Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden? ... Igen

För den som i likhet med mig läste Eva-Lis Siréns och Anders Knapes debattartikel i DN med hakan vilande mot bröstbenet har jag författat en ... ja kalla det guide, översättning, vad vet jag. En hjälp att förstå det svårbegripliga helt enkelt.


Hej. Jag heter Anders Knape och jag basar över Sveriges kommuner och landsting - ja i princip över hela landet. Det finns tre saker jag inte gillar. Jag gillar inte att få höra att jag och mina underlydande har gjort ett dåligt jobb, jag gillar inte att bli av med verksamhetsområden och därmed få mindre att säga till om och framför allt gillar jag inte när rikspolitiker tror att de vet bättre än kommun- och landstingspolitiker. Att ens diskutera att återförstatliga skolan är som ni förstår likvärdigt med att spotta mig i ansiktet. Gör ni det kan ni räkna med en stor, fet spottloska tillbaks.



Hej. Jag heter Eva-Lis Sirén. Utan mina föregångare skulle skolan aldrig ha blivit kommunaliserad. Det var nämligen vi Lärarförbundare som gick till sängs med Göran Persson. Mot rejäla lönelyft för våra medlemmar (förskollärare, fritidspedagoger, obehöriga lärare och låg-och mellanstadielärare) var vi villiga att skjuta våra kollegor på högstadiet och gymnasiet i ryggen. Det finns tre saker jag inte gillar. Folk som håller vårt svek mot oss - jag menar alla är väl sig själv närmast?, sådana som påstår att kommunaliseringen var ett misstag och de som verkar för att utbildning ska löna sig även för lärare.

Nu förstår ni varför jag skriver en debattartikel ihop med en arbetsgivare som ger lärarna löneökningar som inte ens håller jämna steg med inflationen, en arbetsgivare som ständigt försämrar våra arbetsvillkor och som aldrig har varit intresserad av någon dialog med oss. Det handlar givetvis framför allt om självrättfärdigande, efterkonstruktioner och historierevidering. Dessutom kan det ju hända att ytterligare en ohelig allians kan ge mina medlemmar nya fördelar på LR-medlemmarnas bekostnad. I Sverige lönar det sig bättre att bli förskollärare än gymnasielärare. Det är Lärarförbundets förtjänst och det är jag stolt över. Kanske kan skillnaden göras så stor att man ska vara en veritabel idiot för att undervisa på de högre stadierna?

Det finns frågor som inte blir besvarade i detta blogginlägg, som till exempel, hur det kommer sig att ordförande för Sveriges största lärarfack inte kan skriva korrekt svenska - eller ens begära hjälp med korrekturen. Här finns heller ingen förklaring till att Lärarförbundet hittar på något så märkligt som att först använda medlemmarnas pengar till att göra en enkät gemensamt med lärarnas - för att uttrycka det hovsamt - inte särskilt älskade och uppskattade arbetsgivare, och sedan vrider till resultatet på bästa järnridåmanér så att det passar de egna teserna. Vad i helskotta är det för fel på de svenska fackförbunden? Vi har LO som inte nöjer sig med att kampanja för sossarna för medlemmarnas surt förvärvade utan rent av bekostar en dyr och stort uppslagen kampanj för att smutskasta och demonisera motståndarsidan. Nu har vi dessutom Lärarförbundet som gör gemensam sak med arbetsgivaren mot den yrkeskår man påstår sig representera. Ja giv mig styrka. Vore jag medlem i Lärarförbundet skulle jag inte bara be att få tillbaka medlemsavgiften, jag skulle baske mig kräva skadestånd. Skadestånd och Eva-Lis Siréns huvud på ett fat.

Media: Göteborgsposten, Bra artikel av Metta Fjelkner på Newsmill,
Bloggar: Det här inlägget skrev jag för en vecka sedan, men någon kanske grubblar över artikeln än. :) Det gör i varje fall Christermagister, Katedervarg, Tysta Tankar, Morrica, Linnébloggen, akademiker söker fru och Robstens blogg , Tankar om Skolan i Media.

Civilkurage och SKL, eller skärpning Anders Knape!

Ofta när man läser om något chockerande, såsom mutskandalen i Göteborg, lustmördarsoldaterna i Afghanistan, eller om gamla människor som ligger isolerade med maskar i liggsåren är orsaken till avslöjandet att någon modig människa klivit fram och berättat vad som hänt.

En sådan människa gör världen bättre på flera plan. Först förstås genom att vad det än är som pågått får ett slut, de skyldiga sitt straff och offren sin upprättelse. Men också genom att mörkläggningen tar slut. Att tiga är att samtycka, heter det. Alla som känner till något som är in i märgen fel är medskyldiga. Därför befriar en whistleblower inte bara offren, han eller hon befriar också alla som känner till vad som hänt eller pågår från en korrumperande och betungande position. En utomordentlig samhällstjänst, med andra ord.

Ett samhälle borde fungera så att det som är lönsamt för samhället görs lönsamt för individen. Whistleblowers är tveklöst lönsamma för samhället - i bra mycket högre utsträckning än fotbollsspelare och fotomodeller - ändå är det de senare vi sätter på piedestal, medan folk med civilkurage blir tjärade, fjädrade och drivna från byn. De här människorna - som vi borde hylla som hjältar - brukar bli av med jobb, samhällsställning och umgänge. Ibland blir de även utstötta, trakasserade och behandlade som förrädare. Ett utmärkt exempel är sälinspektören Odd Lindberg, som blev tvungen att lämna Norge efter sitt avslöjande.

Här om veckan var det en debattartikel i SVD just om whistleblowers. Mer specifikt om behovet av ökat skydd för den som avslöjar ett missförhållande eller en oegentlighet. I den artikeln fick SKL kritik för att man inte gjorde något för att skydda whistleblowers i stat och kommun. Idag skriver Anders Knape att man ”med intresse följer ett försök i Göteborg”. Vad är det för dumheter? Varför skulle det behövas en försöksverksamhet när det gäller att erbjuda skydd för den som påvisar missförhållanden och oegentligheter? Nej skärpning SKL. Egentligen borde man få medalj och stipendium som whistleblower, men det minsta man kan begära är att man får behålla sitt jobb - i all synnerhet i den verksamhet som bekostas och styrs av oss alla.