Allt är lärarnas fel 11

I min långa serie Allt är lärarnas fel har jag behandlat skit som har slängts på oss lärare från alla möjliga håll. Fokus för det här inlägget och för det nästa är lärarföraktet på SVT.

Innan jul ondgjorde sig en kollega över ett avsnitt av Skolfront. I söndags kväll tittade jag på programmet och därpå var det min tur att ligga sömnlös och vrida mig. Det handlade om lärarnas arbetstider. På ena sidan hade vi LR; en lärare som talade om misstroendevotum och om hur tråkigt det känns att ha en arbetsgivare som inte litar på att vi gör vårt jobb. På andra sidan hade vi en kommunpolitiker som försäkrade henne om att arbetsgivaren visst litar på oss och att det är av ren omsorg de vill ha oss i katedern hela dagarna. De vill nämligen kunna se till att vi inte jobbar för mycket.
Till det får man lägga en programledare som i olika tonarter undrar varför lärarna är så oresonliga och ett häpnadsväckande reportage där man närmast framställer oss lärare som skolkare och ögontjänare.

Oförskämt och fördomsfullt från redaktionen och kvalificerat skitsnack från både LR och SKL. Jag vill inte ha en arbetsgivare som litar på att jag gör mitt jobb utan en arbetsgivare som kontrollerar att jag gör det. ATT jag gör det och HUR VÄL jag gör det, inte hur länge det tar och var jag befinner mig. Och när det gäller att vi lärare jobbar för mycket... Det gör vi av yrkesstolthet, heder och kärlek till våra elever och vi missunnar kommunerna varje krona de spar in på vårt gratisarbete. Det är möjligt att SKL kan nöta ner både stoltheten, hedern och kärleken i lärarkåren, men vad finns det då för poäng med att vara kvar i yrket?

När det gäller LR representantens argumentation: Det räcker inte att klaga på att vår arbetsgivare inte litar på oss. Det ankommer faktiskt på oss lärare att tala om vad friheten är bra för. Vi behöver förklara vad som ingår i en lärares arbete, vad som krävs för att vi ska kunna göra ett riktigt bra jobb, vad undervisning ger och tar och på vilka sätt vårt yrke faktiskt är ett kall. Att vara lärare är att ställa sig på en scen flera gånger varje dag, ibland framför en publik med ruttna ägg och tomater i bakfickan. Att vara en riktigt skicklig lärare kräver mycket. Moral, ett gott intellekt, humor och empati är några grundförutsättningar. Det krävs också kreativitet, flexibilitet, en hög grad av närvaro, tankemöda, problemlösning, passion för ämnet, ständiga ämnesuppdateringar, inläsning, materialsamlande ... jag vill påstå att många lärare är lärare hela tiden. Ständigt på jakt efter material och uppslag och ofta med någon elev eller något problem skvalpande omkring i bakhuvudet. Riktigt tydligt blir det här när man kommer hem från en fest och stöter på sina elever på bussen. En lärare kan inte vara på stan redlöst berusad, en lärare kan inte låta bli att ingripa om eleverna dricker, röker eller gör något annat olagligt eller olämpligt, hur mycket fritid det än är.
Jag tror att man måste vara lärare för att förstå hur fokuserad och närvarande man måste vara för att hålla en riktigt bra lektion och hur dränerad man kan känna sig efteråt. Vi har i allra högsta grad oss själva som arbetsredskap och det redskapet måste vi både vårda och stämma. Dagens viktigaste arbetstid kan vara en timmes promenad i skogen då man analyserar dagens lektioner och elevmöten. Arbete är också att plöja tonårsböcker, läsa tidningar på nätet, musiktopplistor, hålla koll på spel, chattrum, bloggar, allt som intresserar och engagerar våra elever. I min kvällslektyr det här läsåret har ingått Gärdefors Lusten att lära, den nya skollagen och Skolverkets rapport om kvalitetsfaktorer i skolan och jag har läst fler tonårsböcker än vuxenböcker.

För många lärare går intressen och jobb ihop och det gör att det inte är så farligt som det låter att jobba 45 timmars - och till och med femtio timmars veckor. Att läsa en bok med avsikt att använda den i undervisningen är arbete, men det är ofta en stimulerande arbetsuppgift. Jag kanske inte skulle ha läst Twilight, Cirque de Freaks och Stormbreaker om jag inte var språklärare och det handlade om högst angenäma läsbekantskaper. Att rätta uppsatser i soffan med en stor kopp te och litet Chopin i bakgrunden är arbete, men det är ett rätt behagligt och effektivt arbete. Att göra det vid sitt skrivbord, ständigt avbruten av telefoner som ringer, elever som knackar, kollegor som pratar är varken behagligt eller effektivt. Även i övrigt verkar man som lärare i en bullrig, stressig arbetsmiljö, med mängder av mänskliga möten där vi får hantera egna och andras konflikter, misslyckanden, missöden, förödmjukelser och tillkortakommanden. I den här vardagen måste vi kasta många förolämpningar och små vredesutbrott över axeln. För det är ju trots allt barn och tonåringar vi har att göra med.

Skolfront avslutades den gången med ett reportage om en skola där lärarna undervisar heltid och forskar halvtid. Forskningen bestod av att man undersöker och utvärderar sina arbetssätt, prövar nya metoder som man också undersöker och utvärderar. Tiden har man skapat genom att ta bort konfererande och andra mer nypåförda uppgifter. Hur ironiskt är inte det! Precis så har skickliga lärare alltid arbetat - åtminstone gjorde vi det medan möjligheten bjöds.
Först har man steg för steg tagit bort vårt utrymme att ha ett forskarperspektiv på vårt yrke genom att minska vår frihet och lägga på oss mängder av nya uppgifter och krav och nu tar man några steg baklänges och kallar det en nyskapande experimentskola.

Jag har själv varit med i ett avsnitt av Skolfront. Det var också ett allt-är-lärarnas fel avsnitt. Den gången handlade det om orättvisa betyg. Inslaget bröts med mig kippande efter andan efter att ord lagts i min mun - ord som aldrig skulle ha kunnat hamna där på något annat sätt och jag gick spottande och fräsande därifrån. Det avsnittet och det här är de enda jag sett av programserien (jag är för rädd om mitt blodtryck för att se fler) men något är definitivt på tok om vi har en UR-serie som misstänkliggöra lärare och späder på lärarföraktet.

Under våren har Skolfront sändningsuppehåll. Det tycker jag är bra. Jag tycker nämligen att de har mycket de behöver fundera över. Som till exempel vad de egentligen har för lärarsyn, vem programmen är till för och vilken effekt de har. När allt det myckna tänkandet är avklarat får de gärna höra av sig till mig. Jag har nämligen några förslag.

Ofrivillig arbetsnarkoman

Bloggen ligger i träda, men det är inget emot läget i tvättstuga och trädgård. Däremot har jag föreläst om lärstilar i Jönköping, hållit ett föräldramöte, rättat drösvis med uppsatser, skrivit omdömen och många föräldramejl och sprungit som ett skållat troll mellan lektionssalarna i fåfänga försök att hinna hålla alldeles för många lektioner med någorlunda kvalitet. Det värsta är att mitt medan jag springer i mitt obönhörliga ekorrhjul vet jag att jag har mig själv att skylla. Åtta kurser, klassföreståndarskap, mentorskap, implementörsansvar, föreläsande och politik och varenda bit har jag själv tackat ja till eller tagit på mig och ibland till och med tagit initiativ till.

Nu har jag skamset fått lomma in till min rektor och be att få en kurs mindre och efter höstlovet blir det en mer hanterbar arbetssituation. Kanske rent av så att arbetet låter sig göras på 45 timmar i veckan?

Kollegor tagen lärdom av mitt sorgliga exempel.