Allt är lärarnas fel 7

Den här gången kommer påhoppen från de egna leden. Anne-Marie Körling påstår i en krönika i Lärarnas Tidning att vi lärare förstör vårt yrke genom allt gnäll. Undra på att vi inte har någon status. Undra på att ingen vill bli lärare. Det är vår whinyness och vår besatthet vid form – dvs tid snarare än innehåll som är problemet. Dags att vi skärper oss menar hon och får uppbackning av Morrica som jämför oss med en snipig martyrkärring som förstör festen genom att gnälla över hur mycket arbete hon har lagt ner på att polera servettringarna, när gästerna helst hade torkat händerna mot byxbenen.

Jag brukar läsa dessa två kloka kvinnor med stor behållning, men den här gången blir jag ärligt förbannad. Så inskränkt att utgå ifrån att man kan döma andras verklighet utifrån sin egen. Att utgå ifrån att andras klagomål är obefogade och något som bara i onödan försämrar stämningen.
Det här yrket kan se väldigt olika ut. Beroende på skola, beroende på kommun och många gånger från år till år. En klass med många elevvårdsärenden, diagnoser och underkända betyg kan knäcka den bäste av oss, samtidigt finns det fortfarande lärare som har bra arbetsvillkor. De hinner göra ett bra jobb på de 45 timmar i veckan som är avsatta. Ni två kanske hör till den privilegierade gruppen, men tro mig när jag säger att vi snarare klagar för litet än för mycket. Det är många andra lärare än jag som har jobbat 60 timmar den här veckan och ändå går och lägger sig med allt det ogjorda malande innanför pannbenet.

När jag började jobba som lärare 89 tyckte jag att jag hade ett perfekt jobb. Lönen var dålig, men det var jag villig att överse med för det var så kul, stimulerande och viktigt att vara lärare. Inte hörde jag något gnäll i lärarrummet på den tiden. Jag har också jobbat på komvux några år. Inga föräldrasamtal, disciplinproblem, elevvårdsärenden, få konferenser och en verklig fokus på UNDERVISNINGEN. Det var också ett väldigt bra lärarjobb och inte sjutton gnälldes det där heller. Det är jättekul att vara lärare när man formen tillåter ett annat innehåll än konferenser, pappersexercis, elevvård och allt det andra som gör att undervisningen blir en parentes.

De som slutar gnälla gör det inte för att de har fått det bättre eller lärt sig fokusera på formen. De slutar gnälla för att de har slutat bry sig. Och vem vill ha dem som lärare till sina barn?