Eftervalsblues

Jag har känt mig så modfälld hela veckan att jag har svårt att skriva.
Ändå är det viktigaste på plats. Alliansen fick en sittning till. Det betyder att socialdemokraternas tid som statsparti är slut och det tror jag är stärkande för demokratin. Ingen ska någonsin känna sig alltför säker i maktens korridorer och ingen ska någonsin tillåtas glömma att man representerar folket och inte sig själv när man vandrar i dem.

Men man kan inte komma ifrån att det är en kännbar förändring av det politiska landskapet när ett parti som vill minska den internationella solidariteten, gå ur EU, kraftigt dra ner på invandringen och skicka 13-åringar till domstolarna inte bara kommer in i riksdagen utan dessutom gör det med så pass bred marginal. För mig känns det extra både bittert och ironiskt att sådana starka självständiga liberaler som Agneta Berliner, Camilla Lindberg och Solveig Hellquist blir av med sina platser just till förmån för Sverigedemokrater och att Jasenko Selimovic, en man som kunde ha uträttat mycket gott i riksdagen förlorar på målstrecket. Det gör mig bara ännu mer övertygad om att vi behöver få mer av ett personval. Kanske rent av ett som går över länsgränserna.

Men framför allt hoppas jag att vi inte fortsätter att göra misstaget att försöka mota bort Sverigedemokraterna genom att utsätta dem för utfrysning, förakt och demonisering. Grogrunden för deras framgångar är minskande tolerans, minskande generositet och brist på dialog i vårt samhälle och det åtgärdar man inte genom att ägna sig åt intolerans, snålhet och envägskommunikation.



Media: SVD, DN, Expressen, Aftonbladet, SVD.

Bloggar: Camilla Lindberg, Agneta Berliner, Jasenko Selimovic, Rasmus Lenefors, Merith Wager,

Valrörelsens Vandaler

I Valdemarsvik är det rätt anspråkslöst med valskyltning. Det står några plakat vid Statoilrondellen och en rad nere i centrum men annars ser det ut som vanligt. Valdemarsviksoperans föreställningar gjorde betydligt mer väsen av sig än valrörelsen.

I Norrköping finns det däremot massor av affischer. I dag såg jag min vän och partikamrat Karin Granbom Ellison på en affisch. Över hennes ansikte hade någon ritat ett stort argt rött kryss. Tre runda, röda klistermärken var strategiskt utplacerade så att hon såg ut som en clown och under hennes ansikte stod det RÖSTA RÖTT!!! med stora röda bokstäver. Tidigare i år hade Folkpartiet utbildning i Kommunhuset, ett kvarter ifrån Ung Vänsters högkvarter. Då kom vi ut och hittade hakkors och andra otrevligheter på våra affischer.

Det ligger nära till hands att anklaga skolan. När jag såg affischen kom jag precis från en fortbildning för oss som är implementeringsansvariga inför de nya styrdokumenten i skolan. Redan i den förra läroplanen stod det mycket om demokrati och demokratisk fostran. Nu är formuleringarna skärpta: ”Skolan har ansvar för att eleverna får kunskap om demokratins principer och utvecklar sin förmåga att arbeta i demokratiska former”. Läraren ska ”förbereda eleverna för delaktighet och medansvar och för de rättigheter och skyldigheter som präglar ett demokratiskt samhälle”.

Min egen första tanke var också rätt självförebrående: Hur har vi lärare misslyckats så kapitalt i vårt uppdrag att unga, politiskt medvetna och engagerade människor visar sådan bristande respekt för demokratin och valprocessen?

Men även om självrannsakan är både klädsam och konstruktiv och även om vi lärare kan göra mer för att fylla vårt demokratiuppdrag är inte det här vårt fel. Det finns en stor tilltro till skolan som förändringsmotor. Allt ska lösas i skolan. Men skolan är inte frikopplad från resten av samhället och tonåringar tar större intryck av vad vi gör än av vad vi säger. Efter LO:s kampanj med uppochnervända fulretuscherade partiledare tillsammans med ord som dunderdumt och dubbelfel, är det konstigt om en tonåring ser valrörelsen som ett krig med onda och goda, segrare och förlorare?
Över lag är vänsterretoriken ägnad att misstänkliggöra allianspartiernas motiv, moral och goda vilja snarare än deras faktiska förslag och åtgärder. När moderpartiet beskriver motståndarsidan som en fiende som ska förlöjligas och förgöras är det inte förvånande om ungdomsförbundet omsätter hatet och föraktet i handling. Vandalisering är ett steg, kränkningar, trakasserier och våld kommer strax därefter.

Självklart ska man kunna problematisera och attackera de andra partiernas problembild, lösningsförslag, argument, löften och resonemang. Men alla borde hålla sig för goda för att på bas av partitillhörighet attackera andras moral, motiv och goda vilja. Det finns inte ett enda parti som vill att det ska gå dåligt för Sverige och de människor som bor här. I vissa lägen är det olika saker som vi uppfattar som problem, i andra lägen har vi olika förslag till lösningar på problemen. Men vi vill faktiskt alla att världen ska bli bättre.

Ett steg mot en bättre värld vi borde kunna komma överens om rakt över blockgränserna är att vi lämnar valaffischer och valarbetare i fred. Det här med fria och demokratiska val är något åtminstone jag har blivit rätt fäst vid.



Bloggar: Läs Morricas ljuvligt ironiska inlägg och Per Hagwalls översikt och analys i No Size Fits All.

Det är sexköpslagens fel

Det är två månader kvar till valet. Vad pratar vi om? Littorin. Vad skriver tidningarna om? Littorin. En affär där ord står mot ord om något som kanske, kanske inte hände i sänghalmen för fyra år sedan, det är vad vi ägnar oss åt. Kanske blandar ”Anna” ihop sina kunder - det är lätt hänt när det handlar om en kund bland många som man träffade vid ett tillfälle för fyra år sedan - kanske ljuger hon, kanske har vi ett nytt fall av ”I did not have sex with that woman”. Ärligt talat bryr jag mig inte. Jag vill bara tillbaka till den värld där det som hände i svenska sängkammare, baksäten och hotellrum stannade där. Jag vill bara tillbaka till den värld där vi granskade hur politiker levde upp till väljarnas förtroende snarare än hur de lever upp till en morallag och sina äkta hälfters eventuella krav och förväntningar.

Jag vill tillbaka till världen innan sexköpslagen.



Tidningar: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen
Bloggar: Även om man är trött på Littorinaffären ska man läsa Sanna Raymans inlägg i Ledarbloggen. Morrica har också ett briljant inslag om moralism, värderingsskiften och moral. Läs det! Mina moderata karameller skriver balanserat och tänkvärt. Pelle Billing gör också en god analys av Littorinläget. Niklas Dougherty har blivit påmind om samma citat som jag, men gör en delvis annan och högst rimlig tolkning av kopplingen. Zac's åsikter på ett fat går i rakt motsatt riktning när det gäller Littorin, men sammanfaller när det handlar om sexköpslagen. Christian Tegnvallius och skriver också om sexköpslagen, Seved Monke om effekterna på valrörelsen och Louise Persson skriver om monarkin, Littorin och sexköpslagen.

Missa inte heller Alice Teodorescus artikel om sexköpslagen i Aftonbladet.