Bygg relation till boken

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.

Allt finns i skrift, i böcker. Kunskap, tankemotstånd, tankehjälp, tankeflykt, mängder av nya mockasiner att vandra i, verklighetsflykt, underhållning, makt över det egna livet, biljett till det offentliga samtalet, allt.

Den värsta skada vi har gjort våra barn är därför att vi har gjort läsning till hostmedicin. Något varje unge vet är nyttigt och bra för studier och arbetsliv, men som är förknippat med plikt, leda, hårda stolar, vuxenpiskor och morötter. Och fort har det gått. När jag var barn kunde man få en åthutning för att man bara satt och läste och inte gjorde något vettigt. Idag är läsning precis som disken och läggandet av tvätt i tvättkorgen sådant vuxna tjatar om och tjatar om. Vill man verkligen visa vuxenvärlden fingret säger man att man aldrig läst en bok och aldrig heller tänker göra det. Hur blev det så? Och vad ska vi göra åt det?

När min äldsta dotter Rebecka precis hade fyllt fem började hon i den lilla byskolan i Opua på Nya Zeeland. Vi bodde på segelbåt och varje morgon rodde jag henne till stranden i vår jolle och vandrade upp för backen till skolan där vi möttes i dörren av hennes lärare mrs Perrett. I början hade jag mina dubier när det gällde mrs Perrett. Hon var en kvinna på god väg mot de sextio, med skarp näsa, stort blonderat hår och smala läppar. Hon spände sina vattniga blå ögon i oss föräldrar, samtidigt som hon log ett värdinneleende. ... Det vill säga visade tänderna.

Mycket riktigt tog det inte en vecka innan mrs Perrett hade orsak att tala med mig om Rebeckas uppförande. Det handlade inte om någon dialog. Mrs Perrett  gjorde klart att hon inte var intresserad av information om min dotters personlighet, egenheter, eller version av det inträffade. Istället fick jag veta vad hon förväntade sig av Rebecka och vilka förhållningssätt hon rekommenderade.  

   Jag hade väntat mig fler konflikter mellan min temperamentsfulla, bestämda dotter och denna drake till lärare, men efter samtalet första veckan hade varken Rebecka eller mrs Perrett någonsin något att erinra mot den andra.

Jag minns inte mrs Perrett med någon värme, hon var inte den sorten. Däremot minns jag henne med stor respekt och tacksamhet. Hon lärde nämligen min dotter att läsa och att uppfatta läsning som något lustfyllt och lockande. Under sina fem månader i den här skolan lärde sig Rebecka förbluffande mängder och hon tyckte att skolan var så rolig att det hände att hon grät när hon inte fick gå dit. Bara en sådan sak som att när vi var på väg uppför den branta backen till skolan gick hon snabbare ju närmare vi kom.

Med mrs Perrett var det helt enkelt så att det som gällde det gällde, vad som gällde lärde sig barnen snabbt och sedan kunde de med liv och lust ägna sig åt innehållet. Och vilket innehåll sedan. Sånger, rim, ramsor, lekar, sagor berättelser, målningar - kultur helt enkelt. Omsorgsfullt utvald och kombinerad barnkultur. Väggarna i klassrummet var fulla av lärmaterial och barnalster och det fanns högar av böcker, målargrejer och musikinstrument spridda i rummet. Mitt på skolgården tronade en swimmingpool och en gång i veckan gjorde man någon slags utflykt. Det kunde handla om en skogspromenad eller ett besök vid någon sevärdhet. Högt tempo var det på skoldagarna också. Korta pass, stor omväxling mellan rörelse och sittande, aktiva raster och korta skoldagar.

I Sverige har vi fokus på trygghet, trivsel och relationer. När det gäller lektionsinnehållet styrs materialurvalet ofta av en önskan att motverka invanda könsroller och rasism eller av en ovilja att styra eller välja för att man befarar att styrningen ska skada barnens medfödda lust att lära. I Mrs Perretts klass var inget av det här i fokus. Mrs Perrett sket i relationer. Hon offrade vad jag kunde se ingen möda alls på att få eleverna att tycka om henne. Hon lade inte heller mycket vikt vid elevernas relationer med varandra. De blandades friskt och förväntades lära sig samsas på vägen. Hennes fokus var på två saker: strukturen och innehållet. I början såg hon till att spelreglerna var klara och att arbetsro rådde. Därefter gick allt krut på att förse eleverna med lockande, lustfyllt material i lagom doser och med hög elevaktivitet. Inget moment pågick längre än tjugo minuter och många av aktiviteterna innehöll rörelser. Ramsor med gester, sånger med danssteg, med mera.

När min femåriga Rebecka grät för att det var söndag och ingen skola och när hon skyndade på stegen i uppförsbacken för att snabbt komma till skolan var det varken till mrs Perrett eller till de andra barnen hon längtade. Det var innehållet hon hade lärt sig att älska. Det var läsningen och kunskapen som drog. Det vill säga precis det som vi i Sverige vill skydda våra barn från så länge som möjligt. Låt barn vara barn, säger vi. Låt dem få leka. Vi kramar dem, vi tröstar dem, vi håller om dem och vi skyddar dem - till och med från böckerna.

Relationer är viktiga i dagens skola och det har de nog alltid varit. Jag har sett pensionärer få tårar i ögonen när de talar om en lärare de har haft. Varje elev förtjänar och behöver att det finns någon som bryr sig, som ser, som för att citera Martin Ingvars ord om sin lågstadielärare: ”det betyder något för mig att det går bra för dig”. Men jag har lärt mig massor av lärare jag inte har gillat och mina barn har haft många empatiska, snälla och omtyckta lärare som inte lärt dem ett skvatt. En risk när de mänskliga relationerna sätts i högsätet är också att alla inte känner sig eller blir lika gillade och omtyckta. Vad åstadkommer vi då i skolan? Lärare förälskar sig i sina elever, men det behöver nog finnas en viss distans för att vi ska kunna sköta vårt uppdrag på bästa sätt.
 

En relation  finns det dock som vi kan bygga helt ohämmat. En relation som enligt min mening är ett viktigare skoluppdrag än de mänskliga relationerna. Det är relationen till läsningen, till boken. För genom att knyta eleverna till oss själva är det oss själva vi ger makt och resning medan eleverna blir behövande, omhändertagna. Stärker vi elevernas relation till kunskapen, till boken då  är det de som får makt. Makt över sina liv, makt i förhållande till oss, i förhållande till vuxenvärlden.  Och vad kan vi ge dem som betyder mer än det?

... Vi kunde inte segla när vi köpte en båt för att segla halva jorden runt. Men vi kunde läsa. 

Det var Anne-Marie Körling som bjöd in mig att delta. Missa inte hennes tre inlägg: 1, 2, 3.

Upp till kamp för språken!

I dag, under årsmötet här i Härnösand, blev jag vald till ny ordförande för LMS - riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk.

 LMS har betytt mycket för mig under min karriär som språklärare. Nätverk, vänner, stöd och råd och dessutom har merparten av den ämnesfortbildning jag har fått arrangerats av LMS. När jag nu har fått det här uppdraget är det i ett läge där LMS, som en gång var en självklar centralpunkt för språklärare, sedan flera år dras med sjunkande medlemsantal och även med sjunkande medlemsengagemang. Det är också i ett läge där språkkunskaperna i landet länge sjunkit - mitt i en tid av globalisering och allt större behov av internationellt samarbete, rörlighet och språkkunskaper.

Mitt nya uppdrag är alltså inget glassigt hedersuppdrag, utan här handlar det om att utan arvoden och med få stödfunktioner kavla upp ärmarna och kämpa. Att kämpa för att LMS  igen ska bli en förening som gör det lättare för alla språklärare att nätverka, samarbeta, påverka och spetsa sin kompetens. Och det ska inte som idag vara på språklärarnas egen tid och bekostnad. Vi kommer att jobba hårt för att få antingen kommunerna eller staten att ta sitt ansvar för språklärares tillgång till samarbete, fortbildning och utveckling. Och kan andra lärargrupper dra nytta av våra ansträngningar, desto bättre.

Men det kommer inte att lyckas för att jag och några till kavlar upp ärmarna. Skall det lyckas måste vi bli fler och vi måste hjälpas åt. ...  Och det måste lyckas. För våra elevers skull.

Om du är språklärare eller i övrigt vill lägga extra krut på att stödja språken bli medlem och/ elller gå med i vår Facebook-grupp.

I det senaste numret av Lingua, medlemstidningen, hade tillförordnade ordförande Eva Zetterberg- Pettersson skrivit en så inspirerande och viktig text att jag bad att få publicera den här i min blogg. Här kommer den:

Tf Ordföranden har ordet

Kära kolleger i LMS!

Som vikarierande ordföranden för LMS Riksförening (fram till årsmötet i Härnösand) har jag just nu förmånen att närmare bekanta mig med vår anrika och mångsidiga förening. Att sitta på två stolar, som tf ordföranden och som representant för ämnet engelska, ger mig en unik inblick i föreningen -- vilken ger mig anledning att fundera över föreningens dåtid och framtid.

Skolvärlden har förändrats dramatiskt de senaste decennierna och detta har naturligtvis påverkat även LMS. Tillåt mig att ställa en burdus fråga: Har LMS en roll att spela idag? Vårt vikande medlemsantal, en halvering under tjugo års tid, vittnar dessvärre om att många språklärare tvivlar. Men om LMS spelat ut sin roll borde de frågor vi arbetar med vara inaktuella. Har de främmande språken en så stark ställning i utbildningsväsendet och i samhället idag att de inte längre behöver försvaras? Är kvalitativ fortbildning lättillgänglig? Har man som lärare goda kanaler för kontakt och utbyte med myndigheter, forskning och läromedelsproducenter? Är man orienterad i vad som händer i Europa och i världen när det gäller språkpedagogik? Har man ett brett nätverk av kolleger att tillgå för diskussion av yrkesrelaterade frågor?

Få språklärare skulle nog svara att de är nöjda med sakernas tillstånd i samhället, skolan och sin yrkesverksamhet. Förmodligen är missnöjet större idag än var det var under den tid då i princip alla språklärare var medlemmar. Med andra ord finns det all anledning för LMS att fortsätta sitt arbete. En sak är dock klar: vi måste förändra våra arbetssätt -- för många av dessa har blivit föråldrade. Att vara föreningsaktiv är inte längre en självklarhet, som det var förr, och därför måste vi lyfta fram fördelarna med att vara medlem i LMS. Vi som är företroendevalda måste engagera oss i ett förändringsarbete för att anpassa aktiviteterna till de förutsättningar och behov som finns idag. Låt oss se detta som en utmaning! Som enskild medlem väljer man förstås själv i vilken mån man vill vara aktiv och för mig är idealet att LMS har någonting att erbjuda alla! Om du har idéer eller önskemål, kontakta någon av oss i riksstyrelsen eller i din lokalförening.

Slutligen, eftersom omvärlden måste få upp ögonen för den gedigna verksamhet som språklärare och språkelever bedriver runr om i landet vill jag uppmana till att söka “European Label. Europeisk kvalitetsutmärkelse för Språk”. Detta pedagogiska pris ges till skolor som arbetar seriöst och innovativt för att förbättra sin undervisning i främmande språk. För mer information, se Skolverkets hemsida:

Bedömning och bloggvänner i Malmö

I går åkte jag till Malmö för att föreläsa vid Lärarfortbildnings bedömningskonferens. Kvällen innan var jag full av förväntan inför att träffa bloggvännen Morrica. ”Om ni aldrig har träffats kan du inte säga att ni är vänner”, fnös min äldsta och mest rödhåriga dotter. Här kunde jag förstås ha påmint henne om att hon en gång i tiden flyttade till Malmö, åtminstone delvis på grund av någon ... Kalle, tror jag det var, som hon hade lärt känna på nätet. Kan man bli kär utan att träffas kan man väl för höge bövelen bli vänner utan att träffas. Det sa jag inte, för ett och annat lär man sig under 25 år som mor till en rödhårig dotter, men å andra sidan var kanske inte Kalle-jämförelsen helt relevant, för där svalnade känslorna om inte vid första ögonkastet inte långt därefter.

Nu har jag ätit musslor och pratat om livets mening med Mats Olsson, jag har fikat med Morrica, Anne-Marie Körling och Fredrik Karlsson och jag har suttit på en bänk med Morrica, pratat, skrattat och njutit av att få titta på henne och krama henne. Efteråt ångrade jag att jag inte passade på att nypa henne i kinden också, men det får bli nästa gång. Sedan på det en taxiresa och flygtur med Anne-Marie, några timmar som för att citera Runeberg ”flög som på vingar bort”.

Min dotter hade fullkomligt, helt och hållet fel. Man kan bli nära och förtroliga vänner utan att träffas, man kan förälska sig utan att träffas. Men när man får det i 3D. ... Wow.

Nu sitter jag på flyget från Stockholm på väg till LMS- språkdagar i Härnösand och känner mig hög. Hög på värme, klokhet, och spritt, språngande nya tankar.

Tack ni tre för ett magiskt Malmö-besök.

"Only connect! That was the whole of her sermon. Only connect the prose and the passion, and both will be exalted, and human love will be seen at its height. Live in fragments no longer. Only connect, and the beast and the monk, robbed of the isolation that is life to either, will die.",  Howard's End, E.M. Forster.

Mats Olsson och jag på genusbarrikaden

Mats Olsson i Tysta Tankar och jag står som många gånger tidigare på samma genusbarrikad. ... Eller kanske snarare på ett obekvämt ställe mitt emellan genusbarrikaderna... Men till skillnad från när vi skriver på Newsmill är det ingen som kastar dynga på oss från två olika håll den här gången.

I en intervju i Lärarnas Nyheter kritiserar Mats genuspedagogikens moralistiska kamp för könsneutralitet - en kamp som framför allt drabbar pojkarna, vars lekar och beteende oftare ses som icke önskvärda, men som även drabbar flickorna:

— Det blir tydligt när mina studenter triumfatoriskt kommer tillbaka från praktiken med exempel på en flicka som leker med bilar. Hon ses som en trofé. Och flickan i den rosa klänningen blir en drake som studenten i sin hjälteroll, med läroplanen i ryggen, ska besegra. Jag blir mycket illa berörd av det.
I Skolvärlden intervjuas jag om pojkarna och läsningen och drar liknande slutsatser som Mats:
– En orsak till att bokutbudet på skolor ofta är mer flickanpassat och mindre slukarvänligt är paradoxalt nog skolans jämställdhetsuppdrag. Man vill inte förstärka invanda könsroller och därför premieras böcker som upplevs som könsneutrala eller som har ett sedelärande ”synd om flickorna”-perspektiv.
Något som länge retat mig är utformningen av de nationella proven i svenska. Jag gillar inte texterna, jag gillar inte frågorna och jag gillar inte uppsatsrubrikerna. Provet förfördelar både pojkar och utlandsfödda och passar bäst för akademikerdöttrar med god självdisciplin som gillar att analysera och fläka ut sitt inre. Det här årets prov var inget undantag. Alldeles för personliga uppsatsrubriker, lätta, mestadels tråkiga texter och snåriga invecklade frågor. Den här gången hade konstruktörerna också valt att konsekvent använda pronominet hon i kommentarerna till exempeluppsatserna. Det tycker jag säger en hel del.
Det är ett farligt stickspår vi har hamnat på när vi i vår jämställdhetsiver försöker göra flickor mindre flickiga och pojkar mindre pojkiga i hoppet att de ska mötas likadana någonstans i mitten. Jämställdhet har vi inte när alla tvingats in i samma snäva och obekväma mall. Jämställdhet har vi när vi tillmäts samma värde, rätt och utrymme oberoende av hur pojkflickiga, flickpojkiga, flickflickiga eller pojkpojkiga vi är.
... Vi behöver en ny barrikad. I mitten.



Och Morrica i You're no different to me, har redan börjat stapla stenarna. 

I GP skriver Bo Rothstein tänkvärt om genusforskningen. Tack för länken, Mats!

#Skolchatt om kunskapssyn

Det här med kunskapssyn är något som sedan Lgr 11 diskuteras på många skolor. I många fall handlar det om en styrning mot en gemensam kunskapssyn. Skolor - till och med kommuner - stoltserar med att de har lyckats etablera en gemensam kunskapssyn. Det uppfattar jag som ett misstag. Kunskap kan man se på många olika sätt och ju fler kunskapsbegrepp och aspekter elever möter i skolan desto bättre.

Så vad står det så i styrdokumenten? ”Lärarna ska sträva efter att i undervisningen balansera och integrera kunskaper i sina olika former.

Längre ner står det så här: ”Skolans uppdrag att främja lärande förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden och om hur kunskapsutveckling sker. Olika aspekter på kunskap och lärande är naturliga utgångspunkter i en sådan diskussion. Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Skolans arbete måste inriktas på att ge utrymme för olika kunskapsformer och att skapa ett lärande där dessa former balanseras
och blir till en helhet.

Så vitt jag kan förstå är den enda gemensamma kunskapssyn som är förenlig med Lgr 11 är alltså att kunskap kommer i många förklädnader och att alla ska välkomnas vid bordet. En aktiv diskussion behövs ju inte om vi alla uppfattar kunskap på samma sätt, om det finns kunskapskonsensus.
Hu vilket ruskigt ord.

Tycker du som jag eller annorlunda? Finns det en styrning mot gemensam kunskapssyn vid din skola? Logga in på twitter 20.00 och använd hashtaggen #skolchatt.

Medicinisk skrämselpropaganda mot transsexuella

I debattartikeln ”En man som bytt kön till kvinna ska inte kunna bli far”, skriver Marc Bygdeman (professor emeritus vid kvinnokliniken Karonlinska Institutet) på DN-debatt om en rad saker som han inte tycker är rimliga. De kan alla sammanfattas med att Bygdeman inte tycker att det är rimligt att transsexuella ska kunna få barn. Några motiv till varför det är orimligt ger Bygdeman ingenstans i artikeln.

Det första scenario Bygdeman vänder sig mot är om en transsexuell låter frysa ner spermier eller äggceller , genomgår kirurgisk korrigering och därefter genom surrogatmödraskap blir förälder.
 ”Det betyder att en man som bytt kön till kvinna kan bli far och en kvinna som bytt kön till man kan bli mor. Skall detta vara en fri rättighet? Enligt min uppfattning är en sådan rättighet inte rimlig.”
Nästa scenario är att man byter kön utan könskorrigerande ingrepp. Inte heller i det här fallet tycker Bygdeman att det är rimligt att man får bli förälder: ”Har man fått ändrad könstillhörighet (personnummer) med till exempel bara hormonbehandling, alltså utan könskorrigerande ingrepp, kan personen utan någon prövning sluta med denna behandling, bli fertil och med kvinnlig könstillhörighet bli far och med manlig könstillhörighet bli mor. Inte heller detta är enligt min mening rimligt.”

Det enda scenario där Bygdeman vill ge transsexuella rätten att bli föräldrar verkar vara om de går med på att leva i förnekelse. Men på vilket sätt samma person skulle bli en mer lämplig förälder genom att leva ut en livslögn gör Bygdeman ingen ansats att förklara.

Det här är illa nog, men lågvattenmärket i artikeln är när Bygdeman varnar för att transsexuella män som inte genomgått någon könskorrigering kan komma att ställa till med skandal i dambastun på badhuset. ”Det finns också en social aspekt. Det finns flera aktiviteter, till exempel badinrättningar, som är uppdelade efter kön. Eftersom könstillhörighet endast bestäms av personnummer kan en man utan kirurgisk korrigering men med kvinnligt personnummer begära att få tillträde till den kvinnliga avdelningen. Är det önskvärt?”

Bygdeman tassar farligt nära yttrandefrihetens gränser med den här skrämselpropagandan mot transsexuella. En skrämselpropaganda som har stora likheter med den som förr var så vanlig mot homosexuella, där man anförde att homosexuella försökte ”omvända” barn och tonåringar till sin läggning och att man därför borde se till att barn inte kom i kontakt med homosexuella. Något som var osant, som ställde till med stor skada och kraftigt begränsade homosexuellas friheter och rättigheter.  Om det nu någonstans i vårt avlånga land skulle hända något så osannolikt som att en transsexuell går in i damduschen och gör helikoptern är jag övertygad om att både damerna och personalen i fråga kan hantera situationen. Precis lika väl som jag och min 16-åriga dotter kunde hantera en naken tysk man med långt vitt hår och stor kulmage i spa-anläggningen på vårt hotell i München för några månader sedan. Det som gjorde den situationen extra humoristisk är att han förebrådde mig för att jag som var iklädd sedesam baddräkt inte satt på en handduk i bastun. Orsaken till det var att någon hade snott min handduk. När han fick veta det hämtade han mig en ny från receptionen. Den lämnade han fram med en ytterst chevaleresk gest, helt obrydd av sin nakenhet. ( Det gillade jag. Vi har blivit alltmer amerikaniserade i vårt avståndstagande från våra kroppar i Sverige. Jag längtar tillbaka till det sjuttiotal då vi solade topless, skrotade behåarna och då det knappt fanns baddräkter till salu för barn under skolålder. )

Det här med transsexualitet och könsbyten, det finns många som har svårt att greppa det. För den som upplever en balans mellan sin inre och yttre person, för den som passar in i samhället, tillhör normen är det svårt - för att inte säga omöjligt - att helt leva sig in i vad det innebär och hur det skulle kännas att vara född i fel kropp. Genom att fråga och lyssna kan vi närma oss en förståelse, men det som är främmande, det man inte förstår väcker ofta rädsla och avståndstagande. Rädda och avståndstagande människor talar inte i frågor utan i utropstecken, och därmed förstärks både fördomarna, avståndet och rädslan.  Dessutom söker man trygghet i gruppen, i att flera tycker likadant, och så ökar fördomarna, rädslan och avståndet ytterligare några snäpp. Farliga, kontraproduktiva, men högst begripliga reaktioner, lika begripliga som den vrede och indignation som många transsexuella manifesterar när de möter bigotteriet.

Någon som verkar ha förstått de här mekanismerna är Hanna Söderström, själv transsexuell. Hon har skrivit många artiklar om transsexualitet (SVD, Newsmill  blogg) och de präglas alla av en vilja att upplysa, att minska avståndet och rädslan.  Jag tror att hon gör stor nytta med det tillvägagångssättet. Hon visar också att hon lyckas leva sig in i rädslan och avståndstagandet, att hon inte fördömer den som fördömer henne. För det är hon värd en stor eloge. Med större indignation, men med stor skärpa och auktoritet skriver Amanda Brihed (DN-intervju, SVD Brännpunkt, Newsmill och blogg). Bloggaren Trollhare är ytterligare ett starkt lästips för den som vill öka sin förståelse för och kunskap om transsexuellas verklighet i dagens Sverige.

Avståndstagande, rädsla och fördomsfullhet är som sagt begripliga reaktioner på det som är främmande och svårgreppbart. Men författaren till den här artikeln är inte vem som helst. Han är professor emeritus vid kvinnokliniken vid Karolinska Institutet och han anger att han både haft professionella samtal med och opererat många transsexuella. Han har alltså både utbildning och en professionell roll som förutsätter kunskap, förståelse och ett professionellt förhållningssätt till transsexuella. Hur kan det vara förenligt med åsikter som Bygdemans? Åsikter som han dessutom inte håller mellan skål och vägg utan publicerar i landets största dagstidning.  Bygdeman citerar ironiskt nog lagen om genetisk integritet (2006:351): ”läkaren skall i dessa fall pröva om det av medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att behandlingen äger rum och att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden”.  Uppenbarligen anser han att den lagen ger stöd för hans bigotteri.
... Det skrämmer mig mest av allt.

Bloggar: Det Progressiva USA,  Allt om Ingenting, Lukas Romson, Trollhare.

Vad har storleken för betydelse? Klasstorlek i kvällens #skolchatt.

Kvällens ämne är ett kontroversiellt sådant. Medan Hattie redovisar ett tunt samband mellan gruppstorlek och resultat är det många lärare som har mindre grupper högt på önskelistan. Härom dagen skrev LR:s Metta Fjelkner i en debattartikel i SVD att man borde lagstifta om mindre klasser.

Vad är då motiven för mindre grupper? Ett skäl som anförs är bättre arbetsro. Ett annat att man kommer åt att se varje elev bättre, att man får tid att ge mer individuell feedback.

När jag växte upp gick jag i stora klasser. 30 - 35 elever var normalt. Den största klass jag har gått i var i motsvarande högstadiets åk 7 då vi var över 40 elever i klassen - detta i Grankulla utanför Helsingfors, en av Finlands rikaste kommuner. Just den klassen fungerade inte särskilt väl, men annars upplevde jag aldrig brist på arbetsro. Jag utsattes heller aldrig för kollektiva utskällningar eller tillrättavisningar från mina lärare. Störde man blev man ombedd att lämna klassrummet. Vissa upplevde det som en belöning, men eftersom systemet i Finland är att man får extraundervisning, sommarkurser eller omgång vid bristande måluppfyllelse kom prislappen för sådant strategiskt störande med högst en termins fördröjning så det var inte särskilt vanligt.

I dagens skola i allmänhet och i Sverige i synnerhet har lärarna ett betydligt tätare förhållande till sina elever. Jag uppfattar att det är både på gott och ont. En aktiv mentor / förälder / ämneslärare kan göra stor nytta. Men den höga graden av vuxenaktivitet försenar och fördröjer också ofta elevernas eget ansvarstagande och därmed både motivation och drivkraft.  All vuxenaktivitet är inte heller av godo. Tjat, gnat, skäll, skuldbeläggande, stämplande, daltande och misstänkliggörande ingår också i vuxenrepertoaren. Allt det är enbart kontraproduktivt. Jag får också funderingar kring elevernas integritet och möjlighet att byta roll och beteende i en skolvärld där lärarna i ett arbetslag ofta vet väldigt mycket om sina elever. Sådant som föräldrarnas missbrukshistorik, elevernas sexualdebut, snatterier, umgänge och åsikter kan ibland vara relevant information - men jag upplever att man alldeles för ofta tummar på elevernas integritet. Ibland går också den välmenta informationen ut över kunskapsresultaten Man väntar sig litet mindre av eleven som varit med om något omvälvande. Men är det egentligen i elevernas intresse? Ju mer de lär sig desto fler dörrar öppnar sig till deras framtid. Är det att vara snäll att låta dem falla in i ett lugnare tempo? När är gruppen så stor att man inte ser varje elev i tillräcklig utsträckning? När är den så liten att man ser för mycket? Ingriper för mycket?

Det gäller också att komma ihåg att det handlar om gungor och karuseller. Vill vi ha små grupper får vi acceptera mer undervisning och därmed mindre tid till för- och efterarbete.
Många och halvdant förberedda lektioner blir ofta ineffektiva och oinspirerande. Sådana lektioner gör eleverna omotiverade och utåtagerande och ökar kravet på mentorsinsatser. De ökade mentorsinsatserna innebär att tiden för att spetsa undervisningen minskar och så är man inne i en ond spiral.

Personligen tar jag hellre stora grupper och tillräcklig för- och efterarbetstid. God undervisning är motiverande. Effektiva lektioner ger resultat och motverkar skoltrötthet. Jag belönar aldrig mina elever med att de får sluta fem eller tio minuter tidigare, eller med att slippa läxor. Signalen till eleverna måste vara att det vi gör är viktigt, er inlärning är viktig och att kunskaper och färdigheter är den främsta skolbelöningen. Som ämneslärare ser jag mig litet som en idrottscoach. Mitt mål är att motivera och pusha eleverna att lägga ner så mycket tid och kraft som möjligt på mina ämnen och att ha en ständig dialog med dem - både på gruppnivå och individnivå  - om vilken träning som ger de bästa resultaten och är mest lustfylld. Fokus på ämnet - och fokus på det privata bara när det är relevant för inlärningen. God, varierande och effektiv undervisning är absolut central för att skoldagen ska kännas meningsfull och lustfylld. Jag blir ofta förfärad över hur mycket dödtid det ryms i en normal skoldag. Först fumlar läraren med papper och teknik. Sedan ska ordning och arbetsro upprättas - ofta på ett stämningssänkande sätt - därefter ägnar man sig åt närvarokontroll. Ofta tar det minst tio minuter innan lektionen kommer igång. På slutet kan det se likadant ut.
Uppfattar man undervisningen som det centrala månar man om att ha väl förberedda effektiva lektioner utan dödtid och om att ge eleverna utförlig feedback på det de presterar.
Men vi lärare är alla olika. För mig fungerar stora grupper. Det är den stora dokumentationsbördan och mentorsbördan som tynger mig. Men jag har kollegor som intar en mer handledande roll och har en helt annan syn på det här med gruppstorlek. Kanske borde man individanpassa mer i tjänstefördelningen? Gungor eller karuseller eller gungor och karuseller?  Logga in på Twitter, använd hashtagen #skolchatt och berätta vad du tycker.



Länk till IFAU:s rapport "Långsiktiga effekter av mindre klasser" , Skolverkets rapport om ekonomiska resurser och resultat i skolan.
Media: DN-ledare i ämnet,
Bloggar: Morrica skriver om gruppstorlek i You're no different to me,  Likaledes Mats Öhlin.