Like father like son

Breiviks manifest, ja. Dessa 1500 sidor. Allt det vi väntade oss att få läsa om i media under de närmaste veckorna: hans barndom, hans åsikter, varför, hur? Allt det har han själv skrivit ner och därigenom tagit kontroll över. Bland annat är han noga med att frikänna sin familj och sina vänner. Inga extrema åsikter där, inga lidanden, inga konstigheter. Jag läser, blir fundersam och illa till mods. Undrar vad som är sanning och lögn, manipulation och ärlig uppfattning.

Lika illa till mods blev jag när jag läste intervjun med pappan i Expressen: ”Jag kommer få leva med den här skammen i resten av mitt liv. Folk kommer alltid att koppla ihop mig med honom. Jag är ändå hans far. Men jag har inte haft något med honom att göra”. Pappan undrar också hur han ska kunna åka tillbaka till Norge, om någon vill skada honom. Moi, moi, moi, tills man börjar undra om narcissism går i arv.

Men litet hade Breivik att säga om sin son också: Han var väldigt svår, jag har inte haft någon kontakt med honom på sexton år och han borde ha skjutit sig själv också. På tv-journalistens fråga om han har några tankar på att kontakta sin son och erbjuda honom stöd svarar han ett indignerat nej.

Jens David Breivik hoppas att folk ska förstå att han inte hade något att göra med attentaten. ... Ja i så fall borde nog han inte ha gjort den här intervjun.

Låt öronen vara större än munnen runt det som hänt i Norge.

Ja inte sjutton går det att föra skoldebatt eller gnälla över åskvädren efter attentaten i Oslo och på Utoya. Men jag tycker ju inte heller att det går att föra debatt eller dra några slutsatser om vare sig dödsskjutningarna, bomben/bomberna eller den mammas gosse man arresterat. Nyheter, information tas däremot tacksamt emot.

När det gäller tyckandet och teoretiserandet finns det redan många som har orsak att bita sig i läppen. Även sådana man väntade sig bättre av. Barack Obama formulerade sig så här: ”It’s a reminder that the entire international community has a stake in preventing this kind of terror from occurring and that we have to work cooperatively together.” Inga sådana grodor som konstant hoppade ur Bush den yngres mun efter 11 september, men jag blev ändå illa till mods. Varför tala om ”this kind of terror” innan man är på det klara med vad som har hänt och varför? Jag tyckte mg också urskilja en liten antydan till tillfredsställelse. Här ser ni nu. Ingen går säker. Nu kanske ni hjälper till istället för att gnälla så förbannat på oss.

Igår var vår dator död efter ett kraftigt åskväder natten innan. Klockan sex när jag fick igång Internet på den bärbara gick jag in på twitter. Det var då jag fick klart för mig att något otäckt hade hänt. Mot mig slog en blandning av korthuggen ögonblicksinformation om vad som pågick, tvärsäkra slutsatser och spådomar och ett vitrioliskt gräl mellan politisk höger och vänster. Jag hoppas innerligt att de otrevligaste inläggen kom från de bortersta hörnen. Det kändes absurt att man valde att käbbla partipolitik i ett sådant läge och jag har aldrig haft mindre lust att skriva ett eget twitterinlägg. Söndring, hat och demonisering i ett läge där alla tecken tydde på att det var just sådant som samtidigt omsattes i handling.

Vilken kontrast mellan det och Carl Bildts ”Idag är vi alla norrmän”. Ett annat uttalande som förtjänar att spridas världen över och som verkligen anstår det land som delar ut FN:s fredspris är Stoltenbergs löfte att hämnas med mer demokrati. Det är ju faktiskt den enda verkningsfulla motelden. Det och tolerans - även mot den och det som inte är så värst lätt att tolerera.



Media: Missa inte Katerine Kielos ledarartikel: Vår öppenhet måste värnas. Även DN:s ledarredaktion navigerar skickligt "in uncharted waters" i Norges smärta är vår. Jan Guillou väljer däremot prediktabelt nog hellre att kasta extra spånor på brasan: Är han nazist räknas det som en tågolycka.

Bloggar: You're no different to me, Tysta Tankar, Mina Moderata Karameller, Johan Westerholm , Mathias Sundin, Lars Pålsson Syll, Cattas bubbla, radikalen, Zac's åsikter på ett fat, Motpol, Karin Långström Vinge, Iconomi, Man oroar sig inte för småsaker.

Om terror och tolerans på Newsmill

2011. Nytt år och skrivlovet är över. Det var Per Gudmundsson som fick mig att stoppa undan ostbågarna, kliva ur nattlinnet och använda datorn till något annat än Betapet och Spindelharpan. Redan i förrgår faktiskt. Men det är först idag min artikel har publicerats på Newsmill. En artikel där jag reflekterar runt vänsterns förhållande till islamistisk fundamentalism, runt behovet av att lita mer på sina ögons vittnesbörd än på kartan och runt terror, frihet och tolerans. Här är länken. God fortsättning kära bloggvänner - både läsande och skrivande sådana!




Media:Mustafa Cans artikel i SVD, SVD, SVD2, DN, Expressen, Aftonbladet, DN, SVD.
Bloggar: Zac's huvud på ett fat, den hälsosamme ekonomisten, Erik Svansbo, Fredrick Federley, Blogge Bloggelito, Gudmundsson.