En lärare måste kunna ta skit

Det har kommit intressanta kommentarer i samband med mitt föregående blogginlägg om kritik. Kanske du skulle sopa rent framför egen dörr, verkar en person tycka. Kritik ska vara blandad med beröm för att inte vara för sänkande, tycker en annan. Att kritisera är att höja sig själv på någon annans bekostnad, tycker en tredje.

Självklart kan kritik vara sårande. Kritik gör nytta bara om man vill mottagaren väl. Är kritiken avsedd att såra eller förminska är den lika skadlig som baktal. Det gäller i synnerhet i de fall då man vet att det som för den oinsatte framstår som konstruktivt kritik eller ett vänligt råd i själva verket är ett tjuvnyp eller en kniv i ryggen. Det tror jag de flesta har varit med om. Det man behöver fråga sig är har man själv delat ut sådan illvilja maskerad som hjälpsamhet?  Det kan vara frestande om man tycker att någon behöver sättas på plats eller få igen för gammal ost, men det är en sällsynt otrevlig blandning av småaktighet och feghet.

Tyvärr är det här något elever råkar ut för. De blir straffade för kritik och annat som uppfattas äventyra lärarens auktoritet på något listigt vuxensätt så att bara de själva och läraren vet om det. Ofta också på något sätt som är svårt att bevisa eller komma åt. Betyget är ett sådant redskap för hämnd, men det finns andra maktredskap en lärare med bristande integritet kan använda. I nya skollagen står det att man inte får utsätta elever för repressalier i samband med kränkning eller anmälan. Det borde vara förbjudet att utsätta elever för repressalier punkt slut.

För även om elever kan brista i respekt, undergräva lärarens auktoritet, ifrågasätta både omdöme, heder, intellekt och kompetens - kort sagt bära sig riktigt illa åt - finns det ingen ursäkt för att använda en maktposition för revansch. Ändå har jag haft goda skäl att misstänka att flera av mina tidigare kollegor har gjort precis det. En gång har jag haft bevis för saken och då talade jag både med den läraren och med rektorn. För det mesta stannar det vid misstanke, men det är illa nog. För sådana lärare ställer nämligen till med väldig skada. Inte bara den skada som uppstår av själva handlingen. Vad händer med elevernas tilltro till vuxenvärlden, till samhället, till rättvisa, till demokrati när de utsätts för sådant? ”Du behöver nog inte vara rädd att framföra din kritik till den läraren”, sa mentorn till ett av mina barn. Det hon menade var att han var inte en av de hämndlystna lärarna som tar kritik som början på ett krig. Att man kan säga något sådant under ett mentorssamtal säger något om vidden av problemet.

Därför erbjuder jag här mitt bästa lärareexempel på förgörande men ändå framåtsyftande elevkritik. Författaren är en gymnasieelev jag hade för snart tio år sedan. I många år använde jag brevet i mina föreläsningar om lärstilar och individualisering.

fÖR LÅR FÖR ATT JAG HATAR ENG
FÖRLÅT FÖR JAG BLIVIT MOBBAD AV MINA ENG LÄRARE!
TÄNKER BÖRJA PÅ SPRC ENG

DU BA VI SKA TA DE LUNGT SÅ ALLA HÄNGER ME DU BA SLÄNGER PÅ OSS MASSA PAPPER VI SKA LÄSA!
OCH FATTA!
DU BA DE DÄR FATTAR DU VÄLL!
MEN TÄNK OM JAG INTE GÖR DE DÅ?
OCH OM JAG INTE FÅR BÖRJA PÅ SPEC ENG
HOPPAR JAG AV SKOLAN OCH DE MENAR JAG!
JAG SKITER I VA DU TROR!
FÖR JAG KOMMET GÖRA DE!
DE E INTE MITT FEL ATT JAG HAR LÄST LÄTTARE ENG SEN 7:AN!
&SÅ GER DU EN VÄRSTA SVÅRA ENGELSAN
ENLIGT MEJ MEN DE SKITER DU FAN I!
MIN LÄRARE I 9:AN SA ATT JAG SKULLE FÅ X-TRA HJÄLP MED ENGELSKAN!
MEN DE HAR JAG FAN INTE FÅTT!
Å DU KAN BAAR INTE SÄTTA IG PÅ MEJ
+ ATT JAG GÖR VIST SAKER PÅ DINA LEKTIONER
OM DU SÄGER ATT JAG INTE GÖR DE E DU FAN HELT BÄNG!
JAG HAR GJORT ALLT DU SAGT ÅT MEJ OCH GÖRA
INTE MITT FEL ATT JAG KANSKE FRÅGAR VA DE BETYDER?!
OM DU  KOMMER FORTSÄTTA KLAGA PÅ MEJ HOPPAR JAG AV SKOLAN SOM JAG SA! OCH DE E ÄRLIGT!
MEN DU BRYR DEJ VÄLL KASNKE INTE OM JAG HOPPAR AV ELLER INTE! MEN DE E PGA DEJ JAG HOPPAR AV ISOF!
DE E TILLRÄCKLIGT JOBBIGT SOM JAG HAR DE I FAMILJEN!

mm nu vet du va jag tänker göra iaf jag inte får börja på spec eng å du har sagt till angelica att hon kan få börja där men inte mej!
asså den stilen du har mt mej GILLAR JAG FAN INTE jag har försökt vart snäll och så! men du fan trackar mej iaf ska du oxå börja mobba mej för min eng eller va då? jag börjar undra!

jajaj vaa fan! heejs
När man läser det här brevet och inte är lärare tänker man kanske att den här eleven verkligen måste ha hatat mig. I själva verket skulle hon aldrig ha satt en kväll på att plita ihop det här brevet om det var så. Hon hörde till den elevkategori som upplever hela vuxenvärlden som fiendesidan. Föräldrarna, socialen, polisen, skolan - alla.
Ändå hade hon gjort sig besväret att skriva ett långt, utförligt och medvetet brev. Varför? Vad ville hon åstadkomma? Hur gick hon tillväga? För det första spelade hon på många effektiva lärarsträngar. Hon vädjar till medlidande och föräldrainstinkt, hon använder sig av hot på flera nivåer och hon försvarar och rationaliserar skickligt sitt eget beteende. Hon berättar också mycket om sig själv. Trasslig familjebakgrund, trasslig skolbakgrund, en skoltillvaro i liten grupp med lätt material, en stämpel i pannan vare sig det var hon själv eller omvärlden som placerat den där.
   För att väcka medlidande - visst. Men också för att förklara.

Hon säger också något om hennes och mitt förhållande. Hon skriver att jag kanske struntar i om hon hoppar av. Men i själva verket är hela brevet ett bevis på att hon trodde eller hoppades på att jag brydde mig. Annars skulle hon inte skrivit det. Hon klagar på att jag ger henne för svårt material. Det är ett påstående. Men det är också  en fråga. Kan jag klara det här? Vågar jag ta risken att försöka och kanske misslyckas? Försöker man inte kan man inte misslyckas och det är den strategin hon hade använt sig av dittills.

Sista meningen är bäst: ”jajaj vaa fan! heejs”

Jag blev glad när jag fick det här brevet, för då förstod jag att vi var på väg att komma någonstans. Jag fick också ledtrådar till hur jag skulle hantera henne. Information om vilka frågor hon ville ha besvarade. Det blev avstampet till ett helt nytt förhållande mellan oss. Hon fick inte G i engelska för hon skolkade för mycket och hade för mycket som drog i henne för att hon skulle hinna lära sig tillräckligt. Men hon gjorde ordentliga framsteg i engelska och hon fick allt bättre självförtroende. Det var inte bara hennes och min relation som blev god, det  påverkade hela klassen.

Hur man reagerar på ett sådant brev beror på många saker. Hur trygg man känner sig i sin yrkesroll, vilken distans man har till den. Vet man med sig att man är omtyckt av eleverna blir det lättare. En stöttande rektor och bra kollegor är ytterligare friskfaktorer. Men det spelar ingen roll hur otrygg och utsatt man känner sig som lärare, hur illa man tycker om kritik. Om man mosar till en elev av det här  skadskjutna slaget, en elev som redan innan ser sig som varande på förlorarsidan i ett smutsigt krig. Ja då gör man faktiskt något oförlåtligt. Därför måste varje lärare lära sig att ta kritik. Vare sig den är berättigad eller inte. Vare sig den är trevligt presenterad eller inte. Det hör helt enkelt till jobbet.



Lyssnade på dethär medan jag cyklade hem. Jag frös som en hund och sjöng med i "Lustlos fasse ich mich an, und merke bald ich bin schon lange kalt, so kalt, mir ist kalt..." och kände en sådan där helt oförklarlig och stark lyckoilning.