Sabuni eller KD, vem älskar barnen mest?

Medan jag har varit i Uppsala har Nyamko Sabuni hamnat i debattstorm. Upprinnelsen är en tämligen beskedlig debattartikel i SVD. I artikeln hyllar Nyamko den svenska förskolan och valfriheten, men hon konstaterar att man i kommunerna gör olika bedömningar när det gäller kraven på pedagogiskt innehåll utanför förskolan och lovar skärpta kvalitetskrav.

Att kristdemokrater går i taket är väl inte så förvånande. Deras främsta existensberättigande är värnandet om valfrihet för familjerna under de första åren. Hemmafruar, dagmammor, grannsamverkan, allt ska vara möjligt. Det är väl inget fel i det, men föräldrarnas valfrihet får inte gå ut över barnens framtida möjligheter. Det händer stora saker med hjärnan i den där åldern och den ambitiösa läroplan som finns för förskolan ska självklart gälla alla barn. Var är problemet med att personal i annan barnomsorg än dagis får lära sig hur småbarns hjärnor fungerar och hur de stimuleras och annat som hjälper dem att göra ett bättre jobb?

”Vad menar Nyamko Sabuni?” skriver kristdemokraten Magnus Jacobsson, och visar att hon hade rätt i sin misstro mot kommunerna genom att förklara att det nya var att det räcker med dokumenterad erfarenhet av barn för att få dagbarnvårdarverksamhet godkänd. I nästa andetag påstår han att Sabuni pläderar för samma utbildningskrav i dagbarnvården som på dagis. Det gör hon inte, men det finns något mitt emellan att man har lyckats klämma ur sig en eller två ungar och tre års högskoleutbildning. Det hon de facto skriver är det här: ” Det ska också ställas krav på personalens kompetens. Det ska finnas personal som har en utbildning med inriktning mot barn eller erfarenhet av att arbeta med barn i de åldrar det gäller. Med andra ord så räcker det inte med att endast ha erfarenhet av att ha tagit hand om egna barn. ”

En annan kristdemokrat, Emma Henriksson, är ännu mer fel ute. ”Nyamko Sabuni har fel om nya skollagen”, skriver hon, och förklarar att kraven på pedagogiskt innehåll redan finns i den gällande skollagen. Men något annat har heller inte Sabuni påstått. Hon skriver att målen förtydligas – inte att de förändras. Jag har läst båda dokumenten och kan intyga att hon har helt och fullt rätt. Däremot borde borde Henriksson läsa både skollag, läroplan och Sabunis artikel mer uppmärksamt.

När jag var på sjukhuset i Uppsala med min svärfar läste jag en UNT som låg kvar på rummet. Där kunde man läsa en häpnadsväckande historia om en ”frireligiös ledarfigur” som hade lurat 26 miljoner kronor av släktingar, vänner och bekanta genom att lova enorm avkastning och slå i dem de märkvärdigaste skepparhistorier. Bland annat hade han kontakter och inside information i 30 världsbanker och guldobligationer från Ungern. En av de lurade var den kristdemokratiske riksdagsledamoten från Uppsala. Ingen Einstein får man gissa. Till det får man lägga att min f.d. lärarkollega var ordförande för kristdemokraterna i Uppsala när han åkte på skolresa till Afrika, anlitade prostituerade och blev filmad ”in the act” av eleverna. Allt detta sammantaget får mig att undra om det verkligen är vettigt att stödrösta på kristdemokrater?



I SVD skriver Maria Eriksson ett inlägg där hon menar att socialdemokratin har segrat när liberaler för en sån här politik. Där visar hon bara att hon inte förstår vad liberalism handlar om. Ett liberalt samhälle ska ge alla samma chans. Därför är en likvärdig skola och en bra grundutbildning den viktigaste hörnpelaren i ett liberalt samhälle. Att ge föräldrar valfrihet på deras barns bekostnad är korkat och orätt. Inte ett skvatt liberalt.

Media: SVD

Bloggar: Den hälsosamma ekonomisten, Karin Långström Vinge, Pluraword, Hemmaföräldrar.

Oplanerat Uppsalabesök

Svärfar ligger på Uppsala Akademiska efter en stroke. Han sover en djup sömn och vi turas om att sitta bredvid och prata och hålla handen. Livet har gått ner i slow-motion och ackompanjeras av en tickande väggklocka, en telefon som ringer och ljudet när sjukhushelikoptern kommer och går.

Jag har också åkt runt och tittat på vår gamla hemstad. Körsbärsträdet som stod utanför vårt köksfönster är borta, vägar är avstängda, hus växer upp som svampar och hela stan verkar fylld av lyftkranar, borrmaskiner och män med små käcka hjälmar. Och ljud. Borrande, tickande, gnisslande och skärande ljud.

Vilken lyx det är att kunna sätta sig vid sitt frukostbord och titta ut över en glittrande havsvik och riktigt höra tystnaden. Att gå ut på kvällen och se himlen fylld av stjärnor som verkligen syns.

Jag är nog ingen stadsmänniska längre...

Den högsta lönen till den bästa läraren?

Det är upprörda stämningar på min skola just nu. Orsaken är att beskeden om de nya lönerna har kommit. ”Det känns som om jag fick MVG på lönesamtalet och G - i lön” sade en kollega. Jag fick lust att gråta sa en annan. En tredje var sprutarg och färdig att ta vilket annat jobb som helst.

Poängen med individuella löner är att de ska fungera som morot och piska. Goda insatser ska löna sig och de lärare som sköter jobbet med vänster hand ska känna av det i lönekuvertet. Men på hur många ställen fungerar det så? Ofta är det framtidsprojekt och annat man gör utöver undervisningen som premieras, men ju mer annat man tar på sig desto mindre krut lägger man i allmänhet på dem verksamheten finns till för - eleverna. Utpressning, eget beröm och smicker är också alltför ofta viktigare lönekriterier än hårt arbete och yrkeskunnande.

I ett kollegium är man i allmänhet på det klara med vilka arbetsmyrorna är och även vilka de skickligaste lärarna är. Upprörda stämningar är en naturlig konsekvens när utfallet inte uppfattas som rimligt och resonligt. Då blir effekten osäkerhet, frustration, minskad arbetsglädje och en sämre arbetsinsats.

Fram tills nu har jag varit en av vinnarna på det individuella lönesystemet. Ändå har jag hela tiden varit tveksam till det. Jag inser det rimliga i att goda prestationer premieras, men dels är det inte alltid rektorer vet vilka lärare som gör goda prestationer, dels har de individuella lönerna också flera negativa konsekvenser. Systemet gör lärare till konkurrenter och kan leda till missunnsamhet, minskad hjälpsamhet och en allmänt sämre stämning i lärarrummet. Låga lönepåslag kan också göra färdigt halvdana lärare sämre. De kan tycka att det inte spelar någon roll vad de gör för de blir ändå aldrig uppskattade.

En rektors främsta uppgift är att rekrytera bra lärare. Den nästviktigaste att göra sitt yttersta för att alla på skolan har förutsättningar och incitament att göra sitt allra bästa, varje lektion, varje dag. Individuella löner är ett redskap för att åstadkomma det här. Men piskar man arbetsmyrorna och ger morötterna till latmaskarna får de individuella lönerna rakt motsatt effekt.

”All the best things in life are free” heter det. Men de bästa lärarna ska inte tvingas lägga substans i det citatet genom att bjuda sina kommuner på en massa gratisarbete. Så länge vi har individuella lärarlöner ska den bästa läraren ha den högsta lönen. End of story, punkt, slut.

Då ärat ditt namn flög över jorden...

Under lång tid präglades Sveriges historia av krigiskhet. Än den ena än den andra kungen valde att bryta tristessen vid hovet med små uppiggande och ibland lukrativa anfallskrig. Men under det senaste århundradet har det istället handlat om att hålla sig utanför både konflikter och allianser. Man ställde gärna upp med fördömanden, recensioner och rekommendationer, men utan deltagande och utan åtagande.

Det är ett helt annat Sverige vi lever i på 2000-talet. Vi är med i EU och vi intresserar oss aktivt för vad som är bra för hela vår kontinent och för andra länder. En viktig del av vår förändrade profil är deltagandet i FN-insatserna i forna Jugoslavien och i Afghanistan. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet längtar tillbaka till det gamla Sverige. Skulle Vänsterpartiet styra skulle vi stå utanför EU och ha som enda internationell insats stadiga och högljudda fördömanden av USA och Israel. Skulle Sverigedemokraterna styra skulle vi stå utanför EU och strunta i allt som inte direkt påverkar oss själva. Sköt dig själv och skit i andra verkar vara deras paroll.

Men vår förändrade roll i världen beror inte på ökad godhet och osjälviskhet utan den främsta orsaken till den är att det har blivit allt svårare att blunda för hur mycket vi påverkas av varandra. Vår miljö påverkas minst lika mycket av föroreningar i Polen och England som av våra lokala. Vi vinner ekonomiskt på en öppen europeisk handels- och arbetsmarknad och vi behöver samarbeta för att komma åt internationell brottslighet. Kriget i Jugoslavien hade stora konsekvenser för hela Europa. Terrorattacken 11 september påverkade i stort sett varje människa på hela planeten. Vad som händer i Mellanöstern, Iran, Pakistan och Afghanistan har också betydelse för oss alla. Det har helt enkelt blivit så att parollen sköt dig själv och skit i andra är ett tecken på enfald och ett recept på missväxt och nöd, inte den motorväg till ekonomisk blomstring sverigedemokraterna verkar tro.


Men när det gäller vårt åtagande i Afghanistan är det faktiskt inte bara egennytta det handlar om. Vi utnämns - åtminstone av oss själva - till det mest jämställda landet på jorden. Afghanistan, under talibanerna var det minst jämställda. Det är något poetiskt och rätt med att just våra soldater underlättar för afghanska familjer att skicka sina döttrar till skolan. Andelen kvinnor i bolagsstyrelser och månader pappaledighet är rena rama skitsakerna bredvid den jämställdhetsinsats våra soldater är inblandade i i Afghanistan.

Vår insats i Afghanistan är faktiskt den enda orsak jag kan komma på att Sveriges namn skulle flyga ärat över jorden. Hoppas inte vänsterpartister och sverigedemokrater tillåts ta det ifrån oss.

Press: DN är mot och SVD är för våra insatser i Afghanistan. I DN argumenterar Peter Wolodarski mot "det omöjliga kriget". Ska vi bekämpa fundamentalistisk terrorism finns det andra ställen som är minst lika mycket värda vår uppmärksamhet. Här vill jag säga två saker. Vi är i Afghanistan för att Ryssland, USA och FN alla bär skuld till situationen där och även ansvar att hjälpa landet på fötter. Vi är i inte i Afghanistan för att vinna något krig utan för att hindra talibanerna från att ta makten och för att skydda civilbefolkningen och möjliggöra bistånd och uppbyggnad av infrastrukturen. Allt det har man lyckats helt hyfsat med. Läs gärna den här artikeln i DN:"Katastrof om svenska soldaterna lämnar oss", SVD, "Man måste kunna se sig i spegeln" (ledare i SVD). En annan mycket läsvärd ledare är "Var inte naiva om talibanerna" (Expressen), Expressen, DN, Aftonbladet, Aftonbladet.

Bloggar: Zacs åsikter på ett fat, Min klon är snyggare än, Victor Zetterman, Olov Lindqvist, Ärrhå, Christoffer Fagerberg, In Your Face.

Civilkurage och SKL, eller skärpning Anders Knape!

Ofta när man läser om något chockerande, såsom mutskandalen i Göteborg, lustmördarsoldaterna i Afghanistan, eller om gamla människor som ligger isolerade med maskar i liggsåren är orsaken till avslöjandet att någon modig människa klivit fram och berättat vad som hänt.

En sådan människa gör världen bättre på flera plan. Först förstås genom att vad det än är som pågått får ett slut, de skyldiga sitt straff och offren sin upprättelse. Men också genom att mörkläggningen tar slut. Att tiga är att samtycka, heter det. Alla som känner till något som är in i märgen fel är medskyldiga. Därför befriar en whistleblower inte bara offren, han eller hon befriar också alla som känner till vad som hänt eller pågår från en korrumperande och betungande position. En utomordentlig samhällstjänst, med andra ord.

Ett samhälle borde fungera så att det som är lönsamt för samhället görs lönsamt för individen. Whistleblowers är tveklöst lönsamma för samhället - i bra mycket högre utsträckning än fotbollsspelare och fotomodeller - ändå är det de senare vi sätter på piedestal, medan folk med civilkurage blir tjärade, fjädrade och drivna från byn. De här människorna - som vi borde hylla som hjältar - brukar bli av med jobb, samhällsställning och umgänge. Ibland blir de även utstötta, trakasserade och behandlade som förrädare. Ett utmärkt exempel är sälinspektören Odd Lindberg, som blev tvungen att lämna Norge efter sitt avslöjande.

Här om veckan var det en debattartikel i SVD just om whistleblowers. Mer specifikt om behovet av ökat skydd för den som avslöjar ett missförhållande eller en oegentlighet. I den artikeln fick SKL kritik för att man inte gjorde något för att skydda whistleblowers i stat och kommun. Idag skriver Anders Knape att man ”med intresse följer ett försök i Göteborg”. Vad är det för dumheter? Varför skulle det behövas en försöksverksamhet när det gäller att erbjuda skydd för den som påvisar missförhållanden och oegentligheter? Nej skärpning SKL. Egentligen borde man få medalj och stipendium som whistleblower, men det minsta man kan begära är att man får behålla sitt jobb - i all synnerhet i den verksamhet som bekostas och styrs av oss alla.

SLUTA MÅLA FAN I RIKSDAGEN

Sedan valet har det varit ett helskottas liv om sverigedemokraterna. Politiker, journalister, präster - hela etablissemanget tävlar om att ta avstånd i både ord och handling. Dessutom målas framtiden upp i dystra färger. Nu blir vi inte av med dem i första taget, det kommer att gå som i Danmark, nu kommer hela samhället att förråas och Sverige att bli präglat av intolerans och rädsla.

Alltsamman är beklämmande, odemokratiskt, flåsigt och falskt. Bryr vi oss inte längre om yttrande- och åsiktsfriheten? Är det okej att hetsa mot en folkgrupp om de är sverigedemokrater? Vad är huvudfokus för de indignerade? Att visa hur fantastiskt ofrämlingsfientliga de själva är, eller att verka för ett tolerantare och bättre samhälle? Och varför skulle sverigedemokrater i riksdagen pang bom göra vårt samhälle mer främlingsfientligt? Vi är väl precis lika toleranta eller intoleranta som vi var innan valdagen. Om något säger forskarna att främlingsfientligheten minskar i Sverige.

Så tänker jag bekymrat som väljare och samhällsmedborgare. Som lärare och mamma blir jag rasande. Varför går det så bra för sverigedemokraterna i skolvalen? En orsak är att våra barn och tonåringar lever i en mer mångkulturell värld än vi vuxna, och upplever fler kulturkrockar än vi. Kulturkrockar som vuxenvärlden är dålig på att hantera och problematisera. Men den absolut främsta orsaken är just precis att vi reagerar som vi gör. Politik fick vilken tonåring som helst att himla med ögonen och sjunka ner i stolen ända tills vi gjorde SD förbjudna och intressanta. Nu är det lilla bakåtsträvande partiet det enklaste och snabbaste sättet att visa hela vuxenvärlden fingret.

Att revoltera mot föregående generation är inte särskilt lätt nuförtiden. Vi gäspar åt tonårsfylla, köper kondomer åt våra barn, lyssnar själva på Eminem och höjer knappt ögonbrynen när de kommer med nya kroppsdekorationer, hårfärger och trasiga nätstrumpor. Men nämn SD så går det som en skälvning genom hela vuxenvärlden. SD är förbjudna, farliga, marginaliserade. Säger man åt en lärare att man röstade på SD blir det genast liv i luckan.

Det är den ena sidan av myntet - vi har gjort SD förbjudna, spännande och farliga. Snäppet värre än cigaretter och knark. Den andra sidan är invandrareleverna. Ju mer vi vevar ut vår förskräckelse, fasa och indignation, desto räddare blir de. Vi signalerar att samhället har genomgått en allvarlig förändring, vi signalerar att nu är vi på väg mot mer intoleranta tider, vi signalerar att här finns det onda människor som vill dem illa, men vi de goda ska försöka skydda dem om vi kan. På så sätt skapar vi rädsla och otrygghet som dessutom drabbar barn som många gånger har haft för mycket av den varan innan de kom hit, eller innan de fick asyl.

Men vi visar också våra barn och ungdomar ett märkligt exempel. Prova att ersätta ordet sverigedemokrat med kvinna, invandrare eller hörselskadad. Jag vägrar vara talman om jag har blivit inröstad av kvinnor. Vi kan inte finnas på samma våningsplan som invandrare. Det är bra att de hörselskadade lämnar sina politiska poster. Ju fler vi skrämmer bort desto bättre.

Vad spelar det för roll om vi predikar tolerans för våra barn om vi talar och agerar så intolerant?
Vårt samhälle har genomgått en kännbar förändring till det sämre sedan sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Till det bär sverigedemokraterna själva än så länge ingen skuld. Men alla vi andra borde skämmas.

Skämmas och sedan skärpa oss.

Ofrivillig arbetsnarkoman

Bloggen ligger i träda, men det är inget emot läget i tvättstuga och trädgård. Däremot har jag föreläst om lärstilar i Jönköping, hållit ett föräldramöte, rättat drösvis med uppsatser, skrivit omdömen och många föräldramejl och sprungit som ett skållat troll mellan lektionssalarna i fåfänga försök att hinna hålla alldeles för många lektioner med någorlunda kvalitet. Det värsta är att mitt medan jag springer i mitt obönhörliga ekorrhjul vet jag att jag har mig själv att skylla. Åtta kurser, klassföreståndarskap, mentorskap, implementörsansvar, föreläsande och politik och varenda bit har jag själv tackat ja till eller tagit på mig och ibland till och med tagit initiativ till.

Nu har jag skamset fått lomma in till min rektor och be att få en kurs mindre och efter höstlovet blir det en mer hanterbar arbetssituation. Kanske rent av så att arbetet låter sig göras på 45 timmar i veckan?

Kollegor tagen lärdom av mitt sorgliga exempel.