Vad kostar det att dissa betygen?

Ingen rast och ingen ro i mitt liv just nu. Sedan i onsdags eftermiddag är jag i Stockholm på Qualis granskarutbildning och i tisdags upptogs kvällen av ett föräldramöte. Inte egentligen någon tid att skriva artiklar med andra ord. Men i tisdags läste jag en artikel av Katerina Janouch på Newsmill som jag inte kunde låta bli att bemöta. Det är en artikel där hon i rollen som upprörd förälder sågar det nya betygssystemet jäms med fotknölarna. Det ironiska var att när jag läste den hade jag tio minuter tidigare stått i vår aula och förklarat det nya betygssystemet för våra åk 8 föräldrar med hjälp av Skolverkets powerpoint. Jag tyckte det gick bra. Lugnt, sansat och sakligt togs informationen emot.

Det fick mig att fundera över skolans informationsroll. Hur kommer det sig att Janouch blir så upprörd att hon gör något så uppenbart gagnlöst? Hennes barn kommer att bedömas enligt det här systemet hur många artiklar hon än skriver. Om hon ingår en allians med barnen mot det ”sadistiska”, ”ogenomtänkta”, ”knäckande”, ”obegripliga” betygssystemet gör hon dem bara otrygga och sämre rustade att trivas och prestera bra i skolan. En känslosam och destruktiv typ av ”föräldrahjälp” som är alltför bekant för alla lärare. Man bondar med sitt barn mot skolan och skaffar sig samhörighet på skolans bekostnad. Men vad triggade henne?Det är inte troligt att hon på sitt föräldramöte fick höra att personalen var på banan och eleverna i goda händer eller att några av syftena med förändringarna var ökad tydlighet, likvärdighet och rättssäkerhet.

I augusti skrev jag ett inlägg om en föreläsning med Christian Lundahl där han kritiserade betyg, kunskapssynen bakom styrdokumenten och det nya betygssystemet (Raketbränsle eller grus i maskineriet). Jag menade att han gjorde de lärare som lyssnade en björntjänst. Handlar det här om samma sak i nästa led? Eller är det bara okunskap och  bristande professionalitet som blottas?

Här är länken till min Newsmillartikel: De nya betygen är inte problemen.