Någon borde skriva en dikt om hur det är att vara lärare i maj. Problemet är bara att medan det pågår hinner man inte och när det är över förtränger man alltsammans. Man förtränger att man har sprungit som ett jagat djur i skolkorridorerna, att köksbordet har varit så täckt av provhögar att man har varit tvungen att äta i vardagsrummet. Man glömmer alla papper och blanketter man varit tvungen att fylla i, man förtränger att ett majdygn bara har 20 timmar trots att man skulle behöva minst femtio. Man glömmer eleverna som grät över att det blev ett V istället för ett M, föräldrar som ringde och var förbannade över att det blev ett V istället för ett M, man har glömt tjänstefördelningen, föräldramötena, konferenserna, utvecklingssamtalen, betygsvarningarna, överlämnandena...
Medan man försöker överleva i detta inferno kvittrar de små fåglarna. Medan man letar i hjärnans mer avlägsna skrymslen efter det resonemang man förde med sig själv när man en gång för länge sedan valde karriär blommar magnolian. Medan man plockar fram sitt mest hurtfriska och falska leende för att hälsa nästa omgång föräldrar klär sig naturen i sin allra, allra vackraste skrud … och räcker oss sin allra mest retsamma långnäsa. Å hur hånfullt majsoln ler. Jag vet att somliga hoppas på fint väder. Själv önskar jag bara att det där hånflinet ska täckas av ett stort och aggressivt åskmoln.
Som jag.
