Hatten av för er båda två, Mathias Sundin och Lars Stjernkvist

Vilken skum valrörelse det har varit. Butlers i tunnelbanan, strippor i Vänsterpartiet, sedelbål i FI, clowner i äldrevården, statliga bordeller från en kristdemokrat är några av de mer förbluffande inslagen. Valfusk, aggressiva värvarmetoder, hakkors i pannan på Sverigedemokrater, vandalisering och timade ”nyheter ” som Littorin-affären hör till de mer nedslående inslagen.


Hela SD:s framfart är ett nedslående inslag i sig. Som många andra går jag och hoppas att SD inte ska få en vågmästarroll på söndag. Men jag hoppas också att demoniseringen av SD och deras sympatisörer ska upphöra. Den både skadar och gynnar Sverigedemokraterna själva, men alla vi andra tar enbart skada.

Vi människor tenderar att vara misstänksamma och ängsliga inför det främmande. Där det uppstår många kulturkrockar, eller där det finns mycket okunskap växer rädslan och misstron till en destruktiv fientlighet. Främlingsfientligheten finns bland svenskar mot invandrare, bland invandrare mot svenskar, bland svenskar mot svenskar, bland invandrare mot invandrare.

Fientlighet som möter fientlighet leder ibland till våldsamma urladdningar – kanske var det det som hände när en gammal kvinna blev dödad på en parkeringsplats i Landskrona i våras – ibland växer den istället som en cancertumör. Fientlighet som möter dialog, försök att förstå, sakliga argument kan däremot mattas av.

I går hörde jag två Norrköpingspolitiker, Mathias Sundin (FP) och Lars Stjärnkvist (S) debattera med Markus Wiechel (SD). Det var en lugn sansad debatt där alla fick tala till punkt om sakfrågor. Det var både en integrations- och en demokratiinsats som riktigt imponerade på mig. Hatten av för er båda två, Mathias Sundin och Lars Stjernkvist.



Media: Debatten i SR, DN, SVD, SVD, Expressen, Aftonbladet, Expressen.

bloggar: Mathias Sundin, Seved Monke, Gulan Avci, Rasmus Liberal, Per Altenberg, Liberati, Mark Klamberg, Mina Moderata Karameller, Peter Soilander, Agnetha Berliner, Erik Svansbo och Liberala Anna.

Valrörelsens Vandaler

I Valdemarsvik är det rätt anspråkslöst med valskyltning. Det står några plakat vid Statoilrondellen och en rad nere i centrum men annars ser det ut som vanligt. Valdemarsviksoperans föreställningar gjorde betydligt mer väsen av sig än valrörelsen.

I Norrköping finns det däremot massor av affischer. I dag såg jag min vän och partikamrat Karin Granbom Ellison på en affisch. Över hennes ansikte hade någon ritat ett stort argt rött kryss. Tre runda, röda klistermärken var strategiskt utplacerade så att hon såg ut som en clown och under hennes ansikte stod det RÖSTA RÖTT!!! med stora röda bokstäver. Tidigare i år hade Folkpartiet utbildning i Kommunhuset, ett kvarter ifrån Ung Vänsters högkvarter. Då kom vi ut och hittade hakkors och andra otrevligheter på våra affischer.

Det ligger nära till hands att anklaga skolan. När jag såg affischen kom jag precis från en fortbildning för oss som är implementeringsansvariga inför de nya styrdokumenten i skolan. Redan i den förra läroplanen stod det mycket om demokrati och demokratisk fostran. Nu är formuleringarna skärpta: ”Skolan har ansvar för att eleverna får kunskap om demokratins principer och utvecklar sin förmåga att arbeta i demokratiska former”. Läraren ska ”förbereda eleverna för delaktighet och medansvar och för de rättigheter och skyldigheter som präglar ett demokratiskt samhälle”.

Min egen första tanke var också rätt självförebrående: Hur har vi lärare misslyckats så kapitalt i vårt uppdrag att unga, politiskt medvetna och engagerade människor visar sådan bristande respekt för demokratin och valprocessen?

Men även om självrannsakan är både klädsam och konstruktiv och även om vi lärare kan göra mer för att fylla vårt demokratiuppdrag är inte det här vårt fel. Det finns en stor tilltro till skolan som förändringsmotor. Allt ska lösas i skolan. Men skolan är inte frikopplad från resten av samhället och tonåringar tar större intryck av vad vi gör än av vad vi säger. Efter LO:s kampanj med uppochnervända fulretuscherade partiledare tillsammans med ord som dunderdumt och dubbelfel, är det konstigt om en tonåring ser valrörelsen som ett krig med onda och goda, segrare och förlorare?
Över lag är vänsterretoriken ägnad att misstänkliggöra allianspartiernas motiv, moral och goda vilja snarare än deras faktiska förslag och åtgärder. När moderpartiet beskriver motståndarsidan som en fiende som ska förlöjligas och förgöras är det inte förvånande om ungdomsförbundet omsätter hatet och föraktet i handling. Vandalisering är ett steg, kränkningar, trakasserier och våld kommer strax därefter.

Självklart ska man kunna problematisera och attackera de andra partiernas problembild, lösningsförslag, argument, löften och resonemang. Men alla borde hålla sig för goda för att på bas av partitillhörighet attackera andras moral, motiv och goda vilja. Det finns inte ett enda parti som vill att det ska gå dåligt för Sverige och de människor som bor här. I vissa lägen är det olika saker som vi uppfattar som problem, i andra lägen har vi olika förslag till lösningar på problemen. Men vi vill faktiskt alla att världen ska bli bättre.

Ett steg mot en bättre värld vi borde kunna komma överens om rakt över blockgränserna är att vi lämnar valaffischer och valarbetare i fred. Det här med fria och demokratiska val är något åtminstone jag har blivit rätt fäst vid.



Bloggar: Läs Morricas ljuvligt ironiska inlägg och Per Hagwalls översikt och analys i No Size Fits All.

Men lokalerna är i alla fall fina ...

I morse började min frukost plötsligt smaka hö. Det var när jag läste om Urban Håkansson. En alzheimersjuk som lever sitt liv inlåst på sitt rum, utan att ens ha tillgång till sin egen balkong. Han har två döttrar som kämpar för honom och som tar hem honom varje helg, ändå har han ett liv som vi aldrig skulle utsätta en straffånge för. Då undrar jag hur tillvaron ser ut för den Urban som inte har familj? Den Urban man kan vanvårda utan några som helst negativa konsekvenser?

Det boende där Urban finns har fina, luftiga, moderna lokaler. För så är det i Sverige. Här bor den som kommer in på ett hem finare än i de flesta andra länder. Men i de vackra ljusa korridorerna kan dementa vandra omkring halvnakna i kiss och bajs. Maten man får är riskfri och anrättad enligt alla hygienregler, men näringsfattig och oaptitlig. Urban har en fin och vacker balkong, men han får sitta i sitt låsta rum och titta ut på den genom ett fönster.

Så illa är det ställt och ändå är pensionärerna antagligen den största lobbygruppen vi har i samhället. Men vad är det de slåss mot? Jo jobbskatteavdragen. Det spelar ingen roll att skatten på pensioner är oförändrad. Det spelar ingen roll att en hårt arbetande befolkning är en förutsättning för att pensionerna inte ska sjunka. Det att skatten på arbete har sänkts sticker för mycket i ögonen. Inte fy vad vi har det besvärligt, utan fy vad orättvist.
Tänk om de ville lägga ner litet tid på att slåss för Urban istället.

Men även om pensionärsorganisationerna kunde välja sina strider bättre är ansvaret inte deras utan det vilar på oss alla. Hur man tar hand om sina svagaste är ett viktigt mått på ett samhälle. Men vill man satsa på det kan man inte lyssna på den som skriker högst. Då måste man aktivt söka upp de människor som helt har tappat sin röst. Sådana som Urban.

Media: SVD, SVD

Bloggar: Mary X Jensen berättar gripande om när hennes styvfar blev dement, Högrelius har också ruskiga saker att förtälja om rösthungriga politiker och locket-på-resonemang.

Mamma sliter och pappa super

Härom dagen hittade jag en notis från 2007 som jag har använt i svenskan. ”Jämställdhet farligt för hälsan?” löd rubriken. Orsaken till frågan var att man hade upptäckt att det var påtagligt lägre medellivslängd och högre sjukfrånvaro i mer jämställda kommuner.

Frågan är ju på sitt sätt absurd, för hur kan frånvaro av diskriminering och könsrelaterad ofrihet ha en negativ effekt på hälsa och livslängd?
De jämställdhetsfaktorer man hade mätt var pappaledighet, löneskillnad och andelen kvinnliga chefer. Det vill säga exakt de politiska områden där striden viner som hetast.

Så vad hade forskarna för teori om detta märkliga fenomen? ”Kvinnor har dubbla bördor i dag, dels ett vanligt arbete, dels ett tungt ansvar på hemmafronten.” Så var det förklarat. Kvinnorna är offer och männen förövare i den här som i alla andra berättelser. Men tydligen inte i samma utsträckning i ojämställda kommuner. Men varför är männen lika sjuka och kortlivade? Jo här ska ni få höra: Ökad alkoholkonsumtion säger forskarna. De stackars kvinnorna sliter ihjäl sig på dubbelarbeta medan männen tar en whisky på klubben, eller en öl på puben.

Det jag tycker är otrevligast med att läsa artikeln är att jag inser att jag inte reagerade över forskarnas så uppenbart ideologiskt färgade slutsatser första gången jag använde den. Så invand är bilden av den stackars kvinnan och den onde mannen. Så hjärntvättad blir man. Så vana är vi vid forskare som använder sin forskning för att stylta upp sina egna åsikter.

I dag har Sanna Rayman och Paula Neuding skrivit en mycket tänkvärd artikel just om kvinnans fastklistrade offerroll. Här handlar det om sexsäljning , självskadebeteende och våldtäkter, områden där många kvinnor är offer, men där synen på kvinnan som offer tar ifrån den drabbade tolkningsföreträdet. Vem bestämmer vem som är ett offer? Och vem vill bli behandlad som ett offer? Ett svag stackare som behöver ömkas och skyddas av starkare och mer lyckade människor. Testa det på mig så ska ni få se ett offer som blir förövare snabbare än Jekyll kan säga Hyde.



Media: Missa inte den här ljuvligt ironiska artikeln av Sanna Rayman på Newsmill: Jag har inte förlöjligat Sq2540sthlm. Än.
Bloggar: Gothbarbie, Niklas Dougherty, Liberati, Kungabloggen, Tysta Tankar.

Det behövs inga ursäkter, Björklund

Glädjebetygen på väg bort, förklarar Björklund trosvisst i sitt nyhetsbrev. Det tycker jag att han kunde ha låtit bli. Jag kan förstå att han inte tycker att det är så kul med besked om sjunkande betyg just i valrörelsen, men vad varför behöver de förklaras? Nästan inga av de förändringar som har gjorts under den här mandatperioden har ännu fått effekt.

Inte sjutton tror jag att de sjunkande betygen beror på Skolinspektionens effektiva översyn, hur gärna Skolverket än klappar sig för bröstet. Ska vi få bukt med glädjebetygen behövs det bra mycket mer än föranmälda inspektioner och Skolverkets mesiga dubbelrättning där de inte ens är villiga att stå för sina egna resultat.

Björklund behöver varken ursäkter eller bortförklaringar. Han har fått mycket uträttat de här fyra åren. Men jobbet är inte klart. Skolan behöver återförstatligas, vi måste få en ordentlig resultatkontroll och evidensbaserad skolforskning och oseriösa friskolor behöver rensas bort. Fokus på det istället, för i backspegeln är det fritt.

Media: SVD,
Bloggar: Christermagister, Rasmus Jonlund, Pluraword, Mats Öhlin,

Svullna ben och korta nätter

Det här är min första valrörelse. Ja, alltså som deltagare, inte betraktare. Det känns litet som när man föder barn. En obönhörligt växande naturkraft som kräver mycket mer än man är villig att ge, mer än man trodde man hade att ge. Och har man väl gett sig in i det kan man inte hoppa av.

Jag börjar verkligen längta efter förlossningen.

Eleverna gillar Björklund

I tisdags besökte Jan Björklund de Geer-gymnasiet i Norrköping. Eleverna gav honom VG för framträdandet och tummen upp för hans skolpolitik. Även elever som inte kommer att rösta på folkpartiet förklarade sig nöjda med hans recept för en bättre skola.

Samma kväll träffade jag en före detta elev som sa att hon hade ”hört min chef idag”. När det klarnade vem hon menade frågade jag hur han hade skött sig. ”Han var jättebra”, förklarade hon. "Allt han sa om skolan var precis det jag själv har tänkt. Nu är jag också folkpartist".

Det gjorde mig jätteglad att hon kände sådan entusiasm och också att hon kände behov av att bubbla över till mig. Politik är något som får tummen ner av allt för många tonåringar och det är inte bra på något plan. En orsak är att vi inte pratar tillräckligt om politik med dem. En annan orsak är att vuxenvärlden inte lyssnar tillräckligt på dem.

Jan Björklund får kritik för att inte lyssna på skolforskarna. Om det är sant eller inte vet jag inte. Själv tycker jag att de finns skolforskare och skolforskare och att många så kallade skolforskare snarare är skoltyckare. Men jag vet en sak. Björklund lyssnar på eleverna. Och det gör mig glad.



Media: NT,