Hurdan är en bra politiker?

Jag har två bloggar. Hittills har de mestadels levt separata liv med lokalpolitik på NT.se och skola och den lyfta blicken här. I dag är det premiär för NT:s Politik/Debattforum. Det kanske låter som ett jaså, men för oss i Östergötland innebär det inte bara en lyft blick utan också en kortare transport mellan det lilla och det stora. Här har det alltid varit så att Linköpingsborna läser Corren och Norrköpingsborna NT. Vi vet inget om vad som diskuteras i den andra storstaden och ännu mindre om vad som händer i resten av länet. I NT har vi inte ens haft debattartiklarna på nätet. Något som jag som flitig debattskribent har ondgjort mig över. Äntligen finns det en chans för oss östgötar få veta vad man diskuterar och har för politiker i hela länet. Äntligen kan man länka till debattartiklar från bloggen. Här kommer mitt första inlägg på denna nya och välkomna arena:

Hurdan är en bra politiker?

Det känns som en väldigt bra fråga att ställa sig nu när NT har skapat något så fantastiskt bra som ett Politik/Debattforum för hela Östergötland. Tack NT! :) Men frågan ställdes egentligen först i ett blogginlägg skrivet av en annan nykomling i Valdemarsvikspolitiken, Stefan Kemle (NB). Frågan föranleddes av att Stefan blivit utsatt för både misstänkliggörande och förakt. Det här är bekant ammunition för de flesta politiker. Tråkigt nog kommer elden ofta från andra politiker - sådana som borde vara på det klara med hur mycket tid man lägger ner, hur väl man vill och hur litet tack och ersättning man får som fritidspolitiker.

Så vad är en bra politiker?
Någon som drivs av en genuin vilja att göra den plats man bor på bättre (något jag tror gäller de flesta politiker) och ryggraden och hedern att sätta det målet före bekvämlighet, grupptryck och egennytta. När man gör fel ska man försöka rätta till, när det framkommer ny information ska man ta till sig den. En bra politiker lyssnar noga. Goda förslag och relevanta invändningar ska vara välkomna var de än kommer ifrån. Det skadar förstås inte att själv ha visioner, men minst lika viktigt är att kunna ta vara på och släppa fram andras. Ett genuint demokratiskt tänk och en medvetenhet om att man som politiker representerar sina väljare - varken sina partikamrater eller alliansvänner - är ytterligare en viktig pusselbit. Lägger man till det elevernas recept på en bra lärare (man ska vara snäll, rättvis och kunna sitt ämne) tror jag att man har goda förutsättningar att vara en bra politiker.

Varför är inte alla politiker bra politiker om det är sant att de i grunden vill väl? Jag tror att en viktig orsak är att vi människor är flockdjur. Som politiker hör man till flera grupper. Det är partiet, det är den allians man ingår i, det är de utskott, nämnder, fullmäktige och styrelser där man sitter. I varje ny konstellation känns det viktigt att vara trygg, accepterad och välkommen. Hur blir man trygg, accepterad och välkommen i en ny grupp? Jo i allmänhet genom att följa ledaren, tycka som de andra. Smicker är inte heller fel. Gärna kan man också kasta skit på motståndaren. Inget stärker samhörigheten som litet äkta "vi-och-dom". Sätter man sig däremot på tvären riskerar man utfrysning, härskartekniker, baktal och andra kostnader.

Nästa orsak är okunnighet. Ibland på grund av bristande insyn. Sitter man bara i kommunfullmäktige vet man inte mycket om de diskussioner som förs och det underlag som finns för olika beslut. Andra gånger på grund av för breda uppdrag. Somliga politiker sitter på väldigt många stolar. Då har man inte tid att sätta sig in i de olika ämnena och det gör en väldigt beroende av tjänstemän och byråkrater. Lättja, tidsnöd, bristande utbildning, erfarenhet och intresse är förstås också sådant som leder till att politiker tar beslut utifrån okunskap.

Sist men inte minst ska vi inte glömma att det över en viss nivå kommer in både makt, prestige och pengar i spelet. För egen del har jag hittills bara haft utgifter. Makt hade jag redan innan som opinionsbildare - en makt som på vissa sätt begränsats av att jag har blivit förtroendevald. Prestige? Jag sitter i fullmäktige och i demokratiberedningen - den enda politiska samling i Valdemarsviks kommun där det är en jämn könsfördelning och där man har placerat vår enda sverigedemokrat. Något som inte bara ger en ledtråd till min prestige utan också till demokratins prestige i Valdemarsvikspolitiken. Någon större risk att prestigen går mig åt huvudet upplever jag alltså inte. Men efter mina fyra år som aktiv folkpartist kan jag konstatera att den som får makt är väldigt ovillig att släppa den och att allmännyttan sällan upplevs som viktigare än den egna makten, statusen och arvodet. Därför tror jag att det är viktigt att inte bli för fäst vid sina uppdrag och att ha ett attraktivt alternativ när man ger sig in i politiken.

Men den absolut viktigaste förutsättningen för dåliga politiker är förstås att oengagerade, oinsatta medborgare låter dem hållas. Sådana som inte orkar bry sig om vilka beslut som tas, sådana som riktar ett allmänt förakt mot politiker, men som inte tar någon notis om individerna vare sig mellan eller under valet. Därför kan det nystartade Politik/Debattforumet faktiskt leda till både bättre politik och bättre politiker för oss östgötar. Nu kan vi hålla reda på politiker och diskussioner över hela länet. Nu blir det mycket lättare både att engagera sig och att granska.

All makt utgår från folket. Som Hosni Mubarak bittert fick erfara gäller det till och med i en diktatur. Så gnäll inte över dåliga politiker. Gör er av med dem istället. Och varför inte rent av försöka bli en bra politiker själv?

Lagspelare eller bråkstake?

I förrgår fick jag skriva under ett dokument som reglerar samarbetet mellan allianspartierna. Jag uppfattade det som ett riktigt rättning i ledet dokument. Gå på mötena, rösta som vi har kommit överens, håll huvudet lågt. Inte konstigt att kommunfullmäktige blir en så tam affär och att väljarna vet så litet om vilka diskussioner som förs.

Den sista tiden har jag funderat mycket över civilkurage och lojalitet. Inom politiken är det viktigt att vara lojal. I varje fall om man vill ta sig fram. Lojal mot partiledaren och partistyrelsen, lojal mot gruppledaren och lokalstyrelsen, lojal mot partiprogrammet. I och med blockpolitiken har det uppstått en ny lojalitetsförväntan. Man ska vara lojal mot ett gäng andra partier, rösta som man har kommit överens, få varandra att se bra ut. Dessutom bör man vara lojal mot sina väljare - uppfylla sina löften, lyssna på deras önskemål. Helst ska man vara lojal mot sig själv också - dvs handla i enlighet med sitt eget moraliska rättesnöre - annars riskerar man att förlora sin självrespekt och sin själ. Sedan finns det lojalitet mot den egna karriären och samhällsställningen. Till det får läggas att ens främsta lojalitet som riksdagspolitiker borde vara till landet och som kommunpolitiker till kommunen. Vad tror man är bäst för människorna som bor här både nu och på längre sikt? Man har ju faktiskt ett ansvar inför ofödda barn och kommande generationer.

Ibland är det här inget problem (i synnerhet om man undviker att känna och tänka efter), men rätt ofta uppstår det konflikter mellan lojaliteterna. Kommunstyrelsens ordförande pekar med hela handen, men själv är man övertygad om att det här vore illa för kommunen. Gruppledaren säger hoppa när partiprogrammet säger kryp. Möjligheterna till lojalitetskonflikter är oändliga.

Vad har jag kommit till efter alla grubblerier? Jo framför allt att man måste rangordna sina lojaliteter och följa dem så gott man kan - oberoende av vad det kostar en själv. Jag skrev att landet och kommunen borde komma först, men mitt intryck är att de sällan gör det när det finns en konflikt. Egennyttan går först tätt följd av bekvämlighet och vänskapsband. Endast undantagsvis låter man den egna självaktningen och sinnesfriden ta första plats och när det händer upplevs det som både apart och provocerande.

Det tycker jag är synd. Det tycker jag är väldigt synd.

Svullna ben och korta nätter

Det här är min första valrörelse. Ja, alltså som deltagare, inte betraktare. Det känns litet som när man föder barn. En obönhörligt växande naturkraft som kräver mycket mer än man är villig att ge, mer än man trodde man hade att ge. Och har man väl gett sig in i det kan man inte hoppa av.

Jag börjar verkligen längta efter förlossningen.

Vi är vackrast, vi är bäst, vi är dom som vinner mest!

I dagens SVD beklagar sig partiledarna över alla opinionsmätningar och över media som blåser upp dem. Litet kunde de förstås själva göra åt saken genom att vägra uttala sig när journalisterna ringer, men vem är jag att syna dem i kanterna när de äntligen säger precis vad jag vill höra?
Men jag förstår att mätningarna är populärt material för tidningarna. Lätt att skriva, lätt att sätta rubrik, ett par telefonsamtal, fem minuters hamrande på tangentbordet och man kan gå på långlunch. Jag är också övertygad om att media överskattar det allmänna intresset för mätningar och att det finns massor av människor som suckar precis lika tungt som jag åt dem. Men samtidigt är det förstås så att om ingen ville läsa om opinionsundersökningarna skulle ingen skriva om dem.

Vad är det då som lockar?
Jag tror att opinionsundersökningarnas främsta attraktion är att de bygger upp en spänning och ett tävlingsmoment på den politiska arenan. De gör helt enkelt valrörelsen till ett slags VM i politik. Man diskuterar matchform, man lägger odds, man pratar taktik, man pratar vinnarskalle. Det är inte alltid lätt att se skillnad på sportkommentatorer och politiska dito. Det här fenomenet smittar av sig. Tokmoderaten som har skapat en egen bloggranking är väl den som har gått längst, men han är långt ifrån ensam.

Själv tycker jag att opinionsmätningar och vad folk drar för slutsatser av dem hör till den tråkigaste läsning man kan hitta. Inte många steg över telefonkatalogen. Jag vet redan att alla vill vinna, det jag vill läsa om i tidningen är vad alla vill uträtta. Men så är jag också fullkomligt ointresserad av tävlingssport. Inte bara det, jag är misstänksam mot tävlingssport. En sund själ i en sund kropp, my ass. Spelarna lägger massor av tid och energi på att sparka runt en läderbit på en gräsmatta, energi som de borde ägna åt att göra världen bättre. Deras kroppar skulle antagligen också må bättre av mer allsidig motion i mer balanserade doser. Men den skadliga effekten på spelarna förbleknar till intet bredvid den skadliga effekten på åskådarna. Hur sund blir kroppen av att man sitter framför TV:n med en ölburk i högsta hugg in to the wee hours? Hur sund blir själen av att man sitter där och skriker och slår näven i soffbordet? Adrenalinet flödar, nationalismen närs och allt som räknas är att de andra jävlarna bite the dust och får klart för sig hur jävla mycket bättre vi är.

Jo tjena, det där är ju precis vad vi behöver mera av i politiken...




Tidningar: DN, Aftonbladet, Expressen,
Bloggar: Opinionsbloggen, opinionsbloggen, Kent Persson, In your Face, Tokmoderaten, Proffstyckarna, Rasmus Lenefors, Fredriks funderingar, HBT-Sossen, Ann-Marie Ekström och radikalen.

Who's the boss?

Det är inte många etablerade politiker som vill ta i debatten om frifräsare versus partikramare som mina partikamrater Mathias Sundin (SVD idag) och Camilla Lindberg (Agenda igår) driver.

Skall man göra politisk karriär gäller det nämligen att vara lagspelare framför allt. Längst ut i lydnadsfåran går Fredrik Antonsson(M): ”Det heliga målet är att hålla sossar, miljöpartister och kommunister borta från makten". Där gör han enligt min mening skäl för bloggnamnet Tokmoderaten. Skall huvudmålet vara att hålla andra människor från makten? Det finns ett enda legitimt mål för politiskt engagemang - att man vill göra världen bättre. Där är det viktigt att inse att det målet har "de andra" också.

Den senaste tiden har vi sett riksdagsledamöter avgå i protest mot bristen på reell makt, vi har upplevt flera omröstningar där man valt mellan partilinjen och rätt och fel, vi har haft en politisk vilde som ogenerat använder sin riksdagsplats för att se om sitt eget hus. Nu har vi en debatt där lydnad ställs mot fritänkande, där behovet av att vinna över den andra sidan ställs mot den individuella riksdagsledamotens uppfattning om rätt och fel. Är vi på väg mot en förändrad demokrati? I så fall skulle jag önska mig mindre av konfrontations- och blockpolitik och mer av personligt ansvar, makt och redovisningsskyldighet för enskilda riksdagsmän. Första steget mot den förädlade demokratin tror jag heter personval.

För de flesta av oss finns det inget parti som är en perfekt match. Själv är jag misstänksam mot politiker som alltid tycker "rätt". Är de verkligen så utslätade, eller är de karriärister som lyfter ett välslickat finger i vädret och tycker vadhelst som gagnar dem bäst?

När jag gick in på blogglänkarna under artikeln märkte jag att flera av dem handlade om helt andra saker. Varken sympatiskt eller ägnat att öka förtroendet för politiker. Seriösa inlägg i frågan hittar du här: Johan Westerholm (S), Staffan Danielsson (C), Magnus Persson (C) och Sebastian Hallén (FP).