezpeleta. Sabuni inte värd sin statsrådstitel, skriver Peter Andersson. Sabuni kravlar fram i populistisk lervälling, skriver Evin Cetin. Folkpartiet misstänkliggör invandrare, skriver Mikael Trolin, själv folkpartist och invandrare.

Vad är det Nyamko Sabuni har gjort som är så hemskt? Ett misstag hon har gjort är att strunta i kvotering till bolagsstyrelser och andra populära symbolfrågor och istället ägna sig åt osexiga men verkningsfulla saker som jämställdhetsintegrering, att öka rättssäkerheten för våldtagna kvinnor och att få bukt med hedersvåldet. De flesta feminister är välutbildade medelklasskvinnor med jämställda män. Åtgärder som uppskattas av dem ger omedelbar utdelning i media. Lågutbildade och invandrade kvinnor kan man däremot lugnt strunta i. Men det gör inte Sabuni.

Integration då? Hon får skit för att en tjänsteman som hon varken har anställt eller haft någon kontakt med jämför religion med kommunism och nazism. Det har jag också gjort efter några glas vin, men jag har förstås tänkt på kristendom och den får man ju racka ner på ostraffat.

Nästa sak som läggs vid hennes dörr är språktestet. Att ha ett språktest inför medborgarskap är ett folkpartiförslag som togs vid förra landsmötet. Förslaget har funnits i partiet länge och är nu vår politik. Inte Sabunis politik, utan folkpartiets alltså.

Så till låglönejobb och föräldraförsäkring. Nyamko Sabuni tänker på riktiga kvinnor av kött och blod. Kvinnor som varit hemma i många år med sina barn, med lågt självförtroende, dålig skolunderbyggnad, skrala språkkunskaper. Hon tänker på dem, på deras utanförskap, utsatthet och ofrihet och försöker hitta nycklar, sätt att förhindra att de hamnar i sitsar de inte kan ta sig ur. Än en gång ägnar hon sig åt fel personer. Sådana som aldrig hörs i någon debatt, sådana som varken kommer att rösta på henne eller på någon annan.

"No guts, no glory" heter det. Nyamko Sabuni har en stor portion mod, beslutsamhet och integritet. Äran är det dock sämre bevänt med. Men för varje sådan tokmodig sak hon gör för människor ingen annan bryr sig om, beundrar jag henne litet mer. Det är ingen konst att gå den väg man tror är den rätta till stående ovationer. Att gå den till en kör av bu-rop, och fortsätta att gå, det är det inte många som klarar av.

Nyamko Sabuni, du platsar med god marginal i min Hall of Fame.



Newsmillartiklar i ämnet: Jens Karlsson: Ljusår mellan SD och Folkpartiet, Staffan Werme: Fler borde söka svar på integrationsproblematiken, Avni Dervishi: Jämför inte FP med SD. Philip Wendahl har skrivit en artikel på SVT debatt där han jämför och presenterar partier som brukar klumpas ihop som främlingsfientliga. "Blanda inte ihop invandringskritiska liberaler med nyfascister" Läs den!
Bloggar: Mikael Ståldahl, Annika Beijbom.