Den resonlige terroristen eller den totalitäre fritänkaren?

Idag finns det två ärliga, modiga och tänkvärda artiklar i DN. Den ena är Dan Anderssons artikel på DN debatt: ”Vi måste hjälpas åt att tolka verkligheten på nytt” och den andra är Anne Holts artikel i kulturdelen: ”En gång var han en annan”. Båda uppmanar till samhällsrannsakan snarare än demonisering av och avståndstagande från förövaren. Men där Anne Holt ställer frågor och avslutar sin artikel med ett frågetecken går Dan Andersson ett steg längre och därmed - tycker jag - ett steg för långt. Han både ställer diagnos och skriver ut ett recept för tillfrisknande. Olustigt nog ett recept som liknar terroristens eget: En stark stat och en tydlig kulturell identitet. Dan Andersson tänker fritt, ställer frågor som behöver ställas, men hans svar köper jag inte. Istället letar jag vidare efter egna svar. Men hittar mest bara nya frågor.

I min ungdoms dagar läste jag drygt halva Mein Kampf. Halva därför att texten blev så förvirrad och giftig att jag inte klarade mer. Vid det laget tyckte jag också att jag hade fått ett tillräckligt långt besök i Hitlers hjärna. Breivik är ännu mer generös. Han berättar detaljerat om sin barndom, svarar på många av de frågor man skulle vilja ställa, förklarar detaljerat vad han tycker och varför, vad han gjort och varför, hur han tycker världen ser ut, hur han tycker att den borde se ut och mycket mer därtill. Men det finns en tydlig skillnad. Hitlers besatthet med judarna och det hat och förakt han kände mot dem genomsyrar Mein Kampf. Breiviks text är vänlig, saklig ibland rent av ömsint. Det här är en frälsare som talar till sina apostlar. Han ser längre, förstår bättre, men det förlåter han oss svaga, förvirrade, lättlurade stackare. I texten ger han rådet att spara manifestet på ett usb-minne ifall vi stöter budskapet ifrån oss. Det kommer nämligen att komma en dag då fjällen faller från våra ögon och då kommer vi att sparka oss själva om vi inte har det kvar.

Breivik skriver om feminismen som en av de tre irrläror som hotar vår civilisation. Varför? Jo dels för att det fört oss längre från det femtiotal han längtar tillbaka till, dels för att kvinnor är mer toleranta än män när det gäller mångkultur, men framför allt för att vi föder för få barn och därför förlorar mot muslimerna i kampen om att föröka oss och därigenom ta över världen. Därför måste abort förbjudas och preventivmedel begränsas. Därför ska kvinnor hindras från högre studier och från arbete om det blir konflikt med barnaalstrande och vårdande. Matriarkatet måste ersättas med patriarkat och den nulevande skörlevnaden stoppas. Han visar diagram på vilka länder där vi är mest förtappade. Det visade sig vara Sverige och Norge. Men han skriver inget om att kvinnor är underlägsna eller svaga. Tvärtom har han en alternativ plan om kvinnor skulle vara obenägna att barfota ställa sig vid spisen. Han är alls icke oresonlig så länge vi bara upprätthåller nativiteten.

Som exempel på slampor tar han sin mamma och sin syster Elisabeth. Han beskriver deras lösaktiga och ansvarslösa leverne, konsekvenserna för deras hälsa och samhällsekonomin och deras feministiska åsikter med en slags nedlåtande ömhet. Samma nedlåtande ömhet vänder han mot sin styvfar, paradexemplet på den promiskuöse mannen. De behöver helt enkelt alla skyddas från sig själva. Av en övermänniska. Av honom. Det finns mer antifeminism och kvinnoförakt under vilken jämställdhetsartikel som helst i svenska media än i Breiviks manifest. Han förnekar också bestämt att han skulle vara rasist eller homofob. Religion? Det är inte heller viktigt. Man behöver inte vara troende för att tillhöra hans klubb. Muslimer då? Inte har han mycket illa att säga om dem heller. Det är globaliseringen, det mångkulturella samhället och det påstådda muslimska världsövertagandet han vill bekämpa. På ett enda ställe bränner det till. Det är när han skriver om Hitler. Kunde han resa tillbaka i tiden skulle Breivik mörda honom. Han uppfattar nämligen Hitler som den som försvagade Europa och möjliggjorde den marxistiska kulturrevolution han anser pågår.

Nu är ju Breivik en uppenbar manipulatör. Allt han skriver måste därför tas med en stor nypa salt. Är det sin barndom han beskriver? Eller den barndom som bäst gagnar hans övergripande mål? Är det av omtanke han försöker rentvå sina vänner och släktingar eller är det även här de övergripande målen som styr? Den image han så omsorgsfullt skapar. Hans uppfattning om vad som bäst gagnar saken. Vilka är hans verkliga övertygelser eller känslor, vilka finns där för att öka spridningen och acceptansen?

Som liberal har jag en stor tilltro till den fria tanken. Thomas Thorilds ord som citeras vid ingången till Uppsala Universitet ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” har jag alltid sett med misstänksamhet. Vad är att tänka rätt? Rätt enligt vem? Rätten att tänka fritt, fel, utanför ramarna, självständigt har jag själv alltid hållit högst. Men här har vi en man som uppenbarligen tänkt fritt. Han må hylla olika främlingsfientliga partier, men han har inte köpt någon annans världsbild utan tänkt själv i varje enskild fråga och skapat sin egen. Mest liknar han därigenom Una-bombaren - en annan farlig fritänkare. Den fria tanken i diktaturens och elitismens tjänst? Det är inte en tanke som sitter bekvämt i min hjärna. Men är det rätten att tänka fritt som öppnat för Breiviks typ av retorik? Eller är det trycket att tänka rätt?

Media: Emanuel Karlstens "Vi är alla en del av Breiviks plan", SVD, DN,

Bloggar: Tysta Tankar, Pluraword, Anybody's Place, Edvin Alam, Scaber Nestor, Hedin Exformation, Peter Andersson med rätt att tycka, Minsalbei, Metabolism.

Like father like son

Breiviks manifest, ja. Dessa 1500 sidor. Allt det vi väntade oss att få läsa om i media under de närmaste veckorna: hans barndom, hans åsikter, varför, hur? Allt det har han själv skrivit ner och därigenom tagit kontroll över. Bland annat är han noga med att frikänna sin familj och sina vänner. Inga extrema åsikter där, inga lidanden, inga konstigheter. Jag läser, blir fundersam och illa till mods. Undrar vad som är sanning och lögn, manipulation och ärlig uppfattning.

Lika illa till mods blev jag när jag läste intervjun med pappan i Expressen: ”Jag kommer få leva med den här skammen i resten av mitt liv. Folk kommer alltid att koppla ihop mig med honom. Jag är ändå hans far. Men jag har inte haft något med honom att göra”. Pappan undrar också hur han ska kunna åka tillbaka till Norge, om någon vill skada honom. Moi, moi, moi, tills man börjar undra om narcissism går i arv.

Men litet hade Breivik att säga om sin son också: Han var väldigt svår, jag har inte haft någon kontakt med honom på sexton år och han borde ha skjutit sig själv också. På tv-journalistens fråga om han har några tankar på att kontakta sin son och erbjuda honom stöd svarar han ett indignerat nej.

Jens David Breivik hoppas att folk ska förstå att han inte hade något att göra med attentaten. ... Ja i så fall borde nog han inte ha gjort den här intervjun.

Låt öronen vara större än munnen runt det som hänt i Norge.

Ja inte sjutton går det att föra skoldebatt eller gnälla över åskvädren efter attentaten i Oslo och på Utoya. Men jag tycker ju inte heller att det går att föra debatt eller dra några slutsatser om vare sig dödsskjutningarna, bomben/bomberna eller den mammas gosse man arresterat. Nyheter, information tas däremot tacksamt emot.

När det gäller tyckandet och teoretiserandet finns det redan många som har orsak att bita sig i läppen. Även sådana man väntade sig bättre av. Barack Obama formulerade sig så här: ”It’s a reminder that the entire international community has a stake in preventing this kind of terror from occurring and that we have to work cooperatively together.” Inga sådana grodor som konstant hoppade ur Bush den yngres mun efter 11 september, men jag blev ändå illa till mods. Varför tala om ”this kind of terror” innan man är på det klara med vad som har hänt och varför? Jag tyckte mg också urskilja en liten antydan till tillfredsställelse. Här ser ni nu. Ingen går säker. Nu kanske ni hjälper till istället för att gnälla så förbannat på oss.

Igår var vår dator död efter ett kraftigt åskväder natten innan. Klockan sex när jag fick igång Internet på den bärbara gick jag in på twitter. Det var då jag fick klart för mig att något otäckt hade hänt. Mot mig slog en blandning av korthuggen ögonblicksinformation om vad som pågick, tvärsäkra slutsatser och spådomar och ett vitrioliskt gräl mellan politisk höger och vänster. Jag hoppas innerligt att de otrevligaste inläggen kom från de bortersta hörnen. Det kändes absurt att man valde att käbbla partipolitik i ett sådant läge och jag har aldrig haft mindre lust att skriva ett eget twitterinlägg. Söndring, hat och demonisering i ett läge där alla tecken tydde på att det var just sådant som samtidigt omsattes i handling.

Vilken kontrast mellan det och Carl Bildts ”Idag är vi alla norrmän”. Ett annat uttalande som förtjänar att spridas världen över och som verkligen anstår det land som delar ut FN:s fredspris är Stoltenbergs löfte att hämnas med mer demokrati. Det är ju faktiskt den enda verkningsfulla motelden. Det och tolerans - även mot den och det som inte är så värst lätt att tolerera.



Media: Missa inte Katerine Kielos ledarartikel: Vår öppenhet måste värnas. Även DN:s ledarredaktion navigerar skickligt "in uncharted waters" i Norges smärta är vår. Jan Guillou väljer däremot prediktabelt nog hellre att kasta extra spånor på brasan: Är han nazist räknas det som en tågolycka.

Bloggar: You're no different to me, Tysta Tankar, Mina Moderata Karameller, Johan Westerholm , Mathias Sundin, Lars Pålsson Syll, Cattas bubbla, radikalen, Zac's åsikter på ett fat, Motpol, Karin Långström Vinge, Iconomi, Man oroar sig inte för småsaker.