När jag fyllde femtio fick jag världens bästa födelsedagspresent från världens bästa vän. Biljetter till Rammstein i Globen för mig och mina tre barn. Tack än en gång, Susanne! Nu har de varit i Göteborg och jag ångrar att jag inte tog mig dit också för deras konsert var bland det häftigaste och roligaste jag har varit med om. Följande morgon höll jag emellertid på att sätta mitt kaffe i halsen. SVD:s recensent Kristin Lundell började sin recension så här: ” Man går givetvis inte på en konsert med tyska industrimetalbandet Rammstein för den intellektuella stimulansens skull”. För min del är det precis det jag gör. Jag lyssnar på Rammstein för energin, humorn, styrkan, den fantastiska musiken och - sist men inte minst - för den intellektuella stimulansen.
När jag berättade för mina åttioåriga svärföräldrar att jag lyssnar på en tysk grupp som heter Rammstein svarade min svärfar att det gör han också. Min haka föll ner flera snäpp. Medan jag processade informationen gick min svärfar till bokhyllan och plockade fram en CD. Det visade sig vara Herzeleid i operaversion. Jag tyckte först att det var märkligt, både att operasångare hade gjort en Rammstein skiva och att min svärfar hade köpt den. Men egentligen finns det många likheter mellan hårdrock och klassisk musik och vi är många som gillar båda sorterna. Metallica och Rammstein är svåråtkomlig musik som man måste lyssna in sig på ungefär som på Sibelius och Bartok. Hårdrockstexterna präglas av ironi, dubbeltydighet och ordlekar och kan vara lika svårtolkade som Shakespeare.
När SVD:s recensent beskriver Rammsteins konsert i Globen som en ointellektuell upplevelse är hon alltså verkligen ute och cyklar. Inga blinkningar till Göethe just på den här skivan, men väl till Strauss i den lysande Wienerblut. Man börjar i en spröd wienervals, därpå följer en kusligt trovärdig inblick i Fritzls tankevärld innan dörren smäller igen i ”der liebesnest unter die haus”. Här lyckas Rammstein säga lika mycket i en låt som en film. När de gjorde samma sak med sin tyska kannibal stämde han dem. Där en film som När Lammen tystnar glorifierar brottslingen gör Rammstein konsekvent det motsatta. De visar upp skröplighet, självrationaliseringar och gör sig lustiga över förövarna. En samhällsinsats enligt min mening.
Men min favorit på den senaste skivan är Waidmanns heil. Den börjar i ett militäriskt tapto, har små folkmusikliknande trudeluttar, naturbetraktelser, jakthorn, allt delar av jaktromantik och tradition. Genom hela låten bryter man den vänliga önskan om jaktlycka ”Waidmanns heil” mot det blodtörstiga vrålet ”Die Kreatur muss sterben” , djuren måste dö. Jag hoppas verkligen att Jan Guillou har lyssnat på den. Jag kommer ihåg hans program där han berättade om vilka goda motiv jägare har, om kärlek till naturen och djuren, kamratskap, ansvar m.m. Men när man såg honom i närbild med ett rådjur i siktet stod det fullkomligt klart att allt han sagt var nys; det som fick honom att jaga var ren skär blodtörst.
En annan ljuvlig samhällskritik är låten Pussy. Just den låt som har provocerat mest på skivan. Någon mindre smickrande bild av sexturister kan man knappast tänka sig. I sin Mercedes på Autobahn konstaterar berättaren att han är tvungen att resa utomlands för att få knulla. Sedan får vi följa en förvirrad, desperat och pinsam inre monolog. Det fientliga klagoropet: ”You have a pussy, I have a dick, so what’s the problem, let’s do it quick” ger en osmickrande men trovärdig bild av sexturistens kvinnosyn och självbild. Trumpen, enfaldig fientlighet.
Männen i Rammstein är intellektuella, samhällskritiska nördar med humor och det är bland annat därför jag älskar deras musik. Tror ni mig inte läs deras turnéblogg.
Här är länken till SVD:s recension i februari. Nästa gång skicka någon mer intellektuell recensent, gärna också någon som gillar och förstår hårdrock. En sådan recensent har Expressen skickat till Götebord: Inlägg 1, inlägg 2., och Aftonbladets recension. Spellistan finns i Aftonbladets Hårdrocksblogg - som oförklarligt påstår sig skriva om musik av det fulare slaget.
Bloggar: Kai Martin på GP, Emmelist, Mio Lilja, Ebbas blogg, Svens tankar, Simmwatch, och Månbrink.
En intellektuell Rammstein video: Links 1,2,3,4, en annan favorit: ">Du reichst so gut.
