Går det att ta fram ett vaccin mot självmord?

I dag tar SVD upp ett både svårt och viktigt ämne - självmord bland unga. De frågor man ställer är om självmord smittar, om man kan hetsas till det och hur vi kan förebygga.

Både erfarenheten och den professionella inställningen har redan länge varit just att självmord smittar. Resultatet av det är att självmord hyschas ner. Man pratar inte om det, man skriver i korta, anonyma notiser - om man alls skriver. De gånger ett självmord blir uppslaget hörs genast kritiska röster som varnar för konsekvenserna.

Istället för att fråga oss om självmord smittar - en fråga som i stort sett kan anses besvarad - borde vi snarare fråga hur vi kan motverka och förebygga smittan? Kanske till och med vaccinera mot den?

Det är möjligt att större uppslagna skriverier om självmordsfall skulle öka den romantisering och tävlan i olika typer av självskadebeteende som finns i ungdomskulturen. Men vilken effekt större mediauppmärksamhet får hänger förstås ihop med hur man vinklar och vad man fokuserar på. Till exempel varnar experterna för att beskriva metoder och tillvägagångssätt. De säger att det finns många som går och funderar över självmord, som leker med tanken. Får de tips och råd skrider fler till handling. Jag vet inte vad jag tror om det. Det är väl onödigt att berätta om detaljer, men vi vet väl alla att folk tar livet av sig genom hängning, överdos på medicin, hoppa från broar och annat. Den typen av information kan knappast göra någon större skillnad.

Men tänk om man istället kunde diskutera hur man hanterar depression, motgångar, skam och skuld? Om man kunde informera mer om varningssignaler och om hur man bäst förebygger som förälder, lärare, syskon eller vän?

Jag har pratat om depression och självmord med min klass. Om varningssignaler, hormoner och mående, om hur man gör som kompis om man tror att en vän är deprimerad och i farozonen för självskadebeteende.

Men viktigast av allt tror jag är att vi blir bättre på att lära våra barn och tonåringar att hantera motgångar, misslyckande, skam och skuld. De följeslagare ingen av oss helt kan skaka av oss och som vi därför måste bli vän med - eller åtminstone lära oss att leva med. Vi har ett samhälle där vi slår upp framgångar och tystar ner motgångar även i vuxenvärlden. Som föräldrar gör vi allt vi kan för att skydda våra barn från misslyckanden och motgångar. ... Kan en del självmord rent av vara en konsekvens av vårt curlingsamhälle?

Dagens ämne är chattar om självmord där det förekommer hets och tröst, hjälp och stjälp. Min fråga är varför använder man inte den här kanalen till deprimerade tonåringar för att göra nytta? Bara att ha en kommunikationskanal borde ju vara guld värt. Istället låter man ungarna sköta det själva och anklagar sedan dem när det går snett. Men vems är ansvaret här egentligen?