München och kunskapssynen

Vi tillbringade halva höstlovet i München. Orsaken till det är att gossebarnet studerar vid universitetet där. Det är hans fjärde KTH-år som tas vid valfritt tyskt universitet. Ett strålande arrangemang både för eleverna och för Sverige. Inte nog med att man förser arbetsmarknaden med ingenjörer med mycket goda språkkunskaper, men bäddar för forskningssamarbete över nationsgränserna. Men det vore synd att tala om något storskaligt projekt. I år var det två studenter som åkte till München. Lejonparten av de studenter som påbörjade den internationella inriktningen med tyska hoppade av i ett tidigt skede. Jag har svårt att fatta hur man gör ett sådant val. Kombinationen flytande tyska och kemi är högattraktiv på arbetsmarknaden och ett år vid valfritt europeiskt universitet, hur tackar man nej till det?

Början till ett svar fick jag av Severin, en av Cedriks tre tyska studentpolare som alla tillbringat ett år vid KTH (och som alla för övrigt talade utmärkt engelska och imponerande mycket svenska). Han pekade på skillnaden i kunskapssyn mellan Tyskland och Sverige. Han berättade att när han började läsa fysik i Tyskland fick studenterna höra att alla som lägger manken till kan klara studierna, men det krävs hårt arbete och ungefär hälften kommer därför att misslyckas. I Sverige sa man bara att det här ska ni alla klara av. Ingen koppling till slit. Han menade att det gav ett mycket lägre studietempo och att det också ledde till att man sänkte kraven för att alla skulle lyckas. Han gav ett exempel med någon tenta där väldigt många hade kört. Eleverna klagade och fick en lättare tenta.

Det här Severin beskriver känner jag igen som den grundläggande skillnaden mellan skolan i Finland och i Sverige. I Finland är lösningen för det mesta att eleven kavlar upp ärmarna och jobbar hårdare. Extralektioner, villkorskurser under sommaren, dubbla läxor och - om inget annat hjälper - två år i varje klass. I Sverige är det läraren som ska jobba hårdare. Här lutar man istället åt inlärningssvårigheter, svagbegåvning eller andra specialbehov. Lösningen blir därför annan metod, specialundervisning, liten grupp, eller att man gör något lättare. SO-lätt materialet - denna styggelse för varje svensklärare - är ett typexempel. I måndagens DN hade man en ledare om skolan som illustrerar den här skillnaden: De bästa åt de svagaste. Den avslutas med den här meningen: ”Alla elever kan om de bara får det stöd de behöver”. Lösningen är alltså inte hos eleven utan hos läraren.
 
Det här är ett fullständigt villospår. Den får eleven att slappna av och förvänta sig att vuxenvärlden fixar betygen. Det får skolorna att lägga mycket krut på stöd, åtgärdsprogram och andra specialvarianter som syftar att visa att här har vi minsann gjort allt. Om eleven lär sig blir därmed underordnat. Den här inställningen påverkar också eleverna. Det är alldeles för många elever som tar ett underkänt betyg eller prov som intäkt på egen oförmåga istället för på otillräcklig arbetsinsats - det vanligaste skälet.

DN:s ledarredaktion har fel i att alla elever kan lyckas om de får rätt stöd. Alla elever kan lyckas om de är målmedvetna och arbetsbenägna. Vissa elever behöver dessutom särskilt stöd, eller specialpedagogik, men inte ens den skickligaste lärare kan nå några som helst resultat med en omotiverad och ouppmärksam elev. Eller för den delen med en elev som har bestämt sig för att förutsättningarna för framgång saknas eller ligger i någon annans händer.

I Finland har eleverna läroplikt. I Sverige har de skolplikt. Eleven behöver bara infinna sig så förväntas vuxenvärlden fixa resten. Hur många Marie Curie, Selma Lagerlöf, Steve Jobs och Thomas Edison odlar vi fram på det sättet?

Media: Johan Ingarö skriver om tredjedelsskolan i SVD. Han tar Monroe och Harlem som exempel och gör SALSA till syndabock. På så vis får verkar han stämma in i den nu högljudda kören: Allt beror på läraren. Men Monroes framgångar byggde på en huvudpelare: hårt, regelbundet elevarbete. I Expressen skriver ledarredaktionen "Ingen rättvisa utan bra skola". Jag nickar instämmande ända tills jag kommer till slutet. Där visar det sig att det mesta än en gång är lärarnas fel.

Bloggar: Stefan Hanna (C)  tycker att DN-ledaren är årets artikel, Danne Nordling är mer skeptisk i "Svårare att göra en klassresa", men jag tycker att även han hamnar i diket med sina tankar om den begåvningsdränerade arbetarklassen, Mikael Damberg är nöjd med artikeln - det är ju trots allt klassisk socialdemokratisk skolpolitik man pläderar för. Plura skriver klokt om krav och kravlöshet. Gertie skriver om rättsäkerhet, studentexamen och jämför ett underkänt betyg med ett avbrutet maratonlopp. I sina Syrliga Karameller skriver Jan om vikten av att lägga press på kommunerna för en likvärdig skola.