Bort med Potemkinkulisserna på gymnasiet!

I utfrågningen av Jan Björklund i SVT figurerade en Christoffer som tycker om att jobba med händerna men som verkade missnöjd över att det skall bli mindre matte, svenska och engelska på de praktiska programmen i framtiden. Honom skulle jag vilja träffa och fråga ut litet grann. Dels för att han är så udda. Under alla mina år som gymnasielärare har jag aldrig träffat någon som honom. Inte ens någon som liknar honom. Däremot har jag träffat många som kräks åt de teoretiska ämnena, som ber att få slippa dem och som saboterar den undervisningen.

Men framför allt skulle jag vilja förklara för honom att den högskolebehörighet man får när man går ett praktiskt program bara existerar på pappret, inte i verkligheten. De högskolekurser där det räcker med ett G på A-kurserna i svenska, engelska och matte, var finns de? Och vad leder de till? En annan sak jag skulle vilja förklara för honom är nämligen att vi i Sverige har en kännbar arbetslöshet bland akademiker. Att vara arbetslös är aldrig strålande, men att vara det med 300 000 i studieskuld?

Sist skulle jag påpeka att de ”högskolebehörighetsgivande” betygen inte står för några egentliga kunskaper. De A-kurser i kärnämnen man läser är en ren repetition av nians kurser och innehåller inga nya moment. En annan sak som inte är så kul är att komma in på en utbildning man inte har någon som helst förutsättning att klara.

Ingenstans har vi kommit så nära Rysslands Potemkinkulisser som i gymnasiets högskolebehörighet för alla. Nu säger de röd-gröna att de vill behålla den.

Jag hoppas innerligt att de inte får chansen.



Media: SVD, Aftonbladet, Aftonbladet, SVD, Expressen.
Bloggar: Ravenna, Ohly with friends, Björn Brändevall, Rasmus Jonlund.

SVERIGE, ETT SPRÅKLIGT U-LAND?

Det är väl etablerat att allt färre svenskar lär sig flera främmande språk, men engelska kan vi väl? Svaret på den frågan är ja det tycker vi, men det tycker inte någon annan. I SVD skriver Leif Lewin tänkvärt om vår språkliga hybris. Han tar sina exempel ur universitetsvärlden. Vi tycker oss inte behöva språkgranska våra engelska alster, vi talar ogenerat vår halvdana engelska, svenska studenter har svårt att tillgodogöra sig undervisning på engelska och hoppar därför av studierna. I våras fick vi veta att svenskar struntar i att använda tolkar i EU-sammanhang, något som inte bara får andra att le i mjugg utan som även får till följd att de inte blir förstådda och därför inte får gehör för sina synpunkter.

Leif Lewin ser det här som ett problem som behöver åtgärdas av universiteten. Men fel bör åtgärdas där felen görs. Den främsta orsaken till våra halvdana språkkunskaper är ogenomtänkta och förfelade skolreformer.
När det gäller engelskan är ett problem för litet undervisningstid. 480 timmar under hela grundskolan (jämfört med 500 i idrott och 1490 i svenska). Men den främsta orsaken är de låga kunskapskraven som blev resultatet av den senaste gymnasiereformen. För att även den slappaste och minst motiverade yrkeselev ska få högskolebehörighet inbjuds samtliga gymnasieelever att gå på tomgång i ett år. Gymnasiets A-kurser är nämligen en ren repetition av åk 9. På de teoretiska linjerna läser man i allmänhet B-kurs medan C-kursen är frivillig. Det innebär ett års reella engelskstudier på gymnasiet. I vilket annat land läser gymnasister så litet engelska?

Det hade varit betydligt bättre att bestämma att åk 9 betygen räcker för allmän högskolebehörighet.