På Bråvalla-festivalen

De starkaste lyckominnena är knutna till familjen och nära vänner. Barn som föds, bröllop, kärlek, närhet. På god andra plats kommer de där riktigt starka kulturupplevelserna. En Romeo och Julia framförd av brittiska teaterelever på Söder i Stockholm för trettio år sedan. Branaghs fyra timmar långa Hamlet tillsammans med Komvux-eleverna från Östhammar. Valdemarsviksoperans Lohengrin, Ein Deutsches Requiem i Konserthuset i Stockholm, Messias i en kyrka i Singapore, Roxy Music i Stockholm under tidigt åttiotal, Metallica i Hultsfred, konstmuséerna i Venedig, Rammstein i Globen, Ann-Sofie Mutter i Norrköping ...  När det är som bäst kan man känna en intensiv lyckokänsla, en känsla av förhöjd medvetenhet och av gemenskap med alla man delar upplevelsen med. När det är som bäst känns det som om man blir en bättre människa. ... Kanske blir man det också.

Någon sådan känsla infann sig aldrig på Bråvalla - vare sig för mig eller för 17-åringen. Vi har båda satt en hel del tid på att försöka reda ut varför Sonispheres konsertdag på Hultsfred, en dag då vi också satt i köer, en dag då det regnade tre gånger så mycket som på Bråvalla, blev så magisk och varför Bråvalla blev ett sådant jaså.

Den tveksamma logistiken hade definitivt del i det  Det tog oss mer än tre timmar att ta oss dit när det borde ha räckt med en timme och det tog ännu längre tid att ta sig hem. I mer än en timme satt vi praktiskt taget utan att röra oss i kö på parkeringsplatsen. Dåligt skyltat var det också så till den dryga halvtimmes promenad vi hade från bilen till festivalplatsen fick man lägga tid på att virra runt och försöka reda ut var ingången fanns.

De funktionärer vi träffade på utanför festivalen var varken trevliga eller hjälpsamma. Svårt att se vad de verkligen gjorde - förutom att stå där och se uttråkade ut. Mycket av kaoset i trafiken hade kunnat undvikas med litet smidighet och arbetsvilja.

Jämför man det med Hultsfred (Metallica och 37 000 besökare) var köerna där mycket lindrigare och aldrig stillastående, parkeringen lätt att hitta och genomtänkt med många infarter och funktionärer som visste precis vad de sysslade med och som var vänliga och hjälpsamma. Även där hade man en kännbar promenad till festivalområdet, men det var en vacker promenad och betydligt kortare än den vi hade i Bråvalla.

En annan stor skillnad är att Bråvalla är ett så trist och fult ställe. I Hultsfred är området kuperat, det finns gott om uppvuxna träd och sittplatser och så sjön som vacker bakgrund. Att se Metallica där med sjön glittrande bakom scenen - det var magiskt. Att stå på en leråker omgiven av leråkrar med en rad snabbmatsstånd och några karuseller att vila blicken på ... surrealistiskt - ja. Magiskt- nej.

Men kanske hade det gått att sublimera bort allt det där om bara musiken hade låtit bra.  Det var helt enkelt inte riktigt bra ljud på någon av de största scenerna. Värst var Blå scenen. Gogol Bordello lät sådär och när Eva Dahlgren sjöng lät det rent ut bedrövligt. Sådan obalans, sådant missljud. Att öka avståndet hjälpte, men även om ljudet blir mer rätt infinner sig inte den rätta festivalkänslan när artisterna syns som knappnålshuvuden i fjärran.

In Flames tröttnade vi på på tio minuter. Istället såg vi cirkusshowen med Burnt Out Punks. Den var fantastisk. Halsbrytande konster, ständiga överraskningar och massor av humor, fart och fläkt. Vete sjutton om inte det var hela festivalens höjdpunkt?

Nu var det förstås Rammstein vi hade bespetsat oss på och vi lyckades också skaffa oss alldeles utmärkta platser. Det var en fartfylld och humoristisk show vi bjöds på. Frikostigt med fyrverkerier och överraskningar av olika slag. Problemet var att det var samma show vi såg 2010 i Globen. Skumsnoppen, fyrverkerierna, dockorna - det enda vi inte kände igen var Mein Teil. Annars var det här en kortare och blekare variant av samma konsert vi redan hade sett. Det tycker jag faktiskt är sloppy av Rammstein när de kommer till ett land de besöker så ofta, där de har så många hängivna fans.  Det andra problemet är litet svårare att sätta fingret på. Musikupplevelsen - den riktiga som genast infann sig i Globen i Stockholm - den kom aldrig. Det lät aldrig riktigt bra. Berodde det på Rammstein? Berodde det på scenen, på akustiken? Kanske både och. Vi var i varje fall inte ensamma om besvikelsen. Det blev aldrig något riktigt drag. Vi sjöng med, vi slog våra två finger beslutsamt i luften, vi hoppade, vi applåderade, vi skrek. Men vi gjorde det litet lagom och utan att få för mycket lera på skorna.

Bloggar: Dotters recension av samma festivaldag,

Media: DN, SVD, NT, Aftonbladet, 

Rammstein – nördar i läder

När jag fyllde femtio fick jag världens bästa födelsedagspresent från världens bästa vän. Biljetter till Rammstein i Globen för mig och mina tre barn. Tack än en gång, Susanne! Nu har de varit i Göteborg och jag ångrar att jag inte tog mig dit också för deras konsert var bland det häftigaste och roligaste jag har varit med om. Följande morgon höll jag emellertid på att sätta mitt kaffe i halsen. SVD:s recensent Kristin Lundell började sin recension så här: ” Man går givetvis inte på en konsert med tyska industrimetalbandet Rammstein för den intellektuella stimulansens skull”. För min del är det precis det jag gör. Jag lyssnar på Rammstein för energin, humorn, styrkan, den fantastiska musiken och - sist men inte minst - för den intellektuella stimulansen.

När jag berättade för mina åttioåriga svärföräldrar att jag lyssnar på en tysk grupp som heter Rammstein svarade min svärfar att det gör han också. Min haka föll ner flera snäpp. Medan jag processade informationen gick min svärfar till bokhyllan och plockade fram en CD. Det visade sig vara Herzeleid i operaversion. Jag tyckte först att det var märkligt, både att operasångare hade gjort en Rammstein skiva och att min svärfar hade köpt den. Men egentligen finns det många likheter mellan hårdrock och klassisk musik och vi är många som gillar båda sorterna. Metallica och Rammstein är svåråtkomlig musik som man måste lyssna in sig på ungefär som på Sibelius och Bartok. Hårdrockstexterna präglas av ironi, dubbeltydighet och ordlekar och kan vara lika svårtolkade som Shakespeare.

När SVD:s recensent beskriver Rammsteins konsert i Globen som en ointellektuell upplevelse är hon alltså verkligen ute och cyklar. Inga blinkningar till Göethe just på den här skivan, men väl till Strauss i den lysande Wienerblut. Man börjar i en spröd wienervals, därpå följer en kusligt trovärdig inblick i Fritzls tankevärld innan dörren smäller igen i ”der liebesnest unter die haus”. Här lyckas Rammstein säga lika mycket i en låt som en film. När de gjorde samma sak med sin tyska kannibal stämde han dem. Där en film som När Lammen tystnar glorifierar brottslingen gör Rammstein konsekvent det motsatta. De visar upp skröplighet, självrationaliseringar och gör sig lustiga över förövarna. En samhällsinsats enligt min mening.

Men min favorit på den senaste skivan är Waidmanns heil. Den börjar i ett militäriskt tapto, har små folkmusikliknande trudeluttar, naturbetraktelser, jakthorn, allt delar av jaktromantik och tradition. Genom hela låten bryter man den vänliga önskan om jaktlycka ”Waidmanns heil” mot det blodtörstiga vrålet ”Die Kreatur muss sterben” , djuren måste dö. Jag hoppas verkligen att Jan Guillou har lyssnat på den. Jag kommer ihåg hans program där han berättade om vilka goda motiv jägare har, om kärlek till naturen och djuren, kamratskap, ansvar m.m. Men när man såg honom i närbild med ett rådjur i siktet stod det fullkomligt klart att allt han sagt var nys; det som fick honom att jaga var ren skär blodtörst.

En annan ljuvlig samhällskritik är låten Pussy. Just den låt som har provocerat mest på skivan. Någon mindre smickrande bild av sexturister kan man knappast tänka sig. I sin Mercedes på Autobahn konstaterar berättaren att han är tvungen att resa utomlands för att få knulla. Sedan får vi följa en förvirrad, desperat och pinsam inre monolog. Det fientliga klagoropet: ”You have a pussy, I have a dick, so what’s the problem, let’s do it quick” ger en osmickrande men trovärdig bild av sexturistens kvinnosyn och självbild. Trumpen, enfaldig fientlighet.

Männen i Rammstein är intellektuella, samhällskritiska nördar med humor och det är bland annat därför jag älskar deras musik. Tror ni mig inte läs deras turnéblogg.

Här är länken till SVD:s recension i februari. Nästa gång skicka någon mer intellektuell recensent, gärna också någon som gillar och förstår hårdrock. En sådan recensent har Expressen skickat till Götebord: Inlägg 1, inlägg 2., och Aftonbladets recension. Spellistan finns i Aftonbladets Hårdrocksblogg - som oförklarligt påstår sig skriva om musik av det fulare slaget.
Bloggar: Kai Martin på GP, Emmelist, Mio Lilja, Ebbas blogg, Svens tankar, Simmwatch, och Månbrink.

En intellektuell Rammstein video: Links 1,2,3,4, en annan favorit: ">Du reichst so gut.