Jan Björklund kommer med många goda argument mot betyg på lärare i
sin artikel i DN den 23.5. Men en sak han inte tar upp är hur det ser ut med de förutsättningar vi lärare ges. Att förse lärarna med en mängd nya tidskrävande och svåra arbetsuppgifter och samtidigt ställa skärpta krav på genomförandet av de gamla är absurt. Kvalitativ undervisning kräver för- och efterarbete, ämneskunskap och pedagogisk och didaktisk skicklighet. För det krävs att rätt personer söker sig till yrket, att lärarutbildningen håller hög kvalitet, att lärare får behovsstyrd fortbildning och att tillräcklig tid avsätts. Frånvarorapportering och dokumentation i form av tidskrävande skriftliga omdömen, åtgärdsprogram, betygsvarningar och händelserapporter är numera lärarnas viktigaste uppgifter. Undervisningen kommer i andra hand. Orsakerna är vår tids allmänna dokumentationsmani, SKL:s misstro mot lärarkåren, men framför allt att både skolverksanmälningar och skolinspektionsanmärkningar så gott som undantagslöst handlar om skolornas pappersarbete.
Istället för att gå över ån efter vatten borde kommunpolitikerna fråga oss lärare vilka arbetsvillkor och förutsättningar vi behöver för att kunna hålla hög kvalitet på undervisningen, därpå bör kunskapsresultaten utsättas för opartisk och noggrann granskning. När de två benen finns på plats är det möjligt - och till och med önskvärt - att lägga till ett tredje: centrala elevutvärderingar. Innan dess är de bara ännu en spottloska mot en redan hårt ansatt yrkeskår.
Många har bloggat om det här:
Christermagister lyfter vikten av elevutvärderingar, Pär Gustafsson (FP)
Patricia@lärarförmedlarna och Linnéa Darrell (FP) håller med Björklund, Lars Björndahl (M) raljerar så onyanserat att jag får lust att skriva ett inlägg till,
Sveriges Elevråd försvarar modellen betydligt mer övertygande i sin blogg.
Skolspanarna gör sig lustiga,
Morrica skriver om risken för betygsinflation, alternativt dåliga utvärderingar vid låga betyg.