Peace, love and jämställdhet

Det är något konstigt med tidsandan. När man befinner sig i den känns den så konstant och svårföränderlig. Ändå är den helt uppenbart inte det. När jag var tonåring – sjuttiotal – var det omöjligt för kvinnor att bli piloter, byggarbetare och många andra visslade efter snygga tjejer, vi blötte våra jeans för att få på oss dem och ingen av oss ägde en bh. Man hade omöjligt kunnat bli anklagad för lössläppthet. Möjligen för frigiditet eller hämningar. Jag kände inte av någon konflikt kring jämställdhet. Alla jag träffade och kände tyckte att det var självklart att män och kvinnor skulle ha samma rättigheter. Trosvisst och litet naivt vandrade vi där med våra peacemärken och unisexkläder på väg mot vårt jämställdhetsnirvana.

… Hur mycket av det känns bekant idag? Om tidsandan fortfarande var den här härliga Woodstocks-sorglösa optimismen – skulle Sverige utmärka sig med mer våld mot kvinnor, mer könssegregerad arbetsmarknad och färre kvinnliga chefer än i många andra västländer? Jag tror inte det.

Jämställdhet är ett väldigt, väldigt viktigt mål. Men det målet kan vi inte kriga oss till. Vi måste gneta och vi måste samarbeta- pojkar och flickor, mammor och pappor, gummor och gubbar ända tills varenda kotte har samma friheter, rättigheter och möjligheter oberoende av kön.

Mer om Lego-reklamen från 1981 och om könade leksaker: The little girl from the Lego-ad is...

Självklart skat arbetet  starta med de kvinnor som har de sämsta möjligheterna till frihet, trygghet och självförverkligande. Därför är jag väldigt glad över de handlingskraftiga förslag för att stävjavåldet mot kvinnor som Jan Björklund presenterade idag. Han har så rätt när han säger: ”Det är inte den skräckslagna kvinnan som ska leva sitt vardagsliv i bojor, det är mannen som hotar henne som ska göra det!”

Folkpartiets kampanjlåt som handlar om ...

Jag har haft en helvetisk dag med kampanjmaterial och hemsidan. Säger någon episerver så skriker jag. Lätt för Mona Sahlin att tycka politik är roligt. Hon har en massa underhuggare som gör sådant åt henne. Sådana som jag. Istället för att skriva något klokt om politiken i allmänhet och skolan i synnerhet bjuder jag därför på folkpartiets kampanjlåt som givetvis handlar om frihet.

Mikael Wendt heter mannen som har skrivit den. Mikael har skrivit fyra bugg och en cocacola och flera andra populära låtar. Han har också varit rektor och företagare och är numera heltidspolitiker, gruppledare för folkpartiet i Skövde och flitig bloggare. Mikael är mycket engagerad i skolfrågor och har flera gånger hjälpt mig att sprida mitt skolbudskap. En flitig, klok och sympatisk man som förtjänar många kryss i valet.



För den som är mer åt hippiehållet kommer här en flowerpower variant. Richie Havens Freedom. Från Woodstock, givetvis( Några hårdrockslåtar om frihet kan jag inte komma på).




Bloggar: Liberala Anna, Carina Boberg, Ledarbloggen på GP, folkpartiets kampanjblogg, Pär Gustafsson, Christer Sörliden, Nico Nikander, Sebastian Hallén, Annika Beijbom, Vilhelm Hanzén, Tommy Rydfeldt.