Så var det dags för vårt årliga Finlandsbesök. På en ö långt ute i Kvarken, så långt ute att man ser fyren på Holmsund utanför Umeå vid klart väder, ska vi plocka kantareller, bada bastu, lyssna på tranor, titta på sälar och glömma civilisationens krav. Vi åkte nästan samma tid i fjol. Det vet jag för vi åkte bara någon dag efter Utöya och jag satte en stor del av vistelsen på att läsa Breiviks manifest och skriva artiklar och blogginlägg om honom och om reaktionerna på dådet i svensk debatt. Om just det kan kallas att lystra till civilisationens krav kan man förstås diskutera.
Reaktionerna är i fokus nu ett år senare också. Det jag går och tänker på är hur effektivt det är med terror. Elfte september förändrade världen på många sätt, varenda ett av dem i linje med terroristernas våtaste drömmar. Tortyr, rättslöshet, krig, indragna friheter och rättigheter, övervakningssamhälle, rädsla, hårda tag, ökade motsättningar. Om det fanns något att lära av det som hände missade vi läxan. När det gäller Breivik är konsekvenserna mer lokala. Men tittar man på debatten här i Sverige har den mestadels haft som resultat oförsonlighet och ökade politiska motsättningar. Kanske också att integritetsdiskussionen tappade styrfart.Vem bryr sig om några futtiga mänskliga rättigheter när det finns galningar med bomber och automatvapen i buskarna? Våra svenska terrorister i Köpenhamn, ja peka finger på oss själva gillar vi inte så mot dem använder vi strutsmetoden. Vilka terrorister?
... Nu undrar jag bara: Varför får terroristerna sätta agendan? Varför låter vi dem jämt vinna?
Visar inlägg med etikett Debatt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Debatt. Visa alla inlägg
tisdag 24 juli 2012
tisdag 7 december 2010
Lärarförbundet slåss mot väderkvarnar
I går när jag äntligen hade tid att uppdatera min blogg och läsa några av mina favoritbloggar fick jag klart för mig att ett av mina egna blogginlägg är uppe för debatt. Det handlar om ett inlägg där jag ifrågasätter Eva-Lis Siréns mandat och motiv för att samarbeta med Anders Knape i försvar för det kommunala huvudmannaskapet.
LR:s presschef nämnde inlägget i sin blogg Tankar om Skolan, men några timmar senare var rekommendationen borta. Nu har det här tagits upp på Dagens Opinion och Zoran Alagic förklarar att han fick uppmaningen att rensa i bloggen av sin chef. Man får också förstå att det skedde efter påtryckningar från LF.
Det hela är rätt ironiskt. En konsekvens av kommunaliseringen som jag sörjer alldeles speciellt är att lärarkåren blivit så tyst och undfallande. Den här rättningen i lärarleden innebär att missförhållanden kan pågå länge utan att uppmärksammas. Den innebär också att vi lärare blivit allt sämre föredömen för våra elever. Hur ska vi kunna lära ut demokrati, civilkurage och ansvar om vi inte praktiserar sådant själva?
Det ligger en slags bitter ironi i att Lärarförbundet faller in i SKL:s tradition av att tysta missnöje och debatt. Detta strax efter att man i ohelig allians med denna illa sedda huvudman och arbetsgivare stuckit broderförbundet LR i ryggen och vantolkat sina egna medlemmar.
Vad var det då jag skrev som behövde censureras? Tydligen är det slutmeningen som väckt mest anstöt: ”Vore jag medlem i Lärarförbundet skulle jag inte bara be att få tillbaka medlemsavgiften, jag skulle baske mig kräva skadestånd. Skadestånd och Eva-Lis Siréns huvud på ett fat.” Uttrycket att begära någons huvud på ett fat är både frekvent och nött. Det används för sådant som hämnd, straff, negativ konsekvens. Just i det här fallet är det som ligger närmast till hands Siréns avgång. Tanken att det skulle tolkas bokstavligt är absurd.
Jag menar att Eva-Lis Sirén i sin roll som ordförande för Lärarförbundet har svikit sitt uppdrag på ett avgörande sätt och därför gjort sig förtjänt av kritik. Istället för att framföra sina medlemmars önskemål och driva deras frågor mot en arbetsgivarpart har hon ingått en ohelig allians med arbetsgivaren och dessutom missrepresenterat sina medlemmar.
Det är inte lärare som skriver vad de tycker som är din motpart, Eva-Lis Sirén. Tvärtom är ditt uppdrag att hålla mig och sådana som mig i handen och mota undan Anders Knape med högaffeln. Vad i all sin dar är poängen med att göra tvärtom?
Bloggar: Mats i Tysta Tankar var den som fick mig på spåret. Ett annat fackförbundskritiskt inlägg i min blogg.
LR:s presschef nämnde inlägget i sin blogg Tankar om Skolan, men några timmar senare var rekommendationen borta. Nu har det här tagits upp på Dagens Opinion och Zoran Alagic förklarar att han fick uppmaningen att rensa i bloggen av sin chef. Man får också förstå att det skedde efter påtryckningar från LF.
Det hela är rätt ironiskt. En konsekvens av kommunaliseringen som jag sörjer alldeles speciellt är att lärarkåren blivit så tyst och undfallande. Den här rättningen i lärarleden innebär att missförhållanden kan pågå länge utan att uppmärksammas. Den innebär också att vi lärare blivit allt sämre föredömen för våra elever. Hur ska vi kunna lära ut demokrati, civilkurage och ansvar om vi inte praktiserar sådant själva?
Det ligger en slags bitter ironi i att Lärarförbundet faller in i SKL:s tradition av att tysta missnöje och debatt. Detta strax efter att man i ohelig allians med denna illa sedda huvudman och arbetsgivare stuckit broderförbundet LR i ryggen och vantolkat sina egna medlemmar.
Vad var det då jag skrev som behövde censureras? Tydligen är det slutmeningen som väckt mest anstöt: ”Vore jag medlem i Lärarförbundet skulle jag inte bara be att få tillbaka medlemsavgiften, jag skulle baske mig kräva skadestånd. Skadestånd och Eva-Lis Siréns huvud på ett fat.” Uttrycket att begära någons huvud på ett fat är både frekvent och nött. Det används för sådant som hämnd, straff, negativ konsekvens. Just i det här fallet är det som ligger närmast till hands Siréns avgång. Tanken att det skulle tolkas bokstavligt är absurd.
Jag menar att Eva-Lis Sirén i sin roll som ordförande för Lärarförbundet har svikit sitt uppdrag på ett avgörande sätt och därför gjort sig förtjänt av kritik. Istället för att framföra sina medlemmars önskemål och driva deras frågor mot en arbetsgivarpart har hon ingått en ohelig allians med arbetsgivaren och dessutom missrepresenterat sina medlemmar.
Det är inte lärare som skriver vad de tycker som är din motpart, Eva-Lis Sirén. Tvärtom är ditt uppdrag att hålla mig och sådana som mig i handen och mota undan Anders Knape med högaffeln. Vad i all sin dar är poängen med att göra tvärtom?
Bloggar: Mats i Tysta Tankar var den som fick mig på spåret. Ett annat fackförbundskritiskt inlägg i min blogg.
fredag 14 maj 2010
Den ojämlika skolan
handlade det om på debatt 6 maj. Här hittar ni länken. Jag är litet efter och borttappad i pannkakan så jag tittade på det först idag. Först fick man följa med nyhetschefen Rose Bukirwa från Uganda som var på jakt efter sanningen om den svenska skolan. Hennes energi kraft och fokus stod i bjärt kontrast till de trötta skolledare och politiker hon kom i kontakt med (som för övrigt talade förvånansvärt yxig engelska).
Diagnosen från denna energiska kvinna blev brist på statlig kontroll och för hög grad av politisering av skolan. Svårt att säga emot någondera påståendet, tyckte jag. Men det tyckte inte Bo Rothstein. ”Inte en siffra rätt”, röt han medan han blängde ilsket på programledaren. Sedan fortsatte han med att påstå att Rose inte var en trovärdig person. Belägget för det påståendet verkade vara att Uganda med sin diskriminering av HBT-personer inte är ett trovärdigt land.
Så småningom klarnade det varför han spottade och fräste så mycket. Han har nämligen listat ut precis vad som är problemet med skolan och han förstår inte varför folk envisas med att lyssna på andra när det räcker att lyssna på honom.
Det var helt och hållet en skum debatt. Kjell-Olof Feldt försvarade friskolorna med stor hätskhet, Bo Rothstein sade ”forskningen visar” i var och varannan mening utan att klargöra vilken forskning och ägnade sig genom hela programmet åt tveksam argumentation. Alliansrepresentanten lät som en partimegafon som har hakat upp sig.
Så folkpartist jag är måste jag konstatera att den vettigaste politikern i debatten var Vänsterpartiets Rossana Dinamarca och även att hela debatten illustrerade hur rätt Rose hade. När alla bara basunerar ut sin sanning utan att lyssna på någon annan förtjänar vi knappt att få ordning på skolan.
Fredrikbloggen har intervjuat Rossana.
Diagnosen från denna energiska kvinna blev brist på statlig kontroll och för hög grad av politisering av skolan. Svårt att säga emot någondera påståendet, tyckte jag. Men det tyckte inte Bo Rothstein. ”Inte en siffra rätt”, röt han medan han blängde ilsket på programledaren. Sedan fortsatte han med att påstå att Rose inte var en trovärdig person. Belägget för det påståendet verkade vara att Uganda med sin diskriminering av HBT-personer inte är ett trovärdigt land.
Så småningom klarnade det varför han spottade och fräste så mycket. Han har nämligen listat ut precis vad som är problemet med skolan och han förstår inte varför folk envisas med att lyssna på andra när det räcker att lyssna på honom.
Det var helt och hållet en skum debatt. Kjell-Olof Feldt försvarade friskolorna med stor hätskhet, Bo Rothstein sade ”forskningen visar” i var och varannan mening utan att klargöra vilken forskning och ägnade sig genom hela programmet åt tveksam argumentation. Alliansrepresentanten lät som en partimegafon som har hakat upp sig.
Så folkpartist jag är måste jag konstatera att den vettigaste politikern i debatten var Vänsterpartiets Rossana Dinamarca och även att hela debatten illustrerade hur rätt Rose hade. När alla bara basunerar ut sin sanning utan att lyssna på någon annan förtjänar vi knappt att få ordning på skolan.
Fredrikbloggen har intervjuat Rossana.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
">