För tyst om skandalskolor?

Johan Kant och jag har en artikel på Newsmill: Studentexamen krävs för bättre kontroll av skolorna. Inte så lätt att samskriva på Newsmill tydligen, för man får titta sig omkring en del för att få klart för sig att det är två skribenter.  Hur som helst handlar artikeln om den senaste friskoleskandalen.  Av någon orsak har den bara blivit en Stockholmsnyhet och även där stannat i DN.

Skandalskolan är en liten friskola i Täby som heter Kristinaskolan. En skola/ särskola för barn med särskilda behov - särskilt barn med autism, asperger och liknande diagnoser.  Efter en skolinspektion konstaterar utredaren att underlåtelserna är tillräckligt allvarliga för att stänga skolan. Nu har man givits till 15 november för att åtgärda bristerna.  Kort därefter visade det sig också att man under flera år tagit ut mycket höga vinster och löner. Det största uttaget på 10.5 miljoner (omsättning 20 miljoner) bara två veckor efter skolinspektionen. Knappast någon slump.  Man får ju en muntlig preliminärrapport när inspektionen är klar.

I DN började rapporteringen för en dryg vecka sedan: Specialskola får hård kritik – ”har ingen koll”.  Rektorn protesterade att kritiken byggde på missförstånd och att föräldrarna och eleverna är nöjda. Det här läste min vän Susanne som har en son på skolan. I den här intervjun berättar hon precis hur nöjda föräldrarna är: ”De slösar bort min sons tid på Kristinaskolan”. Nu kan man fråga sig varför hon hade sin son kvar på skolan efter att ha uppdagat så många brister.  Jag tror att alla som har barn med diagnoser och särskilda behov kan förstå varför. Det handlar om sköra barn med stort behov av trygghet, kontinuitet och fasta relationer. Inte lätta att flytta på under några omständigheter. Inte heller lätta att hitta nya platser för om skolan skulle tvingas stänga.

Susanne  och jag har varit vänner länge och jag vet hur mycket hon har fått kämpa för sin son. Inte för några extra favörer utan för att han ska få det han har rätt till. Det har hon också gjort på Kristinaskolan. Bråkat och argumenterat, vunnit seger på seger.  Även det  att hon behövt kämpa så mycket är något jag upplever som djupt upprörande och det förtjänar ett alldeles eget blogginlägg. Men just den här gången är fokus skolan.

Jag var i Stockholm förra veckan och då sov jag - som jag ofta gör - hos Susanne. Det råkade vara samma dag som den första DN-artikeln publicerades. Kristinaskolan var förstås vårt främsta samtalsämne. Susanne hade fått förfrågan om att ställa upp på en intervju och hon grubblade över hur hon skulle göra. Vad var bäst för hennes son?  Jag är väldigt stolt över henne, över att hon valde att ställa upp.  Hade fler slagit larm tidigare skulle det kanske inte ha gått så här långt. Vi kan inte nöja oss med att se till våra egna barn. Vi är också ansvariga för varandras, för vår gemensamma framtid.

Ytterligare en slump var att jag skulle träffa Johan Kant den kvällen. Det skedde hemma hos Susanne. Vi åt, pratade skola och hade det trevligt. I lördags bloggade Johan Kant om Kristinaskolan - utan att göra kopplingen till intervjun med Susanne dagen innan.  Läs hans förträffliga inlägg här: Nu har det hänt igen: ännu en friskola plockar ut feta vinster.
   Vi måste alla hjälpas åt att rikta strålkastare mot skolor som inte borde få vara skolor. Den som stjäl framtid från våra barn måste stoppas.