Bloggtorka för flerspråkighet

 Hjälp så här länge har bloggen aldrig förr fått stå i träda. Men det är rakt inget tecken på lättja eller bristande engagemang. Bloggen är mitt trevligaste skrivande – men ibland hamnar det på sista plats efter alla måsten. Just november har framför allt handlat om språkskrivande. Först två artiklar med LR inför Språklärarnas riksförbunds jubileumsdag den 9.11. Det började med ”Språklärarnas situation är pressad” i UNT,  följt av ”Sverige behöver ett språkligt lyft” i Corren. Därefter tal och inslag för jubileumsdagen och helgen därpå idoga förberedelser inför FP:s landsmöte och ett lika idogt arbete under landsmötet – ett landsmöte som faktiskt resulterade i ett ordentligt steg i rätt riktning. Min motion återremitterades och landsmötet beslutade att avskaffa SV/EN-grupperna. Hela motionssvaret hittar ni här: Beslut om att slopa SV/EN på FP:s landsmöte.

Skolvärlden och SR täckte både jubileumsdagen och FP:s ändrade hållning:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5699727

http://www.skolvarlden.se/artiklar/livlig-debatt-avslutade-sprakdag
http://www.skolvarlden.se/artiklar/vi-maste-signalera-att-sprak-ar-viktigt
http://skolvarlden.se/artiklar/livlig-debatt-avslutade-sprakdag
http://skolvarlden.se/artiklar/fp-svanger-i-sprakfraga

Men höjdpunkten var ändå när Ibrahim Baylan tipsade om sin artikel på Brännpunkt i SVD: Alla ska lära sig moderna språk. 

http://skolvarlden.se/artiklar/jag-ar-jattenojd 

 Tyckte särskilt om att Ibrahim Baylan fokuserade på vårt ansvar för de barn som inte har pålästa föräldrar, på likvärdigheten. Närinngslivets behov bör beaktas, men de är inte det enda skälet för att språken bör jämställas med andra ämnen - kanske inte ens det viktigaste.

Jag ägnade nästan hela landsmötet och allt skolkrut åt det här med språken.  

Det gjorde jag för att jag är ordförande för Språklärarnas riksförbund. Annars hade nog en ändrad roll för Skolinspektionen och en systematisk kunskapsuppföljning hamnat snäppet högre. Men den här frågan skulle finnas högt på min lista oberoende. Det är inte liberalt att låta barn välja bort sin framtid och det är inte klokt att handskas så lättsinnigt med något skolämne. I synnerhet inte att göra det med ett ämne som har en så positiv effekt på omvärldsorienteringen, kommunikationsförmågan och kognitionen.

   Att träna språkgeniknölarna på ett nytt språk ger stimulans och en chans till ett annat förhållningssätt och till ett bättre självförtroende. Man måste anstränga sig för att förstå och man måste anstränga sig för att bli förstådd. Den effektivare, snabbare och mer vältrimmade hjärna man får av sin flerspråksinlärning kommer till lika mycket glädje när det gäller att förstå och kommunicera på svenska och engelska.

Det är sorgligt att så många i Sverige tror att det räcker med litet engelska till husbehov. Ett språk som visserligen talas i en stor del av världen, men som få människor har som modersmål. Skall vi bli fullvärdiga och engagerade EU-medlemmar behöver det finnas många som talar de stora europeiska språken i vårt land. Vill man använda den europeiska arbets- eller studiemarknaden är tyska och franska till och med vettigare val än engelska. Tyskland är idag vår främsta handelspartner, Frankrike en stor sådan och Latinamerika en kontinent på frammarsch - ändå förstår varken våra myndigheter eller företag att vi tjänar mer pengar om vi talar tyska, franska och spanska.

Det är dags att vända den här språkfientliga trenden som gör oss dummare, fattigare, och mindre engagerade i vår omvärld. Moderna språk bör jämställas med alla andra grundskoleämnen och  språkintresserade elever beredas möjlighet att läsa ett tredje främmande språk redan på högstadiet. Om språkvalet prompt ska påbörjas redan i sexan - ge eleverna ett prova på-år med alla tillgängliga språk och låt dem göra sitt val först i sjuan. Vid ett stadiebyte minskar risken för kompis- och lärarval. Vid ett stadiebyte är man medveten om att man går in i något nytt och man är mer benägen att fatta ansvarfulla beslut. Dessutom får vi en uppväxande generation som kan några ord på flera europeiska språk och som får en introduktion till tre nya länder och kulturer. Se också till att de undervisas av behöriga lärare även på mellanstadiet. Men, framför allt, se till att både föräldrar och elever vet att språkstudier är bra för hjärnan, för demokratin, för affärerna, för toleransen, för rörlighet på arbetsmarknaden, för internationellt samarbete och för forskningen. Informera dem om att man blir bättre på svenska av att lära sig andra språk. Föreslå att de unnar sig den roligare fritid man får om man kan många språk. Med resor, möten, film, litteratur, musik, humor, nya sätt att tänka och se på världen.

Språkreformen är en av de mest misslyckade skolreformerna någonsin. Det är hög tid att riva upp den och återta vår plats i världen.

Visit NBCNews.com for breaking news, world news, and news about the economy

Ett språklyft för Sverige 1

1. att Folkpartiet ställer sig bakom att det andra främmande språket blir ett obligatoriskt och behörighetsgivande ämne i grundskolan,
Internationellt lyfts flerspråkighet som en allt viktigare kompetens i vår tid av globalisering. En funktionell kompetens i två främmande språk är också en av EU:s åtta nyckelkompetenser. Men i Sverige är resultatet av språkstudierna skrala och motivationen för att läsa språk utöver engelska lägre än i  övriga Europa. Varför är det så?

Det ointresse som har tagit form under de två senaste decennierna kan direkt kopplas till nittiotalets språkreform, en reform som i praktiken gjorde språkstudierna frivilliga. Särställningen som det enda frivilliga ämnet i grundskolan har medfört en annan särställning - den som det enda skolämne vars nytta och värde i vardagslag diskuteras vid svenska köksbord. En behandling få - om något - skolämne skulle klara.

En orsak till språkens särställning är att språkkunskaper av hävd har uppfattats som något som bara är av intresse för en intellektuell elit. I dagens krympande och allt mer kulturellt sammanvävda och blandade värld är emellertid den snäva synen på språkstudier och språkkunskaper både otidsenlig och kostsam.

Den kostnad som har uppmärksammats mest i debatten är att näringslivets behov av språkkunskaper inte tillgodoses av dagens skolsystem. Våra bristande språkkunskaper innebär en minskad export och en konkurrensnackdel på den internationella marknaden.

En kostnad som inte uppmärksammas lika mycket är att de bristande språkkunskaperna har lett till att svenska studenters val av universitetsstudier utomlands snedvrids och till att svenska forskare inte har tillräcklig kunskap om forskning på andra språk än engelska och svenska. ”Om Sverige vill hävda sig som kunskapsnation  måste kunskaper i språk prioriteras högre inom universitetsvärlden”, skriver LR och Svenskt Näringsliv i en rapport från 2011.

Men det finns många fler vinster med flerspråkighet. En sådan är tillgången till en internationell arbetsmarknad. EU-medlemskapet innebär en viktig möjlighet att söka jobb på en starkare marknad vid hög arbetslöshet i det egna området. Det här ökar konkurrenskraften och förutsättningarna för god försörjning både för individen och för samhället - men förutsättningen är funktionella språkkunskaper i flera språk.

Språkkunskaper påverkar även våra attityder. I vårt mångkulturella land ger flerspråkighet bättre förutsättningar för integration, förståelse och tolerans inom landets gränser. För en mångspråkig befolkning är den globalisering vår tid präglas av inte lika hotfull. Språkkunskaper ökar vår interkulturella kunskap och förståelse och ger oss bättre förutsättningar att dra fördel av både globaliseringen och av vårt eget mångkulturella samhälle.

När det gäller projektet EU är den språkliga och kulturella variationen både ett hot och en potentiell styrka. För ett lyckat samarbete krävs kunskap, förståelse och språkkunskaper - inte bara hos en mindre skara utan hos EU-medborgarna allmänt. Lär vi oss att kommunicera, lär vi oss om och av varandra kan det lyfta hela Europa. Inte bara ekonomiskt, utan även kulturellt, intellektuellt och socialt.

En aspekt av flerspråkighet som ofta lyfts internationellt men mer sällan i Sverige är att forskning visar att flerspråkighet är bra för hjärnan. Det handlar både om en gynnsam effekt på de tidigare språken, om förmågan att lära sig nya språk och om effekten på kognition och hjärnans flexibilitet. Högre IQ hos flerspråkiga, lägre förekomst av Alzheimers, förbättring av arbetsminnet, med mera.
Ser vi på fjolårets Pearson rankning av utbildningssystem förefaller flerspråkighet vara en framgångsfaktor. Av de tio länder som placerar sig på topp är majoriteten länder där man satsar på språk. Finland, Hong Kong, Singapore, Canada och Schweiz är alla flerspråkiga länder. Både Finland och Singapore lyfter just flerspråkigheten som en av sina främsta framgångsfaktorer. I Korea lär sig barnen tre språk i skolan och holländarna är antagligen den mest språkkunniga befolkningen i Europa.

Nyttan av att lära sig språk sträcker sig från näringslivets behov och skolans generella kunskapsresultat till individens frihet, försörjningsmöjligheter och kommunikativa och kognitiva utveckling. Den nyttan bör både kommuniceras bättre och komma alla elever till del: Likställ moderna språk med övriga ämnen och gör det till ett behörighetsgivande och obligatoriskt ämne i grundskolan.

Vad är det egentligen som har hänt med språken i Sverige?

I förrgår kväll publicerades min, Gerhard Austrups och Karl-Heinz Schneiders artikel: ”Mycket att förlora när tyska språket väljs bort” på SVD Brännpunkt. Den har fått ett förbluffande varmt mottagande. Både i går och idag var den mest läst och mest delad på SVD Opinion.
Den gav också upphov till många diskussioner och kommentarer både på FB och Twitter. Det hade jag inte väntat mig. Eftersom attityden till språk utöver engelska är så ljummen i Sverige trodde jag att vi skulle mötas av en och annan avmätt vänlig nick, några avslagna protester och ”the rest is silence”. Debatten om språk på DN-kultur blev ju varken särskilt livlig eller uppmärksammad. Inte ens det här med införandet av kinesiska i grundskolan har satt igång någon diskussion. Är det för att vi pratar öppet om den starka USA-orienteringen i Sverige? Är det Europa och kultur-vinklingen? Eller vågar man rent av hoppas att insikten att något måste göras för att vända den negativa språktrenden börjar sjunka in?

Sverige har varit ett land med en rörlig och språkkunnig befolkning. och det för alls inte länge sedan.Tyska och franska var de största språken, men många lärde sig även språk som ryska, italienska och spanska. Ännu i början av nittiotalet hade jag stora grupper i nybörjarfranska på Komvux i Uppsala.  Fulla klasser med vuxna som kom efter sin arbetstid för att lära sig ett nytt språk. Hugo Lagercrantz brukar påpeka att det är nästintill omöjligt att lära sig språk i vuxen ålder och att språkstudier måste påbörjas tidigt. Det är inte alls min erfarenhet. Mina vuxna elever lärde sig på en termin lika mycket franska som de flesta högstadielever lär sig under hela högstadietiden. Uttalet kräver litet mer möda i vuxen ålder, men viljan och arbetsinsatsen är de viktigaste pusselbitarna om man ska lära sig ett nytt språk. Hur många nya? Det finns inga kända gränser. Ju fler språk man kan desto lättare kommer nästa och desto bättre blir man på de föregående.

Så kom nittiotalets språkreformer. Nu skulle vi hörsamma EU:målet att alla medborgare ska kunna minst två EU-språk utöver det egna. Men eftersom man - för att använda Jan Björklunds formulering tyckte att ”Språk är viktigt, men svårt och tungt” ökade man timantalet kraftigt medan målen hölls oförändrade. Men inte ens med ökat timantal och låga krav ansåg man att alla skulle klara studierna. Därför skapade man en nödutgång. Den elev som tyckte att språket var för ”svårt och tungt” kunde välja bort det till förmån för mer svenska och eller engelska. I praktiken innebar det här att moderna språk blev ett frivilligt ämne - det enda i grundskolan. Den som hoppade av språken fick inte bara en minskad läxbörda utan även möjlighet att göra läxor på lektionstid. Inte nog med det - språken ställdes dessutom mot två kärnämnen.

 Den snabbaste konsekvensen av den här reformen och av den samtidiga gymnasiereformen var att språken praktiskt taget försvann på gymnasiet. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet i Uppsala  - en gymnasieskola med cirka 1500 elever - hade vi en steg 3 grupp i franska, en i tyska och en i spanska totalt på skolan. Jag hade 80 poäng franska och 80 poäng engelska i min utbildning - två år ren ämnesutbildning i franska, men aldrig en kurs i franska på gymnasiet.

Enligt dagens DN besitter endast 24 % av fransklärarna tillräckliga ämneskunskaper för sin undervisning. Ack ja,  och vi som har tillräckliga ämneskunskaper har ingen undervisning.

På högstadiet då? Där blev nödutgången snabbt det populäraste språkvalet och de få elever som stannade i språkgrupperna förväntade sig litet läxor, mycket lattjo-lajbans och höga betyg - i övrigt varför stanna? Spanska blev samtidigt det största språkvalet - men spanskeleverna samtidigt de minst motiverade språkeleverna på de flesta skolor.

Så hur svåra och tunga är dessa språkstudier som så få svenskar tycker är viktiga?
De flesta ämnen kan göras svåra och tunga om man anstränger sig, språk varken mer eller mindre än andra ämnen.  Som i alla ämnen är det alltså viktigt med kunniga, duktiga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb.
Efter ökningen av timantalet hör moderna språk tvärtom till de lättare skolämnena i grundskolan. Massor av undervisningstid och lågt ställda mål - varje elev över särskolenivå kan klara sitt tredje språk med tämligen anspråkslösa insatser om undervisningen och förutsättningarna håller måttet. Många under särskolenivå också - men där kan det krävas litet läxläsning. Det är heller inte svårare att lära sig tyska än att lära sig engelska - snarare lättare - och om det språket är det ingen som säger att det är ”svårt och tungt”

Det här med att sprida språkkunskaperna till de bredare folklagren - det blev ett fiasko. Det man bäst lyckades sprida var förvissningen att språkkunskaper är onödiga. Men reformen skadade även den grupp som tidigare läste språk. Som läste fler än tre språk och som lärde sig dem ordentligt.

Min familj är en språkfamilj. Jag har tidigare deklarerat att jag själv talar fem språk - svenska, finska, engelska, franska och tyska.  Men det gör även min mamma. Hon har dessutom roat sig med att lära sig turkiska och latin på äldre dar. Min far nöjde sig också med fem, min bror med fyra. Min man talar svenska, engelska, franska och tyska.
   ... Så hur går det för barn i en språkfamilj om språkfamiljen bor i Sverige? Svaret är att fram till nittiotalet gick det alldeles utmärkt. Vår äldsta dotter som är född -87 började med franska i sjuan, tyska i åttan och hon kunde fortsätta med båda språken gymnasietiden igenom. Ville hon lära sig ytterligare ett fanns det gott om språkkurser på Komvux.
Sonen som är en -89 gick i skola i tre olika kommuner. Uppsala, Sollentuna och Söderköping. Han började med tyska i sjuan, ville därefter lära sig även franska. Men varken på högstadiet eller på gymnasiet fanns någon sådan möjlighet. I samma läge är i dag vår yngsta. Hon har ingen möjlighet att lära sig mer än tre språk i skolan. Och på Komvux? Där finns det knappt några moderna språk kvar.

I och med nittiotalets språkreformer lyckades man med konststycket att nedmontera den språkundervisning och språkkunskap som fanns i landet, sänka studietempot i hela grundskolan, ge svenska folket uppfattningen att det är onödigt att lära sig fler språk än engelska samtidigt som man fullkomligt misslyckades med det utsatta målet - att göra fler svenskar trespråkiga. När man ändå var i farten passade man på att ge elever friheten att välja fritid framför kunskap, stundens lättja framför framtidens möjligheter - detta samtidigt som de som ville lära sig fler än tre språk blev berövade den valmöjligheten - ett val som skulle ha gagnat både dem själva och hela samhället.

Ja det är svårt att räkna ut hur man kunde ha konstruerat en sämre reform. Och det enda som väntar på horisonten är kinesiska i grundskolan? Arbetsro för oss språklärare? Nej tack.

Språklärarnas riksförbund